SVENSK RÄTTSPRAXIS
VÄXEL- OCH CHECKRÄTT 1945—1953
AV DOCENTEN HENRIK HESSLER
Om ett fordringsanspråk, t. ex. fordran på köpeskilling för försålda varor, givit upphov till utfärdande av en växel eller en check, innebär detta regelmässigt icke, att parterna avse att stryka ett streck över den gamla fordringen och grunda en ny sådan. Växeln eller checken betyder således i ett dylikt fall icke, att köpeskillingen betalas, utan är att betrakta som en bekväm och effektiv form för betalningens fullgörande.1 En illustration av denna sats kan man finna i SvJT 1951 s. 269. En person, P, hade genom dom förpliktats utge visst belopp till en annan, E, varefter utmätning för beloppet verkställdes. P överklagade utmätningen, enär han till E överlämnat växlar på beloppet, vilka av denne godtagits. KB upphävde utmätningen, då P. oavsett om han infriat växlarna eller ej genom E:s godtagande av växlarna som likvid fullgjort den honom enligt domen åliggande betalningsskyldigheten. HovR förklarade däremot att även om E godtagit växlar som likvid för sin fordran enligt domen denna omständighet likväl icke i och för sig innebure, att P därigenom fullgjort sin betalningsskyldighet, oavsett om växlarna infriats; då P icke styrkt, att så skett, fastställdes utmätningen.
I VxL 1 § anges vilka uppgifter en handling måste innefatta för att vara giltig såsom växel, däribland trassentens underskrift, växelsumman etc. Dessa uppgifter behöva emellertid icke finnas på växeln redan vid dess utgivande; detta framgår av 10 § VxL, som innehåller bestämmelser för det fall att växel »utgivits i ofullständigt skick». Att även en s. k. blancoaccept, d. v. s. en växel, som endast utfyllts på det sättet att en person angivit sig som trassat samt påtecknat accept, är giltig, om den utgivits och sedermera av mottagaren kompletterats, torde vara klart2 och framgår av NJA 1945 s. 193 (RR synes dock ha varit av en annan mening). Acceptanten bestred här kravet, enär växeln honom ovetande kommit ur hans besittning. Överinstanserna fastslogo, att bevisbördan härutinnan såväl som för att växelns utfyllande skett i strid mot träffad överenskommelse ålåg honom, och då han icke fullgjort denna bevisbörda utdömdes beloppet.
Har en växelgäldenär utgivit växel i ofullständigt skick och mottagaren därefter utfyllt den i strid mot vad som överenskommits, t. ex. ditsatt ett högre belopp än det avtalade, så kan denne själv naturligtvis icke åberopa växeln mot växelgäldenären. Om växeln kommit i tredje mans hand kan däremot nämnda omständighet enligt nyss anförda
lagrum, 10 § VxL, icke åberopas mot denne, med mindre han vid växelns förvärvande var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet. Regeln överensstämmer med vad som gäller enligt allmänna civilrättsliga regler, bortsett från att växelinnehavaren icke går miste om sin rätt vid en mindre grad av vårdslöshet än »grov» sådan.1 I NJA 1946 s. 133 fördes talan av växelinnehavare mot trassent och överlåtare på grund av en växel å 3 700 kr. Växeln hade påtecknats av svarandena, utan att växelbeloppet ifyllts, och överlämnats till acceptanten för att förskaffa denne ett lån å 200 kr. Växelbeloppet hade på uppmaning av acceptanten ifyllts av långivaren (växelinnehavaren) i samband med att växeln överlämnades till honom och avsåg att täcka acceptantens skulder hos långivaren vid denna tidpunkt. HovR, NRev och två ledamöter av HD ogillade käromålet, enär växelinnehavaren utan svarandenas hörande ifyllt växelbeloppet. De två ledamöter av HD enligt vilkas votum HD:s dom avfattades kommo till samma slut men grundade detta på att acceptanten handlat i strid mot sin överenskommelse med svarandena angående växeln, då han låtit växelinnehavaren ifylla högre belopp än som avtalats, samt att växelinnehavaren under de förhållanden som förelågo bort undersöka, huruvida acceptanten haft rätt att ifylla ett så stort belopp som här var i fråga, och därför gjort sig skyldig till grov vårdslöshet vid växelns förvärvande.
