Ett spörsmål beträffande jordägarandel i gruva
    Jordägarens rätt till andel i gruva är som bekant av gammalt ursprung. I det äldsta skedet av gruvhanteringen i vårt land var grundvalen för denna rätt tämligen uppenbar: på den tiden synes man mer eller mindre allmänt ha omfattat betraktelsesättet att mineraltillgångarna utgjorde tillbehör till jorden och att de sålunda i princip tillkommo jordägaren (den s. k. pars-funditeorien). Sedermera har aspekten på gruvegendomens juridiska natur växlat från tid till annan, och därmed har också rätten till jordägarandel förlorat sitt ursprungliga självklara fotfäste. I våra dagar råder inte någon fullt samstämmig mening om vad som är den rationella grunden för den rätt till jordägarandel som alltjämt består.

    Nuvarande gruvlag av år 1938 erkänner inte någon rätt till jordägarandel i egentlig mening (jfr bestämmelserna om avgäld i 53 §). Övergångsbestämmelserna stadga emellertid, att de vid lagens ikraftträdande redan uppkomna gruvrättigheterna skola vara underkastade de dittills gällande reglerna bl. a. i fråga om jordägarandel. Följden är att föreskrifterna om jordägarandel i äldre gruvlagstiftning alltjämt ha giltighet beträffande flertalet gruvor. Närmare bestämt är det reglerna härom i 1884 års gruvstadga (16—20 och 48 §§) som i dominerande utsträckning äro tillämpliga. Reglerna innebära, att jordägaren har rätt att till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet. För utövandet av rätten stadgas vissa preklusionsfrister. I allmänhet måste jordägaren anmäla sitt rättsanspråk senast vid utmålsläggningen. Fastän det inte utsäges i stadgan råder enighet om att en ianspråktagen rätt till jordägarandel alltid kan av jordägaren överlåtas på annan och likaså om att jordägaren kan behålla rätten, därest han avyttrar jorden (jfr gruvlagstiftningssakunnigas bet., SOU 1924:16, s. 153—154). Innan jordägaren gjort anspråk på att få begagna sin andelsrätt, torde å andra sidan rätten inte kunna överlåtas eller på annat sätt skiljas från jorden (se ALMQUIST, Kommentar till 1884 års gruvstadga s. 93). Detsamma lär gälla för den händelse anmälan skett om begagnande av andelsrätten men utmålsläggning ännu ej kommit till stånd. En motsatt ståndpunkt synes stå i mindre god överensstämmelse med gruvstadgans uttryckliga bestämmelse att, då gruva sönas, jordägarandelen skall återgå till dåvarande jordägare.
    Att lagstiftningen inte närmare befattat sig med möjligheten till separation mellan jordäganderätt och jordägarandel har varit ägnat att åtminstone på en punkt vålla tvekan kring dylik separation. Sålunda har viss osäkerhet yppats, då det gällt att besvara frågan, huruvida den som överlåter sin jord utan att göra uttryckligt undantag för jordägarandelen alltjämt är innehavare av denna, eller andelen för sådant fall utan vidare övergår på den nya jordägaren. Spörsmålet, som ännu inte synes ha fått sin lösning i rättspraxis, har berörts i doktrinen och förefaller fortfarande tilldraga sig intresse också bland dem som i praktiken syssla med gruvrättsliga ämnen.
    Vid ett försök att bilda sig en uppfattning i detta spörsmål är det nog ofrånkomligt att först återvända till frågan om hur jordägarandelen bör förstås. Sedan den medeltida uppfattningen om jordägarens förstahandsrätt till mineralfyndighet under 1500- och 1600-talen varit undanträngd av betraktelsesättet, att mineralen tillkomme kronan såsom ett regal, synes den åter ha vunnit insteg i början av 1700-talet. Så gav 1723 års gruvförordning snarast uttryck för att det primära vore jordägarens rätt. Inmutaren ansågs som en participant i den på jordägarens rätt stödda brytningen. Det dröjde dock inte länge förrän lagstiftningen började tillmäta inmutningsrätten allt större avseende på bekostnad av jordägarrätten. Det teoretiska underlaget härför var den nya synen på mineralen såsom res nullius. Utvecklingen mot en alltmera konsoliderad ställning för inmutaren kan väl sägas ha fullföljts även av 1884 års gruvstadga, oaktat denna måhända icke medvetet byggde på res-nulliusteorin (jfr DIGMAN, Svensk gruvrätt s. 27 och där åberopade förf.). Jämsides med att inmutarens position förstärktes

