Juristutbildningen.
    I början av 1953 avlämnade som bekant den juridiska och socialvetenskapliga utbildningskommittén sina mycket innehållsrika och värdefulla betänkanden I och II (SOU 1953:15 och 16) med förslag till väsentligt ändrad juridisk utbildningsgång, varav några huvudpunkter återgivits av kommittéordföranden, prof. BERGENDAL i denna tidskrift 1953 s. 737 f. Sedan vederbörande akademiska, judiciella och administrativa myndigheter härefter avgivit sina remissyttranden, har Universitetskanslern i slutet av december avgivit ett vidlyftigt utlåtande med egna förslag i saken, vilka kortfattat angivits av byråsekreteraren WITTING i tidskriften för i år, s. 279 f.

 

    I. Domstolsjuristernas teoretiska utbildning.

    I SvJT 1920 (s. 360 ff.) skrev jag en artikel om statstjänstemännens utbildning m. m., där jag föreslog ett utbildningssystem för domstols och administrativa jurister — här nedan kallade D- och A-jurister — som beträffande sina huvuddrag var tämligen identiskt med det av Kom. år 1953 föreslagna systemet. Jag föreslog sålunda en första 3-årig, för de båda juristslagen gemensam, rent juridisk utbildning och en därefter följande mellanpraktik på 15, 16 mån., vilken för båda juristslagen skulle ske hos underdomstol. Därefter skulle D-juristerna under 1 1/2 år driva fördjupade studier i civil-, straff- och processrätt samt ett snabbstudium av en del specialrätt. A-juristerna åter skulle efter mellanpraktiken driva 1 1/2 års studier i statskunskap och nationalekonomi med därtill hörande specialrätt.
    År 1920 stod jag sålunda i allt väsentligt på samma ståndpunkt som 1949 års utbildningskommitté. Vad Kom. i sina ingående och mycket värdefulla betänkanden anfört rörande juridiska och juridisk-socialvetenskapliga examina har blott ytterligare kunnat konfirmera mig i dessa mina uppfattningar, och de i remissyttrandena däremot riktade huvudanmärkningarna finner jag till större delen grunda sig på en rätt naturlig bristande överblick över hela detta komplicerade utbildningsområde. I ett avseende måste jag nu givetvis modifiera mitt ovannämnda program. Om man såsom Kanslern på plausibla skäl vill införa 1 termins nationalekonomi i den grundläggande juristutbildningen, måste tydligen den grundläggande studiedelen förlängas med 1/2 termin, och hela denna del för D-juristernas vidkommande alltså bli 7 terminer.
    Kom:s föreslagna studieämne ekonomisk samhällskunskap på 1/2 termin skulle huvudsakligen avse ekonomiskt deskriptiva element, särskilt beträffande penning- och kreditförhållandena och social- och arbetsmarknadspolitik. När nu Kanslern vill utvidga detta ämne till 1 termins nationalekonomi, har han därutöver i ämnesstudierna velat inskjuta vissa avsevärda moment av statistik och företagsekonomi jämte en portion ekonomisk teori. Eftersom de juris studerande i regel inte

 

