Les Conventions de Geneve du 12 aout 1 9 4 9. Commen—taire publié sous la direction de JEAN S. PICTET, directeur des Af fairesgénérales du Comité international de la Croix-Rouge. 一 I. La Conventionde Geneve pour ramélioration du sort des blessés et des malades dansles forces armées en campagne. Geneve, Comité international de la CroixRouge. 1952. 542 s. Schw. Frs 12,00.

 

    D. 12 aug. 1949 antogos vid en internationell konferens i Geneve, vid vilken nästa alla världens stater voro representerade, fyra konventioner till skydd för krigets offer, den första ang. förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, den andra ang. förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, den tredje ang. krigsfångars behandling och den fjärde ang. skydd för civilpersoner under krigstid. Konventionerna innehålla över 400 artiklar, de flesta ganska detaljerade och åtskilliga svårtolkade. Att av de omfattande förarbetena till konventionerna finna ledning vid tolkningen av dessa är ofta besvärligt bl. a. på grund av att förarbetena äro splittrade och svåra att överskåda. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse att Röda korsets internationella kommitté, vilken var initiativtagare till 1949 års konferens och under vilkens ledning förarbetena bedrivits, beslutat utge en kommentar till konventionerna, byggd på förarbetena. Den föreliggande första delen av kommentaren har huvudsakligen författats av professorn J. S. PICTET, den främste juristen inom kommittén. Såsom författare ha i övrigt medverkat några av kommitténs juridiska experter, nämligen F. SIORDET, C. PILLOUD, J..P. SCHOENHOLZER, R. J. WlLHELM och O. M. UHLER.
    Ehuru tolkningen av internationella överenskommelser är en mellanfolklig angelägenhet, som endast de fördragsslutande parterna äro behöriga att ge genom officiella utläggningar, torde de i kommentaren lämnade förklaringarna få anses vara i viss mån auktoritativa, emedan samtliga författarna deltagit i utarbetandet av 1949 års konventioner. Kommentaren, som utgivits på såväl franska som engelska, ger god ledning för den som vill lära närmare känna de folkrättsliga regler som ha till syfte att humanisera behandlingen av sårade och sjuka i fält. Dess värde skulle dock ha höjts om den försetts med ett sakregister. Eftersom konventionerna ratificerats av Sverige och föranlett viss lagstiftning (se SvJT 1954 s. 56), bör kommentaren beaktas av de myndigheter som kunna komma att få ansvaret för att konventionerna bli efterlevda från svensk sida.

G. T.