I 13 § VxL stadgas, att överlåtelse av växel skall tecknas å själva växeln eller å därvid häftat blad; enligt 14 § överflyttas genom överlåtelse alla av växeln härflytande rättigheter. I SvJT 1945 rf s. 51 hade innehavaren av en växel, B, fört talan mot utställare och acceptant. Växeln var då försedd med flera indossament av vilka det sista var ställt till viss bank. B:s talan ogillades av RR, enär B icke genom en oavbruten följd av å växeln tecknade överlåtelser styrkt sig vara behörig innehavare av växeln. Domen vann laga kraft. B förde därefter på nytt talan mot samma personer; växeln var numera försedd med ett av banken till B eller order tecknat indossament. RR fann talan icke kunna upptagas till prövning, enär den tidigare domen vunnit laga kraft och B i nu förevarande mål yrkat betalning enligt samma växel; res judicata ansågs således föreligga. HovR återförvisade emellertid målet till RR och åberopade härvid, att B:s i förevarande mål å ifrågavarande växel grundade talan i dess nuvarande skick icke kunde anses rättskraftigt prövad genom RR:s tidigare dom. HovR:s avgörande synes ansluta sig till ett uttalande av KALLENBERG.2 Enligt detta uttalande innebära ovannämnda stadganden i VxL, att växelfordrans övergång från en till annan knutits till växeIns överlämnande jämte det att å växeln vederbörlig överlåtelse tecknats. I ett fall av ovan refererade karaktär betyder därför den efter första domen å växeln tecknade överlåtelsen icke, att ett redan tidigare skett förvärv blivit styrkt, utan indossamentets betydelse ligger i att det givit upphov till en fordran som icke fanns under den tidigare rättegången. På grund härav föreligger icke res judicata i den senare rättegången. Läget är däremot, menar Kallenberg, ett annat vid vanlig fordringscession eller överlåtelse av ett orderskuldebrev. Om i den första rättegången fordringen icke blivit
styrkt — vid orderskuldebrev genom därå tecknad överlåtelse eller på annat sätt — så är det i den senare rättegången, när käranden uppträder med full bevisning om sin rätt till fordringen — vid orderskuldebrev t. ex. genom därå numera tecknat indossament — fråga om samma fordran som i det tidigare målet. Talan måste därför i detta fall avvisas på grund av den tidigare domens rättskraft. Att man i själva resjudicatafrågan sannolikt bör nå ett resultat, som överensstämmer med det av Kallenberg hävdade och i nyssnämnda rättsfall antagna, skall här icke bestridas. Däremot må ifrågasättas, om det resonemang varå Kallenberg grundar en annan behandling av växeln än av skuldebrevet kan vara riktigt eller i allt fall äga generell giltighet. Växelindossamentet kan icke vara exklusiv form för överförande av växel från en person till en annan. Klart är väl detta utan vidare ifråga om universalsuccession, t. ex. arv. Men de ifrågavarande bestämmelserna i VxL synas knappast heller kunna förhindra, att växel kan bli föremål för vanligt, »civilt» fång även i andra fall.1 Indossamentets betydelse ligger på ett annat plan. I första hand grundar endast ett dylikt formell legitimation; den som åberopar ett civilt fång måste styrka sin rätt genom särskild bevisning enligt de regler som gälla för det ifrågavarande fånget. Vidare är endast den växelinnehavare, som stöder sig på indossament, skyddad mot invändningar från växelgäldenären, som hänföra sig till dennes förhållande till tidigare växelinnehavare (17 §), endast han kan åberopa godtrosförvärv till skydd mot vindikationstalan från tidigare innehavare, som obehörigen avhänts växeln, (16 § 2 st.) etc.