ha några statistiska förkunskaper, vill jag med stöd av min 20-åriga erfarenhet som nationalekonomisk undervisare bestämt påstå, att en dylik omfattande nationalekonomisk kurs är omöjlig att utföra under blott 1 termin utan att stryka ner den ekonomiska teorin utöver en smula penninglära till nästan ingenting.
    För min del kan jag inte finna några avgörande skäl föreligga för att, såsom två juridiska fakulteter och Kanslern önska, utsträcka det av Kom. föreslagna sammanlagda studiet av civilrätt II (fastighetsrätt m. m.) och III (familjerätt m. m.) på 1 termin till 1 1/2 termin. Om man, såsom skett i det tidigare existerande examensämnet civilrätt, inskränkte hithörande studier till att omfatta blott allmän fastighetsrätt och familjerätt, skulle dessa studier mycket väl kunna avverkas på sammanlagt 1 termin. Eftersom dessa 2 civilrättsdelar inte ha särskilt stora inbördes förbindelser, kunde de nog dock, såsom Kanslern önskar, med fördel kvarstå såsom särskilda examensämnen med ca 1/2 termins studium vardera.
    Kom. har (I s. 109) menat, att allt vad som hört till det tidigare ämnet speciell privaträtt både beträffande fastighets- och lösegendomsrätt skulle på det positivrättsliga stadiet studeras endast i betydligt reducerad omfattning. Skall ett, låt vara reducerat studium av dessa områden ske inom de positiva civilrättsstudiernas ram, blir nog, såsom de juridiska fakulteterna menat, ett år en väl trång tidsram för hela detta civilrättsstudium. Bättre synes det mig därför vara att hänvisa allt vad som hör till den speciella privaträtten till det slutliga fördjupningsstadiet, där denna rätts olika huvuddelar lämpligen skulle bli föremål för alternativa studier.
    Vid sistnämnda studier vore det nog av både reella och pedagogiska skäl lämpligt att även lägga ett visst studium av de hithörande reella näringsfrågorna som grundval för rättsstudierna. Sådana specialrättsliga studier vore även ägnade att bli metodiska fördjupningsövningar av mera speciellt slag. Med den lagbehandlingsvana, som de studerande förvärvat under de föregående allmänrättsliga studierna, skulle de rätt lätt kunna odla upp en förmåga att studera även ganska invecklade specialrättsliga lagar s. a. s. tvärs igenom, med ett snabbt instinktivt urskiljande av väsentligheterna och utan att hänga upp sig i detaljerna, vilket de på tidigare studiestadier oftast ha svårt att undvika. Ett ytterligare skäl för en sådan behandling av den speciella privaträtten är, att dess tillämpning oftast utövas av specialdomstolar eller -myndigheter såsom vattendomstol, speciella rådhusrättsavdelningar i sjö- och växelmål, arbetsdomstolen, patent- och registreringsverket, bankinspektionen, försäkringsinspektionen etc.
    Med ett sådant arrangement vore det ingen svårighet att, i viss likhet med vad Kom. önskat, anordna en sista fördjupningsetapp på hela 2 terminer, vilken skulle omfatta dels allmän rättslära, dels alternativa studier i vissa partier av den speciella privaträtten, dels också verkliga fördjupnings- och tillämpningsstudier i ett eller annat huvudparti av civilrätten med partiell utbytbarhet till förmån för straff- eller processrätt.
    Kanslern har föreslagit, att civilrätten som fördjupningsämne på slutstadiet skulle kunna utbytas mot annat juridiskt ämne eller mot visst

 

socialvetenskapligt ämne, därest den studerande uppnått i genomsnitt betyget »icke utan beröm godkänd» i sina positiva civilrättstentamina, samt att juris kandidater med sådana fördjupningsstudier skulle få samma formella kompetens till domstolstjänster som andra juris kandidater. Utbytesmöjligheten mot något socialvetenskapligt ämne förefaller vara svagt motiverad. Den studiemetod, som skall användas på fördjupningsstadiet, är ju av helt annat slag än det vid de positivrättsliga studierna använda och onödiggöres knappast alls genom visad duktighet vid sagda studier. Eftersom fördjupningsmetoden vid studier av något domstolsjuridiskt ämne med rätta anses komma att medföra en betydande överlägsenhet för D-jurister med det nya i förhållande till det hittillsvarande studiesystemet, borde denna överlägsenhet inte ges till spillo genom att den examinerade i stället fått bedriva fördjupningsstudier i andra ämnen, som inte ha något nämnvärt att göra med domstolsjuridiken.

 

