JO:s ämbetsberättelse. Enligt sin till 1955 års riksdag avgivna ämbetsberättelse har JO under 1954 gjort framställningar till K. M:t ang. ändring av vissa bestämmelser om rättegångskostnad i mål vari part åtnjutit fri rättegång, ang. införande av rätt att hos K. M:t i regeringsrätten fullfölja talan mot statens hyresråds beslut såframt detta avser avgörandet av rättsfråga eller avgörandet av sådan fråga är bestämmande för beslutets innehåll samt ang. tillgodoseende av lantbruksnämndernas behov av ökad juridisk sakkunskap.
    De mål och ärenden för vilka redogörelse lämnas i berättelsen avse bl. a. omfattningen av den i 3 kap. 15 § andra st. lagen d. 12 juni 1931 om behandling av alkoholister stadgade tystnadsplikten, utlämnande av handlingar som på grund av bestämmelserna i 10 § sekretesslagen bort hemlighållas, tolkningen i visst fall av stadgandet i 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen, konkursdomares tillsyn över konkurser, prövning av arvoden till rättens ombudsman och förvaltare i konkurs i fall då särskild överenskommelse i saken träffats mellan konkursförvaltningen och gäldenär, fråga om rätt för partsombud att erhålla del av fonogram som vid domstol upptagits av sakframställning och plädering vid huvudförhandling (i den mån utskrift av fonogram icke kan påfordras för intagande i protokollet föreligger enligt JO icke någon ovillkorlig rätt för part eller annan att få del av fonogrammet eller avskrift av innehållet däri), fråga om statens hyresråd förfarit felaktigt genom att nedsätta grundhyra för en bostadslägenhet på grund av eftersatt underhåll (av JO besvarat jakande) samt åklagares möjlighet att underlåta åtal på grund av den misstänktes sinnesbeskaffenhet. I sistnämnda ärende har JO uttalat bl. a.:
    Såsom framgår av motiven till 20 kap. 6 § rättegångsbalken är möjligheten för en åklagare att till övervägande upptaga frågan, huruvida åtal må kunna underlåtas på grund av den misstänktes sinnesbeskaffenhet, begränsad till de fall, där något som helst tvivel icke kan råda att den misstänkte är straffri. För att ett sådant fall skall kunna anses vara för handen måste det vara fråga om en själslig abnormitet av så tydligt manifesterad art, att densamma redan för lekmannen framstår såsom otvetydig. Så torde vara förhållandet med klara fall av sinnessjukdom och sinnesslöhet, varvid för underlåtenhet att åtala dock alltid torde böra krävas, att riktigheten av åklagarens bedömning av fallet bestyrkes genom uttalande av rättspsykiater. Däremot torde i fråga om misstänkt, vilkens sinnesbeskaffenhet icke tidigare medfört straffriförklaring eller ingripande enligt sinnessjuklagen, till de uppenbara fallen av otillräknelighet icke kunna annat än undantagsvis hänföras psykopatfall eller övriga, med sinnessjukdom jämställda fall av själslig abnormi-

 

tet. Dessa senare fall äro nämligen regelmässigt av den svårbedömbara art, att de icke böra få avgöras utan företagande av sådan mera ingående undersökning, varom stadgas i 6 kap. sinnessjuklagen, därvid enligt 42 § fjärde stycket sista punkten undersökningsläkaren har att i sitt utlåtande särskilt angiva skälen till att den själsliga abnormiteten anses jämställd med sinnessjukdom. Bortsett möjligen från vissa fall där fråga är om misstänkt, som under de närmaste åren förut straffriförklarats eller varit intagen på sinnessjukhus för samma sjukdom, bör enligt min mening prövningen av hållbarheten av sådana skäl förbehållas domstol.
    Årsberättelsen innehåller vidare redogörelse för en undersökning rörande länsstyrelsernas praxis i fråga om återkallelse av körkort.

S. R.