Förvaltningen och rättssäkerheten i motioner vid årets riksdag.
Den livliga debatten under fjolåret i och utom riksdagen rörande rättssäkerhetsproblemen har satt spår i årets motionsflod. I en över hela fältet spännande motion (I: 29) på 38 s. har prof. NILS HERLITZ,
stödd på erfarenheter från många år som universitetslärare i offentlig rätt och som riksdagsman, lämnat en intresseväckande exposé över de aktuella frågorna. Yrkanden ställs emellertid endast på vissa punkter. Folkpartiets fyra partimotioner, som är mera kortfattade, bygger i mycket på vad som framkommit i fjolårets båda interpellationsdebatter i II kamm. och är direkt inriktade på vissa åtgärder.
Då förvaltningens rättssäkerhetsproblem diskuteras, måste strålkastarljuset i första hand riktas mot den lagstiftning som administrationen har att tillämpa. Med den omfattning, som lagstiftandet nu tagit, måste svårigheter uppstå att upprätthålla kraven på kvalitet, följdriktighet och konsekvens. Antalet konsultativa statsråd, som har till särskild uppgift att inom regeringen trygga rättssynpunkternas beaktande, bl. a. i den administrativa lagstiftningen, är sedan mycket långt tillbaka oförändrat två. Under tiden har antalet nummer i Svensk författningssamling vuxit från 429 år 1912 till 825 år 1952. Tillväxten i antalet konseljärenden under samma period är flerdubbelt större. Mot denna bakgrund är det ofta förut framförda kravet på åtgärder för sakkunnig granskning av författningar som icke passerar lagrådet att se, vilket Herlitz tagit upp i en av sina motioner. I en annan begär han utredning angående en periodiskt utkommande handbok — vid sidan av lagboken — övergällande lagar och författningar. Boken skulle bl. a. ha till syfte att underlätta för gemene man att orientera sig i alla de bestämmelser, som kringgärdar hans vardagstillvaro, och göra sig förtrogen med rättsordningen.
Utslagsgivande ur rättssäkerhetssynpunkt är att förvaltningen arbetar under former, som garanterar att avgörandena träffas i överensstämmelse med gällande rätt. Förvaltningsapparaten har under de senaste decennierna vuxit ut med stor hastighet, därvid effektivitetsintresset ofta fått företräde framför rättssäkerhetskraven. Prof. GUNNAR HECKSCHER har i sitt arbete »Svensk statsförvaltning i arbete» publicerat siffermaterial, som tyder på att de civila statstjänstemännens antal under 5-årsperioden 1944—1949 ökades med 25 à 30 %. Det totala antalet statstjänstemän närmar sig 300 000.
Vad kan då göras för ökad rättssäkerhet inom förvaltningen själv? Allmänhetens förtroende för myndigheterna bygger på att dessas opartiskhet icke kan ifrågasättas. Detta problem tages upp i motionerna, men från delvis motsatta utgångspunkter. I en av folkpartimotionerna (II: 309) påyrkas åtgärder för att »objektivera» de beslutande myndigheterna. Denna syftar till att så långt det är praktiskt genomförbart avlasta den beslutande myndigheten, som vanligen har att på en gång tillvarata det allmännas partsintressen och opartiskt avgöra ärendet, från den förra uppgiften, som tänkes övertagen av särskilda »kronoombud». Då Herlitz begär utredning om införande av allmänna jävsregler i statsförvaltningen, har han närmast det motsatta fallet i tankarna, nämligen att den beslutande har en så nära anknytning till enskilda partsintressen att han är olämplig medverka vid sakens avgörande.
Huvudintresset i rättssäkerhetsdebatten har efterhand inriktats på kontrollen utifrån över förvaltningen. Naturligt nog fordras av både Herlitz och folkpartimotionärerna en effektivisering av riksdagens eget
kontrollorgan JO. Utgångspunkten har därvid varit att ämbetets betydelse för kontroll över förvaltningen nu är begränsad. En utvidgning av dess verksamhetsområde till vissa delar av kommunalförvaltningen ifrågasättes. Framför allt anses vara av vikt att ämbetet får erforderliga personalförstärkningar för att kunna genomföra åtminstone stickprovskontroll här och där på statsförvaltningens vidsträckta fält. Även utredningsformerna föreslås i sammanhang därmed skola rationaliseras till undvikande av att ärendena drar ut på tiden. I folkpartimotionen (II: 307) föres också fram tanken att maximera JO:s ämbetstid till i allmänhet åtta år för att åstadkomma viss cirkulation.