    II. Domstolsjuristernas praktiska utbildning.

    Kanslern har med åberopande av remissyttrandena avstyrkt den av Kom. rekommenderade möjligheten att fullgöra den första hälften av den praktiska domstolstjänstgöringen i form av mellanpraktik efter den positivrättsliga studieetappens avslutning, men före fördjupningsstudiernas påbörjande. Med hänsyn till den totala utbildningen och särskilt till den sista fördjupningsetappen skulle emellertid en sådan mellanpraktik vara av största värde, såsom Kom. (särskilt å I s. 487) vältaligt utvecklat. För att fördjupningsstudierna skola få verklig tyngd, kräves det oundgängligen, att de studerande förutom föregående teoretiska studier på området även ha erhållit en utpräglad verklighetskänsla rörande det väsentliga av det behandlade studiefältet. En sådan verklighetskänsla vinnes emellertid endast genom en ingående självverksamhet, varigenom den studerande först kan vinna en konkret uppfattning om meningen och ändamålsenligheten med de olika juridiska förfarandena, och vad som i verkligheten är huvudsak och bisak. I annat fall komma de avsedda fördjupningsresultaten liksom de föregående positivrättsliga studieresultaten i huvudsak att förbli ett rent spindelvävssystem i de studerandes sinnen, ända tills de verkligen få börja praktisera och inhämta hithörande, på intet annat sätt uppnåbara erfarenheter. De stimulanser till förnyade, sammanhängande teoretiska studier på det ena eller andra rättsområdet, som en praktisk tjänstgöring ofta skänker, bli vidare vid ett utbildningssystem av nuvarande art av rena tidsskäl i regel inte heller möjliga att realisera. Det torde därför föreligga största anledning att söka införa en dylik mellanpraktik såsom ett reguljärt led i den juridiska utbildningen.
    Två kommittéreservanter och åtskilliga remissinstanser ha gentemot tanken på mellanpraktik anfört, att ett därav betingat mer än ettårigt studieavbrott skulle menligt inverka på de följande teoretiska studievillkoren. Skulle det inte röra sig om ett avbrott på mer än ett år, vore dylika farhågor säkerligen ogrundade. Under en sådan lagom lång praktikverksamhet skulle säkerligen de studerande tvärtom komma att få så många verklighetsbetingade stimulanser, att de därefter skulle kunna återuppta sina studier med större elasticitet och mycket större

 

mognad än annars. Blir avbrottet längre än ett år, kunna emellertid vissa, småningom växande olägenheter i den av reservanterna angivna riktningen komma att uppstå, ehuru de knappast skulle bli farliga, om hela avbrottet inte bleve längre än 15 månader.
    Emellertid finns det en möjlighet att oberoende av praktisk tjänstgöring införa vissa moment av praktisk självverksamhet redan under den teoretiska utbildningen. Redan år 1916 föreslog jag i ett föredrag (refererat i denna tidskrift 1916 s. 203), att vid de juridiska fakulteterna juridiska laboratorier skulle inrättas. De skulle innehålla avskrivna fastighetsböcker, domböcker, inskrivnings- och småprotokoll etc. från någon eller några domsagor ävensom annat aktmaterial, vilket allt skulle tjäna de studerande som undersökningsmaterial och ledmönster vid deras övningar att själva upprätta olika slags handlingar. Med stor tillfredsställelse har jag därför sett, att Lunds juridiska fakultet i sitt remissyttrande framlagt förslag i sådan riktning. Även hovrättens för Övre Norrland förslag att anordna en mellanpraktik på 6 månader är i detta sammanhang av intresse.
    Sådana laborationsövningar skulle lättast kunna avse behandlingen av judiciella ansökningsärenden inom fastighets- och familjerätten, alltså frågor inom nuvarande civilrätt II och III. Detta skulle dels kunna ge de studerande en betydligt ökad förståelse för det väsentliga inom dessa rättsområden, dels ge dem en särdeles nyttig övning att behandla juridiska ärenden i gemen med erforderlig formell stringens. Även övningar att praktiskt behandla egentliga rättegångsärenden skulle emellertid säkerligen på lämpligt sätt kunna organiseras.
    Om dylika praktiska laboratorier kunde etableras vid universiteten, kunde kanske de studerande bli så pass omedelbart användbara vid verklig praktisk tjänstgöring, att hela den första tjänstgöringsetappen vid underdomstol, inkl. 3 månaders ordförandeskap vid handläggningen av B-mål, kunde förkortas från 15 månader till ett år. I så fall skulle de av kommittéreservanterna angivna farorna för de senare teoretiska studierna av att släppa ut de studerande på en mellanpraktik reduceras till noll. Hela detta frågekomplex borde med utgångspunkt från Lundfakultetens och Norrlandshovrättens uppslag göras till föremål för en snar, sammanhängande utredning.
    I varje fall borde man inrikta sig på att anordna en dylik mellanpraktik, även om den skulle te sig en smula omedelbart obekväm för en del häradshövdingar. Rörde det sig härvid bara om D-jurister, skulle svårigheterna nog heller inte bli så stora. Skola enligt kommitténs plan även A-juristerna innefattas i mellanpraktiken, blir dock anordningen säkerligen förenad med betydande praktiska svårigheter. (Den pågående Kompetensutredningen torde dock resultera i ett något minskat behov av statliga A-jurister.) Här stöter man i själva verket på en svårighet, som inte heller Kom. riktigt kunnat bemästra. För att kunna skapa erforderligt antal judiciella praktikant- och mellanpraktikantplatser måste man nog systematiskt utnyttja den enligt nuvarande domsagostadga redan bestående möjligheten att med domsagotjänstgöring upp till 6 månader likställa tjänstgöringen vid större rådhusrätt. Vissa svårigheter härvidlag förefinnas dock för närvarande. Sistnämnda praktikantplatser äro sålunda sämre betalda än motsvarande aspirant-

