Skadeståndsrättsliga spörsmål. Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 10. Sthm 1953. Norstedts. Kr. 17,00.

 

    Det är en imponerande publikation, som Försäkringsjuridiska föreningen här framlägger. I nio avhandlingar eller uppsatser utarbetade av på ämnesområdet förfarna författare behandlas en rad skadeståndsrättsliga ämnen av i allmänhet stor praktisk och principiell vikt. Det intresse föreningen städse visat skadeståndsrätten har, säges det i förordet, sin grund i det nära samband, som finnes mellan försäkring och skadestånd. Detta samband är särskilt påtagligt vid trafik- och ansvarighetsförsäkring. Men skadeståndsrättens regler ha i olika avseenden väsentlig betydelse även för annan skadeförsäkring, liksom för olycksfallsförsäkring. Frågan om förhållandet mellan skadestånd och försäkring har ock under senare tid tilldragit sig allt större uppmärksamhet. — När Försäkringsjuridiska föreningen nu, med ekonomiskt stöd från ett antal försäkringsbolag, utgivit detta betydande skadeståndsrättsliga verk, är det anledning att hoppas och förmoda, att dess insats skall på olika håll röna uppskattning. Domare såväl som advokater och andra praktiserande jurister torde kunna få avsevärd nytta av publikationen.
    Den första uppsatsen, författad av juris doktor ERIK DANIELSSON, behandlar det kända bevisrättsliga stadgandet i 35 kap. 5 § RB. Det är något av en bedrift att ur denna bestämmelse, som kan förefalla icke särdeles innehållsdiger, få fram så mycket av principiellt intresse. Förf:s uppslagsrikedom och friska respektlöshet äro tilltalande; framställningen är, för att använda en gammal akademisk glosa, tankeväckande. Huruvida man dock icke har anledning att ställa sig skeptisk till de i uppsatsen hävdade teserna är en annan fråga. Det göres sålunda gällande, att sagda bevisregel vore utan betydelse beträffande sådan skadeuppskattning, som avser hypotetiska penningposter och

HJALMAR KARLGREN 243poster att bestämmas genom domstolens värdering. Kan detta verkligen med fullt fog sägas? Man undrar, om förf. i uttrycket att ett sakförhållande »bevisas» lägger in samma mening som den i allmänhet vedertagna.
    Prof. JAN HELLNER skriver om »försäkringsbolagens utövande av regressrätt». Uppsatsen belyser på ett intressant sätt, i vad mån de möjligheter att utöva regressrätt, som alltjämt stå försäkringsbolagen tillbuds (om icke annat så efter överlåtelse från den skadelidande),1 faktiskt utnyttjas. För ändamålet har bl. a. undersökts de sociala försäkringsinrättningarnas praxis rörande utövande av regressrätt. Slutsatsen blir, såsom väl var att förvänta, att regress förekommer i relativt begränsad omfattning, närmast beroende på att den i största utsträckning helt enkelt icke är ekonomiskt lönande.
    En ingående skildring av rättsreglerna om »ersättning för skada av djur» presteras av häradshövdingen EJNAR HÖRSTADIUS. Det är ett förträffligt grepp att sammanföra djurskadorna till en samlad behandling. Vissa välklingande stadganden i byggningabalken passera i detta sammanhang revy. Måhända är dock framställningen alltför utförlig. Vid tillämpningen av den allmänna culparegeln har, framhålles det, ofta förekommit en så sträng bedömning av djurägares aktsamhetsplikt, att man här liksom på vissa andra områden inom skadeståndsrätten är berättigad att tala om fingerad culpa (s. 75). I samband därmed uttalas för övrigt, att det kan synas anmärkningsvärt att olyckor föranledda av så farliga djur som tjurar eller av skenande hästar icke medför skadestånd utan att culpa behöver ådagaläggas — vartill förf. anför viss förklaring — samt att det kunde övervägas att åtminstone införa en omkastning av bevisbördan beträffande skador vållade av vissa djur.
    Prof. FRITJOF LEJMAN diskuterar »skadeståndsskyldighet vid anlitande av självständig företagare». Det rör sig här om ett område där, såvitt jag förstår, rättsutvecklingen är i gång på ett sätt som gör det vanskligt att avgöra vad som för ögonblicket är att anse som gällande rätt. Flera rättsfall äro svårtolkade och kanske även i fråga om resultatet diskutabla. Förf., som finner att någon allmän regel om att principal svarar för culpöst beteende jämväl av en självständig företagare ej kan uppställas — se. såvitt angår utomobligatoriska förhållanden —nämner som undantag enligt rättspraxis bl. a. de fall, då det ansettsåligga principalen politirättsliga förpliktelser av olika slag. Det är väl dock tveksamt, om det avgörande härvidlag varit den politirättsliga karaktären av vederbörandes förpliktelse i och för sig. Ämnet kan icke närmare diskuteras här. Jfr min »Skadeståndsrätt» s. 152 f., 166 (överst).

