FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET
Lagstiftningsfrågor vid 1956 års riksdags vårsession
Riksdagens arbetsbörda vid årets vårsession har icke varit mindre omfattande än tidigare. Trots stark forcering av arbetet under slutskedet har vissa ärenden måst uppskjutas till höstsessionen, däribland flera större lagstiftningsärenden. Sålunda ha uppskjutits propositioner med förslag till allmän ordningsstadga och till ändringar i hyresregleringslagstiftningen. Bland de uppskjutna ärendena befinna sig vidare förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor och till ändringar i rättegångsbalken syftande till att motverka uppkomsten av vidlyftiga rättegångsmål och att underlätta handläggningen av sådana mål. Även ett stort antal motioner rörande den allmänna sjukförsäkringen och kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel har uppskjutits till höstsessionen.
Föreliggande redogörelse avser att lämna en översikt över de viktigaste lagstiftningsfrågor som slutbehandlats under vårsessionen. Redogörelsen är utarbetad efter samma principer som tidigare år. Fullständighet har sålunda icke eftersträvats. Tyngdpunkten har lagts på sådana frågor som kunna intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftningen har icke medtagits, liksom icke heller annan med den aktuella ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning närmare berörts.
Statsrätt. Liksom i allmänhet brukar vara fallet vid sista riksdagen under en andra kammares mandatperiod har även vid detta års riksdags vårsession förekommit ett relativt stort antal grundlagsfrågor. Såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling ha antagits förslag till ändringar i regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.
Vad till en början beträffar regeringsformen har riksdagen såsom vilande godtagit två ändringsförslag dels — såsom under rubriken förvaltningsrätt skall närmare beröras — rörande regeringsrättens domförhet dels rörande riksdagens ombudsmäns verksamhetsområde. Enligt sistnämnda förslag, såsom detta utformats i propositionen, skulle alla som äro underkastade ämbetsansvar ställas under tillsyn av riksdagens ombudsmän, vilket framför allt innebar, att kommunala befattninghavare skulle ställas under JO:s kontroll. Tanken att utvidga JO-tillsynen till det kommunala området mötte emellertid motstånd vid propositionens behandling i riksdagen och i det av riksdagen såsom vilande antagna ändringsförslaget har tillsynen begränsats till dem, som i allo äro underkastade ämbetsansvar. Härigenom uteslutas från JO:s kontroll befattningshavare med allenast s. k. partiellt ämbetsansvar d. v. s. ledamöter i beslutande statliga eller kommunala församlingar, i jury eller beskattningsnämnd. Vidare har emellertid riksdagen i skrivelse till K. M:t begärt ytterligare utredning i syfte att, om den nu vilande grundlagsändringen kommer till stånd, begränsa JO-tillsynen även över
kommunala befattningshavare med fullständigt ämbetsansvar. Sådan begränsning avses skola komma till stånd genom inskränkande föreskrifter i JO:s instruktion av sådant innehåll, att klagomål som regel icke skola upptagas av JO, då möjlighet att hos statlig myndighet överklaga kommunal myndighets beslut ej utnyttjats. Har sådan klagorätt utnyttjats, har JO däremot ansetts böra vara oförhindrad att vid prövning av lagligheten av den statliga myndighetens beslut även pröva lagligheten av det kommunala organets beslut. Därjämte avses JO skola givas fullständig tillsynsrätt även över det kommunala området, då fråga är om administrativa frihetsberövanden.
Beträffande regeringsformen kan vidare nämnas, att riksdagen i skrivelse till K. M:t begärt utredning och förslag om upphävande av § 114 regeringsformen, vilket lagrum behandlar »de forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter».
Den såsom vilande antagna ändringen i riksdagsordningen berör frågan om makes rätt att vid val till riksdagens andra kammare avgiva valsedel genom andra maken. Förutsättning för att detta förfarande skall få användas är f. n. att den av makarna som framlämnar valsedeln själv är röstberättigad. Detta villkor föreslås nu upphävt.
I tryckfrihetsförordningen har riksdagen såsom vilande antagit en sådan ändring, att den som lämnar meddelande till TT eller annan nyhetsbyrå för offentliggörande i tryckt skrift skall erhålla motsvarande ställning i fråga om ansvar och rätt till anonymitet som om meddelandet lämnats direkt till en tidningsredaktion.
Vidare har antagits viss lagstiftning berörande skilda frågor i samband med val. Sålunda har det provisoriska valsystem, som år 1952 antogs för andrakammarvalen för perioden 1953—1956, genom ny lagstiftning gjorts gällande även med avseende å valen till samma kammare för perioden 1957—1960. Detta innebär, att den år 1952 antagna metoden för fördelning av mandaten mellan partierna tills vidare bibehålles och att å valsedel får användas endast en väljarbeteckning (partibeteckning). Genom ändringar i lagen om val till riksdagen och kommunala vallagen har möjliggjorts, att röstlängdsutdrag på landet kunna utfärdas, ej blott såsom tidigare av valnämndens ordförande och dennes suppleant, utan även av person som särskilt förordnats därtill. För att i viss utsträckning möjliggöra att röstmottagning å beskickningar och konsulat skall kunna äga rum på själva valdagen har den tid förlängts, inom vilken avgivna röstsedlar skola från beskickningar ochkonsulat insändas till överståthållarämbetet. — Även riksdagsstadgans valregler ha varit föremål för översyn. De i denna stadga givna bestämmelserna om proportionella val ha på senare tid kommit ur tillämpning, då sedan ett par decennier de proportionella valen inom riksdagens kamrar regelmässigt förrättas medelst gemensam lista. För den händelse detta valsätt ej skulle kunna komma till användning i framtiden har emellertid ansetts erforderligt att modernisera gällande sammanräkningsregler. I detta syfte har genom ändringar i riksdagsstadganden bristfälliga rangordnings- och reduktionsmetoden utbytts mot den s. k. d'Hondt-Phragméns metod, då det gäller att bestämma ordningen mellan ett partis olika kandidatnamn.
Förvaltningsrätt. Den ökande tillströmningen av mål till regeringsrätten har medfört en besvärande arbetsbalans för denna domstol trots att efter hand nya regeringsrådsämbeten inrättats, så att antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter fördubblats sedan år 1946. Balansen, som i främsta rummet hänför sig till taxeringsmålen, har en sådan omfattning, att f. n. förflyta omkring tre år från dagen för kammarrättens utslag i ett taxeringsmål, till dess målet hinner avgöras i regeringsrätten. För att komma till rätta med arbetsläget har regeringsrätten nu ytterligare provisoriskt förstärkts. Genom lag om tillfällig ökning av regeringsrådens antal skall regeringsrätten från och med d. 1 okt. innevarande år utökas med tre ledamöter, varigenom sammanlagda antalet ledamöter blir sexton. Utökningen har beslutats provisoriskt för tiden till och med d. 30 sept. 1960. I den för riksdagen framlagda propositionen med förslag till lag i ämnet uttalades emellertid, att för att på längre sikt bemästra arbetsläget i regeringsrätten annan utväg kunde vara lämpligare än fortsatt utökning av denna domstol. Därvid erinrades om att utredning påginge angående möjligheterna att föreskriva någon form av fullföljdstillstånd som förutsättning för att taxeringsmål skola få bringas under regeringsrättens prövning. Mot att en sådan tillståndsprövning skulle, liksom i högsta domstolen, handhavas av allenast tre ledamöter av domstolen möter emellertid f. n. hinder i det att enligt § 22 regeringsformen mål i regeringsrätten ej kunna avgöras av färre än fyra ledamöter. I syfte att — oaktat reformförslag ännu ej utarbetats — dock undanröja detta hinder för inrättande av en prövningsavdelning med tre ledamöter har riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit ett förslag till ändrad lydelse av § 22 regeringsformen. Enligt den vilande ändringen skall hinder ej möta mot att i allmän lag bestämma regeringsrådens antal till lägre än fyra vid handläggning av fråga om fullföljdstillstånd. Vid förslagets antagande har emellertid understrukits, att denna åtgärd ej innefattade något ställningstagande till utredningens blivande förslag.