 

platser vid domsagorna. Detta hinder borde emellertid lätt kunna övervinnas, om inte på annat sätt så genom att staten, med hänsyn till den stora vikten av ändamålsenlig juridisk utbildning, gåve vissa arvodesbidrag.
    En annan hithörande svårighet är, att ämbetsuppgifterna vid de största rådhusrätterna numera äro så pass specialiserade till deras olika avdelningar och dithörande tjänstemän så pass upptagna, att oerfarna praktikanter ha svårt att få tillräckligt allsidig och omfattande handledning. Något liknande torde för övrigt äga rum även vid de stora domsagorna omkring våra tre största städer. Det effektiva botemedlet häremot vore att, såsom åtminstone i princip redan sker vid länsstyrelserna, vid varje dylik domstol utse någon viss jurist som handledare och med motsvarande avlastning för honom av andra tjänsteuppgifter. Slutligen vore det kanske möjligt och lämpligt att låta några praktikanter under viss tid tjänstgöra på vissa platser inom åklagarväsendet, (vilket är en reguljär företeelse i Tyskland).

 

    III. Administrativa juristers utbildning.

    Kanslern har ju föreslagit, att sådana studenter, som i den positivrättsliga studiedelen i genomsnitt erhållit minst betyget »icke utan beröm godkänd», skulle under den slutliga fördjupningsdelen kunna utbyta civilrätten som tillämpningsämne även mot något visst socialvetenskapligt ämne såsom ytterligare nationalekonomi eller ock företagsekonomi, statskunskap, sociologi eller historia. Det valda socialvetenskapliga ämnet skulle främst anknyta till näraliggande specialrättsliga områden, och de under ifrågavarande studier behandlade frågorna skulle därigenom få en halvt juridisk, halvt socialvetenskaplig karaktär. På så sätt skulle inom den allomfattande jur. kand.-examens ram en viss reell specialiseringsmöjlighet förefinnas för blivande, härav intresserade A-jurister.
    Villkoret för att en administrativt inriktad studerande i sin blivande karriärs intresse skulle på sådant sätt kunna specialisera sig bleve sålunda, att han förut erhållit höga betyg i sina positiva civilrättsliga tentamina. Har han vid sina första tentamensförsök häri väl blivit godkänd, men till följd av bristande civilrättsligt specialintresse eller otur i tentamina inte i genomsnitt erhållit betyget »icke utan beröm godkänd», skall han inte heller, för att uppnå detta villkor för sina tilltänkta socialvetenskapliga studier, kunna få tentera om, enligt ett av Kanslern (s. 54) föreslaget generellt förbud för omtentamina i betygshöjande syfte. Allt detta förefaller både reellt och formellt konstlat och orimligt. Det enda rimliga vore tydligen att låta tilltänkta A-jurister, som på vanligt sätt blivit godkända i sina föregående positivrättsliga tentamina, under det sista fördjupningsskedet utan specialvillkor få välja de socialvetenskapliga studier, som bäst motsvara deras intressen och tilltänkta karriärer.
    Även om sålunda under den sista studieterminen blivande A-jurister fritt kunde få välja att studera socialvetenskap, skulle tillsammans med det tidigare 1-terminsstudiet i nationalekonomi den sammanlagda socialvetenskapen i hela examen blott bli 2 terminer. Detta är obetingat för litet såsom underlag för mer utpräglat ekonomiskt eller socialt betonade administrativa ämbetsuppgifter. Samtidigt med sin otillräckliga

