GÖRAN ALMGREN. Om förfoganden över livförsäkring. En civilrättslig undersökning. Akad. avh. Uppsala 1956. IX + 330 s. Kr. 27,00.—Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 13.

 

    Ovan angivna arbete utgör en vid Uppsala universitets juridiska fakultet ventilerad doktorsavhandling. Ämnet för avhandlingen omsluter två skilda komplex av mer eller mindre vanskliga frågor, nämligen dels de spörsmål, som uppkomma, då en person, som slutit avtal om livförsäkring, förfogar över den av honom tagna försäkringen genom att förordna en förmånstagare, d. v. s. en tredje man, som försäkringsbeloppet skall tillfalla, dels de spörsmål, som röra livförsäkringsbrevets rättsliga natur, d. v. s. frågan om sådana försäkringsbrevs betydelse för de förfoganden försäkringstagaren företager genom att överlåta eller pantförskriva sin rätt på grund av avtalet. Dessa båda problemkomplex behandlas av förf. i särskilda avdelningar, av vilka den, som avser förmånstagareförordnandet, är den största och upptager 268 sidor, medan den, vari livförsäkringsbrevet behandlas, omfattar endast 52 sidor.
    Av det sagda framgår att tyngdpunkten i avhandlingen ligger i den huvudavdelning, vari förmånstagareförordnandet behandlas, varmed dock icke skall vara sagt, att icke även de värdepappersrättsliga spörsmål, som förf. behandlar i den andra huvudavdelningen, äro av betydande intresse.
    De frågor, vartill förmånstagareförordnandet ger upphov, blevo i vår rätt i väsentliga delar reglerade genom FAL:s stadganden angående livförsäkring i 102—112, 116 och 118 §§. Det är alltså här fråga om en relativt nyligen utformad del av vår lagstiftning. Även om lagreglerna äro av ganska sent datum, hava de emellertid blivit föremål för en omfattande och livlig debatt. Vad förf. nu i första hand företagit sig är att göra en djupplöjning av hela detta område. Även om förf. därmed icke gjort en pionjärinsats i den meningen, att han utforskat och kartlagt ett område, som ingen beträtt före honom, har han dock så till vida åstadkommit ett pionjärarbete, som han i sin bok framlagt den första stora monografien rörande den betydelsefulla del av vår rätt, som reglerna om förmånstagareförordnandet, ett nytt och särpräglat rättsinstitut, utgöra. Härtill kommer framställningen av reglerna om livförsäkringsbrevet, vilka icke heller tidigare varit föremål för någon mera ingående undersökning.
    Reglerna om förmånstagareförordnandet falla inom gränsområdet mellan förmögenhetsrätten och familjerätten. Härav ha de huvudproblem förf. haft att bemästra fått sin särskilda karaktär. Det har för förf. gällt att i så gott som alla här uppkommande spörsmål söka lösningar, vilka harmoniera med förmånstagareförordnandets dubbla egenskap av att utgöra dels ett förfogande i levande livet, vanligen av benefik natur, och så till vida närmast jämförbart med en gåva, och dels ett förfogande, som regelmässigt (nämligen i alla fall av försäkring för dödsfall) ter sig som ett förfogande mortis causa, närmast jämförbart med

ett testamente. Att berörda förhållande skall medföra svårigheter såväl vid tolkningen av förmånstagareförordnanden som vid utläggningen av hithörande lagregler är uppenbart. Härtill kommer den ytterligare komplikation, som föranledes därav, att lagstiftningen på detta område i vårt land liksom i andra länder i vissa delar influerats av den i utländsk doktrin utbildade uppfattning av förmånstagareförordnandets juridiska innebörd, som brukar betecknas med termen »kreationsteorien».
    Den uppgift förf. förelagt sig söker han genomgående lösa genom att betrakta förmånstagareförordnanden och legala tolkningsregler rörande sådana rättshandlingar samt andra lagstadganden angående dem från synpunkten av de ändamål, som eftersträvas med nämnda förordnanden och regler. Förf. begagnar sålunda konsekvent en teleologisk tolknings- och rättstillämpningsmetod.