Liksom 1955 års riksdag har även detta års riksdag haft att taga ställning till motioner, vari begärts översyn av gällande bestämmelser om skyldighet för statstjänsteman att undergå läkarundersökning. Medan detta utredningskrav år 1955 förföll på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut i ärendet, har 1956 års riksdag i skrivelse till K. M:t begärt en översyn av ifrågavarande bestämmelser. I det av riksdagen godkända utskottsutlåtandet i ämnet har bl. a. uttalats, att förbättringar av dessa bestämmelser torde kunna åstadkommas och i vissa hänseenden också vara av behovet särskilt påkallade.
Från kommunalrättens område märkes, att i samband med att lagen om nykterhetsvård anpassats till den vid 1955 års riksdag antagna socialhjälpslagen och att härvid reglerna om successiv förnyelse av särskild nykterhetsnämnd upphävts, vissa bestämmelser om nyval av ledamöter i nykterhetsnämnd genomförts. Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i särskild kommunal nykterhetsnämnd, vilka valts med tillämpning av äldre bestämmelser, skall sålunda upphöra med utgången av år 1956. Nya val skola äga rum i dec. månad 1956 och avse tiden intill utgången av år 1959. Tillsättes särskild nykterhetsnämnd i kom
mun, där sådan icke finnes då lagändringen träder i kraft d. 1 jan. 1957, skall val av ledamöter och suppleanter i nämnden första gången förrättas för tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången efter nämndens tillsättande ägt rum.
På familjerättens område har vid årets riksdag ej förekommit någon lagstiftning. Det bör dock nämnas, att riksdagen i anledning av väckta motioner uttalat sig för att med hänsyn till penningvärdets fall frågan om en generell höjning av utgående familjerättsliga underhållsbidrag ånyo upptages till övervägande. Riksdagen har därför i skrivelse till K. M:t anhållit om en översyn av lagen d. 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag.
Fastighetsrätt m. m. I vattenlagen ha ändringar genomförts beträffande 9 kap. 24 och 33 §§. Ändringarna innebära, att den som enligt vattenlagen tillerkänts ersättningskraft för ej förut tillgodogjord vattenkraft beredes möjlighet att under vissa förutsättningar påkalla leverans av kraften oavsett att ersättningsbeslutet ej vunnit laga kraft.
Enligt vattenlagen kan annan tillhörig vattenkraft tvångsvis tagas i anspråk eller åtgärd vidtagas som medför att annan tillhörig vattenkraft går förlorad. Under vissa förutsättningar skall ersättningen för den vattenkraft som sålunda tages i anspråk eller går förlorad utgå i den formen, att motsvarande kraftbelopp tillhandahålles, regelmässigt genom elektrisk överföring. Dessa förutsättningar angivas närmare i 9 kap. 13 och 14 §§. Beträffande tidpunkten för kraftöverföringens början meddelas bestämmelser i 9 kap. 33 §. I första stycket av denna paragraf stadgas, att i sammanhang med beslut om ersättande av förlorad vattenkraft medelst kraftöverföring viss tid skall bestämmas, inom vilkenöverföringen senast skall börja. I fråga om icke tillgodogjord vattenkraft föreskrives i tredje stycket, att tiden skall räknas från det ersättningsfrågan slutligen avgjordes och ej må sättas längre än för utförande av erforderliga arbeten skäligen må anses behövligt.
Dessa regler innebära, att sökanden, om ersättningsfrågan prövas i flera instanser, kan komma i tillfälle att under längre eller kortare tid utnyttja den annan tillhöriga vattenkraften utan ersättning.
Att tiden för kraftöverföringens början, när det gäller ersättning för outbyggd vattenkraft, enligt gällande lag skall räknas från ersättningsfrågans slutliga avgörande sammanhänger med att överföringen förutsätter särskilda anordningar, till sin utformning beroende av kraftersättningens storlek, strömart, spänning och periodtal, platsen för dess tillhandahållande o. s. v. Det är med hänsyn till bl. a. dessa förhållanden som enligt nyss berörda stadgande den tid, inom vilken kraftöverföringen skall igångsättas, börjar löpa först då målet i denna del blivit slutligen avgjort.
De nu genomförda ändringarna innefatta ett tillägg till denna huvudregel i 9 kap. 33 §. Tillägget gör den modifikationen i huvudregeln till ersättningstagarens förmån, att ersättningstagaren erhåller rätt att, sedan vattendomstolen (eller vattenöverdomstolen) utdömt ersättning i kraft, påfordra kraftöverföring mot att han svarar för de kostnader,
som kunna bli onyttiga genom ändring av domen i högre rätt, samt ställer säkerhet för desamma.
Enligt tillägget skall, om ersättningstagaren anmäler att han tidigare än huvudregeln medger vill komma i åtnjutande av kraft och visar att han ställt sådan säkerhet som nyss nämnts, fristen för kraftöverföringens början räknas från det anmälningen skedde i stället för från ersättningsfrågans slutliga avgörande.
I 9 kap. 24 § har införts en följdändring, som sammanhänger med den berörda anmälningen från ersättningstagarens sida. Slutligen har den tidigare regeln om att tidsfristen skall räknas »från det ersättningsfrågan slutligen avgjordes» i förtydligande syfte jämkats så att fristen i stället förklaras skola löpa först då lagakraftägande beslut föreligger (icke då beslut meddelas, som sedermera vinner laga kraft). De nya reglerna gälla från d. 1 juli 1956.
I vattenlagen har jämväl genomförts en ändring av 8 kap. 2 §. Denna ändring sammanhänger med den lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg, som antagits av årets riksdag. Denna lag liksom en samtidigt antagen ändring i 8 kap. 2 § vattenlagen är en följd av att Sverige biträtt en internationell konvention till förhindrande av havsvattnets förorenande genom olja. Den svenska lagstiftningen går emellertid något längre än vad som direkt föranledes av konventionen och innefattar, såvitt avser svenskt havsområde och Sveriges inre vattenvägar, bestämmelser mot all förorening från fartyg, oavsett dettas storlek.
Ändringen i 8 kap. 2 § innebär, att den däri tidigare upptagna bestämmelsen rörande vattenförorening genom avfall från fartyg uteslutits och ersatts med en erinran om att angående åtgärder mot vattenförorening från fartyg är särskilt stadgat.
Den nu nämnda lagstiftningen är avsedd att träda i kraft tidigast d.1 jan. 1957.