 

socialvetenskapliga utrustning skulle sådana A-jurister genom sina jur. kand.-studier bliva utrustade med detaljkunskaper i en del straffrätt och angränsande områden och i speciell privaträtt, varav de inte i framtiden skulle ha något behov. För blivande A-jurister inom utpräglat ekonomiskt eller socialt betonade verksamhetsområden torde alltså den av Kanslern föreslagna jur.kand.-examen med dess mycket begränsade socialvetenskapliga alternativ få betecknas såsom avgjort otillfredsställande och alldeles avgjort underlägsen den av Kom. föreslagna jur.pol.mag.-examen.
    Även Kom:s förslag till A-juristutbildning torde dock, såsom en del remissinstanser anmärkt, inte riktigt tillräckligt tillgodose A-juristernas behov av socialvetenskap. När Kom. a priori velat begränsa den teoretiska, såväl juridiska som socialvetenskapliga utbildningen för A-jurister till samma tid, 4 1/2 år, som för D-juristernas rent juridiska utbildning och därvid begränsat den socialvetenskapliga studietiden (inkl. ekonomisk samhällskunskap) till 3 1/2 terminer, så har den nog för sig uppställt ett omöjligt mål. Skola de socialvetenskapliga momenten inom examen kunna få erforderlig plats, måste de nog utvidgas med ytterligare 1 termin och alltså hela tiden för jur.pol.mag.-studierna sättas till 5 år. En sådan måttlig tidsutvidgning vore även ägnad att kompensera jur.pol.-magistrarna för den fördel som de rena juris kandidaterna i övrigt ha, nämligen att besitta en ganska homogen och därigenom slagkraftig examen.
    A-juristernas första, huvudsakligen juridiska studieetapp skulle, om nationalekonomi däri får ingå med 1 termin, men Kom.:s eller min i avd. I beträffande civilrätten modifierade studieplan i övrigt finge gälla, bli tillsammans 6 1/2 terminer. Om enligt mitt nyss gjorda förslag deras totala studietid skulle bli 10 terminer, skulle sålunda efter sagda första etapp 3 1/2 terminer återstå för de socialvetenskapliga studierna. Härav borde lämpligen tillsammans 1 1/2 termin ägnas åt statistik och modern historia. Såsom jag utvecklat i en artikel i Ekonomisk tidskrift i år häfte 1 rörande en rent socialvetenskaplig pol.mag.examen, vore det såväl för nationalekonomiens fortsatta studium som för administrativa ämbetsmän i deras blivande verksamhet mycket fördelaktigt att äga modernhistoriska insikter och långtidsperspektiv. Goda insikter i statistik äro ju även för sådana ämbetsmän uppenbart fördelaktiga.
    Efter sagda 1 1/2 termin borde följa 1 termins fortsatta studier i nationalekonomi. Härefter skulle följa 1 termins studier bland ett betydande antal valfria ämnen. Eftersom de administrativa yrkesbanorna äro mycket mer differentierade än de domstolsjuridiska, borde antalet här tillåtna socialvetenskapliga ämnen vara ganska stort, och ifrågavarande studier avse antingen en 1-termins-kurs i ett sådant ämne eller 2 1/2-termins-kurser i 2 ämnen. Hithörande ämnen skulle lämpligen kunna utgöra mer framåtskridna studier i statskunskap, vidare (svensk och jämförande) förvaltningskunskap, företagsekonomi, ekonomisk politik, socialpolitik och socialvårdsrätt samt finansrätt och finansvetenskap. Rörande en del hithörande detaljer får jag hänvisa till min nyssnämnda artikel i Ekonomisk tidskrift, avd. VI.
    Efter avslutande av den juridiska studieetappen borde, såsom Kom.