 

1 Regressmöjligheterna ha eljest inskränkts dels genom vissa överenskommelser mellan försäkringsbolagen dels genom att klausuler i försäkringsavtal innefattande förbehåll om mera omfattande regressrätt än den dispositivt stadgade minskat på senare tid dels genom att frågan om vad som är »grov vårdslöshet» — en av betingelserna för regressrätt enligt 25 § första stycket försäkringsavtalslagen — »i ett antal rättsfall från 40-talet rörande brandskador besvarats så, att grov vårdslöshet nästan aldrig förekommer». Vad det sista beträffar står domstolspraxis, skulle man kunna tillägga, i dråplig kontrast till försäkringsrådets tolkning av enahanda uttryck i 25 § olycksfallsförsäkringslagen.

244 HJALMAR KARLGREN    Prof. VILHELM LUNDSTEDT bidrager med en högst intresseväckande studie rörande »sjukhusförvaltnings ansvar för skada å patient genoml äkare eller sköterska», en jämförelse mellan engelsk och svensk praxis. Förf:s som bekant även i andra sammanhang dokumenterade förmåga att tränga in i de för oss svenskar ofta svårförståeliga anglosaxiska rättsföreställningarna är beundransvärd.
    Ombudsmannen KNUT NORSTRÖM behandlar frågan om »skadestånd för förlust av försörjare». Det rör sig såväl om hustrus rätt till skadestånd vid mannens död som om barns rätt till skadestånd vid moderns död. Den välskrivna och av gott förstånd och sinne för praktiska realiteter präglade avhandlingen skänker läsaren ansenlig behållning. Förf:s opposition mot att hustruns rätt till ifrågavarande försörjningsbidrag består blott så länge hon lever ogift förefaller tänkvärd. »Det råder ingen tvekan om att rättspraxis' ståndpunkt, att livräntan upphör vid omgifte, ofta blir ett hinder för hustrun att ingå nytt äktenskap och skaffa barnen ett nytt hem» (s. 173).
    Det outtömliga ämnet »arbetsgivarens skadeståndsansvar vid olycksfall i arbete» tages upp till skärskådande av den arbetsrättslige experten prof. FOLKE SCHMIDT. Man väntar sig mycket, och förväntningarna svikas icke, även om avhandlingen frestar till en hel del invändningar. Här är icke tillfälle att inlåta sig på en mera ingående diskussion, vilket jag eljest gärna skulle göra, så angenäm som prof. Schmidt är att ha vetenskapliga meningsutbyten med. Blott några få ord.
    Förf. yttrar i början av sin framställning, att hänvisningen till skadevållarens culpa (inkl. till en bonus-pater familias-måttstock) icke utsäger något annat än att domstolen skall uppställa ett handlingsmönster; först om man angiver något om hur detta mönster skall bestämmas får culparegeln en meningsfull innebörd. Efter orden är väl detta ohållbart. Icke får domstolen, när fråga om skadestånd uppkommer, till grund för sitt avgörande lägga vilket mönster som helst (t. ex. icke en extremt kvalificerad eller moraliskt utomordentligt högtstående persons beteenden); sker så, kan man i alla händelser icke tala om tilllämpning av culparegeln. Kärnan i denna regel är förvisso, hur man än i övrigt bestämmer begreppet culpa, att vederbörande avvikit från vad som är sedvanligt eller brukligt på det föreliggande området. Detta»handlingsmönster» är alltså inkluderat redan i culpaföreställningen, som därigenom icke är så innehållslös i sig själv som understundom hävdas. När förf. nu, något ostentativt, säger sig vilja utreda, varifrån handlingsmönstret vid culparegeln skall hämtas (märk alltså: icke hur detta mönster ser ut utan varifrån det skall hämtas), så är det ej förvånande, att han kommer till det resultatet, att mönstret i alldeles övervägande grad hämtas »från sedvänjan eller bruket eller från annan liknande källa». Det kunde man nästan räkna ut på förhand! Vad som är av intresse är emellertid, hur förf. anser att handlingsmönstret i övrigt är att erhålla. Vad som i avhandlingen presteras i sådant hänseende synes, uppriktigt sagt, icke särdeles upplysande. Att bestämmelser i lag och författning ha betydelse för skadeståndsskyldigheten säger sig självt men hör endast i ringa grad till ämnet; de ersätta i viss mån, genom sitt konkreta innehåll, culparegeln, denna allmänna handlingsregel. Förf. gör så gällande, att domstolarna i skadeståndsmål

