CARL ROMBERG och GÖSTA G. THULIN. Fiskelag och vattengräns. Sthm 1955. Norstedts. 258 s. Kr. 24,00.

 

    Lagen d. 1 dec. 1950 om gräns mot allmänt vattenområde, som innehåller regler om gränsen mellan det till fastigheterna hörande vattnet, det enskilda vattnet, å ena, samt det fria vattenområdet, det allmänna vattnet, å andra sidan, bygger på utredningar av lagberedningen 1947 och 1949, delvis i samarbete med fiskerättskommittén. Lagen samma dag om rätt till fiske — som reglerar ett från förstnämnda lag principiellt artskilt men därmed praktiskt nära sammanhängande rättsområde — grundar sig väsentligen på ett av fiskerättskommittén år 1947 avgivet förslag. I föreliggande arbete — bundet i ett konventionellt gult band med ett trevligt och stimulerande omslag — ha de båda lagarna och vissa författningar, som ha nära anknytning till dem, närmare kommenterats av ordföranden i fiskerättskommittén, hovrättspresidenten ROMBERG, och kommitténs sekreterare, hovrättsrådet THULIN. En översikt av lagstiftningens huvudgrunder har lämnats av Thulin i SvJT 1951 s. 303 ff.
    Före den egentliga kommentaren innehåller boken en ganska fyllig framställning av rättsläget före lagstiftningens ikraftträdande. Denna framställning — där även belysande jämförelser göras mellan gammal och ny lag — har sin betydelse ej endast för den rätta förståelsen av den nya lagstiftningen, där den historiska utvecklingen satt djupa spår, utan även för tillämpningen av de samtidigt givna bestämmelserna om ersättning av statsmedel ät den som genom vattengränslagen gått vattenområde förlustig eller vars fiskerätt eljest inskränkts genom den nya lagstiftningen.
    När det gällt att kommentera vattengränslagen ha författarna haft att söka ledning i och sammanställa uttalanden i bl. a. tre olika betänkanden och två propositioner. Arbetet har resulterat i en överskådlig och lättläst framställning. Innebörden av huvudbestämmelserna i lagen — »strandregeln», »enklavregeln» och »kilometerregeln» -— illustreras även av ett antal skisser.
    I kommentaren till fiskerättslagen behandlas åtskilliga spörsmål, för vilkas lösning ingen eller ringa ledning kan erhållas ur de tryckta förarbetena. Särskilt ha dylika spörsmål upptagits i kommentaren till straff-, ansvars- och beslagsbestämmelserna. Framställningen torde i sistnämnda delar vara av intresse förutom för juristerna icke minst för de funktionärer som handha fisketillsynen, bland vilka ett flertal av dessa frågor under senare år varit föremål för livlig diskussion. Värdefulla äro bl. a. de många litteraturhänvisningar som förekomma i detta avsnitt.
    Ett par spörsmål som behandlas under fiskerättslagen äro måhända förtjänta av att här något beröras.
    I 5 § fiskerättslagen fastslås i fråga om fiske i enskilt vatten huvud-

 