    Här kan det icke bliva fråga om att mera ingående redogöra för innehållet av förf:s många undersökningar av olika frågor. Endast vissa huvudpunkter skola omtalas.
    Efter en inledande översikt över rättsförhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren i en livförsäkring behandlar förf. först och utförligast det återkalleliga förmånstagareförordnandet för dödsfall (s. 13—250) och därpå i ett särskilt, mycket kort avsnitt det återkalleliga förmånstagareförordnandet för livsfall (s. 251—254) samt slutligen i ett tredje avsnitt de särskilda frågor, vartill det oåterkalleliga förmånstagareförordnandet ger upphov (s. 255—268).
    I det först nämnda avsnittet behandlar förf. till en början de frågor, som röra ett sådant förordnande betraktat såsom dödsfallsdisposition. Härvid undersökes i fem särskilda paragrafer 1) förmånstagareförordnandets form, 2) återkallelse av förmånstagareförordnande, 3) rätten att insätta förmånstagare och att återkalla förmånstagareförordnande, 4) frågan vem som kan insättas som förmånstagare och 5) förmånstagareförordnandes ogiltighet.
    Av det resultat, vartill förf:s ifrågavarande undersökningar leda fram, må här nämnas hans s. 68 f motiverade åsikt, att beträffande de frågor, som röra förmånstagareförordnandets ogiltighet, man har att med hänsyn till ändamålssynpunkter avvisa tillämpningen av de bestämmelser, som gälla för avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, och i stället bör ex analogia tillämpa testamentslagens ogiltighetsregler. Denna åsikt, som uttalas endast beträffande de återkalleliga förmånstagareförordnandena, är säkerligen i det hela välgrundad. Förf. borde emellertid måhända hava påpekat, att beträffande ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande, om oåterkallelighetsförklaringen har en onerös causa, rent förmögenhetsrättsliga synpunkter kunna göra sig gällande. Att sådana synpunkter, även så vitt angår återkalleliga förordnanden, i viss utsträckning måste beaktas i förhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren understryker förf. för övrigt själv. Vad han därvid anför (s. 70 och i not 14 s. s.) kunde dock hava utvecklats utförligare.
    Efter behandlingen av nyss nämnda frågor följer i ett större avsnitt (§ 6) en ingående diskussion av ett komplex av olika spörsmål, som alla röra innehållet av vissa tolkningsregler. Inom detta avsnitt falla någ-

ra av de intressantaste och mest vägande av förf:s undersökningar. Nämnas må för det första diskussionen av frågorna om verkan av att livförsäkring överlåtits eller pantsatts (s. 98—114). Av intresse är framför allt den senare frågan. Det gäller här att avgöra huruvida, då försäkringen vid försäkringstagarens död är pantsatt, förmånstagaren äger att av dödsboet utfå ersättning för den del av försäkringsbeloppet, som åtgår för panthavarens förnöjande. Förf. kommer efter en omsorgsfull analys och övertygande argumentation till resultatet, att, därest icke av omständigheterna annat framgår som försäkringstagarens avsikt, förmånstagaren bör vara skyldig tåla den belastning på förmånstagareförordnandet, som panträtten utgör. För det fall att förmånstagaren i enlighet med denna grundsats tillerkännes ett regressanspråk mot dödsboet, uppkommer frågan, huruvida detta anspråk må göras gällande i konkurrens med försäkringstagarens borgenärer. Även denna fråga underkastar förf. diskussion, inriktad särskilt på att avgöra, om det har någon betydelse, att försäkringen tilläventyrs är utmätningsfri, varvid förf. efter en skarpsinnig analys kommer till resultatet, att nämnda omständighet saknar betydelse i detta sammanhang. Till denna framställning anknyter en undersökning av ett motsvarande spörsmål rörande det fingerade arvskifte, som skall läggas till grund vid arvsskattens beräkning. Även denna undersökning är utmärkt.