ANM. AV SKADESTÅNDSRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL 245även skapa egna handlingsmönster. Ja, det sker ibland. Men i huvudsak (se dock strax här nedan) åberopar han till utveckling av detta påstående allenast dels att skadeståndsansvar drabbar en arbetsgivare, som försummat att ge sina anställda instruktioner om bruket av förefintliga skyddsanordningar eller om hur en erfaren person handlar för att undvika olycksfall dels att skadeståndsansvar inträder för arbetsgivaren — även om denne uppträtt med tillräcklig aktsamhet enligt vanlig standard — när arbetsprocesserna voro förbundna med en särskilt stor fara, vilket förhållande var känt av företagsledningen och borde drivit den att iakttaga en alldeles speciell omsorg. Därom är för det första att säga, att det är möjligt att ansvaret även här kan förklaras med att det i nu angivna lägen är brukligt att informationer lämnas den oerfarne (jfr förf:s eget uttalande s. 201) resp. att den speciella omsorgen iakttages. För det andra: om och i den mån domstolarna dock gå längre i statuerande av skadeståndsskyldighet än som är motiverat av hänsyn till härskande sed och moral, blir det ett särskilt spörsmål, huruvida det icke i så fall i realiteten föreligger ett strikt ansvar och ej enbart ett culpaansvar. Förf. menar ju själv (s.193), att utmärkande för culpaansvaret är att ifrågavarande handlande framstår som klandervärt, otillbörligt. Och klandervärt eller otillbörligt ter sig i nu avsedda fall, där domstolarna sträckt sig längre än vad som följer av sed och härskande moraluppfattning, handlandet (ännu) icke.1 — Mera nyhetsvärde för frågan om vad som menas med culpa på hithörande område har vad som i avhandlingen yttras om betydelsen av att ett beteende strider mot anvisningar och råd meddelade av vederbörande tillsynsmyndighet (yrkesinspektörer m. fl.). Men i detta avseende får man nog akta sig för förhastade slutsatser. Att utan vidare eller mera generellt lägga dylika anvisningar och råd (här avses naturligen icke förelägganden eller förbud i enlighet med givna lagregler) till grund för culpabedömningen låter sig alldeles icke göra, lika litet som för övrigt den omständigheten, att arbetsgivarens handlingssätt icke rönt gensaga från tillsynsmyndigheten (ehuru det uppmärksammats av denna), ej i och för sig kan fritaga arbetsgivaren från culpaansvar. En annan sak är, att om myndighetens råd och anvisningar nonchalerats, detta kan vara ett mer eller mindre tungt vägande indicium för att culpöst beteende förekommit.
    I ett särskilt avsnitt av Schmidts avhandling diskuteras »effekten av skadeståndsreglerna jämförd med effekten av andra motiv som verka i riktning att förebygga skada». Ack ja, om sådant verkligen kunde med framgång empiriskt utforskas! För ändamålet har förf. företagit en sociologisk undersökning — förfrågningar ha riktats bl. a. till ett antal yrkesinspektörer och arbetsgivare — visserligen såsom medgives grundad på ett till omfattningen tämligen blygsamt material. Re-

 

1 Handlandet kan visserligen, om domstolsavgöranden av nu berörda art få genomslagskraft, bli att betrakta som klandervärt eller otillbörligt. Men är det detta som skall fälla utslaget, måste man taga itu med spörsmålet, om icke även ett sådant skadeståndsansvar, som allmänt karakteriseras som strikt, i mycket stor utsträckning kan medföra enahanda konsekvenser för uppfattningen av ett handlingssätts klandervärdhet eller otillbörlighet. Jfr mina mot USSINGS åsikt om culpabegreppet riktade uttalanden i SvJT 1938 s. 365 f.

