Tryckfrihetsförordningen och brottspåföljderna.
De flesta jurister som sysslat med lagen om villkorlig dom har någongång mött det i 26 § stadgade förbudet att bruka villkorlig dom i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen. Slår man upp STRAHLS och LINDBERGS kommentar till lagen, får man veta att förbudet icke har kriminalpolitisk motivering utan att konstitutionella skäl ligger bakom. Att brott mot tryckfrihetsförordningen generellt undantagits från villkorlig dom har ansetts följa av att nämnda förordning, som är av grundlags natur, innehåller exklusiva bestämmelser om hur dessa brott skall bestraffas.1
Den nya tryckfrihetsförordningen av år 1949 innehåller icke förbud mot villkorlig dom. Frågan blev, såvitt förarbetena utvisar, icke direkt uppmärksammad. Går man till den äldre förordningen, som gällde när lagen om villkorlig dom blev skriven, kan man inte heller vänta sig klart besked; sådana nymodigheter som villkorlig dom var okända för 1809 års män. I fråga om båda förordningarna får frågan om de innebär hinder mot villkorlig dom i tryckfrihetsmål lösas med ledning av deras allmänna ståndpunkt i fråga om brottspåföljderna.
Den nya tryckfrihetsförordningens ståndpunkt i berörda fråga bör klarläggas inför den förestående revisionen av lagstiftningen om villkorlig dom; den kan emellertid, såsom nedan skall påvisas, också få betydelse för tillämpningen av gällande rätt. Detsamma gäller i viss mån den äldre tryckfrihetsförordningen. Det kan också ha sitt intresse att något undersöka grunden för en tes som synes ha varit allmänt godtagen i decennier.
Låt oss då studera de skäl som åberopades, när förbudet att döma villkorligt i tryckfrihetsmål infördes i vår första lag om villkorlig dom av 1906! I det till grund för lagen liggande, 1902 avgivna kommittébetänkandet2 anfördes, att enär lagen ej kunde verka till rubbning av stadganden i grundlag, följde därav uppenbart, att, då fråga vore om bestraffande av tryckfrihetsbrott, villkorlig dom ej kunde användas, även om i tryckfrihetsförordningen straffet blivit bestämt medelst hänvisning till allmänna strafflagen. Kommittén ansåg det varken nödigt eller lämpligt att i detta ämne särskilt stadgande inflöte i lagen. Departementschefen fann emellertid, med hänsyn till avfattningen av bestämmelserna i övrigt om lagens tillämpningsområde, ändamålsenligt att i lagen erinra att vad däri är stadgat angående meddelandet av villkorlig dom ej skulle hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.3 En på detta sätt formulerad bestämmelse upptogs i lagen och flyttades över till dess år 1918 antagna efterföljare.
Frågan om grundlagshinder förelåg mot att tillämpa villkorlig dom i tryckfrihetsmål aktualiserades ånyo i samband med bötesverkställighetsreformen 1937. Problemställningen var då, huruvida den tilltänkta regelmässiga användningen av villkorlig dom vid bötesförvandling också skulle kunna gälla förvandling av böter som ålagts i tryckfrihetsmål. Kommittéförslaget av 1935 tillät villkorlig bötesförvandling i sådana mål. I sin motivering1 erinrade kommittén om ovan återgivna uttalande i 1902 års betänkande samt tillade att till stöd för då gällande förbud även kunde anföras vissa sakliga grunder som hänförde sig till den gällande ordningen för utkrävande av ansvar för tryckt skriftsinnehåll. Hinder mot att tillämpa villkorlig dom vid förvandling av böter som utdömts i tryckfrihetsmål ansågs däremot icke föreligga. I § 5 15:o gamla tryckfrihetsförordningen hänvisades nämligen i fråga om förvandling av böter som var utsatta i förordningen till allmän lag, och denna gällde också beträffande förvandling av böter som för brott mot tryckfrihetsförordningen enligt hänvisning i denna ålagts efter allmänna strafflagen. Tryckfrihetsförordningen överlämnade alltså förvandlingsfrågan till reglering i allmän lag. Om i sådan lag användning av villkorlig dom inginge som ett ordinärt led i förvandlingsförfarandet, kunde det ej anses strida mot tryckfrihetsförordningen att tillämpa denna ordning även beträffande böter för tryckfrihetsbrott.