    Detsamma kan sägas om den därpå följande framställningen angående konkurrens mellan förmånstagareförordnanden samt mellan förmånstagareförordnanden och testamente. Beträffande den senare frågan framför förf. kritik mot en av EKEBERG uttalad åsikt, enligt vilken förmånstagareförordnande ger bättre rätt än testamente. Denna åsikt finner förf. visserligen riktig så till vida, att förmånstagareförordnande bör gå före penninglegat. Däremot bör ett sådant förordnande, framhåller, förf., stå tillbaka för ett saklegat. I realiteten torde förf:s åsikt väl ej mycket skilja sig från Ekebergs, men den motivering Ekeberg anfört för sin mening är, däri måste man ge förf. rätt, knappast invändningsfri. Onekligen är också den av förf. hävdade tolkningsregeln icke blott motiverad på ett mer övertygande sätt utan också klarare och lämpligare än den kritiserade regeln.
    Av särskilt stort intresse är den sista av de i detta avsnitt diskuterade frågorna om tolkning av förmånstagareförordnande. Förf. undersöker här, huruvida arvinge är skyldig att å sitt arv avräkna vad han erhåller på grund av förmånstagareförordnande. Denna fråga har tidigare varit föremål för en livlig debatt, vilken allmänt torde ha ansetts definitivt avslutad med ett diskussionsinlägg av Ekeberg i en bekant uppsats i SvJT 1939 s. 721 ff. Efter en genomgång av doktrin och rättspraxis underkastar förf. nu frågan en ingående analys. Förf. visar härvid, att den uppfattning, anslutande till Ekebergs mening, som under senare tid torde varit härskande, icke förtjänar anslutning, och gör i stället med en synnerligen klargörande argumentation gällande, att det är olämpligt att uppställa någon generell presumtion för avräkningsskyldighet beträffande förordnanden till förmån för bröstarvinge.
    Efter behandlingen av hittills berörda frågor följer ett nytt huvudavsnitt, vari förf. under den samlande rubriken Begränsningar i försäkringstagarens dispositionsfrihet diskuterar åtskilliga spörsmål rö-

rande förhållandet mellan å ena sidan reglerna om förmånstagareförordnande och å andra sidan olika stadganden i äktenskapsrätten och successionsrätten angående giftorätt, rätt till laglott, rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap och rätt till sekundosuccession enligt arvslagen 2 kap. Även här lyckas förf. sprida nytt ljus över frågor, som efter en tidigare livlig debatt av många ansetts mer eller mindre definitivt avgjorda genom Ekebergs nämnda uppsats.
    Efter en utmärkt klargörande, väl avvägd redogörelse för problemets behandling i kontinental och nordisk rätt upptager förf. först till kritisk granskning den s. k. kreationsteorien. I denna granskning framträder styrkan av den teleologiska metod förf. begagnar, vilken han här(s. 169) anger så, att han säger sig vilja försöka klarlägga, vilka olika ändamålssynpunkter som här kunna tänkas äga relevans, för att därefter på grundval av en värdering av dessa om möjligt söka nå fram till ett ställningstagande i frågan. Genom att konsekvent fasthålla denna riktpunkt för undersökningen har förf. på ett omdömesgillt sätt undgått de faror, som otvivelaktigt hade varit förbundna med ett försök att belysa problemen genom att, exempelvis, ställa undersökningen av förmånstagareförordnandet mot bakgrunden av en allmän diskussion av det s. k. tredjemansavtalet.