246 HJALMAR KARLGRENsultatet har blivit, att när det gäller motiv att undvika skadegörande beteenden på förevarande område, risken att betala skadestånd framstår som helt underordnad åtskilliga andra faktorer, sådana som »en allmän inställning att lagar böra åtlydas, i detta fall också önskan att ha ett gott samarbete med yrkesinspektören», hänsynen till »den mänskliga faktorn» eller önskan att undvika, att en medmänniska utsättes för lidande eller förlust av livsuppehälle, hänsynen till framställningar från skyddsombud, önskan att undvika driftsstörningar m. m. Emellertid: bortsett från att det är mycket dunkelt vad som menas med en allmän inställning att lagar böra åtlydas,1 grundas ju skadeståndets preventiva effekt — likaväl som straffets — icke främst på påföljdens i det enskilda fallet avskräckande verkan utan på dess allmänt moralförstärkande eller moralbildande natur. Denna senare åter kan, på sätt förf. själv synes vitsorda (s. 227), icke empiriskt fastställas, även om dess betydelse vore aldrig så stor. Vad nu sagts synes på ett alldeles avgörande sätt reducera värdet av berörda sociologiska undersökning. Än ytterligare: om man frågar människor efter vad de anse utgöra motiv för dem själva eller andra till att icke företaga skadegörande handlingar, kan man påräkna att de hellre åberopa sådana tilltalande bevekelsegrunder som förkärlek för laglydighet e. dyl. än risken att erlägga skadestånd. På föreliggande område måste emellertid skadeståndsreglernas effekt helt naturligt vara förminskad av den anledningen, att den skadelidande erhåller täckning för sin förlust i främsta rummet på annat sätt, nämligen via olycksfallsförsäkringen. I andra sammanhang ställer sig alltså spörsmålet om skadeståndsreglernas preventiva verkan väsentligt olika, något som ju ej heller bestrides av förf. (s. 231).
    Docenten LENNART VAHLÉN dryftar i en rätt omfattande avhandling»fastighetsägares skadeståndsansvar», Avhandlingen med de där i ingående rättsfallsredogörelserna är lärorik, även om den kanske i vissa delar icke ger så mycket nytt. Förf. — som i likhet med prof. Schmidt är på jakt efter de handlingsmönster, som för olika kategorier av skadefall äro att beakta vid culpabedömningen (uttrycket »handlingsmönster» är snart lika modernt som »målsättning» och »storleksordning» i propositioner och riksdagsutskottsutlåtanden) — intresserar sig särskilt för frågan, huruvida de i hyreslagstiftningen meddelade reglerna om fel i lägenhet även avse fel på grund av »skadebringande egenskaper» hos fastigheten eller dess anordningar. Svaret blir jakande såvitt angår skadefall uppkomna inom själva lägenheten i motsats till skadefall förorsakade av bristfälligheter i trappuppgångar, på fastighetens gård, på gata eller allmän plats utanför fastigheten o. s. v. Det förefaller ock naturligt, att det icke går för sig att till hyresrätten omedelbart överföra köprättens ifrågavarande distinktion, och detta helt enkelt därför, att medan det vid köp är relativt ovanligt, att köparen genom det felaktiga godset tillskyndas skada å annan egendom eller å sin eller sina närståendes personer, så händer det mycket ofta att fel i lägenhet medför skada å lös egendom eller för

 

1 Vilka omständigheter ligga till grund för en sådan inställning? Avses en medveten eller omedveten inställning (jfr nedan i texten)? Är fråga om en helt altruistisk hållning hos vederbörande? O. s. v.