 

föreslagit, även de studerande A-juristerna reguljärt kunna få en juridisk mellanpraktik vid underdomstol. För sådana A-jurister, som sedan skulle övergå till socialvetenskapliga studier, vore det i själva verket ändå mer angeläget än för D-juristerna att utföra en judiciell mellanpraktik i omedelbar anknytning till deras positivrättsliga studier. Sådan första praktik vid underdomstolar får nog också för blivande A-jurister betraktas som betydligt mera givande än vid andra lokala myndigheter och ännu mer än vid centrala sådana. Vid underdomstolarna inkomna nämligen ärendena samtidigt i färskare tillstånd och med en mera allsidig variation och kräva också som regel en mera strikt och ansvarskrävande formell behandling än t. ex. vid länsstyrelser och andra administrativa myndigheter. (Jfr Svea Hovrätts uttalanden hos Kom. I s. 476.) En första praktisk utbildningstjänstgöring på 15 månader eller ett år vid underdomstol torde därför vara av synnerligt värde även för blivande A-jurister. Om möjligheten att organisatoriskt tillskapa ett tillräckligt antal sådana praktikantplatser har talats här ovan under avd. II.
    Efter avläggande av den slutliga jur.pol.mag.-examen skulle A-juristerna få en fortsatt utbildningstjänst, vilken enligt både Kom.:s och alla remissinstansers mening framför allt borde utföras hos länstyrelser. För att få ett fullgott resultat av denna tjänstgöring får man nog tillse, att de tjänstemän, som numera där utses som ledare för provtjänstgöringen (I s. 464), överallt få ordentliga möjligheter att effektivt utföra denna handledningstjänst. Måhända kunde denna administrativa utbildningstjänst för A-juristerna inskränkas till ett år gentemot D-juristernas senare utbildningsetapp på 15 månader vid domstolar. En dylik måttlig begränsning skulle utgöra en viss kompensation åt A-juristerna, för att deras sammanlagda teoretiska utbildning enligt ovan angivna plan blivit 1/2 år längre än A-juristernas.

 

    IV. Examensbeteckningar.

    Den föreslagna juridisk-socialvetenskapliga examen har ju föreslagits skola heta jur.pol.mag.-examen. Ett sådant namn komme dock säkert att leda till en del förväxlingar med den rent socialvetenskapliga pol.inag.-examen, som nu torde komma att införas. Eftersom ekonomiska discipliner komma att utgöra huvuddelen av de socialvetenskapliga inslagen i den s. k. jur.pol.mag.-examen, vore det väl bättre att, om den kommer till stånd, kalla den för juris economie magisterexamen.
    Vidare anser jag att, därest man såsom här förordats inom de juridiska studierna inför en fördjupningsdel på ett helt år, man för de förut fullgjorda positivrättsliga studierna borde införa en formell mellanexamen under namn av t. ex. juris baccalaureus examen. Därest såsom här förordats en mellanpraktik inskjutes mellan den positivrättsliga och den fördjupade studieetappen, skulle en sådan formell examensbeteckning skänka vederbörande studerande en önskvärd auktoritet i allmänhetens ögon. Och varför skulle juris studerande inte liksom alla andra studerande få den tillfredsställelsen att efter ca 3 års studier få en formell examen?
    I min ovannämnda artikel i Ekonomisk tidskrift om en till 4 års studier anslagen pol.mag.-examen har jag föreslagit, att efter 3 års stu-

 

dier däri skulle införas en mellanexamen, pol.kand.-examen, omfattande 2 terminers studier i nationalekonomi och 1 termins studier i vart och ett av ämnena statistik, modern historia, statskunskap och rättskunskap. Av dessa studieområden äro rättskunskap, 1 termins nationalekonomi och större delen av statskunskapen gemensamma områden med de juridiska studierna. En studerande, som efter 7 terminers studier förvärvat en jur.bacc.-examen, skulle alltså på blott ytterligare 3 terminer kunna erövra en pol.kand.-examen och alltså på tillsammans 10 terminer erhålla en rikhaltig juridisk-socialvetenskaplig examenskombination, som säkerligen för åtskilliga yrkesbanor skulle visa sig ganska fruktbar. Detta skulle, därest en jur.pol. eller jur.ec.mag.-examen inte nu införes, kunna utgöra en provisoriskt acceptabel lösning på den komplicerade frågan om en tillfredsställande juridisk-socialvetenskaplig utbildning.

Gustaf Åkerman