I 74 § VxL stadgas, att om växel preskriberats eller prejudicierats växelinnehavare kan i civil väg hos växelgäldenär utsöka, vad denne till fordringsägarens skada skulle vinna, om fordringen förfölle. Frågan vad som här skall avses som obehörig vinst uppkom i NJA 1949 s. 670. Inom den växelrättsliga doktrinen råda skilda uppfattningar beträffande tolkningen i detta hänseende av nämnda stadgande och dess motsvarigheter i främmande rätt. Enligt en mening, den s. k. valutateorin, vilken är den härskande exempelvis i tysk rätt, skall frågan bedömas med hänsyn till omständigheterna i samband med växelförhållandets uppkomst; vinning föreligger, om växelgäldenär erhållit valuta för sin växelförpliktelse men genom dess bortfallande skulle slippa att betala vederlaget härför. Vinsten består således i detta fall av att växelgäldenärens aktiva ökas, och dess storlek beräknas efter den vederlagsfritt mottagna valutans värde. Enligt en annan uppfattning, befrielseteorin, vilken dominerar i nordisk rättsdoktrin, är däremot det avgörande, hurudant läget gestaltar sig i det ögonblick växelförpliktelsen till följd av preskription etc. bortfaller; obehörig vinst föreligger om och i den omfattning växelrättens bortfallande betyder en reell minskning av gäldenärens passiva. Så är fallet, om den befriade, därest växelrätten bevarats och lian måst betala, icke i sin tur kunnat rikta krav — enligt växelrättsliga regler eller med stöd av ett bakomliggande rättsförhållande — mot någon annan. Sistnämnda teori leder till att obehörig vinst anses föreligga icke blott i alla sådana lägen där detta skulle vara fallet även enligt valutateorin utan också i vissa andra situationer; även ifråga om beräkningen av vinstens belopp når man i en del fall ett för
växelinnehavaren fördelaktigare resultat enligt befrielseteorin än enligt valutateorin.
Emellertid råda skiljaktigheter mellan befrielseteorins företrädare inbördes. Enligt den mest radikala uppfattningen — företrädd t. ex. av HoLMBOE,1 och EBERSTEIN2 och, i ett i förevarande mål avgivet utlåtande, av LJUNGMAN — föreligger obehörig vinst även för den växelgäldenär som, om växelrätten bevarats och han fått utge växelbeloppet, väl skulle haft regresskrav mot annan men som dock icke kunnat utnyttja detta krav, enär denne andre är insolvent redan då växeln preskriberas eller prejudicieras. Med det fall att växelgäldenär icke haft regressmöjlighet mot någon måste m. a. o., menar man, jämställas det att regresskrav formellt är för handen men det av angivna skäl varit värdelöst. En annan representant för befrielseteorin, nämligen J. LASSEN,3 anser däremot icke, att obehörig vinst kan föreligga hos annan än den som är betalningsskyldig i sista hand; att regresskrav kunnat anställas utesluter således obehörig vinst, även om regressgäldenären varit insolvent och växelgäldenären därför rent faktiskt icke kunnat erhålla någon betalning. I denna utformning synes befrielseteorin, om man bortser från vissa mindre vanliga fall såsom då växels utfärdande innebär gåva, icke komma att skilja sig så mycket från valutateorin såvitt gäller de situationer i vilka obehörig vinst är för handen; olikheten torde väsentligen visa sig vid beräkningen av den obehöriga vinstens belopp (t. ex. om växeln överlåtits för lägre belopp än det varå den lyder). En mellanställning intager USSING,4 som anser insolvens hos den i sista hand betalningspliktige icke böra medföra, att obehörig vinst uppstår för annan växelgäldenär, försåvitt denne såsom fallet ofta är vid låneväxlar tecknat på växeln i borgensliknande syfte. Däremot menar Ussing, att vid insolvens hos den i sista hand betalningspliktige,vanligen acceptanten, talan om obehörig vinst kan föras mot annan växelgäldenär (utställaren) i det fall att acceptanten åtagit sig sin förpliktelse för att därigenom förskaffa utställaren betalning för en fordran, som denne redan tidigare hade hos acceptanten.