I fiskerättslagen d. 1 dec. 1950 har genomförts en ändring av 3 §, berörande ålfisket vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) . Vid antagandet av 1950 års lagstiftning om rätt till fiske och om gräns mot allmänt vattenområde stannade man för att de fisken, som utövades med stöd av skattläggning eller annan särskild rättsgrund, icke skulle ha bättre ställning i förhållande till det s. k. frifisket än den vanliga, i jordäganderätten ingående fiskerätten. Vidare beslöts, att sådan fri utsträckningsrätt, varom stadgades i 3 § fiskerättslagen, ej skulle gälla vid Blekinge läns södra kust. Emellertid hemställdes redan vid 1951 års riksdag motionsvis om sådan ändring av 3 § fiskerättslagen, att den fria utsträckningsrätten blev gällande även vid södra blekingekusten, och 1952 års riksdag hemställde hos K. M:t om utredning i ämnet.
Den nu antagna ändringen av 3 § fiskerättslagen innebär, att de fiskerättshavare vid Blekinge läns södra kust vilka tidigare med stöd av särskild rättsgrund eller annan sedvana utövat fiske med fast redskap på viss plats och fått denna rätt minskad eller helt avlägsnad genom 1950 års lagstiftning nu beretts möjlighet att få sin gamla ensamrätt återställd. Ändringen berör åtskilliga s. k. fasta ålfisken.
Enligt ändringen i 3 § fiskerättslagen må K. M:t förordna, att vid viss fiskeplats fiske med fast redskap å allmänt vatten må bedrivas i
den omfattning, som före d. 1 jan. 1951 skett med stöd av sådan särskild rättsgrund, som angives i paragrafens andra stycke, eller av gammal sed. Avsikten är, att närmare utredning skall verkställas rörande frågan vilka fisken som böra erhålla tillstånd, därvid den rätt som tillkom vederbörande fiske före d. 1 jan. 1951 skall fastställas med stöd av skattläggningsinstrument, jordeböcker, domar, tidigare lantmäteriförrättningar etc.
I fiskerättslagen ha vidare genomförts ändringar av 11 och 22 §§. Dessa avse frågan om snörpvadsfisket vid Blekinge läns södra kust. Tidigare fick sådant fiske av varje svensk medborgare bedrivas i enskilt vatten på ett avstånd av minst 300 m från stranden, eller, där kurvan för tre meters djup går längre ut, utanför denna kurva. Enligt den nya lydelsen av 6 § skall fiske med snörpvad vid denna kuststräcka i stället vara fritt på allt enskilt vatten, som har större djup än sex meter. Ändringen har medfört en följdändring av 22 § fiskerättslagen. Strandägare eller annan innehavare av enskild fiskerätt, vilken fått denna sin rätt inskränkt eller eljest tillskyndats skada på grund av lagändringarna, skall enligt en samtidigt antagen lag angående utsträckt tillämpning av lagen d. 1 dec. 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. kunna få ersättning av statsmedel.
Ändringarna i fiskerättslagen ävensom den sist berörda ersättningslagen gälla från d. 1 juli 1956.
I detta sammanhang må nämnas, att riksdagen i skrivelse till K. M:t ifrågasatt ändring av lagen d. 1 dec. 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Denna lag ger viss möjlighet för den enskilde fiskerättshavaren till ersättning av statsmedel för sådan minskning av det enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild fiskerätt, som föranletts av bestämmelserna i lagarna d. 1 dec. 1950 om gräns mot allmänt vattenområde samt om rätt till fiske. Frågan om ersättning skall enligt 2 § i ersättningslagen upptagas av särskild nämnd (fiskevärderingsnämnd). Därest ersättningssökande är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut, äger han draga frågan under domstols prövning, medan däremot kronan saknar motsvarande rätt. I motion vid årets riksdag föreslogs emellertid, att sådan fullföljdsrätt borde tillerkännas även kronan. I det över denna motion avgivna utskottsutlåtandet, vilket godkändes av riksdagen, diskuterades skälen för och emot den ifrågasatta lagändringen, varvid sammanfattningsvis uttalades att om en fullföljdsrätt för kronan på visst sätt begränsades, skälen för lagändring torde väga tyngre än därigenom uppkommande olägenheter för de ersättningsberättigade.
Några lagar med tidsbegränsad giltighet ha förlängts, nämligen lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete på två år samt hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen på vardera ett år.
I samband med att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete prolongerats, ha förutsättningarna för K. M:ts rätt att förordna om tilllämpning av byggnadsreglerande åtgärder omarbetats. Medan tidigare denna rätt varit beroende av att det rått »krig eller krigsfara» eller eljest »utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» gäller från d. 1 juli 1956, att möjligheten till byggnadsreglerande åtgärder är beroende endast av det villkoret, att »det finnes erforderligt för att upprätthålla
ett fast penningvärde och befrämja en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft».
Såsom nämnts har riksdagen beslutat att till höstsessionen uppskjuta behandlingen av proposition med förslag till vissa ändringar i hyresregleringslagstiftningen. Denna proposition har dock vid vårsessionen behandlats i viss del. Riksdagen har sålunda i fråga om den till hyresregleringslagstiftningen anslutande lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. beslutat för sin del antaga förslaget till utvidgning av lagens tillämplighetsområde, så att make icke blott vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad utan även vid andra makens död skall kunna vid bodelning eller arvskifte på begäran och efter skälighetsprövning tilläggas hyresrätten till bostad, som makarna gemensamt brukat. I samband härmed har lagens rubrik ändrats till »lag med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m.». Lagen har erhållit samma giltighetstid som hyresregleringslagen eller t. o. m. d. 30 sept. 1957. I konsekvens med den sålunda företagna utvidgningen och för att den efterlevande maken vid den andre makens död skall kunna även gentemot hyresvärden göra anspråk på att inträda i rättsförhållandet, har motsvarande ändring genomförts i 8 a § tredje stycket hyresregleringslagen.
Inom atomenergiområdet har årets riksdag dels på begäran yttrat sig över de riktlinjer, som i proposition uppdragits för utvecklingsarbetet i landet med avseende på atomkraftens användande för fredligt ändamål dels ock i anslutning därtill antagit en lag om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag) ävensom vissa därav föranledda ändringar i 9 kap. lagen d. 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. Den förstnämnda lagen, vilken liksom ändringarna i stenkolslagen trätt i kraft d. 1 juli 1956, innehåller regler i syfte att skapa möjligheter till erforderlig kontroll och tillsyn över verksamheten på atomenergiområdet. Enligt lagen skall fordras särskilt tillstånd av K. M:t eller myndighet som K. M:t bestämmer för förvärv, innehav, överlåtelse och bearbetning av och annan befattning med samt utförsel av uran eller annat ämne, som användes såsom atombränsle i atomreaktor. Särskilt tillstånd skall även fordras för uppförande, innehav och drift av atomreaktorer.
Ändringarna i stenkolslagen innebära bl. a., att bestämmelserna i 9 kap. av denna lag om bearbetning och export av uran m. m. överflyttats till atomenergilagen.
Slutligen kan nämnas, att riksdagen i anledning av motionsvis framställda förslag begärt översyn i lämpligt sammanhang av gällande arrendelagstiftning i syfte att klarlägga vilka åtgärder som kunna vidtagas för att åstadkomma ur sociala och jordpolitiska synpunkter tillfredsställande förhållanden beträffande utarrendering av egendom för jordbruk.