    Förf. tager i första hand sikte på de konsekvenser för frågan om laglottsreglernas tillämpning, vilka man ansett sig kunna draga ur regler om förmånstagareförordnanden, då dessa regler ansetts motiverade av den grunduppfattning, som uppbär kreationsteorien. Förf. påvisar, att kreationsteorien icke innefattar någon verklig motivering för regeln, att försäkringsbeloppet icke ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap, och vidare att man icke heller kan godtaga den konsekvens av kreationsteorien, som ligger i att man med denna teori som utgångspunkt hävdar, att försäkringsbeloppet aldrig tillhört försäkringstagarens förmögenhet. Sammanfattningsvis konstaterar förf., att kreationsteorien icke innehåller någon rättspolitisk motivering för de regler, som härledas ur densamma, samt att det också måste anses förfelat att motivera dessa regler med en hänvisning till förmånstagareförordnandet som rättshandlingstyp.
    Efter kritiken av kreationsteorien följer en analys av frågan, vilka ändamålssynpunkter som, ehuru icke öppet redovisade utan tvärtom dolda bakom kreationsteoriens konstruktion, kunna antagas hava faktiskt påverkat rättsutvecklingen i de länder, där laglottsreglerna i större eller mindre omfattning satts ur spelet till förmån för förmånstagareförordnanden. Till denna analys ansluter sig därpå förf:s eget principiella ståndpunktstagande.
    Den analys och diskussion av kreationsteorien, som förf. företagit i detta avsnitt, förtjänar allt erkännande. Den framstår som ett resultat av ett energiskt genomtänkande av det föreliggande problemet och en intelligent bedömning.
    I det följande avsnittet behandlar förf. de ifrågavarande spörsmålen ur svensk rätts synpunkt. Här diskuterar förf. bl. a. frågan om förhållandet mellan förmånstagareförordnandet och den s. k. sextusenkronorsregeln i GB 13: 12. Enligt en av Ekeberg utvecklad åsikt, om vars riktighet jag tidigare känt mig övertygad, skall berörda bodelnings-

regel tillämpas endast å befintligt giftorättsgods och ej föranleda rubbning av förmånstagarens rätt. Förf. underkastar nu argumenten för nämnda åsikt en klargörande kritisk granskning, vilken leder fram till slutsatsen, att sextusenkronorsregeln bör kunna göras gällande icke blott mot testamente utan även mot förmånstagareförordnande. Därmed torde denna fråga kunna avföras från diskussionen de lege lata. En annan sak är, att frågan hur i små dödsbon utmätningsskyddet för livförsäkring bör ordnas, måste givas en tillfredsställande lösning och, såsom förf. påpekar, lämpligen bör lösas genom en generell reform av gällande regler om detta utmätningsskydd.
    Ett stort intresse tilldrager sig förf:s diskussion av frågan om förhållandet mellan reglerna om förmånstagareförordnandet och laglottsreglerna. Förf. visar, att regeln i AL 7: 2 om arvsförskotts avräknande å laglott icke kan tillämpas å förmånstagareförordnandet. I stället bör regeln om avräknande av vad som mottages på grund av testamente ex analogia vinna tillämpning. De argument förf. anför för sin åsikt äro även här övertygande. Detsamma kan också sägas om vad förf. anför angående frågan om »förmånstagareförordnande och rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap» samt om »förmånstagareförordnande och sekundosuccessionsrätt enligt 2 kap. arvslagen».
    I ett särskilt avsnitt med rubriken Förmånstagarens rättsställning behandlar förf. bl. a. frågan, huruvida försäkringsgivaren med befriande verkan kan utbetala försäkringsbeloppet till förmånstagaren även då, enligt förut nämnda regler, denne senare är skyldig avstå större eller mindre del därav till make eller bröstarvingar. Vad förf. här anför torde väl i resultatet vara i stort sett riktigt, men den argumentation förf. utvecklar synes lämna rum för vissa erinringar. Mindre lämpligt är det väl att, som förf. gör (s. 225), kalla förmånstagareförordnandet i dessa fall partiellt »ogiltigt». Missvisande synes ock vara att tala om att försäkringsgivaren kan stå »strikt ansvar», ehuru det ju i verkligheten icke är fråga om någon skadeståndsregel utan en legitimationsregel. Slutligen kan beträffande förf:s argumentation anmärkas dels att det är oklart, på vilka regler han stöder sig, då han låter svaret på den ställda frågan bero av om de ifrågavarande »ogiltighetsgrunderna» skola anses vara av grövre eller lindrigare art, dels att, även om det skulle vara legitimationsregeln beträffande enkla skuldebrev i SkL 30 §, som förf. tilläventyrs har i sikte, man icke känner sig övertygad om hållbarheten av den argumentation förf. utvecklar (s. 225 f).