regeln att fisket där får bedrivas endast av fiskerättsägaren, I 6—20 §§ finnas dock en rad mycket betydande undantag från denna huvudregel. Det mest långtgående torde vara bestämmelsen i 13 §. I denna § stadgas att utmed västkusten varje svensk medborgare må fiska i enskilt vatten, dock att ostronfisket inom visst avstånd från stranden är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten. Stadgandets innebörd kan ju trots ordalydelsen logiskt sett icke synas vara annan än den att, bortsett från det skäligen obetydliga ostronfisket, någon enskild fiskerätt ej finnes å västkusten. Av kommentaren till 22 § — s. 112 not 4 — framgår emellertid, att enligt författarnas mening enskild fiskerätt i princip alltjämt får anses gälla å västkusten även i fråga om annat fiske än ostronfisket och att 13 § endast utgör ett, låt vara mycket långtgående undantag från principen. Detta betraktelsesätt kan måhända synas väl teoretiskt och verka förvillande. Ett visst stöd för att enskild fiskerätt ej får anses helt försvunnen kan dock erhållas av 38 §. Därest en icke svensk medborgare utan tillstånd av Kungl. Maj:t fiskat å enskilt vatten utmed västkusten och således enligt 34 § är förfallen till ansvar för olovligt fiske, skall jämlikt 38 § fångst, som förklarats förverkad i anledning av brottet, tillfalla »den som har den enskilda fiskerätten».
    Frågan om innebörden av fiskerättslagens regler om fiske å västkusten har på sistone varit aktuell beträffande lagfarna ålfisket Ålabodarna nr 1 vid Skånes västra kust. Delägarna i detta fiske ha numera ej något företräde till fisket framför andra svenska medborgare (se hovrättens över Skåne och Blekinge dom d. 29 juli 1955 i mål mellan delägarna och Kronan; ej prövningstillstånd enligt Kungl. Maj:ts beslut d. 22 nov. 1955). Det har under den offentliga diskussion, som förekommit i anledning av delägarnas aktion i saken, ifrågasatts, huruvida icke lagstiftarna förbisett de speciella förhållanden, som rått för detta fiske. Av de uttalanden i förarbetena, vartill författarna hänvisa i nyssnämnda not å s. 112, framgår emellertid att problemet ägnats särskild uppmärksamhet.
    Å s. 145 uttalas i anslutning till straffbestämmelsen för olovligt fiske, att endast uppsåtligt handlande är straffbart, men ej vållande och naturligtvis än mindre våda. Att denna regel gäller utan undantag är dock ej oomtvistligt. I detta sammanhang bör kanske uppmärksammas det i not 3 å s. 145 anförda rättsfallet NJA 1954 s. 115. Här ansågs ansvar för olaga trålfiske kunna ådömas den som väl ej blivit övertygad om att ha haft vetskap om att fartyget vid fisket kommit in på område, där fiske med trål var förbjudet, men som dock i sådant hänseende visat oaktsamhet. Även om alltför långt gående slutsatser ej få dragas av rättsfallet — som avser en förseelse av speciellt slag mot en författning med delvis andra syften än fiskerättslagen — kan rättsfallet vara av intresse för bedömande exempelvis av spörsmålet, huruvida en fiskande som ej är svensk medborgare och som utan uppsåt men av oaktsamhet kommit innanför territorialgränsen — i princip lika medtrålgränsen — är förfallen till ansvar för olovligt fiske enligt 34 § jämförd med 1 § fiskerättslagen. I rättsfallet hävdade riksåklagarämbetet, med stöd av bl. a. det i kommentaren s. 145 not 2 citerade uttalandet av fiskerättskommittén, att straffbarhetsgränsen vid olovligt

 

fiske borde ligga mellan oaktsamhet och våda (se även ämbetets argumentering i rättsfallet NJA 1955 s. 359). Vanskligt är om man vid lösningen av ifrågavarande spörsmål kan draga ett motsatsslut av den efter mönster av 2 kap. 17 och 18 §§ strafflagen utformade bestämmelsen i 36 § andra stycket fiskerättslagen, där såsom förutsättning för förverkande av redskap uppställes att någon uppsåtligen förövat eller medverkat till brottet.
    I boken återgivas och kommenteras, förutom vattengränslagen och fiskerättslagen, förordningen om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m., lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.¹ med därtill ansluten tillämpningskungörelse ävensom vissa delar av samäganderättslagen, jorddelningslagen, jaktlagen och expropriationslagen. Utan närmare kommentar återgivas bl. a. lagen om gemensamhetsfiske och fiskeristadgan.
    Boken avslutas med ett utförligt sakregister, värdefullt icke minst med hänsyn till att boken i stor utsträckning vänder sig även till ickejurister.

 

 

Karl W. Modigh