Immaterialrätt. I samband med det andra världskriget ha på det industriella rättsskyddets område uppstått svårigheter av skilda slag att iakttaga stadgade frister. För att åter skapa normala relationer på detta område har Sverige tidigare dels anslutit sig till den s. k. Neuchåtelöverenskommelsen rörande bibehållande och återställande av rättigheter på den industriella äganderättens område dels även träf-
fat en särskild överenskommelse med Japan angående dessa frågor. Det har emellertid varit förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd en motsvarande överenskommelse med Tyskland, som varit det främmande land med vilket Sverige haft de livligaste förbindelserna på det industriella rättskyddets område. Förhållandena till Tyskland ha nämligen komplicerats av de ingripanden som efter kriget skett mot tysk egendom här i riket. Efter förhandlingar mellan Sverige och Västtyskland har emellertid i mars 1956 avslutats en överenskommelse mellan de båda länderna rörande återställande av rättigheter på det industriella rättsskyddets område, vilken överenskommelse godkänts av riksdagen. Man har vid avtalsförhandlingarna utgått från att sådana rättigheter, som försålts i Sverige på grund av svenska likvidationsåtgärder, skola förbliva i den nye ägarens hand, ehuru möjlighet dock givits att, utan hinder av tidigare förbud däremot, träffa avtal om återköp. I överenskommelsen ha angivits vissa förutsättningar för att förfallna patent eller patentansökningar skola kunna återupprättas eller återupptagas. Även skydd för tidigare registrerade varumärken skall kunna i vissa fall återupprättas. Överenskommelsen har nödvändiggjort vissa särskilda lagbestämmelser, som samlats i en lag om återställande i vissa fall av rätt till patent eller varumärke m. m. i förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland.
Förmögenhetsrätt i övrigt. I lagen d. 8 april 1927 om dödande av förkommen handling ha införts regler som öppna möjlighet till ett enklare och snabbare förfarande för dödande av förkomna livförsäkringsbrev, som icke lyda på högre belopp än tiotusen kronor. Dessa regler ha inarbetats i 12 §, vilken förut innehållit bestämmelser om ett förenklat dödningsförfarande beträffande bankmotböcker med ett tillgodohavande av högst femtusen kronor. I samband härmed har, förutom att beloppsgränsen beträffande motbok höjts till tiotusen kronor, reglerna om efterlysning av motbok jämkats till överensstämmelse med vad som stadgas beträffande livförsäkringsbrev. Denna reform har närmast sin grund däri att det visat sig, att det legala mortifikationsförfarandet vid domstol endast i mycket begränsad utsträckning anlitats för dödande av förkomna livförsäkringsbrev, något som sannolikt haft sin orsak i de kostnader och besvär samt den tidsutdräkt som varit förenade med förfarandet.
De livförsäkringsbrev, varå det enklare dödningsförfarandet må tilllämpas, utgöras av sådana som uteslutande avse kapitalförsäkring. De nya reglerna innebära, att styrelsen för det försäkringsbolag, där försäkringen tagits eller, om den tagits hos utländsk försäkringsgivare, generalagenten äger att på framställning av försäkringstagaren eller hans rättsinnehavare och på dennes bekostnad verkställa försäkringsbrevets efterlysning genom kungörelse i allmänna tidningarna och i ortstidning. Som villkor för sådan efterlysning uppställes att sökanden lämnat trovärdiga uppgifter om tid och omständigheter under vilka brevet förkommit. Har brevet icke tillrättakommit inom sex månader från det sista kungörandet och förekommer ej skälig anledning att det finnes i behåll, är sökanden berättigad att utfå försäkringssumman eller, om försäkringsfallet ej inträffat, erhålla nytt försäkringsbrev. Sedan det
nya brevet utställts, äger det förkomna försäkringsbrevet ej gällandekraft.
Straffrätt m. m. Riksdagen har antagit ett av K. M:t framlagt förslag till vissa ändringar i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. Dessa ändringar, som skola träda i kraft den dag K. M:t förordnar, föranledas i huvudsak av att det s. k. räjongsystemet inom fångvården — vilket hittills omfattat blott anstalterna för det ordinära fångklientelet — skall utsträckas att gälla jämväl för säkerhetsanstalter och anstalter för ungt klientel. Till de tidigare fyra anstaltsgrupperna för ordinärt manligt klientel fogas sålunda ytterligare två anstaltsgrupper, den ena avseende anstalter för förvarade och internerade med Hall såsom centralanstalt samt den andra avseende anstalter för unga intagna, ådömda antingen ungdomsfängelse eller tidsbestämt frihetsstraff, med Skenäs såsom centralanstalt. Då emellertid Skenäs är en ungdomsanstalt i teknisk mening kan denna anstalt icke för undersökning eller behandling mottaga ordinärt fångklientel. De till ungdomsgruppen hörande straff- eller fängelsefångar som skola underkastas behandlingsundersökning å centralanstalt avses därför i stället skola intagas å anstalten i Nyköping, vilken alltså kommer att fungera som annex till centralanstalten. De genomförda ändringarna innebära vidare, att fångvårdsdirektörerna, vilka i praktiken torde ha kommit att utöva en mer omfattande ledning av räjongarbetet än vad som framgått av gällande bestämmelser, nu även få den formella befogenheten att uppträda som auktoritativa räjongchefer. Fångvårdsdirektörerna skola sålunda under fångvårdsstyrelsen utöva ledningen av de intagnas behandling och anordnande av eftervård åt dem. I fråga om vårdarbetet innebär reformen bl. a. att de s. k. verkställighetsundersökningarna komma att även vid säkerhetsanstalterna och anstalterna för ungt klientel ersättas av den modernare behandlingsplaneringen. Härigenom skapas möjligheter för bättre muntlig kontakt mellan den intagne och dem som ansvara för vården av denne, medan i stället de omfattande skriftliga redogörelserna för den intagne begränsas.
Beträffande verkställighet av frihetsstraff bör vidare nämnas, att riksdagen yttrat sig över ett av K. M:t framlagt förslag till åtgärder i syfte att utjämna beläggningen å fångvårdsanstalterna under olika tider på året. Det har nämligen visat sig, att antalet intagna å fångvårdsanstalter varierar starkt under olika årstider. Antalet intagna brukar sålunda vara högre under vinterhalvåret och lägre under sommarhalvåret, varjämte brukar förekomma en nedgång i beläggningen omkring årsskiftet. Dessa variationer i beläggningen ha på senare tid utvisat en skillnad mellan högsta och lägsta antal intagna under året med 300— 500. I synnerhet vid f. n. rådande överbeläggning av fångvårdsanstalterna har det ansetts angeläget att bättre tillvarataga dessas kapacitet genom att söka utjämna fluktuationerna i fråga om anstaltsbeläggningen. Enligt det riksdagen underställda förslaget skall fångvårdsstyrelsen genom bestämmelse i administrativ författning få befogenhet att, sedan styrelsen från vederbörande domstol för verkställighet mottagit en dom å frihetsstraff, i vissa fall låta anstå med att vidarebefordra domen för den dömdes intagande å anstalt. Härigenom vinnas möjligheter att för-
skjuta en del intagningar till de tider å året då anstaltsbeläggningen är lägre. Anstånd med intagande skall kunna meddelas för en tid ej överstigande sex månader beträffande ej häktade som dömts till högst tre månaders frihetsstraff. Då straffet avser militärt brott eller våldsbrott eller då fara föreligger för fortsatt brottslighet eller alkoholmissbruk, skall dock anstånd ej meddelas. Omedelbar verkställighet skall vidare alltid äga rum, då den dömde själv begär detta. I det av riksdagen godkända utskottsutlåtande som avgavs över ifrågavarande förslag uttryckte utskottet avsevärd tveksamhet inför detta. Utskottet tillstyrkte emellertid de föreslagna författningsändringarna med motivering att i fångvårdens nuvarande nödläge ingen rimlig motåtgärd borde lämnas oförsökt. Det underströks emellertid, att den föreslagna ordningen ej borde tillåtas bli permanent utan borde upphöra då situationen åter lättat inom fångvården.
