AKTUELLA SPÖRSMÅL 

 

    Utsträckt tystnadsplikt?
    I 1954 års lag om nykterhetsvård förekommer i 64 § följande stadgande: »Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga». Något stadgande om straff för den som bryter mot den föreskrivna tystnadsplikten förekommer icke i lagen. Straffsanktionen utgöres av det i strafflagen 25 kap 3 § intagna stadgandet om straff för ämbetsmans brott mot tystnadsplikt. Sistnämnda bestämmelse kan endast komma i tillämpning gentemot den, som är underkastad ämbetsansvar. Den tystnadsplikt som stadgas i lagen om nykterhetsvård begränsas följaktligen till dem, som har att i tjänsten taga befattning med nykterhetsvårdsärenden. Till dem som är underkastade 25 kap. SL hör även de valda förtroendemännen i nykterhetsnämnderna, icke endast de anställda befattningshavarna.
    I 1956 års socialhjälpslag har i 64 § intagits ett mot nykterhetsvårdslagens nyssnämnda bestämmelse svarande stadgande. Det föreskrives att »vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden må ej yppas för obehörig». I motsats till vad som är förhållandet i nykterhetsvårdslagen har emellertid straff för brott mot tystnadsplikten stadgats i samma lagparagraf, vari själva föreskriften meddelats. Det heter att »bryter någon häremot straffes med dagsböter eller fängelse». Det är obekant huruvida man härigenom avsett att utsträcka tystnadsplikten till att avse inte bara socialnämnds ledamöter och befattningshavare utan även helt utomstående personer, som av någon anledning fått kunskap om annans personliga förhållanden och känner till att dessa förhållanden är föremål för behandling hos socialnämnd. Förarbetena lämnar icke stöd för en sådan tolkning, och det förefaller icke troligt att ett åtal mot en helt utomstående och av tjänstemannaansvar obunden person skulle ha framgång hos domstolarna.
    Frågan har emellertid på ett säreget sätt aktualiserats genom det av barnavårdskommittén nyligen framlagda förslaget till ny barnavårdslag (SOU 1956:61, se även SvJT 1957 s. 218). Kommittén tolkar bestämmelsen om tystnadsplikt i socialhjälpslagen så, att denna får anses ha en synnerligen vidsträckt omfattning. Under förutsättning att enskilds personliga förhållanden varit omförmälda hos socialnämnd skulle tystnadsplikt enligt barnavårdskommitténs uppfattning gälla »ej blott för dem som i en eller annan egenskap är engagerade i socialvården, utan även för dem som, då de hörs i socialvårdsärende eller berättigats närvara, fått reda på personliga förhållanden eller — vid befogat samråd eller obehörigen — fått reda på sådant förhållande av socialvårdsfunktionär, ja till och med för den som fått kännedom om förhållandet på helt annan väg men vet, att det uppmärksammats hos nämnden. Sistberörda omständighet skulle med andra ord giva de personliga förhållandena generellt skydd mot att personer med vetskap om omständigheten förer sin kännedom om förhållandena vidare» (s. 151).
    Långt ifrån att avvisa denna egenartade tolkning av socialhjälpsla-

gen finner barnavårdskommittén det tvärtom lämpligt att föreslå motsvarande stadgande i barnavårdslagen. Tystnadsplikten omfattar enligt förslaget »vad i barnavårdsärende förekommit rörande enskilds personliga förhållanden» och kommittén uttalar, att stadgandet förutom för de ämbetsansvar underkastade även skall gälla för utomstående och omfatta vad som vederbörande veterligt i barnavårdsärende förekommit rörande annans personliga förhållanden.
    Mot den av barnavårdskommittén föreslagna utformningen av tystnadsplikten i barnavårds- och socialvårdsärenden kan riktas såväl principiellt juridiska som även andra invändningar. Tystnadsplikten har hittills varit förknippad med tjänstemannaansvar och arbete i allmän tjänst. Har en vidsträcktare tystnadsplikt föreskrivits, så har det gällt strängt begränsade grupper, främst läkarna. Även den med tystnadsplikten nära sammanhängande sekretesslagen är till hela sin konstruktion avsedd för myndigheterna och deras personal, det är utlämnande respektive icke utlämnande av allmänna handlingar som avses. I den av barnavårdskommittén föreslagna utformningen skulle däremot tystnadsplikt och straffansvar komma att ges en vidare utsträckning utan att förses med klara avgränsningar.
    Förslagets genomförande skulle i praktiken medföra egendomliga resultat. Så snart en person fått reda på att en medmänniskas angelägenheter blivit föremål för behandling hos socialnämnd eller barnavårdsnämnd, skulle varje omnämnande av vederbörandes personliga förhållanden icke blott vara förbjudet utan till och med kunna medföra straff för brott mot tystnadsplikt, och detta vare sig fråga är om upplysningar som inhämtats i tjänsteutövning eller den som yttrar sig är en ren privatperson, som av någon anledning har kännedom om en hos en nämnd aktuell persons förhållanden.
    Det man och man emellan förekommade skvallret bör givetvis icke uppmuntras. Men här är det fråga om en alltför vittgående begränsning av yttrandefriheten. Man vill därför hoppas, att den av kommittén föreslagna utformningen av tystnadsplikten i barnavårds- och socialvårdsärenden icke accepteras. 

Lennart Groll