NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
Internationell straffrättskongress i Stockholm 1958
Efter inbjudan av justitieministern har Société internationale de défense sociale beslutat förlägga sin femte kongress till Stockholm. Det är avsett, att kongressen skall äga rum d. 25—30 aug. 1958. Förhandlingsämne blir: Administrativa och judiciella åtgärder beträffande socialt missanpassad ungdom. Detta ämne skall behandlas successivt under följande tre punkter: 1. Särskiljandet av olika stadier i den unges utveckling; 2. De bestämmande myndigheterna; 3. De åtgärder som böra stå till buds.
Att deltaga i kongressen står öppet för alla intresserade. Officiella språk vid förhandlingarna bli engelska och franska. Den som önskargöra ett inlägg på annat språk har att själv sörja för dess översättning till något av dessa språk. Till grund för diskussionen komma att ligga generalrapporter. Var och en som önskar skriftligen på förhand bidraga till ämnets belysning inbjudes att sända en rapport, vilken kommer att tillställas vederbörande generalrapportör. Sådana individuella rapporter, vilka måste kunna inordnas under någon av de tre punkterna, böra icke överskrida 20 maskinskrivna sidor. De böra vara författade på engelska eller franska och skola, i 6 exemplar, insändas till prof.Strahl, Hjalmar Brantingsgatan 4 A, Uppsala, före den 15 januari 1958.
Till ledning för förhandlingarna har författats följande kommentar till förhandlingsämnet.
»Vid den IV:e internationella kongressen för socialskydd, vilken hölls i Milano 1956, mottog Société internationale de défense sociale inbjudan från den svenske justitieministern att hålla sin V:e kongress år 1958 i Stockholm. Föreningens styrelse har till ämne för överläggningarna vid kongressen valt: Administrativa och judiciella åtgärder beträffande socialt missanpassad ungdom.
Genom valet av detta diskussionsämne går föreningen vidare på den väg den beträtt vid sin IV :e kongress. Efter att ha vid sina tre första kongresser dryftat de allmänna principerna för socialskydd och antagit ett minimiprogram har föreningen från och med den fjärde kongressen övergått till studiet av mera preciserade problem, varvid uppgiften blir att diskutera tilllämpningen av föreningens teoretiska grundsatser på konkreta frågor och praktiska exempel.
Det valda förhandlingsämnet är utan tvivel av synnerlig vikt från praktisk synpunkt såväl som från teoretisk. I nästan alla länder ha de frågor som sammanhänga med ungdomsbrottsligheten fått en växande aktualitet. Det är med rätta som Förenta Nationerna vid sin första kongress för brottsprevention och behandling av brottslingar, vilken ägde rum i Genève 1955, på programmet upptog bekämpandet av ungdomsbrottsligheten. För att icke göra överläggningarna alltför vidlyftiga begränsade man emellertid förhandlingsämnet så, att därifrån uteslöts frågan om de åtgärder som böra vidtagas när en asocial handling företages. Det synes därför på sin plats, att en internationell kongress nu befattar sig med denna fråga.
Det är med utgångspunkt i dessa överväganden som det har befunnits lämpligt att för den V:e internationella kongressen för socialskydd välja ett förhandlingsämne som bereder tillfälle till ett mångsidigt meningsutbyte rörande frågan vilka åtgärder som böra vidtagas i sådana fall där en ung persons beteende ger myndigheterna anledning att inskrida.
Vid utformningen av ämnet har man undvikit att begränsa det till fall där en ung person har begått en lagöverträdelse eller en handling som skulle ha betraktats som en lagöverträdelse för den händelse den hade begåtts av en vuxen. Såsom i det följande skall utvecklas, bör en uppgift för förhandlingarna just vara att överväga om eller i vilken omfattning det, i fråga om unga, är önskvärt att begränsa myndigheternas inskridanden till fall där den unge har begått en handling av detta slag.
Förhandlingsämnet innesluter en mångfald av frågor. För att begränsa diskussionen så att det blir möjligt att under den tid som står till buds nå fram till resultat har det emellertid ansetts önskvärt att koncentrera uppmärksamheten kring följande tre punkter.
1. Särskiljandet av olika stadier i den unges utveckling. Lämpligen bör först diskuteras, i vilken omfattning det vid lagstiftning för socialskydd är önskvärt att uppställa särskilda regler för unga med hänsyn till deras ålder.
