Om franska domares och åklagares utbildning och karriär.
Vår nya rättegångsordning ställer stora och delvis andra krav än den äldre på dem som skola handha rättvisan, och man har också ställt frågan, om den utbildning, som hittills givits våra domare, åklagare och advokater, är lämpad efter deras nya uppgifter, liksom man även frågat sig, om nuvarande bestämmelser ifråga om domares och åklagares rekrytering, befordran och avlöning äro ägnade att föra fram lämpliga personer på sådana poster. Ett annat spörsmål bland många andra, som berörts i sammanhanget, är frågan hur en säker och rättvis prövning av domareaspiranter lämpligen bör tillgå, sedan rättegångens muntlighet förändrat aspiranternas arbetsuppgifter. Då jag trott, att kännedom om hur man i andra länder har det ställt i här antydda hänseenden kunde berika vår debatt, har jag sammanställt några anteckningar om förhållandena i Frankrike, där rättegången, liksom hos oss, till största delen är muntlig och de som syssla med rättsskipningen äro särskilt utbildade yrkesmän.1 I min redogörelse kommer jag emellertid väsentligen att uppehålla mig vid vad som rör domare och åklagare, vilka i Frankrike bilda en enda yrkeskår med gemensam utbildning och befordringsgång.2
Den franska motsvarigheten till vår juris kandidatexamen, licence endroit, är ett mindre kvalificerat prov och avlägges i allmänhet efter tre års universitetsstudier. Många forsätta emellertid studierna och skaffa sig universitetsdiplom på fördjupade studier inom ett eller ett par ämnesområden, och ett betydande antal studerande disputera för doktorsgraden. Denna tillmätes nämligen på bl. a. nu ifrågavarande yrkesområde ett icke obetydligt mervärde.
Det kräves emellertid åtskilligt mer än juridisk universitetsexamen för att bli domare eller åklagare i Frankrike. Sålunda fordras så gott som undantagslöst viss advokaterfarenhet; och för tillträde till advokatbanan kräves ytterligare en examen, vilken aspiranterna på domare- och åklagartjänst följaktligen måste underkasta sig. Denna examen, vars ändamål är att pröva vederbörandes lämplighet för advokatyrket, hålles av de lokala advokatsammanslutningarna. Examensämnena liksom villkoren för godkännade bestämmas av sammanslutningarna själva. De som godkännas få avlägga advokated och kunna därefter ägna sig åt advokatverksamhet, antingen i egen regi eller såsom anställda. Verkliga advokater äro de emellertid därför icke, snarast ett slags praktikanter, och de äga endast rätt till titeln »avocat stagiaire».— För dem som ämna bli domare och åklagare kräves numera ifråga
om advokaterfarenhet ett års dokumenterad tjänst såsom »avocat stagiaire». För att få fulla rättigheter som advokat kräves längre sådan tjänst. — Advokatsammanslutningarna bruka sörja för viss undervisning av sina praktikanter. Sålunda anordnas föreläsningar och enskilda arbeten under ledning av äldre advokater, och praktikanterna få även tillfälle att närvara vid måls handläggning vid domstolarna och att med advokaterna diskutera målen. Tillfälle till eget framträdande beredes dem i icke ringa utsträckning därigenom att de äga åtaga sig plädering i mål med fri rättegång.1
Vidare kräves av den som vill bli domare eller åklagare minst ett års praktikanttjänstgöring inom åklagarkåren vid större underrätt eller vid appellationsdomstol.2 Tjänstgöringen, som vanligen kan fullgöras samtidigt med tjänsten som »avocat stagiaire», består i att praktikanterna under åklagarnas ledning deltaga i deras varjehanda sysslor. De få också utföra självständigt arbete av enklare slag. Även under denna tjänstgöring sörjes emellertid för praktikanternas teoretiska fortbildning. De få åhöra föreläsningar av universitetslärare i juridiska och— vad som är betecknande för fransk inställning — allmänkulturella ämnen. Därjämte föreläggas dem skriftliga övningsuppgifter inom yrkets ram. De få även undervisning och övning i muntlig framställningskonst.