Någon klar vägledning rörande stadgandets tolkning för svensk rätts del synes icke vara att hämta i förarbetena. 74 § VxL överfördes oförändrad från 1880 års växellag, som i sin tur på denna punkt anknöt till den på tysk förebild vilande växellagen av år 1851. De exempel som i förarbetena till sistnämnda lag anfördes äro förenliga med valutateorin, men man synes där icke ha tagit ställning till några fall, som skulle tillkomma, om befrielseteorin lades till grund. Viss diskussion förekom under förarbetena till 1880 års växellag men ej heller där kan befrielseteorin anses otvetydigt godkänd eller avvisad. Anmärkas må, att i 57 § ChL (vilket stadgande motsvarar 12 § i 1898 års checklag) förekommer ett tillägg till den i övrigt med 74 § VxL likalydande bestämmelsen, vilket möjligen skulle kunna tagas till intäkt för att man utgått från befrielseteorin med avseende å den obehöriga vinstens beräkning. Det stadgas här, att vid talan mot utställaren denne skall i avsaknad av ut-
redning om annat förhållande anses till fordringsägarens skada göra vinst motsvarande checksumman, där fordringen förfaller. Emellertid kommer man väl i regel vid check — liksom f. ö. också ofta vid växel — även om man utgår från valutateorin och således beräknar den obehöriga vinsten efter den mottagna valutans värde, till ett belopp, som motsvarar checksumman. Och fråga är ju här endast om en presumtion, som kan motbevisas.
I det rättsfall som nämnts härovan, NJA 1949 s. 670, var det fråga om en låneväxel accepterad av låntagaren L samt påtecknad av S och A såsom utställare resp. indossent i syfte att förhjälpa L till lånet. A fick lösa växeln och försatt därefter sin växelrätt mot S. Vid tiden för växelrättens förlust mot S var L insolvent. A förde i målet talan mot S enligt stadgandet om obehörig vinst. HD konstaterade först, att A icke åberopat, att han på grund av avtal vid den lånetransaktion som föranlett växelns utfärdande skulle äga krav mot S utan att han grundade sin talan endast på 74 § VxL. HD anförde härefter: Någon annan omständighet på grund varav S, vilken icke uppburit lånevalutan eller del därav, kunde anses hava genom växelrättens bortfallande erhållit vinst till A:s skada har icke anförts än att S, om växelrätten bestått, skulle till följd av L:s obestånd hava blivit den som slutligen fått vidkännas följderna av att växeln måst infrias. S har emellertid icke härigenom gjort sådan vinst som avses i förenämnda lagrum. Käromålet ogillades därför.
HD:s dom innebär tydligen ett avvisande av befrielseteorin sådan den hävdats av bl. a. Holmboe, Eberstein och Ljungman. Däremot kan man uppenbarligen icke ur domen utläsa något ställningstagande till frågan, om valutateorin eller om befrielseteorin i någon av de utformningar den erhållit av J. Lassen och Ussing bör läggas till grund vid tolkningen. Möjligen skulle såsom ett uttryck för att man icke velat binda sig vid valutateorin kunna ses, att man ej som domskäl allenast åberopat, att S icke erhållit någon del av valutan, vilket måhända varit tillräckligt från nämnda teoris utgångspunkter. Det är väl f. ö. icke säkert, att de många och olikartade spörsmål som omslutas av angivna »teorier» över huvud skola lösas enhetligt i överensstämmelse med någon av dessa. Skilda synpunkter göra sig säkerligen gällande vid varje spörsmåls bedömning på ett sätt som leder till att rättsområdet kanske icke alls låter sig inpressas under en viss teori rörande vad som är obehörig vinst och när sådan är för handen. Accepterandet av en dylik teori innefattar därför risker för att man i själva verket hamnar i begreppsjurisprudens.