Trots vid 1954 års riksdag antagna ändringar i sinnessjuklagen och övriga då beslutade åtgärder i syfte att nedbringa väntetiderna för dem, som skola undergå sinnesundersökning i brottmål, äro dessa väntetider alltjämt avsevärda för häktade. I anledning av väckta motioner har riksdagen därför hos K. M:t anhållit om en förutsättningslös utredning angående en effektivisering av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
I ett flertal vid årets riksdag väckta motioner har den tilltagande ungdomskriminaliteten uppmärksammats och föranlett förslag till åtgärder. I anledning av dessa motioner har riksdagen i skrivelse till K. M:t givit till känna vissa synpunkter på förevarande problem. Därvid har med hänvisning till att flera utredningar på området påginge bl. a. begärts en samordning och översyn av det material som kan framkomma vid detta utredningsarbete. En sådan samordnande verksamhet har synts riksdagen kunna komma till stånd inom K. M:ts kansli med biträde av såväl experter som lekmän. Vissa motionärer ha särskilt uppehållit sig vid den under senare år inträffade kraftiga stegringen av motorfordonstillgreppen och framfört bl. a. den tanken att för att minska tillgreppsfrekvensen obligatoriskt stöldskydd borde föreskrivas för bilar. I anledning av dessa motioner har riksdagen i skrivelse till K. M:t uttalat, att riksdagen funne det angeläget att i angivna syfte motorfordonen i ökad utsträckning försåges med stöldskydd och att om en sådan utveckling ej kunde åstadkommas på annat sätt, riksdagen ej hyste principiella betänkligheter mot att en lösning av frågan lagstiftningsvägen upptoges till övervägande.
Process- och exekutionsrätt. I rättegångsbalken ha endast några smärre jämkningar vidtagits. Sålunda har från den i 12 kap. 2 § upptagna regeln att rättegångsombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket stadgats det undantaget att även annan må brukas som ombud, om rätten med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner det lämpligen kunna ske. Reformen avses skola få betydelse främst i förhållande till de övriga nordiska grannländerna, men naturligen även i fall då part i mål av speciell karaktär, t. ex. sjömål eller mål vari främmande rätt skall tillämpas, önskar såsom ombud anlita experter från ett utomnordiskt land. Rättens pröv-
ning skall avse, förutom huruvida ombudet med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet är lämplig att vara ombud i målet, även frågan om det ur andra synpunkter är lämpligt att ombudet får uppträda i målet. Vid lämplighetsprövning av sistnämnda slag kan målets särskilda beskaffenhet böra beaktas. I mål om spioneri eller andra liknande brott bör t. ex. icke annan än här i riket bosatt svensk medborgare tillåtas vara ombud eller försvarare. Ombudets hemvist förtjänar även beaktande ur synpunkten huruvida möjlighet förefinnes såväl att nå ombudet med stämning som ock att få verkställighet på en eventuell mot ombudet riktad dom å enskilt anspråk eller ansvar. — Till regeln i 12 kap. 3 § första stycket att lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman ej må vara ombud med mindre Konungen för visst mål giver lov därtill har fogats en bestämmelse att vad sålunda stadgats icke skall avse den som, under tjänstledighet, i utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat. Reformen är betingad av att det ur flera synpunkter ansetts önskvärt att domare och åklagare besitta erfarenhet av advokatyrket. Om sådan befattningshavares advokattjänstgöring skall få verkligt värde ur utbildningssynpunkt, har den emellertid ansetts böra omfatta ej endast utomprocessuellt arbete utan även uppdrag såsom ombud, biträde eller försvarare i rättegång. Den hittillsvarande förbudsregeln har kommit att i praktiken omöjliggöra för befattningshavare avhär av sett slag att i utbildningssyfte tjänstgöra hos advokat.
Genom ändringar i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta ha möjligheterna att använda införsel vidgats. Från och med d. 1 jan. 1957 kommer sålunda denna exekutionsform att kunna användas för att hos en förutvarande arbetsgivare indriva statsverkets fordran på belopp, vilka vederbörande såsom arbetsgivare innehållit hos arbetstagare genom skatteavdrag eller genom införsel för skatter eller allmänna avgifter och vilka ej redovisats till myndigheterna.
På konkursrättens område kommer den nu gällande lagen av år 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs att d. 1 jan. 1957 upphöra att gälla för att ersättas med en av årets riksdag antagen lag om vissa kreditinrättningars konkurs. I den nya lagen ha centralkassor för jordbrukskredit medtagits bland i lagen avsedda kreditinrättningar. I övrigt innehåller den nya lagstiftningen samma bestämmelser som 1903 års lag med vissa redaktionella jämkningar.
Socialrätt. Den allmänna höjning av levnadsstandarden, som fortgått även efter den år 1953 genomförda standardförbättringen av pensionsförmånerna enligt lagen om folkpensionering, har motiverat ytterligare en avsevärd förbättring av nämnda förmåner. Sålunda har från och med juli 1956 folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg höjts för år räknat med belopp motsvarande fyra indextillägg eller med 160 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, samt med 200 kr. för annan pensionsberättigad. I enlighet härmed kommer alltså — bortsett från kommu-
nalt bostadstillägg — vid nuvarande indexläge folkpensionen för en ensamstående ålderspensionär eller en ensamstående invalidpensionär med full invalidpension att uppgå till 2 100 kr. om året och folkpensionen för två gifta ålders- eller invalidpensionärer att uppgå till sammanlagt 3 360 kr. om året. Änkepensionens och hustrutilläggets maximibelopp kommer att stiga till 1 680 kr. om året. Änke- och änklingsbidragen höjas på samma sätt som änkepensionerna.
I fråga om finansieringen av de förhöjda folkpensionsförmånerna skall gälla, att stat och kommun skola bidraga till förhöjningen i samma proportion som i fråga om indextilläggen. Ökningen av statens kostnader på grund av pensionsförhöjningen skall motvägas genom en höjning av folkpensionsavgiftens uttagsprocent från 1,8 till 2,5. Avgiftshöjningen skall träda i kraft d. 1 jan. 1957; dock skola nuvarande bestämmelser gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år 1957 och tidigare år.
Vidare har vid årets riksdag beslut fattats om viss fondbildning i syfte att lägga en finansiell grund för en blivande pensionsreform. En första insats till en sådan fondbildning skall göras genom att det belopp, som under budgetåret 1956/57 beräknas inflyta genom den av 1955 års riksdag beslutade höjningen av skattesatsen för aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl., eller 275 milj. kr., avsättes till en för ändamålet särskilt inrättad fond för framtida pensionsändamål.