Slutligen skall den som vill inträda på domare-åklagarbanan undergå särskild yrkesexamen. Anmälan till sådan examen, som får göras först sedan de förut nämnda teoretiska och praktiska meriterna förvärvats, ställes till justitieministern men passerar åklagarmyndigheten och vederbörande appellationsdomstol, där yttranden över sökandens kvalifikationer och lämplighet anskaffas och bifogas. Härvid anläggas icke snävt yrkesmässiga synpunkter. Även sådant som exempelvis politiska åsikter, åtminstone om de äro av ytterlighetsnatur eller tagit sig mer markanta uttryck, noteras. I ministeriet bedömes därefter, ibland efter inhämtande av kompletterande upplysningar, om sökandena inneha »de grundläggande egenskaper, som böra krävas av dem som aspirera på dömande funktioner», och bestämmes vilka som skola få tillträde till examen. Sådan hålles en gång om året av en utav justitieministern utsedd jury bestående av domare eller åklagare vid appellationsdomstolen och underdomstolen i Paris samt en högre ämbetsman i justitieministeriet under ordförandeskap av fungerande eller förutvarande ledamot av kassationsdomstolen. Proven äro skriftliga och muntliga. De skriftliga proven, som försiggå samtidigt på olika ställen i landet, omfatta en uppsats i ett allmänkulturellt ämne, en uppsats i ett civilrättsligt, civilprocessrättsligt eller närliggande ämne samt en uppsats i ett motsvarande ämne på kriminalrättens område. Det muntliga provet avlägges i Paris och omfattar en exposé och två frågor att besvara i juridiska ämnen. Juryn har även tillgång till de personalakter, som upprättats angående examinanderna, och enligt vad som uppgivits tillmätas noteringarna i dessa stor betydelse.
Enligt gällande föreskrifter kunna de som godkännas i denna examen, enligt uppgift cirka 10 procent av vanligen 300 å 400 anmälda, utnämnas till attachéer i justitiedepartementet samt till domaresuppleanter i underrätt.1 På juryns förslag kan dock ett begränsat antal av dem som visat utmärkt skicklighet utnämnas till domare (icke ordförande) eller substitut för åklagare2 vid vissa underrätter. I realiteten förhåller det sig så, att varje år en eller två av examinanderna få sådan utnämning och ett fåtal, däribland även tidigare godkända, söka sig till justitieministeriet. Dessa senare underkastas där särskild examen och utses efter utgången av denna till attachéer i ministeriet. De övriga, d. v. s. den stora massan av de godkända, gå kvar som biträden hos åklagare i avvaktan på att efter sin vid examen bestämda turordning bliva utnämnda till domaresuppleanter. Under denna fortsatta tjänstgöring, som kan fortgå under ett par års tid, beredas aspiranterna genom ministeriets försorg tillfälle till utbildning på andra för yrket värdefulla områden. Sålunda pläga de för en fjortondagarsperiod sändas till fängelser och anstalter av olika slag för att studera frågor sammanhängande med straffverkställighet och skyddsåtgärder. Vidare bruka de för någon tid attacheras till ledamot av appellationsdomstolen i Paris för att bibringas erfarenhet av tvistemåls handläggning. För dem som önska specialisera sig, närmast med tanke på framtida tjänst såsom åklagare eller instruktionsdomare, anordnas — i Paris — efter någon tids allmän tjänstgöring undervisning under ledning av fackmän i rättsmedicin, psykiatri och kriminalteknik samt i tekniska ämnen av nytta för utredning av mål rörande järnvägstrafik, luftfart och biltrafik.