Även NJA 1946 s. 34 gällde fråga om tillämpning av 74 § VxL, närmare bestämt huruvida talan enligt denna bestämmelse skulle vara utesluten, då den fordran för vilken växeln utställts, en hyresfordran, preskriberats på grund av att talan om utbekommande av beloppet icke anhängiggjorts inom två år från det hyresförhållandet upphörde (numera NyttjL 3:41). Växeln hade accepterats av hyresgästen samt utställts av hyresvärden till egen order och innehades av honom. Växeln, som ej diskonterats och icke löstes, preskriberades enligt bestämmelserna i VxL. Redan vid den tidpunkt då detta skedde, hade preskriptionstiden enligt ovan åsyftade bestämmelse i NyttjL gått till ända. Hy-
resvärden yrkade nu med stöd av 74 § VxL att utbekomma växelbeloppet av hyresgästen. RR ogillade käromålet under åberopande av preskriptionsbestämmelsen i NyttjL. HovR ansåg däremot icke, att denna bestämmelse kunde föranleda, att växelinnehavaren gått miste om sin rätt till talan enligt 74 § VxL, och då obehörig vinst för hyresgästen ansågs föreligga utdömdes beloppet. HD fastställde HovR:s domslut men åberopade till stöd härför, att den i NyttjL stadgade tiden för anhängiggörande av talan om hyra gått till ända redan innan växeln preskriberades samt att hyresvärden på grund därav, om han efter växelns preskription velat anhängiggöra talan mot hyresgästen rörande beloppet, varit hänvisad till sådan talan som avses i 74 § VxL; beträffande dylik talan kunde preskriptionsbestämmelsen i NyttjL icke anses äga tilllämpning. Avgörandet innebär således, att krav som stöds på 74 §VxL är av självständig karaktär; det följer icke utan vidare de regler som kunna gälla för det rättsförhållande som föranlett växelns utfärdande. Av HD:s dom jämförd med HovR:s synes framgå, att utgången möjligen kunnat bli en annan, om preskriptionsfristen enligt NyttjL visserligen utgått före talans anhängiggörande men dock efter växelns preskription. I så fall skulle det nämligen kunna göras gällande, att växelns preskription icke medfört någon skada för växelinnehavaren och icke heller någon vinst för gäldenären, eftersom vid denna tidpunkt talan på grund av det bakomliggande rättsförhållandet ännu stått till buds; för dylik talan skulle då tydligen de om detta rättsförhållande, d. v. s. hyresavtalet, gällande bestämmelserna, däribland preskriptionsbestämmelsen, blivit att tillämpa, med påföljd att talan skulle ha avvisats. Alldeles säkert är det kanske dock icke, att en talan jämlikt stadgandet om obehörig vinst måste vara utesluten så snart växelinnehavare har möjlighet att göra gällande krav på grund av det rättsförhållande som fört växeln i hans hand.1 Särskilt kan det nog diskuteras, om så bör vara fallet i en situation av annan typ än den härovan åsyftade, nämligen då växelinnehavaren icke kan grunda krav på grund av ett bakomliggande rättsförhållande mot den växelgäldenär som skulle ha varit betalningspliktig, om växelrätten icke försuttits, men däremot kan grunda ett dylikt krav mot annan, t. ex. indossent av vilken växelinnehavaren fått växeln eller syssloman, som gjort sig skyldig till försumlighet i fråga om växelns bevakande. Vinstrekvisitet för talan enligt 74 § VxL skulle tydligen då föreligga, men det tveksamma är, om man måste anse dylik talan utesluten därför att skaderekvisitet icke är för handen.2 Det skulle emellertid föra för långt att i detta sammanhang gå närmare in på dessa spörsmål, till vilka ju HD i ovannämnda mål icke haft anledning att taga ställning.
Härefter några fall av processuell karaktär. Om växel blivit preskriberad, bortfaller såsom av det förut anförda framgår icke därigenom varje möjlighet för växelinnehavaren att göra krav gällande. Så kan ev. ske med stöd i vissa situationer av det bakomliggande rättsförhållandet och i andra av bestämmelserna om obehörig vinst. En dylik talan grundas emellertid icke på växeln, utan denna har därvid karaktären
av bevismedel.1 En omdiskuterad fråga är, huruvida växelpreskription bör beaktas ex officio av domstolen, således utan att gäldenären gjort invändning därom. Särskilt har detta ansetts tveksamt i det fall att gäldenären inställt sig i målet eller eljest avgivit förklaring däri men icke berört preskriptionsfrågan.2 I SvJT 1945 rf s. 24 var det icke fråga om vanlig rättegång utan det begärdes lagsökning å preskriberad växel. Gäldenären avgav förklaring, vari han icke anmärkte på att växeln var preskriberad men väl framställde andra invändningar mot kravet. HovR ansåg den preskriberade växeln icke utgöra sådant fordringsbevis att lagsökning därå kunde äga rum samt förklarade, att ansökningen icke kunde upptagas till prövning.
I fråga om lagsökning må vidare nämnas SvJT 1951 s. 339, där checkräkningskontrakt i förening med utdrag av checkräkningen icke ansågs som lagsökningsgill handling.