Lagrådet2 förordade emellertid att förbudet mot villkorlig dom för tryckfrihetsbrott skulle gälla i fråga om bötesförvandling. Därvid tog lagrådet icke ställning till de konstitutionella frågorna utan anförde såsom skäl att i fråga om bötesförvandling borde gälla detsamma som om omedelbart ådömt urbota straff.
Det i kommittéförslaget åberopade stadgandet i gamla tryckfrihetsförordningen upphävdes sedermera år 1941; till motivering3 åberopades endast att ändringen skedde »i följd av den nya lagstiftningen om verkställighet av bötesstraff» — vad nu detta kan betyda.
Under tiden hade vår nuvarande lag om villkorlig dom antagits utan att frågan, av förarbetena att döma, ägnats särskild uppmärksamhet. Lagen upptog från den äldre lagen det generella förbudet mot villkorlig dom för brott mot tryckfrihetsförordningen.
Granskar man den i 1902 års kommittéförslag anförda motiveringen, finner man att endast ett egentligt skäl anfördes; lagstiftningen om villkorlig dom kunde inte rubba stadganden i grundlag. Detta är ju i och för sig självklart. Men vad man ville bevisa — att tryckfrihetsförordningen hindrade användning av villkorlig dom för där kriminaliserade brott — ansågs vara »uppenbart». Av ordalagen att döma resonerade man emellertid så, att när tryckfrihetsförordningen föreskrev att böter eller fängelse skulle ådömas, skulle de också verkställas i vedertagen ordning. Den ansvarige skulle betala böter eller tillbringa någon tid bakom lås och bom. Detta skulle även gälla om tryckfrihetsförordningen endast bestämde straffet indirekt genom hänvisning till allmänna strafflagen. Härvidlag kunde man peka på stadgandet i § 1 1 :o i tryckfri-
hetsförordningen: Ej må någon i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas. När villkorlig dom infördes, såg man däri främst en möjlighet att undgå verkställigheten. Denna möjlighet kunde icke begagnas när verkställighet var föreskriven i grundlag.
Nu för tiden betraktar vi den villkorliga domen på ett annat sätt. Det negativa draget — att den skyldige undgår straffverkställighet —träder i bakgrunden, och huvudvikten lägges på de positiva dragen, tillsyn, föreskrifter o. s. v.; villkorlig dom användes jämte övriga skyddsåtgärder vid sidan av de traditionella straffen. Med vår tids sätt att se på saken har en föreskrift i grundlag om böter eller fängelse för visst brott samma innebörd som en sådan bestämmelse i allmänna strafflagen. Den ger domstolen befogenhet att döma till böter eller fängelse för brottet men också att enligt allmänstraffrättsliga regler välja någon skyddsåtgärd, däribland villkorlig dom.
Men det kan vara anledning att granska tesen om grundslagshinder mot villkorlig dom i tryckfrihetsmål också utifrån de formella synpunkter som anlades vid sekelskiftet.
Även om det är klart att den äldre tryckfrihetsförordningen innehöll exklusiva bestämmelser om bestraffning av tryckfrihetsbrott, är därmed icke sagt att förordningens bestämmelser om brottspåföljderna ej kunde kompletteras och indirekt få sin innebörd ändrad genom stadganden i allmän lag. Den gamla förordningen innehöll få bestämmelser av allmänstraffrättslig innebörd. Den uppställde särskilda regler om vem som skulle vara ansvarig för tryckets innehåll; den stadgade straff för vissa brott och förseelser — både egentliga tryckfrihetsbrott och ordningsförseelser — samt angav i fråga om vissa tryckfrihetsbrott den straffbara gärningen men hänvisade beträffande straffet till allmän lag. Sistnämnda metod kom genom successiva ändringar i förordningen att med något undantag bli generell i fråga om tryckfrihetsbrotten. Bestämmelser av allmänstraffrättsligt innehåll meddelades i § 4 6:o som behandlade åtalspreskription. Tiden var i fråga om allmänt åtal sex månader efter det en skrift inkommit till chefen för justitiedepartementet eller hans ombud. Beträffande enskilt åtal hänvisades däremot till allmän lag. Vidare må erinras om § 5 15:o som stadgade att alla mål angående förbrytelser mot förordningen skulle, vid ansvar för domare och ämbetsmän, med största skyndsamhet avgöras, och vid alla tillfällen, då fråga kunde uppstå om flera olika brotts bestraffning, särskilt behandlas, ävensom den brottslige, i alla de fall, då han ej redan gjort sig saker till dödsstraff eller straffarbete på livstid, särskilt undergå den bestraffning som han enligt denna lag sig ådragit. I momentets andra stycke upptogs den bestämmelse om bötesförvandling som åberopades i 1935 års kommittébetänkande. För övrigt innehöll förordningen endast särskilda föreskrifter om konfiskation av tryckt skrift.