Utnämningen till domaresuppleant markerar utbildningstidens slut och början av yrkeskarriären. De poster, som man i den normala karriären har att räkna med, äro domare- och åklagarposter vid underrätt och appellationsdomstol. Underrätterna, som äro förlagda till städerna och vilkas dom kretsar i allmänhet äro små, uppdelas i tre rang- och löneklasser. I särklass framför de andra står under domstolen i Paris. Även bland appellationsdomstolarna står den i Paris i särklass. De övriga — till antalet 26 i det europeiska Frankrike — äro likställda. Karriären är noggrant reglerad och omfattade tidigare ett mycket stort antal befordringssteg med mycket kort tjänstetid på de flesta poster. Numera har antalet steg nedbringats till tio, av vilka de flesta rymma ett flertal likvärdiga domare- och åklagartjänster. Tjänstetiden är 2 à 3 år i passagetjänsterna, men åtgärder vidtagas för att ytterligare nedbringa antalet förflyttningar. Detta har visat sig vara svårt, men man försöker f. n. sådana åtgärder som att utan förflyttning tilldela underrätts ordförande, som är berättigad till befordran, lön och rang som ordförande i underrätt av högre klass. — På nedersta trappsteget i karriären stå, såsom redan framgått, domaresuppleanter och attachéer i justitieministeriet. Den lägsta åklagartjänsten, substitut för åklagare vid tredje klass underrätt, återfinnes på nästa steg. Hurudan befordringsgången i övrigt är framgår rätt väl av ett exempel på en grupplikvärdiga tjänster, nämligen den grupp som befinner sig på det fjärde
steget i karriären. Inom denna grupp likställas ordförande i och åklagare vid tredje klass underrätt, vice ordförande i andra klass underrätt samt domare, instruktionsdomare och substitut för åklagare vid första klass underrätt. Appellationsdomstolarnas i landsorten domare komma in i bilden vid nästa steg i befordringsgången, där de jämte substitut för åklagare vid sådan domstol jämställas med ordförande i och åklagare vid andra klass underrätt m. fl. Domare vid underrätten i Paris inträder i rangordningen först på nästa steg, och ännu ett steg högre finner man bl. a. ordförande i och åklagare vid första klass underrätt samt ordförande på avdelning vid appellationsdomstol i landsorten. Domare vid appellationsdomstolen i Paris står på åttonde steget, och ensam i sin grad finner man på tionde steget ordförande på avdelning vid denna domstol. — Alla nå givetvis icke de högsta graderna, men i allmänhet kunna franska domare och åklagare påräkna att nå åtminstone det femte steget i karriären.
Utanför den reglerade karriären falla givetvis vissa höga ämbeten såsom chefsämbetena (motsvarigheten till våra presidentämbeten) i appellationsdomstolarna och ämbetena i kassationsdomstolen. Även andra undantag från den reglerade befordringsgången förekomma men äro icke vanliga. En grupp i särställning utgöres emellertid av de förut nämnda attachéerna i justitieministeriet. Dessa pläga med bibehållen tur inom den vanliga karriären gå kvar och befordras inom ministeriet till dess att de äro i tur till domareämbete i appellationsdomstol —ibland ända till utnämning såsom domare i kassationsdomstolen. — Någon gång händer det, att fredsdomare, advokater och andra jurister, som icke undergått den förut nämnda utbildningen, söka sig in i karriären. Författningsföreskrifter för sådana fall finnas, och kraven äro höga. I praktiken lär vanligen 10 å 20 års juridisk yrkesutövning krävas, och vederbörande når i allmänhet icke längre i karriären än tilldess förut nämnda fjärde steg.
De franska domarnas och åklagarnas sociala ställning är god, dock icke jämförlig med t. ex. engelska domares. Vad yrkets ekonomiska sida beträffar så är först att märka, att all praktikanttjänstgöring är i princip oavlönad och att det är så stort överskott på jurister, att många måste söka sig över till helt andra banor. Lönerna för dem som kommit fram på banan tycks man inom kåren anse låga men acceptabla i förhållande till det allmänna inkomstläget. Siffermässigt äro lönerna lägre än hos oss. En rättvisande jämförelse kan dock icke göras. Härtill äro samhällsförhållandena i många hänseenden allt för olika. Det förtjänar emellertid framhållas, att franska domare och åklagare på det hela taget äro oförhindrade att skaffa sig extrainkomster och att man alltjämt räknar med att tjänstemän i sådan ställning ha privat förmögenhet.