I familjebidragsförordningen ha vissa ändringar vidtagits i syfte att förbättra de i förordningen reglerade förmånerna. Med hänsyn till livsmedelskostnadernas stegring ha sålunda maximibeloppen för familjepenning höjts med 10 % till, för de olika kategorierna av familjemedlemmar, 5: 50, 3: 30 och 2: 20 kr. för dag.
I anledning av motioner om ändring i lagen om allmänna barnbidrag har riksdagen i skrivelse till K. M:t anhållit om förslag till 1957 års riksdag om en höjning av de allmänna barnbidragen. Till yrkanden i motioner om höjning av maximum av de belopp, som utgå enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn samt enligt lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag), har riksdagen däremot ej tagit direkt ställning, men har i skrivelse till K. M:t hemställt, att K. M:t ville överlämna ifrågavarande motioner till den inom socialdepartementet tillkallade särskilda beredning, som har att inom departementet biträda vid fortsatt handläggning av samhällets stödåtgärder för barnfamiljerna, att av beredningen beaktas vid dess fortsatta arbete.
I sistnämnda lag, bidragsförskottslagen, har, sedan K. M:t till efterkommande av en begäran av fjolårets riksdag framlagt förslag därom, den ändringen vidtagits, att bidragsförskott fr. o. m. d. 1 juli 1956 kan beviljas, icke blott — såsom nu är fallet — då ett barns fader underlåter att fullgöra sin skyldighet att betala bidrag till barnets underhåll, utan även då ett barns moder brister i sin underhållsskyldighet mot barnet. Vidare ha vissa av en nordisk konvention om social trygghet föranledda ändringar genomförts i bidragsförskottslagen.
På grundval av de erfarenheter, som vunnits under den tid lagen om allmän sjukförsäkring varit i tillämpning — fr. o. m. d. 1 jan. 1955 — ha vissa ändringar gjorts i lagen. Sålunda har beslutats en uppmjuk-
ning fr. o .m. d. 1 juli 1956 av stadgandena om reseersättning vid öppen läkarvård. Vidare har beslutats en kompletterande bestämmelse om beräkning av sjukhjälpstid för nytillträdande sjukkassemedlemmar samt en regel, som syftar till att möjliggöra en samordning mellan sjukpenning och statlig tjänstepension. Sjukkassa, som lämnar arbetsgivare, vilken anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder, gottgörelse härför, skall vidare fr. o. m. d. 1 jan. 1957 erhålla statsbidrag för vad i nämnda hänseenden utgivits.
Sedan visst överskott uppkommit på arbetsgivarbidragen för år 1955 till den allmänna sjukförsäkringen, har enligt samstämmigt beslut av Konungen och riksdagen i den ordning 39 § lagen om allmän sjukförsäkring föreskriver bestämts, att en fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden, skall upprättas samt att avsättning till fonden av viss del av de på år 1955 belöpande bidragen från arbetsgivare skall ske enligt angivna grunder. Storleken av det fonderade beloppet uppgår till omkring 55 miljoner kr. Enligt uttalande av riksdagen bör, om det skulle visa sig, att arbetsgivarbidragen även i fortsättningen icke skulle komma att svara mot den del av försäkringskostnaderna, som från början avsetts, en omprövning, när tillräcklig erfarenhet vunnits, ske av de bestämmelser, som reglera bidragens storlek, i syfte att anpassa bidragen till vad de enligt statsmakternas mening vid försäkringens tillkomst böra täcka.
Det internationella socialpolitiska samarbetet har slutligen föranlett vissa jämkningar fr. o. m. d. 1 juli 1956 i lagen om sjukförsäkring samt i lagen om yrkesskadeförsäkring och i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Vid 1955 års riksdag beslöts, att en betydande uppräkning av de äldre livräntor m. m., som utgå på grund av obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar, skulle ske på försäkringens egen bekostnad. Även de frivilliga försäkringar, som tecknats enligt en kungörelse från år 1908 och en förordning från år 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall, skola nu, efter beslut därom vid årets riksdag, bli föremål för viss uppräkning. Fr. o. m. d. 1 juli 1956 ha sålunda, enligt en förordning angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare, äldre livräntor till invalider under 67 år med en nedsättning av arbetsförmågan om minst 30 %, till änkor under samma åldersgräns samt till barn uppräknats på visst sätt med tillämpning i vissa delar av reglerna i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag. Uppräkningen av dessa livräntor sker i motsats till vad som gäller om de vid 1955 års riksdag förbättrade äldre livräntorna på statens bekostnad.
Den alltsedan treveckorssemesterns genomförande år 1951 omstridda frågan om sammanhängande semester har vid årets riksdag genom en ändring i lagen om semester lösts så, att arbetstagaren skall ha rätt att utfå hela den lagstadgade semestern i ett sammanhang. Den gällande bestämmelsen, att arbetsgivaren äger rätt att, om semestertiden överstiger 12 dagar, utan arbetstagarens samtycke förlägga semestern till två skilda perioder, skall alltså upphöra att gälla. Om överenskommelse därom träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare, kan semestern dock
alltjämt uppdelas. I de fall, då arbetstagaren enligt avtal med arbetsgivaren är berättigad till längre semester än 18 dagar, skall gälla, att arbetsgivaren, om annat ej avtalats, skall äga rätt att förlägga semestern till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst 18 dagar.
Semester jämlikt lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall alltjämt kunna, efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen, uppdelas på två skilda perioder, av vilka den ena icke får understiga visst antal dagar. Denna minsta tid har såsom en följd av de beslutade ändringarna i den allmänna semesterlagen förlängts från 12 till 18 dagar.
Ändringarna i semesterlagarna skola träda i kraft d. 1 jan. 1957.
Den vid höstsessionen av 1955 års riksdag antagna lagen om socialhjälp skall träda i kraft d. 1 jan. 1957. Redan då socialhjälpslagen antogs, genomfördes vissa följdändringar till densamma, nämligen i barnavårdslagen och lagen om socialregister. Vid årets riksdag ha i olika sammanhang genomförts ytterligare vissa följdändringar till socialhjälpslagen. Lagen om folkpensionering, lagen om nykterhetsvård, sinnessjuklagen, förordningen om mödrahjälp, förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. samt folkbokföringsförordningen ha sålunda anpassats efter socialhjälpslagen. I vissa av nämnda lagar och författningar ha också vidtagits jämkningar, som sammanhänga med annan nyare lagstiftning. Ändringarna äro i huvudsak av formell natur. De skola träda i kraft samtidigt med socialhjälpslagen eller alltså d. 1 jan. 1957.
Det under en lång följd av år bedrivna omfattande socialpolitiska samarbetet mellan de nordiska länderna, som bl. a. resulterat i ett flertal överenskommelser om ömsesidighet beträffande sociala förmåner, har genom beslut vid årets riksdag förts ytterligare ett steg vidare. Riksdagen har nämligen godkänt, att Sverige ratificerar en ny konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om social trygghet.
I det internordiska socialpolitiska samarbetet — liksom vid slutande av konventioner i övrigt — har hittills i allmänhet tilllämpats den grundsatsen, att ömsesidiga utfästelser måste föreligga i fråga om varje särskild förmån för att en konvention skall komma till stånd. Ett land har med andra ord i regel inte kunnat genom en konvention tillförsäkra sina medborgare en viss förmån i ett annat land, med mindre det förra landet kunnat erbjuda det senare landets medborgare en förmån av motsvarande slag. Den nya nordiska konventionen bryter i viss mån härmed. Det förutsättes nämligen, att samtliga nordiska länder skola kunna ratificera konventionen i dess helhet, även om full ömsesidighet mellan alla länderna icke uppnås beträffande varje särskild förmån. ömsesidighetskravet anses i stället uppfyllt genom att varje land öppnar tillgång för de andra ländernas medborgare till alla de förmåner, som landet har att erbjuda inom konventionens ram.