 

framträdde efter hand en förändrad inställning till jordägarens rätt till delaktighet i brytningen. I sitt 1891 utgivna arbete »Om gruvregal och gruvegendom i allmänhet enligt svensk rätt» hävdade HAMMARSKJÖLD (s. 135—137), att jordägarandelen icke längre vore att uppfatta som en återstod av en primär jordägarrätt till mineralen utan som en delaktighet i själva inmutningsrätten och alltså härledd ur denna. Hans uppfattning har väl sedermera inte stått helt oemotsagd. Särskilt under förarbetena till 1938 års gruvlag ha meningar uttalats som skulle kunna tydas såsom invändningar mot Hammarskjölds åsikt (se Digman a. a. s. 27 ff.). Det är dock att märka, att Hammarskjöld inte begagnade res-nulliusteorin som förutsättning för sin slutsats. Hammarskjöld var nämligen närmast anhängare av pars-funditeorin, vilken han icke fann oförenlig med den av honom åberopade uppfattningen om jordägarandelen. Mer eller mindre utsagd synes den bakomliggande tanken ha varit att, oaktat mineralen som sådana inbegrepes inom äganderätten till jorden, den tryggade rätten att bearbeta mineralen alltid vunnes genom inmutning, vilket således gällde även den andel i bearbetningsrätten som tillkomme jordägaren. Vissa omständigheter tyda på att Hammarskjölds analys av rätten till jordägarandel tämligen riktigt avspeglar hur man såg detta institut vid tiden för gruvstadgans tillkomst (jfr bl. a. vissa här nedan delvis återgivna uttalanden i nya lagberedningens bet. den 4 juli 1892 med förslag till lag ang. vad till fast egendom är att hänföra s. 31 f.). Det torde därför inte vara alltför djärvt att låta uppfattningen om jordägarandelen såsom en delaktighet i inmutningsrätten tjäna som utgångspunkt för det vidare resonemanget.
    1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra och förarbetena till denna ha klargjort, att gruva är att enligt svensk rätt hänföra till lös egendom. Att med »gruva» i nämnda konstaterande förstås bearbetningsrätten (inmutningsrätten) torde också vara tydligt. Nya lagberedningens motiv till lagen lämna härvidlag inte rum för någon osäkerhet. I motiven anföres (se nyssnämnda bet. s. 31): »Själva mineralstrecket är utan tvivel fortfarande att betrakta såsom hörande till den fasta egendom, varå det finnes, men den genom inmutning och övriga i gruvestadgan föreskrivna åtgärder vunna rättigheten att bearbeta fyndigheten anses såsom lös egendom. Det i allmänna språkbruket och även i lagen vanliga förfarandet att nämna föremålet för äganderätt i stället för själva äganderätten har emellertid funnit motsvarande användning jämväl i fråga om rättigheten att tillgodogöra sig mineralfyndigheter. Då man sålunda säger, att gruva enligt vår rätt är att anse såsom lös egendom, uttrycker man därmed icke något annat, än att rätten att bearbeta de i gruvan befintliga mineralier är att anse såsom lös egendom.» Som Hammarskjöld uttrycker det (s. 122), betingas inmutningsrättens karaktär av lös egendom inte av att rättens objekt inte skulle vara en fast sak utan av att objektet inte innehas med äganderätt. Inmutningsrätten är alltså en begränsad sakrätt till fast egendom och skulle närmast kunna jämföras med nyttjanderätten. Det ligger emellertid i öppen dag, att åtskilliga olikheter föranledas av inmutningsrättens specifika struktur, något som ofta framhållits (se senast Digman s. 39).
    Enligt den ovan valda ståndpunkten till frågan om förhållandet mel-

 