Det bör sålunda övervägas, om det finnes en åldersgräns under vilken individen icke bör vara föremål för några åtgärder från myndigheternas sida. Man bör också diskutera frågan om en övre åldersgräns, ovanför vilken de särskilt med hänsyn till unga föreskrivna åtgärderna icke böra användas, och frågan om en undre åldersgräns för tillämpningen av de straff och påföljder som höra till den vanliga kriminalrättsskipningen.
Av detta följer, att frågan om straffmyndighetsåldern måste tilldraga sig uppmärksamhet. Man har att beakta den moderna tendensen att avskaffa begreppet urskillningsförmåga för att i stället arbeta med ett system av regler som syftar till att för varje ålder tillhandahålla de åtgärder som äro för den åldern ändamålsenliga från behandlingssynpunkt. Denna tendens ger anledning att ställa frågan, huruvida icke de olika åtgärdernas tillämpningsområden böra övervägas särskilt för varje åtgärd. Vilka konsekvenser detta betraktelsesätt får för begreppet straffmyndighetsålder förtjänar uppmärksammas. Man ställes inför frågan, huruvida icke detta begrepp bör överges.
Det är sålunda, mera allmänt talat, önskvärt att överväga innebörden av de gränsdragningar genom vilka lagstiftningarna uppställa olika kategorier av unga. En fråga blir därvid vilket som är att föredraga: ett system med fixa åldersgränser eller ett mera smidigt system.
I korthet sagt böra följande synpunkter anläggas på det ställda problemet. Lagstiftningarna ha tidigare upprättat system som i huvudsak grundats på begreppsparet straffomyndighet och straffmyndighet, men de visa för närvarande tendens att arbeta med flera kategorier, vare sig de skilja mellan barndom och ungdom (l'enfance et l'adolescence) eller de ha inrättat någon särskild behandlingsform för missanpassade unga som betraktas såsom vuxna (jeunes adultes). Det gäller att klargöra orsakerna till denna tendens och att avgöra huruvida den bör främjas eller motarbetas. Men man kan också fråga sig, om icke systemet med sådana ålderskategorier bör anses som ett passerat stadium och om det icke snarare är önskvärt att låta den unges missanpassning vara avgörande för myndigheternas ingripande. Det gäller i så fall att avgöra, i vilken omfattning kriterier avseende åldern böra bibehållas och i vad mån det är möjligt att utan risk för oreda och godtycke frigöra sig från sådana kriterier för att anordna ett system som är tillräckligt smidigt.
Vid utformningen av förhandlingsämnet har man icke velat föregripa överläggningarna genom att precisera vad som bör förstås med termen »ungdom». Ordet är valt för att ange alla dem som det är anledning att behandla på särskilt sätt på grund av deras låga ålder. Att avgöra i vilken utsträckning detta är motiverat måste just bli en av uppgifterna för överläggningarna.
2. De bestämmande myndigheterna. Under denna punkt torde överläggningarna i första hand böra röra sig om en jämförelse mellan å ena sidan barn- eller ungdomsdomstolar och å andra sidan det i de skandinaviska länderna brukade systemet med barnavårdsnämnder.
De två systemen skilja sig i sin tillämpning icke nödvändigtvis mycket från varandra. Det finns länder där barndomstolarna icke äro sammansatta av jurister och, å andra sidan, förekommer det att en professionell domare obligatoriskt är ledamot av varje barnavårdsnämnd, åtminstone när fråga
är om ett beslut av allvarligare karaktär. Beträffande proceduren kunna de två systemen likaledes närma sig varandra. Det förefaller emellertid, som om barndomstolarnas egenskap av att i princip vara judiciella myndigheter framträder i det förhållandet att de för det mesta tillämpa en procedur som är mera lik proceduren i de vanliga domstolarna än vad fallet är med barnavårdsnämndernas verksamhet. Det förefaller också, som om den omständigheten att barndomstolarna tillhöra jurisdiktionen har givit dem en judiciell karaktär på det sättet att deras verksamhet i allmänhet i princip är betingad av något beteende av den unge, låt vara att detta icke nödvändigtvis måste vara en handling som om den beginges av en vuxen skulle betraktas som ett brott. För barnavårdsnämnderna, vilka tillhöra administrationen, gäller icke någon sådan gräns för verksamheten. De kunna ingripa även om den unge icke har gjort något som kan förebrås honom; det förutsättes endast, att det föreligger ett behov av ingripande. Denna olikhet mellan de två systemen, vilken i grund och botten synes vara den teoretiskt mest betydande, är emellertid icke heller den nödvändigtvis i tillämpningen av synnerlig vikt. Ty såsom beteende som kan motivera åtgärd av barndomstol kan vilket beteende som helst godtagas som indicerar ett behov av ingripande och, å andra sidan, kunna barnavårdsnämnderna ingripa endast under förutsättningar som äro stadgade i lag och dessa förutsättningar hänföra sig ofta till den unges beteende.