    En viktig avdelning i framställningen av reglerna om förmånstagareförordnandet utgör det avsnitt, vari förmånstagareförordnandets betydelse för utmätningsskyddet behandlas. Förf. utvecklar här en synnerligen beaktansvärd kritik av vår lags nuvarande system, enligt vilket utmätningsskyddet för livförsäkring anknutits till förmånstagareförordnandet. Det reformförslag, vari framställningen resulterar, är otvivelaktigt förtjänt av allvarligt övervägande.
    I ett följande avsnitt behandlar förf. förmånstagareförordnandets betydelse för beskattningen av försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död. Förf. fullföljer här samma tankegång som i sin diskussion av reglerna om utmätningsskyddet och kritiserar på ett över

tygande sätt den i förordningen om arvs- och gåvoskatt 12 § medgivna partiella skattebefrielsens anknytning till förmånstagareförordnandet.
    Den kortfattade framställningen i det därpå följande avsnitt, vari förf. behandlar det återkalleliga förmånstagareförordnandet för livsfall, är av mindre intresse. Mot den del av detta avsnitt, varest förf. framhåller, att ogiltighetsreglerna i avtalslagens 3 kap. bliva att tillämpa på här ifrågavarande förordnanden, kan för övrigt göras en anmärkning av samma slag som den, vilken i det föregående framställts beträffande den ovan med avseende å avsnittet Förmånstagarens rättsställning berörda frågan. Det framgår icke klart av förf:s framställning, vilka ogiltighetsfall han har i sikte, och icke heller framgår det, på vilka rättsregler han egentligen stödjer sina åsikter, då han här hänvisar allenast till 3 kap. avtalslagen. Här skulle en betydligt mer ingående analys varit önskvärd.
    I det sista avsnittet i framställningen av förmånstagareförordnandet, vari de oåterkallelliga förordnandena behandlas, diskuteras på ett givande sätt flera betydelsefulla frågor, bland vilka särskilt må nämnas den, som rör tillämpningen å oåterkalleliga förordnanden av reglerna om det förstärkta laglottsskyddet i arvslagen 7:4, i vilken fråga förf. ger sin anslutning till en tidigare av undertecknad framförd kritik av den ståndpunkt Ekeberg och i anslutning till honom högsta domstolen (i rättsfallet NJA 1948 s. 323) här intagit.