Bestämmelsen i § 5 15 :o är svårtolkad. Den tjänar syftet att få tryckfrihetsmålen behandlade med största möjliga skyndsamhet och har ansetts innefatta förbud mot sammanläggning enligt SL 4 kap. av straff
för ett brott mot tryckfrihetsförordningen och för annat brott.1 Vidare erinrar den om bestämmelsen i SL att om någon dömes till straffarbete på livstid, förfaller annat frihetsstraff och böter som han tillika förskyllt. På frågan om tillåtligheten av villkorlig dom synes bestämmelsen däremot icke ge svar.
Till reglering i allmän lag återstod en hel rad frågor, främst av allmänstraffrättslig natur. I första hand må erinras om att straffsatserna i vissa strafflagsparagrafer genom hänvisning blev tillämpliga påtryckfrihetsbrott. Ändringen i dessa straffsatser kom automatiskt att gälla tryckfrihetsrätten. Dagsbotssystemets införande i strafflagen ledde sålunda till att dagsböter skulle ådömas för en del tryckfrihetsbrott som på grund av hänvisning i tryckfrihetsförordningen skulle straffas efter strafflagen.2
Beträffande övriga allmänstraffrättsliga frågor är uppenbart att nya regler för verkställighet av frihetsstraff och bötesstraff blev tillämpliga på tryckfrihetsbrott. De 1937 antagna bestämmelserna om avbetalning och indrivning av böter blev gällande, likaså t. ex. inskränkningarnai möjligheterna till förvandling (8 §). För frihetsstraffens del kunde icke rätt gärna verkställigheten lämpas efter vad som gällde 1812, utan här kom efter hand antagna nya lagar och senast 1945 års straffverkställighetslag att gälla — även i vad denna avser möjlighet till uppskov med verkställigheter och permissioner (15 och 26 §§). Än mera torde vara klart att reglerna om villkorlig frigivning i princip kunde tillämpas på den som avtjänade frihetsstraff för tryckfrihetsbrott. Vår första lag i ämnet, som tillkom samtidigt med den första lagen om villkorlig dom, upptog icke förbud häremot.3
Ytterligare måste t. ex. bestämmelserna i SL 5 kap. om straffrihet på grund av bristande tillräknelighet vara tillämpliga på brott mot gamla tryckfrihetsförordningen. Detsamma måste gälla reglerna om preskription av verkställighet av ådömt straff, vilket här har särskilt intresse. Beträffande åtalspreskription gällde som nyss nämnts särskilda bestämmelser i förordningen.
Med hänsyn till vad här anförts är det svårt att förstå varför villkorlig dom skulle vara utesluten. Det är nog sant att vissa sakliga skäl kan åberopas mot villkorlig dom i tryckfrihetsmål. Därutinnan pekade 1935 års betänkande på ordningen för utkrävande av ansvar för tryckt skrifts innehåll. Men detta har icke att göra med frågan om grundlagshinder föreligger. Införes i ett system av straff en regel som medger villkorligt anstånd med verkställigheten och förtida preskription om anståndet ej förverkas,4 ingår denna regel i det straffsystem på vilket även tryckfrihetsförordningens straffbestämmelser är uppbyggda. Det av 1935 års kommittébetänkande åberopade argumentet att villkorlig dom ingår som ett normalt led i förvandlingsförfarandet kan utsträckas till villkorlig dom i allmänhet och straffsystemet i dess helhet. Sådan dom ingår som ett normalt led i straffmätningen. Den tilltalade blir
dock dömd till böter, fängelse eller straffarbete.1 Ihågkommas bör att tryckfrihetsförordningens viktigaste uppgift varit att hindra opåkallade administrativa och straffrättsliga ingrepp mot tryckt skrift, icke att tillse att tryckfrihetsmissbruk till varje pris ledde till att den ansvarige underkastades verkställighet av straff.2