ANM. AV SKADESTÅNDSRÄTTSLIGA SPÖRSMÅL 247hyresgästen eller hans familj personligen (jfr vattenskador, skador genom nedfallande armatur, giftiga tapeter o. s. v.). Lägenheter uthyras ju i allmänhet icke för att de skola stå tomma!1
    Förevarande publikation avslutas med en värdefull uppsats om »advokats skadeståndsskyldighet» av advokaten HOLGER WIKLUND. Den »fyller ett länge känt behov» och kommer säkerligen, även med tanke på förf:s ställning inom advokatvärlden, att väcka stort intresse. Det är många viktiga frågor, som här skickligt beröras. Det begränsade utrymmet har dock, som naturligt är, icke tillåtit att de dryftats mera ingående. Principiellt betydelsefulla uttalanden förekomma bl. a. s. 332 ff. rörande advokats skadeståndsskyldighet mot annan än klienten.Den mening, som förf. där tenderar mot, synes värd anslutning.2 Berättigad förefaller ock den kritiska inställning hos förf., som möjligen kan utläsas av hans anmärkningar s. 319 f. om det i NJA 1927 s. 448 refererade avgörandet i bevisbördehänseende (3 röster mot 2 i HD); det är diskutabelt, om icke den mening som där segrade strider mot i andra jämförliga fall antagna rättsgrundsatser. Jfr också NJA 1897 s. 441. Över huvud kan domstolarnas bedömning vid skadeståndskrav mot advokater sägas vara älskvärd. De ha väl, våra advokater, ansetts behöva det skydd de kunna få. — Mot förf:s uttalanden rörande det viktiga spörsmålet, huruvida en advokat blir skadeståndsskyldig vid vårdslöst förfarande å ett av honom anlitat »kommissionsombuds» sida, synes åter icke så litet vara att invända. Den knapphändiga motiveringen för förf:s ståndpunkt — vilken icke låter sig väl förena med vad på andra områden antagits såsom huvudregel beträffande en kontrahents ansvar i obligatoriska rättsförhållanden för culpöst beteende av en »självständig medhjälpare» (se hänvisningar till åtskilligarättsfall i min »Skadeståndsrätt» s. 157 not 20) — torde löpa ut i en petitio principii. Spörsmålet gäller just, om advokaten i detta fall kan anses blott ha åtagit sig att överföra ärendet i förevarande del till kommissionsombudets handläggning eller om han skall anses ha åtagit sig att utföra uppdraget även i den delen genom kommission som

 

1 Förf:s utvikningar rörande innebörden av culpabegreppet m. m. skola icke här beröras, helst som hans egen uppfattning om detta begrepps betydelse icke angivits med någon klarhet. Det må blott reageras mot det vetenskapligt sett häpnadsväckande påståendet s. 243, att »om det över huvud taget finnes någon enda skillnad mellan regler om strikt ansvar och culparegler (sic!), så måste gränsen här dragas med ledning av domstolarnas terminologi». Nej, det måste den verkligen icke. Den bör fastmera under nämnda förutsättning dragas efter den skillnad som föreligger och icke efter något som helst annat! Den synpunkten borde även studenterna vid Stockholms högskola (se a. st. not 8) kunna förstå. På sista sidan av sin avhandling tyckes för övrigt förf. själv ha kommit till bättre insikt. Inom parentes sagt: I de av VAHLÉN berörda rättsfallen NJA 1949 s. 704 och1950 s. 188 förekommer enligt avfattningen av de ifrågavarande HD-domarna icke någon culpaterminologi; jfr förf:s enligt min mening fullt riktiga uttalande s. 288 nederst. — Det kända rättsfallet NJA 1940 s. 550 är s. 251 fel refererat (motsatt utgång).2 Jfr rättsfallet NJA 1929 s. 67, vilket förmodligen grundar sig dels på en analogi från vissa jämförliga skyddsbestämmelser till förmån för tredje man inom lagstiftningen om juridiska personer i övrigt (dödsbo var även före 1933 i allt fall jämförligt med en juridisk person) dels kanske på hänsyn till det särskilda mellanvarande, som på sätt referatet utvisar uppkommit mellan den skadelidande och dödsboförvaltaren.

248 ANM. AV SKADESTÅNDSRÄTTSLIGA SPÖRSMÅLbudet. Det är alltid naturligt för en kontrahent, mot vilken påstås ansvar på grund av en hans självständige medhjälpares culpösa beteende, att invända att han icke, i det hänseende saken gäller, åtagit sig annat än att föranstalta om att prestationen ombesörjes av medhjälparen. Men denna invändning hjälper honom i allmänhet icke. Jfr ock i detta sammanhang ALEXANDERSONS antydningar i ämnet (i Förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte 1924), vilka icke bort förbigås.1 Med det sagda har jag på intet sätt velat taga ståndpunkt i sakfrågan, som kräver allsidiga och nyanserade överväganden; det är förf:s argumentering, som kritiken avser. I vilken riktning frågan bör lösas må alltså här lämnas helt öppet. Förmodligen böra i ämnet en del distinktioner göras. Hänsyn får eventuellt tagas till den ordning, vari advokaten uppburit vederlag av klienten, liksom till den omfattning vari delegationen till kommissionsombudet ägt rum, och även andra omständigheter — såsom i vad mån advokaten utövar kontroll över eller eljest tager befattning med ärendets handhavande å ombudets sida — kunna väl komma i betraktande. Att såsom förf. gör direkt uttala sig om »gällande rätts» innehåll i förevarande hänseendesynes vågsamt.

Hjalmar Karlgren