JULIUS L. STERNITZKY. Forgery and fictitious checks. Illinois 1955. Charles C.                      Thomas Publisher. XI + 101 s.

    Förf. var under många år en av Kalifornienpolisens främsta män ifråga om avslöjande av checkförfalskningar och han ger i sin bok en med många illustrationer dokumenterad skildring från sin verksamhet. En stor del av framställningen ägnas åt att visa olika tillvägagångssätt vid åstadkommande — ofta med förfalskarens eget tryckeri — av falska checkblanketter. Sådan s. k. formulärförfalskning förekommer väl knappast i någon större utsträckning i vårt land; här sker checkförfalskning regelmässigt genom att vederbörande lyckas komma över en äkta check och ändrar i eller tillfogar något på den eller ock genom att han tillägnar sig en äkta checkblankett och utfyller denna. Och i den formen är nog checkförfalskning icke så sällsynt här i landet som man måhända skulle vara benägen att tro med hänsyn till den sparsamma domstolspraxis.
    Mera omedelbart intresse ur svensk synpunkt har den del av framställningen som innehåller goda råd om hur den som inkasserar eller eljest tar emot en check skall bära sig åt för att inte bli lurad att betala ut pengar mot ett falskt papper. Också här ges en rik samling exempel, och förf. visar gång på gång i hur stor utsträckning det beror på folks stora godtrogenhet och flathet, att förfalskare lyckas i sitt företag. Ett exempel bland många: En person blev rånad på sin plånbok innehållande bl. a. ett antal resecheckar och hans identitetskort. Rånaren presenterade en del checkar — på tillsammans 900 dollars — i ett affärsföretag, och fick, sedan han som legitimation företett den rånades identitetskort, beloppet utbetalt till sig, oaktat en granskning av identitetskortets namnteckning och foto utan svårighet skulle ha avslöjat, att fråga var om en förfalskning.
    I förbigående sagt har det förvånat anm., att bank- och posttjänstemän, ehuru de kräva legitimation, dock ingalunda alltid bry sig om att begagna sig av legitimationshandlingen genom att kontrollera, att foto och namn-

 

3—573004. Svensk Juristtidning 1957

teckning stämmer. Än mer förvånande är att postverket som legitimationshandling officiellt godtar handling, som icke innehåller foto, nämligen sjukförsäkringsbesked och skattekort. Om en postanvisning eller en check är obehörigen åtkommen och förfalskad — och det är ju detta legitimationsförfarandet syftar till att gardera mot — så ligger det ju mycket nära tillhands att tänka sig, att vederbörande lyckats komma över icke blott värdehandlingen utan också en identitetshandling. Det är nog ofta mycket svårt att genom en hastig jämförelse mellan namnteckningar konstatera, om förfalskning är förhanden. Kräves däremot en identitetshandling med fotografi (n. b. ett som verkligen liknar vederbörande, icke ett som är 20—30 år gammalt), synes man ha ett så effektivt medel som möjligt för att upptäcka och därmed också för att förebygga förfalskningar etc. Vore det egentligen alltför betungande, att man av dem som icke har pass eller (färskt) körkort eller likartad handling krävde, att de anskaffade postverkets förträffliga identitetskort, vilket ju innehåller fotografi och vars giltighetstid är begränsad? För såvitt man nu inte, såsom förf. vill förorda, skall gå över till ett systemmed lämnande av fingeravtryck...
    Det behövs ofta, konstaterar förf., icke särskilt stor aktivitet från mottagarens sida för att förfalskaren skall misslyckas. I ett fall räckte det för att förfalskaren, som företedde en check i en butik, skulle bege sig huvudstupa på flykten, kvarlämnande checken på disken, att butiksinnehaverskan samtidigt som hon tog emot checken såg på klockan och sträckte ut handen efter telefonen. Till saken hör att butiksinnehaverskan blev högst förbluffad över den hastiga sortin, eftersom hon ingalunda blivit misstänksam utan blott erinrat sig, att hon vid ett visst klockslag per telefon skulle avtala om ett besök hos sin hårfrisörska.

H. H-r