I NJA 1953 s. 439 förelåg till bedömande frågan i vad mån invändningar, grundade på det kontraktsförhållande vari växel utgjort likvid, kunde framställas i mål om lagsökning mot acceptanten på grund av växeln. Genom lagsökningsutslag förpliktades S att till advokaten Å utge visst belopp på grund av en av entreprenören E utställd, av S accepterad samt därefter av E in blanco överlåten växel. Utslaget vann laga kraft. S förde härefter talan mot E med yrkande att denne måtte förpliktas att som skadestånd till S utge ett belopp, som i stort sett motsvarade vad hon nödgats utge för växeln. S anförde därvid, att växeln skolat utgöra likvid för byggnadsarbete, som E enligt avtal haft att utföra för S:s räkning. Vid växelns förfallodag hade emellertid S icke längre ansett sig betalningsskyldig för densamma, enär E icke utfört arbetet kontraktsenligt; hon hade därför vägrat omsätta växeln, varom E underrättats. I mål om betalning på grund av accepterad växel kunde icke annan invändning göras än påstående om namnförfalskning. Det lagakraftvunna lagsökningsutslaget kunde därför icke hindra, att E nu förpliktades utge skadestånd. HovR förklarade i beslut, som av HD fastställdes, att det i målet vore upplyst, att E överlåtit växeln till Å för inkasso. Vid sådant förhållande hade S haft rätt att mot Å — ev. efter ansökan om återvinning — göra gällande invändningar på grund av kontraktsförhållandet mellan S och E, sålunda även invändning om brist i det utförda arbetet. Då följaktligen genom det lagakraftvunna lagsökningsutslaget rättskraftigt avgjorts frågan om parternas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra enligt kontraktet, kunde S:s talan icke upptagas till prövning. Av avgörandet framgår i första hand, att en växelgäldenär icke blott kan utan även är skyldig att redan i målet angående betalning för växeln framställa alla de invändningar han kan vilja göra gällande på grund av det bakomliggande rättsförhållande som må bestå mellan honom och borgenären.3 Därutöver synes fallet ge vid handen, att den omständigheten, att växelgäldenärens motpart i växelmålet icke är borgenären i det bakomliggande rättsförhållandet själv utan en person till vilken denne överlåtit växeln för inkasso, icke förändrar läget i fråga om »skyldigheten» att fram-
ställa invändningar grundade på det kontraktsförhållande som ligger bakom växeln. Och detta synes gälla icke allenast i det fall att inkassouppdraget framgår av indossamentet (jfr 18 § VxL) utan också då — såsom ju tydligen var fallet här — indossamentet är ett vanligt (blanco) indossament men det upplyses, att överlåtelsen skett för inkasso. Även i sistnämnda fall måste växelgäldenären behandla överlåtaren som den verklige motparten och växelinnehavaren som dennes fullmäktig, vilket kanske kan förefalla att vara en ganska sträng regel.1
Slutligen skall nämnas några rättsfall rörande checkförbrytelse. I 74 § ChL stadgas straff för den som uppsåtligen eller av vårdslöshet till annans förfång utställt check utan täckning. Frågan när förfång för annan kan anses föreligga diskuterades under förarbetena till stadgandet. Enligt ett yttrande inom lagrådet, vilket vann bifall av dep.chefen, bör det i princip icke krävas förmögenhetsförlust för att förfång skall vara för handen. Även då checken t. ex. utfärdats för gäldande av en redan uppkommen fordran och denna check ej inlöses på grund av bristande täckning, har checkmottagaren lidit förfång i stadgandets mening, oaktat läget ju är detsamma som om ingen check utfärdats. Emellertid bör, framhölls det vidare, verkligt förfång i regel icke kunna anses föreligga om en checkräkningshavare av rent förbiseende råkat draga en check utan täckning. Även om en sådan check till följd av bristande täckning icke blivit inlöst, bör kravet på förfång leda till att straffansvar är uteslutet, där i tämligen omedelbar anslutning till förklaringen att täckning saknas banken efter förhandling med utställaren eller också denne själv inlöst checken; undantag kan tänkas för den händelse betalning vid uppvisandet varit av avsevärt intresse för checkinnehavaren. En olägenhet av alldeles oväsentlig betydelse, såsom — med nyssnämnda undantag — ett ringa dröjsmål, innefattar sålunda icke ett verkligt förfång.2 Innebörden av förfångsrekvisitet i nu berörda hänseende förelåg till bedömande i NJA 1950 s. 210. Förfång ansågs här icke vara för handen då check visserligen, sedan den kommit det räkningsförande kontoret i banken till handa, försetts med påteckning, att likvid vägrats på grund av bristande täckning för checkbeloppet, men banken därefter icke vidtagit någon ytterligare åtgärd, förrän täckning hunnit inflyta till banken. I NJA 1945 s. 348 ansågs däremot utmätningsborgenär ha lidit förfång, då check, varför täckning saknades, till förekommande av utmätning översänts till utmätningsmannen samt utmätningen därigenom fördröjts; straff för uppsåtlig checkförbrytelse — således icke för blott vårdslöshet — utdömdes, då utställarens uppgift, att han trott sig före dagen för uppvisandet kunna anskaffa täckning, ej förtjänade tilltro.