Vid en jämförelse mellan de två systemen bör man beakta, att dessa kunna utformas på varierande sätt. Detta hindrar icke, att en diskussion av systemens fördelar och nackdelar obestridligen kan vara av värde. Man bör icke förbise möjligheten att kombinera systemen, t. ex. genom att inrätta barndomstolar för fall där någon tvångsåtgärd är indicerad och att jämsides med dem inrätta barnavårdsnämnder vilkas kompetens är inskränkttill att vidtaga hjälpåtgärder beträffande dem som godvilligt mottaga hjälpen.
Ehuru det synes lämpligt att taga de två nämnda systemen till utgångspunkt för överläggningarna, böra dessa icke begränsas till en analys av de bestående systemen. Ämnet bör diskuteras de lege ferenda. Det bör ses ur socialskyddets dubbla aspekt, d. v. s. under beaktande å ena sidan av behovetav ett effektivt förebyggande av asociala handlingar och å andra sidan av nödvändigheten av att uppställa garantier till tryggande av individens frihet.
3. De åtgärder som böra stå till buds. Överläggningarna böra i tredje rummet avse de åtgärder som myndigheterna skola äga tillgripa när de ha att befatta sig med socialt missanpassad ungdom.
Att lagstiftningarna upptaga unga såsom en särskild kategori sker för att för dem eller vissa kategorier bland dem upprätta ett system av åtgärder som skiljer sig från det beträffande äldre tillämpliga. Den moderna tendensen är påtagligen att beträffande unga i vid omfattning ersätta de traditionella straffen med uppfostrande åtgärder. Det är också vanligt, att åt verkställigheten av straff som ådömes unga ges en karaktär av uppfostringsåtgärd under bibehållande av uppfattningen att man underkastar den dömde ett straff. På ena eller andra sättet söker man mer eller mindre att beakta de ungas utvecklingsgrad genom att anordna åtgärdsformer som motsvara deras behandlingsbehov. Man kan sålunda iakttaga, att enligt en utbredd och i allt vidare kretsar omfattad åsikt de traditionella straffen icke äro de lämpliga åtgärderna när det är fråga om missanpassad ungdom. Utvecklingen går mot ett system som är bättre lämpat efter ungdomens behov. Beaktande denna tendens, bör man vid överläggningarna söka finna de bästa medlen för återanpassning av missanpassad ungdom. Det synes önskvärt att företaga en inventering av ändamålsenliga åtgärder, frihetsberövande och icke frihetsberövande, och att diskutera deras tillämpningsområden samt undersöka deras förtjänster och svagheter.
Det torde också böra övervägas om det icke är nödvändigt att öppna möjlighet till en smidig övergång från en åtgärdstyp till en annan. En sådan övergång synes motiverad med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan ålderskriterier och kriterier avseende den själsliga och sociala mogenheten och på grund av de starka individuella variationer som framträda i resultaten av ett visst behandlingssätt.
För att begränsa diskussionen torde det vara nödvändigt, att deltagarna av-
hålla sig från att ingå på detaljer i verkställigheten av åtgärderna och begränsa sig till att behandla de olika typerna av åtgärder.»
Société internationale de défense sociale bildades år 1949. Dess ordförande är den genuesiske advokaten greve Filippo Gramatica. Föreningen har antagit ett idéprogram, betecknat såsom minimiprograme medan det upptager allenast sådana programpunkter om vilka föreningens alla medlemmar äro ense. Det finnes publicerat i SvJT 1955 s. 34 f. Föreningen, eller den krets av personer som sedermera bildat denna, har hållit internationella kongresser i San Remo 1947, Liége 1949, Antwerpen 1954 och Milano 1956. Kongressen i Antwerpen föregicks av möten i San Marino 1951 och Caracas 1952.
I. S.