lan rätten till jordägarandel och inmutningsrätten skulle följaktligen också den förra rätten vara en begränsad sakrätt i den fasta egendomen. (Detta skulle ju, när jordägarandelen är kvar i jordägarens hand, medföra att jordägaren hade en begränsad sakrätt i egen sak. Ett dylikt motsägelsefullt resultat föreligger visserligen formellt, framhåller Hammarskjöld, som dock hävdar att inmutningsrätten i jordägarens hand reellt sett utgör en förstärkning av jordäganderätten; a. a. s. 142). Om jordägarandelen såsom en begränsad sakrätt i fastigheten torde i själva verket råda ganska stor enighet, vare sig man nått fram till denna uppfattning med stöd av överväganden liknande dem som här redovisats eller längs andra vägar.
    Det kan härefter vara lämpligt att upptaga frågan, om jordägarandelen mot angivna bakgrund är att i jordägarens hand anse som tillbehör till jorden. Särskilt Almquist har uppehållit sig vid denna fråga (s. 93). Han har erinrat om att 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra och de bestämmelser i 1920 års lag om elektriska anläggningar, vilka ansluta sig till 1895 års lag, innehålla de huvudsakliga legala föreskrifterna om vad som är fast egendom eller tillbehör till sådan. Av motiven till 1895 års lag framginge emellertid, att lagstiftningen icke åsyftat någon fullständighet vid uppräkningen av de olika föremål, som ansåges utgöra tillbehör. Om vissa rättigheter, såsom exempelvis servitut och lösningsrätt, vore förenade med äganderätten till fastighet, utgjorde sålunda enligt motiven även dessa rättigheter tillbehör till fastigheten, ehuru de i och för sig vore begränsade sakrätter och såsom sådana lös egendom. Kunde nu servitutsrätter och lösningsrätter i jordägarens hand vara fast egendom, låge antagandet nära till hands, att även rätten till jordägarandel i gruva under enahanda förutsättning borde följa samma regel, säger Almquist. Även Digman (s. 307) betraktar jordägarandel i jordägarens hand såsom tillbehör till jorden, uppenbarligen på samma skäl som åberopats av Almquist, till vilken han hänvisar.
    Emellertid torde kunna ifrågasättas om man är fullt berättigad att anställa en jämförelse mellan rätten till jordägarandel å ena sidan samt servitutsrätt och med äganderätten till fastighet förenad lösningsrätt å andra sidan. När rättigheter av det senare slaget i motiven till 1895 års lag utpekas som tillbehör till fast egendom, sker det under betonande av att de äro s. k. osjälvständiga rättigheter eller med andra ord rättigheter gällande endast i dens hand som är ägare av viss jord (se nya lagberedningens omnämnda bet. s. 39). Av denna osjälvständiga natur är däremot inte alls jordägarandelen, till vars karakteristika just hör, såsom framhållits, att den ej är bunden vid jordägarrätten utan liksom varje annan självständig förmögenhetsrätt kan överlåtas på annan. Vid sådant förhållande lär det knappast vara möjligt att såsom tillbehör till fast egendom beteckna annan rätt till jordägarandel än sådan som fortfarande befinner sig latent. Sedan jordägarandelen nått sitt transmissibla stadium, synes den icke längre kunna hänföras till tillbehör. Detta är också vad gruvlagstiftningssakkunniga ansett sig böra fastslå (se bet. s. 153—154). Det må tillfogas, att det för klassificeringen av den överlåtbara jordägarandelen givetvis saknar betydelse huruvida den är kvar i jordägarens hand eller inte: icke i något-

 

dera fallet skulle den enligt det här anförda vara att inräkna bland tillbehören (jfr föredragande departementschefen, statsrådet K. G. WESTMAN, i prop. nr 40/1938 s. 233).
    Almquist har låtit svaret på frågan, om jordägarandelen är att anse som tillbehör till den fasta egendomen, tillika utgöra svaret på det spörsmål som föranlett dessa rader, d. v. s. huruvida uttryckligt undantagande krävs för att den ursprunglige jordägaren skall i den inledningsvis skisserade situationen få behålla jordägarandelen. Följdriktigt anser Almquist detta vara nödvändigt (s. 94). Givetvis har Digman med sin mening i tillbehörsfrågan kommit till samma resultat (s.307; Hammarskjöld har varit medveten om spörsmålet men ej tagit ställning till det; se s. 135). För den som tar avstånd från åsikten att jordägarandelen är tillbehör till jorden skulle då återstå att söka avgöra, om därav lika ofrånkomligt följer att särskilt undantagande inte skulle vara nödvändigt i angivna situation.
    Så torde inte vara fallet; även med den här deklarerade uppfattningen i tillbehörsfrågan torde nödvändigheten av ett uttryckligt undantagande alltjämt kunna diskuteras. Härvid må följande synpunkter anläggas. Jordägarandelen kan som sagt innehas antingen av jordägaren själv eller av annan. Beträffande legitimationen av rätten till andelen föreligger dock en åtskillnad alltefter huruvida rätten åberopas av jordägaren eller annan. Jordägaren är legitimerad genom sin blotta egenskap av jordägare, medan annan, som påstår sig äga andelsrätten, uppenbarligen måste kunna styrka sin särskilda åtkomst av densamma. Den favoriserade position jordägaren intar i detta avseende kan ej förklaras med att jordägarandelen är en adpertinens till jorden, men väl kan det sägas att rätten till jordägarandel, om annat ej visas, framstår som ett slags bihang till jordägarrätten. I och med att äganderätten till jorden övergått å annan, inträder för den förutvarande jordägaren samma legitimationstvång med avseende på andelsrätten som gör sig gällande i fråga om annan vilken, utan att kunna hänvisa till att han äger jorden, påstår rätt till andelen. Också utifrån ståndpunkten, att jordägarandelen inte är tillbehör till jorden, synes alltså slutsatsen bli, att jordägare, som vid överlåtelse av jorden vill behålla sin jordägarandel, har att undantaga denna vid överlåtelsen. Det behöver knappast tilläggas att det sagda tar sikte på sådan andelsrätt som lämnat sitt latenta stadium.
    Nämnda på teoretiska grunder uppnådda resultat synes jämväl ur praktisk synvinkel vara det mest tilltalande. Håller man inte på att jordägarandelens uttryckliga undantagande är en förutsättning för att den vid jordöverlåtelse skall stanna hos överlåtaren, lär viss otrygghet kring den enskildes innehav av jordägarandel ej helt kunna undvikas.
 

Peter Westerlind