Den nya tryckfrihetsförordningen upptar i likhet med föregångaren särskilda bestämmelser om fördelningen av ansvaret för tryckt skrifts innehåll samt en exklusiv brottskatalog för de egentliga tryckfrihetsbrotten (1 kap. 3 §, 7 kap. 4 och 5 §§). Anslutning har skett till strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten; tryckfrihetsbrotten har samma namn som motsvarande brott i SL och det straffbara området preciseras av samma lag. Vidare stadgas i 7 kap. 6 § att vad i lag är stadgat angående straff för sådant brott också skall gälla då brottet är att anse som tryckfrihetsbrott. I övrigt gäller, såvitt här har intresse, exklusiva regler om konfiskation m. m. (7 kap. 7 och 8 §§)3 samt om åtalspreskription (9 kap. 3 och 4 §§), vilka senare regler nära ansluter sig till den gamla förordningens. Även den nya tryckfrihetsförordningen kriminaliserar vissa ordningsförseelser och stadgar straff för dem. Böter som sålunda föreskrivits skall enligt motiven4 icke vara underkastade reglerna i 1931 års särskilda böteslag, d. v. s. penningböter med högre maximum än 300 kronor skall icke förvandlas till dagsböter. Såväl de egentliga tryckfrihetsbrotten som ordningsförseelserna omfattas slutligen av den allmänna föreskriften i 14 kap. 5 § att i allt varom bestämmelser ej meddelats i förordningen eller i särskild lag som utfärdats med stöd därav skall gälla vad i lag eller författning eljest är stadgat. I anslutning till denna bestämmelse uttalade 1944 års tryckfrihetssakkunniga5 att därmed åsyftades bl. a. bestämmelser om svensk straffrätts tillämplighet, straff som kan ådömas, sammanträffande av brott och förändring av straff samt särskilda grunder, som utesluter, minskar eller upphäver straffbarheten.
Genom bestämmelserna i 7 kap. 6 § och 14 kap. 5 § blir de allmänna reglerna om brottspåföljderna direkt tillämpliga på brott mot tryckfrihetsförordningen, när ej — såsom i fråga om konfiskation eller penningböter för ordningsförseelser — annat följer av uttryckligt stadgande i förordningen.6 Då något förbud mot villkorlig dom icke uppställes i densamma, torde tryggt kunna antas att konstitutionellt hinder mot villkorlig dom vid brott mot tryckfrihetsförordningen i varje fall icke numera föreligger.
Den här redovisade undersökningen har givit vid handen, att varken
nya eller gamla tryckfrihetsförordningen — den nya med säkerhet och den gamla med all sannolikhet — innebär grundlagshinder mot att tilllämpa villkorlig dom i tryckfrihetsmål.
Konsekvenserna är ganska intressanta. I första hand kan konstateras att förbudet mot villkorlig dom vid brott mot tryckfrihetsförordningen bör utgå vid en revision av lagstiftningen om villkorlig dom. Även om villkorlig dom vanligen icke är lämplig i tryckfrihetsmål, strider det mot numera vedertagna principer att — utan avseende på brottets svårhet eller liknande omständigheter — utesluta hela brottsgrupper från villkorlig dom. Det är måhända icke uteslutet att finna kriminalpolitiska skäl för vissa inskränkningar.1 I så fall kan emellertid göras gällande att en sådan exklusiv bestämmelse om tryckfrihetsbrott som här är i fråga grundlagsenligt bör ha sin plats i själva tryckfrihetsförordningen. Fortsättes denna tankelinje, kunde rentav ifrågasättas att anse det nuvarande förbudet mot villkorlig dom grundlagsstridigt.
Resultatet av undersökningen inverkar även på andra brottspåföljder. I de särskilda lagar som ger domstolarna möjlighet att låta förvaring och andra skyddsåtgärder träda i stället för straff finnes icke någon särbestämmelse om tryckfrihetsbrotten, sannolikt beroende på att deras tillämpning vid sådana brott i allmänhet inte ansetts kunna bli aktuell.2 Men ett ev. grundlagshinder mot villkorlig dom måste träffa även dessa påföljder. Finner man nu att sådant hinder varken förelegat vid lagarnas tillkomst eller för närvarande existerar, blir konsekvensen den, att påföljderna hela tiden varit och alltjämt är tillämpliga i tryckfrihetsmål. Bestämmelserna i straffverkställighetslagen, bötesverkställighetslagen och lagen om villkorlig frigivning torde, såsom ovan anförts, redan utifrån den tidigare uppfattningen om gamla tryckfrihetsförordningens innebörd gälla, när fråga är om verkställighet av straff för brott mot tryckfrihetsförordningen.
Sten Walberg