I sakligt hänseende ansluter sig konventionen nära till och ersätter ett flertal gällande nordiska överenskommelser rörande ålders- och invalidpensionering, yrkesskadeförsäkring, mödrahjälp, barnbidrag och vård åt nödställda. Konventionen avser även sjuk- och arbetslöshetsför
säkring, men det förutsättes, att nuvarande nordiska avtal om överflyttning mellan ländernas försäkringar och om sjukhjälp vid tillfällig vistelse i annat nordiskt land skola bestå vid sidan av konventionen. Konventionen omfattar vidare vissa grenar av social trygghet, som ej förut reglerats i nordiska överenskommelser, bl. a. folkpensioneringens efterlevandeförmåner, bidragsförskott och arbetslöshetshjälp.
Riksdagen har vidare godkänt, att Sverige ratificerar en konvention mellan Sverige och Italien rörande social trygghet. Denna konvention bygger i motsats till den nordiska på regeln om ömsesidighet mellan de särskilda förmånerna. Konventionen avser ömsesidigt utgivande av förmåner från ålders-, invalid- och efterlevandepensioneringen samt sjuk-, yrkesskade- och arbetslöshetsförsäkringarna ävensom av arbetslöshetshjälp, moderskapsförmåner och barnbidrag.
Näringsrätt. Såsom nedan vid redogörelsen för den nya beredskapslagstiftningen på prisregleringens område framhålles, har en förutsättning för slopandet av den nuvarande prisregleringen angivits vara, att statens möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet och att eljest främja konkurrensen mellan företagarna utvidgas. Lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet — enligt vilken förhanding inför näringsfrihetsrådet för att undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning nu kan ske blott då konkurrensbegränsningen utgöres av kartell eller monopol eller vad därmed jämställes — har därför ändrats på det sätt, att näringsfrihetsombudsmannen och näringsfrihetsrådet få befogenhet att ingripa mot skadlig verkan av alla slag av konkurrensbegränsning. Vidare har lagen, som nu icke stadgar annan form för ingripande än förhandling inför näringsfrihetsrådet, kompletterats med rätt för K. M:t att, då den skadliga verkan av en konkurrensbegränsning innebär, att visst pris är uppenbart för högt med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter, på hemställan av näringsfrihetsrådet förordna om högsta pris för en tid av högst ett år.
Vidare har riksdagen antagit en ny lag om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden. Lagen innebär, att den i den hittillsvarande prisregleringslagen föreskrivna uppgiftsskyldigheten för företagarna göres permanent och samordnas med den uppgiftsskyldighet rörande konkurrensförhållanden, som nu gäller enligt 1946 års lag om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Lagen innehåller också regler om registrering av konkurrensbegränsande överenskommelser i huvudsaklig överensstämmelse med dem som nu upptagas i 1946 års lag.
I butikstängningslagen ha beslutats ändringar i tre avseenden, vilka skola träda i kraft d. 1 okt. 1956. Butik skall sålunda få hållas öppen en söckendag i veckan till klockan 20, utan att detta skall kunna hindras genom kommunalt beslut. Vidare skall från butikstängningslagens bestämmelser undantagas öppethållande av butik i demonstrations- eller upplysningssyfte utan samband med försäljning; f. n. gäller dylikt undantag endast öppethållande av bokhandel. Slutligen har försäljning från automatapparat i huvudsak frisläppts, i det att försäljning från automatapparat, även om försäljningen ej bedrivits i anslutning till egen
butik, där samma slag av varor saluföras, undantages från butikstängningslagens bestämmelser. Kravet på att automatapparaten skall vara av godkänd typ bibehålles. Vidare skola alltjämt gälla vissa begränsningar, nämligen i fråga om minsta tillåtna avstånd mellan apparat och annan tillhörig butik samt i fråga om försäljning av tobaksvaror och preventivmedel.
Årets riksdag har även haft att pröva en ny förordning om kontroll å ädelmetallarbeten, d. v. s. platina-, guld- och silverarbeten. Den nya förordningen innebär framför allt en modernisering av lagstiftningen på detta område. Bland nyheterna må nämnas, att förbud införes mot s. k. fullmaktsstämpling. För guldarbeten bibehålles 18 karat såsom lägsta tillåtna halt med den jämkningen, att minimihalten fint guld efter internationellt mått bestämmes till 750 tusendelar i stället för nu stadgade 760 tusendelar. Minimihalterna för silver- och platinaarbeten bibehållas oförändrade. Viktgränserna för obligatorisk stämpling av silverarbeten höjas från 5 till 15 gram. Beträffande avgifterna för kontrollstämpling göres ingen ändring. I övrigt innefattar förordningen bl. a. bestämmelser i syfte att på ett effektivare sätt än hittills förhindra tillverkning av och handel med underhaltiga ädelmetallarbeten.
Arbetsrätt. Hembiträdeslagen har förlängts för ytterligare tre år, d. v. s. t. o. m. d. 31 okt. 1959. Lagens karaktär av fritidslag har bibehållits. I den proposition, genom vilken förlängningsfrågan underställdes riksdagens prövning, framhöll föredragande departementschefen dock, i anslutning till ett uttalande om det arbete som bedrives inom utredningen om kortare arbetstid, att förlängningen givetvis ej skall hindra, att spörsmålet rörande den ifrågavarande lagstiftningens innehåll upptages till omprövning så snart det finnes lämpligt.
Banklagstiftning. I en särskild lag om jordbrukskasserörelsen m. m. som träder i kraft d. 1 jan. 1957 ha de särskilda specialförfattningar som f. n. gälla beträffande denna rörelses organisation och verksamhet sammanförts i en författning. Därmed kommer jordbrukskasserörelsen att inordnas under en speciallagstiftning av samma valör som de för affärsbanker och sparbanker gällande lagarna om bankrörelse och om sparbanker. Den allmänna föreningslagstiftningen skall alltjämt tillämpas, i den mån speciallagstiftningen ej innehåller särregler.
Från banklagstiftningens område kan vidare nämnas, att efter ändringar i lagen om bankrörelse samt lagen om sparbanker förbehåll om rätt till uppsägning icke skall behöva göras, då bankbolag ikläder sig garantiförpliktelse. Vidare skola bankbolag och sparbank kunna bevilja kredit i checkräkning på högst ett år utan att förbehålla sig uppsägningsrätt.
Nykterhetslagstiftning. Enligt en i lagen om nykterhetsvård gjord ändring, som skall träda i kraft d. 1 jan. 1957, skall beslut, som innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift, gå i verkställighet utan hinder av att beslutet icke äger laga kraft. I den proposition, varigenom förslag till ändringen förela-
des riksdagen, betonades, att det torde framstå såsom tämligen uppenbart, att i många fall av alkoholmissbruk behovet av övervakning är så trängande, att ett uppskov härmed skulle kunna äventyra hela resultatet av åtgärden. Genom nämnda lagändring återinföres i förevarande sammanhang den ordning, som gällde innan lagen om nykterhetsvård trädde i kraft d. 1 okt. 1955.
