Skiljedomskonvention mellan Sverige och Grekland Mellan Sverige och ett betydande antal andra stater föreligga avtalsmässiga förpliktelser avseende obligatorisk skiljedom i internationella s. k. rättstvister. Till att börja med har Sverige nämligen, i likhet med ett trettiotal andra stater, accepterat, under förutsättning av ömsesidighet och med vissa andra förbehåll, FN:sinternationella domstols obligatoriska jurisdiktion i sådana tvister. Detta har skett genom avgivandet av en förklaring i enlighet med art. 36 mom. 2 den s. k. fakultativa klausulen, i domstolens stadga. Vidare har Sverige med ett antal andra stater, vilka icke avgivit dylik förklaring om domstolens obligatoriska behörighet, ingått självständiga, tvåsidiga skiljedomsavtal. I förhållande till en hel del stater föreligga emellertid inga avtalsmässiga förpliktelser i detta hänseende.
    Av såväl principiella som praktiska skäl har det synts angeläget att söka för vårt lands del utbygga systemet av bilaterala skiljedomsavtal avseende rättstvister till att om möjligt omfatta även de ur svensk synpunkt viktigare staterna i denna sistnämnda grupp.
    Ett antal regeringar ha därför av den svenska regeringen tillfrågats, om de vore intresserade av att med Sverige ingå ett avtal om skiljedom i rättstvister, lämpligen med den internationella domstolen såsom forum. Av de tillfrågade har den grekiska regeringen givit sitt samtycke härtill. Den 11 dec. 1956 undertecknades i Athén en skiljedomskonvention mellan de båda länderna. I konventionen stadgas, att meningsskiljaktigheter och tvister av rättslig natur, vilka kunna uppkomma mellan de båda länderna, och vilka ej kunnat avgöras på diplomatisk väg, skola underställas den internationella domstolen för avgörande. Den i konventionen använda definitionen på rättstvister ansluter sig i stort sett till den som förekommer i stadgan för den internationella domstolen. Vidare säges i konventionen, att parterna, innan de hänvända sig till den internationella domstolen, skola uppgöra ett skiljeavtal, vari klart angives tvistens föremål och det förfarande som skall använddas. Därest enighet icke kan uppnås mellan parterna om ett skiljeavtal, kan talan anhängiggöras hos domstolen genom ansökan av endera parten.
    I den proposition varmed konventionen av regeringen underställts riks-

dagen för godkännande (prop. 1957:45) framhålles, att konventionen ifråga kan sägas vara ett led i Sveriges traditionella strävanden att förstärka det internationella skiljedomsväsendet och finna ökad användning för den internationella domstolen i Haag. Det framhålles vidare, att avtalet troligen är det första i sitt slag, d. v. s. det vore första gången som en stat — i detta fall Grekland — som icke ansett sig kunna avgiva en förklaring i enlighet med den fakultativa klausulen i internationella domstolens stadga, likvälgentemot en annan stat — alltså Sverige — ansett sig kunna godtaga en sådan förpliktelse. Den förhoppningen uttryckes i propositionen, att man härmed från svensk och grekisk sida valt ett tillvägagångssätt på det internationella skiljedomsförfarandets område, som kunde komma att få betydelse även i förhållandet mellan andra stater.

A. E.