Vad som främst faller en svensk betraktare av fransk juristutbildning i ögonen är väl, att advokaterfarenhet bibringas alla, som syssla med rättsskipningen, och att de blivande domarna få ingående kännedom om åklagaryrket men knappast några särskilda erfarenheter av domarverksamhet. Att åklagare med fördel kunna lära framställningskonst av advokater är väl ganska klart, och tydligt är väl också, att domare böra vara i någon mån insatta i advokaters och åklagares yrkesteknik liksom att de helst böra ha den intima kännedom om människor och deras
problem, som advokat- och åklagaryrkena — bättre än domareyrket —ge. Att fransmännen lägga sådan vikt vid åklagarutbildningen, att nästan ingen tid ägnas åt domareverksamhet, kräver däremot sin särskilda förklaring. Anledningen härtill liksom till likställigheten mellan domare och åklagare är, att åklagarna i Frankrike ha delvis andra uppgifter än hos oss och att dessa andra uppgifter äro mycket näraliggande domarens. I Frankrike skall en representant för åklagarmyndigheten närvara även vid civilmåls handläggning, och åklagarens uppgift är därvid att i viss mån bevaka statens intresse av rättens upprätthållande. Han har, på sätt här icke kan närmare utvecklas, alltid rätt att framställa yrkanden och ibland skyldighet att yttra sig i målet. Han är i den ställningen, att domstolen kan vända sig till honom och begära yttrande om hur lagen skall tillämpas. Detta för oss främmande system har sina rötter i en maktfördelningslära, som ängslats för att domstolarna skulle få för stor makt och därför bemödat sig om den verkställande maktens befogenheter. Det har därför av gammalt också varit så, att domare liksom åklagare tillsatts av justitieministern. I 1946 års konstitution ändrades detta emellertid därhän att domare (men icke åklagare) numera utnämnas av republikens president i enlighet med förslag av ett särskilt råd.1
Även om juristutbildningens anordnande sålunda i Frankrike bestämmes av delvis andra faktorer än hos oss, finns det enligt min mening skäl att även hos oss uppställa kravet på advokat- och åklagartjänstgöring för dem som ämna bli domare. För att göra dylik praktik värdefullare synes det i samband med reformering av universitetsutbildningen för jurister även böra undersökas, om sådan tjänstgöring — i viss likhet med vad som i Frankrike sker — kan inläggas på en tidpunkt då den teoretiska undervisningen ännu ej avslutats. Förmodligen låter det sig göra att åtminstone under somrarna bereda studerande, som inhämtat grundläggande juridiska kunskaper, tjänstgöring hos åklagare och på rättshjälpsanstalter — kanske även hos en eller annan intresserad advokat. En ytterligare fördel med ett sådant arrangemang vore, att betyg från tjänstgöringarna kunde vara hovrätterna till nytta vid bedömande av turordning mellan de juris kandidater, som söka domsagotjänstgöring, och vid prövning av fiskalsaspiranter.
Vidare tycks det mig vara föredömligt att bereda dem som skola ägna sig åt straffrättsskipning tillfälle att sätta sig in i fängelse- och anstaltsförhållanden samt att studera rättspsykiatri och möjligen i någon mån kriminalteknik. Undervisning på dessa områden kunde, vill det synas, lämpligen meddelas de blivande domarna i samband med aspiranttjänstgöring i hovrätt genom kurser och studiebesök under ledning av fackmän. Undervisningen borde stå öppen även för praktikanter inom åklagar- och advokatyrkena liksom för äldre yrkesmän, vilka önska tillgodogöra sig nyare praxis och nya rön på dessa områden.
Det system man i Frankrike tillämpar för prövning av aspiranter på domare- och åklagartjänst liksom för befordran inom yrket synes mig icke vara efterföljansvärt. Sättet för prövning ger säkerligen icke bättre resultat än vår gamla beprövade metod, om den anpassas efter de nya förhållandena. En sådan anpassning kan utan allt för stor svårighet ske. Ett gott sätt att efter den nya muntliga ordningen pröva fiskaler och fiskalsaspiranter är t. ex. att låta den, som ombesörjt ett måls förberedelse för huvudförhandling, inför ordföranden på avdelningen redogöra för målet och däri upptäckta processuella och materiella frågor. En sådan redogörelse besparar f. ö. ordföranden en hel del arbete. Den är ofta allt vad ordföranden behöver för att leda huvudförhandling i målet. Det franska befordringssystemet har sin uppenbara svaghet i de ständiga förflyttningarna. I det hänseendet ge förhållandena i Frankrike anvisning på en fara, som hotar vid sammanslagning av våra olika domarekarriärer till en enda enhetlig sådan. Ett bibehållande avskilda karriärer hindrar icke en viss reciprok rörlighet, som är önskvärd. Att hos oss anordna domarebanan så, att åklagare annat än undantagsvis kunna vinna inträde på densamma, tror jag icke vore lämpligt.
Värt allt beaktande är fransmännens understrykande av kravet på allmänkulturell nivå hos dem som skola ägna sig åt domare-åklagaryrket. Något behov av att i detta hänseende särskilt pröva våra unga jurister föreligger väl icke, men det är angeläget att framhålla vikten av att icke genom för hög värdering av examensbetyg, genom pressande tjänst eller genom långtgående inskränkningar i rätten till verksamhet utom tjänsten avhålla dem som utbilda sig för eller syssla med rättsskipningen från att skaffa sig allmänna kunskaper och erfarenheter. Vidsträckta intressen och någorlunda kunnande på många andra områden än juridikens är, alldeles särskilt för domaren, en förutsättning för tjänstens fullgoda utövande.
Gösta Graffman