    Förf::s behandling av de spörsmål, som röra livförsäkringsbrevets rättsliga natur i bokens andra huvudavdelning har i det hela samma förtjänster som behandlingen av förmånstagareförordnandet. Framställningen, som i terminologiskt och systematiskt hänseende bygger på NIALS värdepappersrättsliga undersökningar i avhandlingen om Aktiebrev, är redig och klar samt genomgående övertygande. Av ett särskilt intresse är diskussionen av de regler, som tillämpats beträffande livförsäkringsbrev före tillkomsten av försäkringsavtalslagen. Vad förf. här anför angående försäkringsbrev ställda till viss man är visserligen väl magert; man kunde bl. a. önskat en diskussion av vilka regler som böra anses gällande med avseende å dylika försäkringsbrev med beaktande av dels de omsvängningar beträffande reglerna om enkla skuldebrev, som tillkomsten av skuldebrevslagen innebar, dels övergångsreglerna i skuldebrevslagens promulgationslag. Av stort värde är åter förf:s ingående undersökning så vitt angår försäkringsbrev, som ställts att betalas till innehavaren. Påpekas må bl. a. att förf. i försäkringslagstiftningskommitténs papper lyckats uppspåra en promemoria, sompå ett intressant sätt belyser försäkringsbolagens praxis. Med stöd av denna promemoria påvisar förf., att man vid bedömandet av ifrågavarande livförsäkringsbrev måste skilja mellan två olika kategorier: 1) rena livstidsförsäkringar med betalningsutfästelse till innehavaren samt blandade liv- och kapitalförsäkringar med betalningsutfästelse till innehavaren såväl för livsfall som dödsfall; 2) blandade liv- och kapitalförsäkringar med betalningsutfästelse till innehavaren allenast för dödsfall samt försäkringsbrev, i vilka innehavareklausulen är placerad bland de allmänna villkoren. Förf. ger goda skäl, hämtade ur rättspraxis, för sin åsikt att förstnämnda kategori av domstolarna behandlats i likhet med innehavareskuldebrev. Beträffande den andra kate-

gorien hävdar förf., att innehavareklausulen bör uppfattas blott som en legitimationsklausul. Mot denna uppfattning strider visserligen, enligt vad förf. visar, två avgöranden av högsta domstolen, medan ett tredje avgörande i högsta instans är väl förenligt med förf:s åsikt. Ett tydligt uttryck för samma åsikt möter åter i en av förf. uppspårad otryckt hovrättsdom av 1930. För sin åsikt har förf. anfört så starka skäl, att man säkert vågar antaga, att den skall komma att allmänt accepteras i rättspraxis.
    Av den nu lämnade redogörelsen torde hava framgått att den recenserade avhandlingen har betydande förtjänster.
    Förf:s framställning är i språkligt avseende mönstergill. Den är berömvärt redig, lättflytande och lättillgänglig, och den fyller genom sin logiska skärpa och sin pregnans högt ställda krav.
    Även i systematiskt avseende har avhandlingen likartade förtjänster. Grupperingen av de behandlade frågorna i huvudavdelningar och underavdelningar faller sig så naturlig, att det kunde synas som om systematiken icke erbjudit förf. några problem. Att förf:s systematik förefaller så självklar beror otvivelaktigt på att den uppbäres av vissa, verkligt konstruktiva element, som förf. utvunnit ur sin genomtänkning av problemen.
    Beträffande det sätt i övrigt, varpå förf. genomfört sin undersökning, skall framför allt understrykas hans förtjänstfulla handhavande av den teleologiska metod, med vilken han arbetar. Han är ständigt på vakt mot frestelsen att draga slutsatser i form av dubiösa tolkningar och icke helt genomtänkta analogier. Såväl vid lagtolkningar som vid anförandet av analogier och uppställandet av utfyllande regler i egentlig mening låter han sig ledas uteslutande av ändamålssynpunkter. Med lagreglernas syftemål som riktpunkt analyserar han ingående och skarpsinnigt problem efter problem och med stor försiktighet och utmärkt gott och moget omdöme företager han de värderingar, som den av honom brukade metoden kräver. Därvid gör han regelmässigt en sträng åtskillnad mellan de avgöranden, för vilka han finner sig hava tillräckligt stöd i lagändamålet, och de avgöranden, som han de lege ferenda vill rekommendera. De resultat han vid sin utläggning av gällande rätt på detta sätt uppnår äro genomgående övertygande, och hans förslag till lagreformer äro likaså välmotiverade och beaktansvärda. I båda dessa avseenden, d. v. s. både som ett hjälpmedel vid tillämpningen av nu gällande lag och som ett bidrag till en blivande lagreform, måste hans arbete anses synnerligen värdefullt. Det framstår som ett med utomordentlig omsorg utarbetat, gediget verk, genom vilket förf. på ett övertygande sätt dokumenterar sin skicklighet som rättsvetenskapsman. Tilläggas må att förf., som sålunda gör sig förtjänt av läsarens respekt, dessutom vinner hans sympati genom det modesta sätt, varpå han framlägger sina forskningsresultat.

 

Phillips Hult