Kontrollen av regeringsmakten, d. v. s. K. M:t i statsrådet, av grundlagsfäderna lagd på riksdagen och där ombesörjd av konstitutionsutskottet, har i och med parlamentarismens genombrott blivit närmast en fiktion. Regeringen är, så länge den har ett fast parlamentariskt stöd, så gott som oansvarig. För rättssynpunkternas tillgodoseende gentemot t. ex. politiska önskemål finns i realiteten icke andra garantier än de som gammal god svensk förvaltningstradition kan lämna. Denna ur rättsstatlig synpunkt anmärkningsvärda lucka i vårt konstitutionella system har sedan länge observerats av de statsrättsintresserade. Nu har även politikerna fått upp ögonen för frågan.
Den hör otvivelaktigt till de mera svårlösta. Meningarna har varit och är alltjämt mycket delade. Herlitz avvisar i sin motion utan närmare motivering tanken på en rättskontroll över förvaltningsavgörandena genom de allmänna domstolarna efter anglosaxiskt och västnordiskt mönster. Denna möjlighet har icke heller vunnit större anklang i folkpartimotionen i ämnet (II:175). Herlitz anvisar i första hand den utvägen att regeringsrätten skall i ökad omfattning kopplas in antingen som avgörande eller som rådgivande instans. Vidare framkastar han tanken att överge den nuvarande ordningen med K. M:t i statsrådet som formellt beslutande och övergå till en i andra länder vanlig ministerstyrelse. Departementscheferna skulle själva avgöra flertalet ärenden, men deras beslut skulle vara underkastade en rättskontroll, t. ex. genom regeringsrätten. Skadeståndsvägen har Herlitz även pekat på. Bestämda yrkanden i dessa riktningar har han dock icke framställt.
I folkpartimotionen har konseljbesluten icke i och för sig ansetts undandragna varje kontrollmöjlighet. Det framhålles, att de allmänna domstolarna redan i viss, om än begränsad omfattning har möjlighet sätta regeringens beslut å sido, om de icke är rättsenliga. Det bör med hänsyn härtill icke var teoretiskt uteslutet att vidga denna kontroll till att gälla alla regeringsmaktens beslut. Men vem skall denna kontrollfunktion anförtros? De allmänna domstolarna syns motionärerna icke särskilt väl lämpade för uppgiften. Andra alternativ, såsom att lämna den till regeringsrätten eller högsta domstolen, diskuteras. Ett nytt uppslag är att för ändamålet bilda en ny domstol bestående av medlemmar i högsta domstolen och regeringsrätten.
Folkpartimotionen mynnar ut i krav på en grundlagsskyddad rätt för medborgarna att få varje förvaltningsavgörande underkastat domstolsmässig prövning. Motionärerna understryker att de endast önskar en kontroll av rättsenligheten, icke av ändamålsenligheten av förvaltningsavgörandena. Den senare kontrollen bör riksdagen, så vitt fråga är om
regeringsbeslut, rimligen förbehålla sig själv. Problemet återkommer i samband med den av riksdagen begärda men ännu icke igångsatta utredningen om statsrådsansvarigheten.
Slutligen bör nämnas de yrkanden om stärkande av regeringsrättens oberoende ställning som framförts i den fjärde folkpartimotionen (II:308). I främsta rummet kräves en översyn av regeringsrättslagens katalog över mål, som tillhör regeringsrättens prövning, samt klara regler om vem som äger besluta om ett mål skall gå till statsrådet eller regeringsrätten. För att utåt gentemot allmänheten poängtera, att regeringsrätten är en av regeringen helt oberoende myndighet, föreslås bl. a. att den skall erhålla egna föredragande och egna lokaler. Herlitz är på denna punkt av annan mening och anser det snarast vara en fördel att regeringsrättsföredragandena är departementstjänstemän.
Motionerna har i riksdagen hänvisats till behandling av sammansatt konstitutions- och första lagutskott.
Gustaf Petrén