Förfång enligt 74 § ChL torde i regel icke kunna anses uppstå, om mottagaren av checken vet, att täckning saknas (jfr NJA 1942 s. 32). Att checken postdateras är en omständighet, som kan bidraga till att sådan vetskap får antagas ha varit för handen.3 Om emellertid t. ex.
en postdaterad check av mottagaren överlåtes efter den dag checken är daterad till godtroende person, bör enligt en av ERIK BERGENDAL hävdad mening straffansvar kunna utkrävas av utställaren. Denna mening synes icke ha godtagits i SvJT 1946 rf s. 41, ehuru fallet ej är alldeles rent. En postdaterad check hade mottagits av ett bolag som likvid för bilreparation. Bolaget överlämnade checken några dagar före den dag checken var dagtecknad till trassatbankens kontor i en annan stad än den där det räkningsförande kontoret fanns och erhöll checkbeloppet. Då checken någon dag efter den med vilken checken var daterad presenterades hos sistnämnda kontor befanns, att täckning saknades, varefter bolaget fick återlösa checken. I RR:s av HovR fastställda utslag ogillades ansvarstalan mot utställaren, varvid som skäl endast åberopades, att bolaget vid mottagandet av checken med hänsyn till omständigheterna vid dess utfärdande måste antagas ha insett, att täckning saknades, samt vid sådant förhållande utställandet av checken icke kunde anses ha länt bolaget till förfång. En ledamot av RR ville däremot fälla till ansvar, enär det bankkontor som först mottagit checken icke kunde antagas ha vetat eller bort veta, att checken saknade täckning, samt det för denna bank inneburit förfång, att den vid checkens uppvisande icke erhållit betalning utan nödgats göra återkrav gällande mot bolaget.
I 74 § ChL stadgas, att straff enligt denna § icke skall ådömas, där brottet är straffbart enligt 21 kap. SL. I NJA 1945 s. 348 ansågs bedrägeri, således icke blott checkförbrytelse, föreligga i ett fall, där check utställts utan att täckning därför funnits samt checken såsom likvid för en fraktgodssändning mot utbekommande av godset överlämnats till inspektoren vid vederbörande järnvägsstation. Såsom stöd åberopade HR i sitt av överinstanserna fastställda utslag, att det med hänsyn till omständigheterna i målet och särskilt vad som blivit upplyst om den tilltalades tillgodohavande hos trassatbanken under det år under vilket checken utställts måste anses uppenbart, att den tilltalade vid godsets uttagande haft åtminstone eventuellt uppsåt att utan vederlag utbekomma detsamma; den tilltalade hade förty bedragit sig till godset. I överensstämmelse med ovan angivna föreskrift i 74 § ChL dömdes den tilltalade här endast för bedrägeri, icke tillika för checkförbrytelse. — Efter ordalydelsen i nyssnämnda stadgande i 74 § ChL skall ansvar för checkförbrytelse vara uteslutet endast om utställandet av täckningslös check är straffbart enligt 21 kap. SL, d. v. s. bedrägerikapitlet. I NJA 1950 s. 210 hade utställaren av check utan täckning ådömts ansvar för anstiftan av grov förskingring, således brott som avses i 22 kap. SL. Då checkens utfärdande utgjort ett led i detta brott, ansåg HD utställandet av checken enligt grunderna för ifrågavarande stadgande i 74 § ChL icke böra straffas som checkförbrytelse.