Lotteriförordningen. Riksdagen har i anledning av motioner för sin del beslutat att fr. o. m. d. 1 jan. 1957 upphäva stadgandet i 3 § lotteriförordningen, att varor, vilka användas såsom vinster i lotterier, som avses i nämnda paragraf, skola, med undantag för skänkta föremål, vara frambragta eller tillverkade inom landet. I konsekvens härmed har från nämnda tidpunkt även upphävts stadgandet i samma paragraf, att, därest i sådant lotteri förekomma anvisningar å varor såsom vinster, anvisningarna skola vara så beskaffade, att de möjliggöra förvärv av varor som nyss sagts. Riksdagens beslut har närmast föranletts av önskemål att göra det möjligt för anordnare av lotterier att använda bilar av utländskt fabrikat som vinster, men har givits generell verkan.
Trafiklagstiftning. Riksdagen har även i år haft att taga ställning till ett flertal motioner berörande trafikrättsliga förhållanden. Här må omnämnas endast följande. I anledning av yrkanden om sådan ändring i vägtrafikförordningen, att länsstyrelse skulle äga förordna, att fri hastighet skall vara rådande inom tättbebyggt område å sådan tid på dygnet, främst nattetid, då hastighetsbegränsning ej påkallas ur trafiksäkerhetssynpunkt, har andra lagutskottet gjort vissa uttalanden. Utskottet framhöll, att frågan om högre hastighet nattetid än under dagen inom tättbebyggt område icke syntes ha behandlats under förarbetena till det år 1955 i vägtrafikförordningen införda stadgandet om generell hastighetsbegränsning inom sådant område. Den utformning, som vägtrafikförordningen erhållit i hithörande hänseenden, syntese mellertid utskottet icke utgöra hinder för att länsstyrelsen utnyttjade sin befogenhet att medgiva högre hastighet än 50 kilometer i timmen inom tättbebyggt område endast till viss del, exempelvis så att högre hastighet tillätes endast nattetid. På motsvarande sätt syntes länsstyrelsen kunna för väg inom område, som icke kunde betecknas som tättbebyggt men där viss begränsning av hastigheten ändock funnes erforderlig, inskränka begränsningen att gälla endast för viss tid på dygnet, t. ex. under dagen eller del därav. I fråga om tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna uttalade utskottet, att undantag från den generella regeln om hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område icke syntes böra medgivas utom i sådana fall, där så påkallades av särskilda förhållanden. Slutligen uttalade utskottet, att det torde kunna förväntas, att länsstyrelserna vid utfärdandet av lokala trafikföreskrifter skulle förfara med erforderlig försiktighet. Riksdagen har godkänt utlåtandet.
Riksdagen har vidare, i anledning av motioner angående höjning av maximigränserna i vägtrafikförordningen för axel- och boggietryck på landets vägar, i skrivelse till K. M:t givit till känna vissa synpunkter
på möjligheterna att utan ändring i vägtrafikförordningen tillgodose från näringslivets sida framförda önskemål om en anpassning av axeltrycksbestämmelserna efter det nuvarande fordonsbeståndet med hänsyn tagen även till beskaffenheten, främst med hänsyn till bärigheten, av det nuvarande vägnätet.
Beredskapslagstiftning. Den nuvarande tidsbegränsade prisregleringslagen skall enligt beslut av årets riksdag ersättas av en permanent beredskapslagstiftning med syfte att i vissa extraordinära situationer möjliggöra åtgärder, som finnas nödvändiga för att motverka prisstegringar. Den nya prisregleringslagen har, efter mönster från de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna, utformats såsom en fullmaktslag. Beträffande förutsättningarna för tillämpning av lagens bestämmelser skiljes mellan tre olika fall. Kommer riket i krig, träda bestämmelserna automatiskt i tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger K. M:t förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Slutligen tillkommer denna rätt K. M:t även i ett läge, där av annan orsak än krig eller krigsfara betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna prisläget inom riket. Har K. M:t meddelat förordnande om prisreglering, skall förordnandet inom viss kortare tid underställas riksdagens prövning.
I övrigt utgör den föreslagna lagen en överarbetning av nuvarande prisregleringslag och företer till sina huvuddrag inga större skiljaktigheter från denna. Den ordning, i vilken prislåsning sker, har emellertid förenklats, och den nya lagen upptager endast två former för prisingripanden, nämligen högstpris, som motsvarar det nuvarande normalpriset, och stoppris. Såsom en nyhet har införts möjlighet för K. M:t att, när så erfordras för genomförande av prisreglering, förordna om varustandardisering, varmed avses föreskrifter att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande, till viss myckenhet, i viss förpackning eller dylikt.
Den nya beredskapslagen skall träda i kraft d. 1 jan. 1957. Med hänsyn härtill har den nuvarande prisregleringslagens giltighetstid, vilken utgått vid halvårsskiftet 1956, förlängts till årets slut.
En förutsättning för slopandet av den nuvarande prisregleringen har angivits vara, att statens möjligheter att ingripa mot konkurrensbegränsningar inom näringslivet och att eljest främja konkurrensen mellan företagarna utvidgas. Beslut härom har också fattats av riksdagen, och bl. a. ha vissa ändringar gjorts i lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. En redogörelse härför har lämnats ovan under rubriken näringsrätt.
Hälsovårdslagstiftning. Den sedan åtskillig tid aktuella frågan om ersättning till den enskilde medborgaren vid vissa ingripanden i hälsovårdens intresse har genom beslut vid årets riksdag vunnit sin lösning genom att riksdagen antagit ett i proposition framlagt förslag till lag om ersättning åt smittbärare. Enligt denna lag, vilken trätt i kraft d. 1 juli i år, skall smittbärare, som på grund av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan till förekommande av att smitta sprides underkastas observation eller-
isolering eller eljest inskränkning i arbete, varmed han må taga befattning, vara berättigad till ersättning av statsmedel. Med smittbärare avses även den som misstänkes föra smitta. Ersättning åt tillfällig smittbärare, varmed avses den som är föremål för ingripande under högst 90 dagar i följd, skall bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller angående sjukpenning enligt lagen om sjukförsäkring. Någon karenstid skall dock icke räknas. Smittbärare, som varit föremål för ingripande längre tid än 90 dagar i följd — kronisk smittbärare — skall kunna erhålla ersättning med belopp, som enligt vissa i propositionen angivna grunder i varje särskilt fall prövas skäligt. Ersättning jämlikt lagen om ersättning åt smittbärare skall enligt en ändring i kommunalskattelagen icke räknas till skattepliktig inkomst.
Företagare m. fl. skall vidare enligt en särskild kungörelse kunna erhålla gottgörelse för kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets ingripande med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Dessa ersättningsbestämmelser ha utformats i huvudsaklig överensstämmelse med de regler, enligt vilka ersättning utgick i anledning av paratyfusepidemin år 1953.
Vissa i det föregående ej omnämnda krislagar med tidsbegränsad giltighet ha prolongerats. Sålunda ha lagen om räntereglering, lagen om bankaktiebolags kassareserv, som i visst hänseende ändrats, lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och den s. k. tyskmedelslagstiftningen erhållit fortsatt giltighet t. o. m. d. 30 juni 1957.
Åke Gustafsson1