Genmälen
I professor Strahls artikel beröras en mängd olika spörsmål, som vart för sig skulle kräva en längre utredning. På den ytterst korta tid och med det starkt begränsade utrymme som står till mitt förfogande kan jag icke ta upp ett enda av dem till diskussion. Jag inskränker mig därför till några helt korta erinringar.
I artikeln »Strafflagberedningen och kriminalstatistiken» påtalade jag det förhållandet, att den våldsamt stegrade brottsligheten icke föranlett strafflagberedningen att ompröva principerna för den kriminalpolitik som bedrivits hos oss under de senaste decennierna. Beredningen ställer alls icke den frågan, huruvida kriminalpolitiken kan ha bidragit till den oroande stegringen. Denna möjlighet beröres överhuvudtaget icke.1
Härpå svarar Strahl att det icke torde kunna statistiskt påvisas att den förda kriminalpolitiken skulle ha bidragit till att öka brottsligheten, resp. att utvecklingen av brottsligheten icke kan skrivas allenast på kriminalrättskipningens konto, samt låter med ett citat från en annan författare påskina, att jag skulle ha isolerat en enda faktor, nämligen brottspåföljderna och deras tillämpning, bland de faktorer som påverkat brottslighetens utveckling. Detta sista är fullständigt oriktigt. Såsom advokaten Yngve Schartau framhöll i en insändare i Svenska Dagbladet d. 5 aug. 1957 finns det intet i vad jag skrivit som innebär att jag skulle ha gjort mig skyldig till ett så elementärt fel.
Naturligtvis kan det aldrig statistiskt påvisas hur stor andel i en ökning av kriminaliteten som de eller de förändringarna i lagstiftning och rättskipning ha haft. Strafflagberedningen förordar nu, att man skall gå ännu längre än hittills i fråga om eftergivande av straff. Vad jag säger är att detta borde förutsätta åtminstone en mera betydande grad av sannolikhet för att ökningen i kriminaliteten hos oss beror på andra omständigheter än sådana som sammanhänga med den förda kriminalpolitiken. När ingen sådan utredning föreligger utan det tvärtom finnes starka skäl att antaga att kriminalpolitiken har sin dryga andel i brottslighetens ökning — då borde det vara skäl att göra halt och tänka efter om principerna för denna lagstiftning kunna vara riktiga. Man skulle önska ett helt annat sätt än det beredningen har att behandla detta för landets framtid så betydelsefulla spörsmål.
I anledning av den nämnda artikeln riktade Strahl i SvJT bl. a. till mig en vädjan att »i diskussioner undvika att tillvita sina meningsmotståndare klandervärda motiv». Denna vädjan synes vara omotiverad. Jag har sagt att man får det intrycket att beredningen anfört siffrorna för kriminaliteten pr 100 000 invånare åren 1913, 1952 och 1953 i lugnande syfte och att de i varje fall äro ägnade att hos läsaren försvaga intrycket av siffrorna för de senaste åren. Häri kan jag icke se någonting förgripligt. När man ser att siffran endast var 112,6 för år 1953 mot 100 för år 1913 gör man helt naturligt den reflektionen att det inte kan vara så farligt.
Siffrorna äro emellertid, såsom jag milt uttrycker mig, »föga signifikativa», om man icke tar hänsyn till vissa förändringar i deras underlag som skett under fyrtioårsperioden 1913—53. Dels har brottsvolymens sammansättning ändrats, dels har också folkmängdens sammansättning blivit en helt annan. I det förra avseendet framhölls redan i en artikel 21. 1. 1952 att vissa brott såsom religionsbrott, ärekränkningar och djurplågeri samt framför allt våldsamt motstånd vid offentlig förrättning minskat mycket starkt under det att antalet stölder mer än fördubblats och gruppen »förfalskning, bedrägeri, förskingring m. m.»mer än fyrdubblats under perioden 1913—1947.
Strahl säger sig kunna »gendriva» min »beskyllning mot strafflagberedningen att den anfört missvisande statistik». (Hans eget uttryck.) Han bestrider dock alls icke att siffrorna behöva korrigeras med hänsyn till nyss angivna förhållanden och att de sålunda utan sådan korrigering äro »föga signifikativa». Detta kan inte framgångsrikt bestridas. Vad han åsyftar med att »gendriva» måste alltså vara att visa att beredningen skulle ha gjort den erforderliga korrigeringen.
Det enda han har att anföra härutinnan är att det i en statistisk bilaga (bil. 1) nämnts, att folkmängden i åldersklasserna 15—20 år, där kriminaliteten är störst, minskat under tiden 1917—53 (hur mycket säges icke). Det är dock mycket begärt att den som läser vad beredningen säger på s. 16 i betänkandet angående brottslighetens relativa storlek 1913 och 1953 av eget initiativ skall finna på att slå upp bil. 1 (c:a 500 sidor längre bort i volymen) för att där finna uttalandet om att vissa åldersklasser minskat under perioden. Ej nog med detta. Läsaren skall också av eget initiativ dra den slutsatsen att siffrorna för den relativa kriminaliteten måste korrigeras med hänsyn till folkmängdens ändrade sammansättning. För en läsare som iakttar allt detta kunna beredningens siffror icke ge något missvisande intryck — det är vad Strahl har att säga som svar på min anmärkning. Det må förlåtas mig om jag vidhåller densamma.
Vilken betydelse ändringarna i folkmängdens sammansättning kunna ha framgår indirekt av vissa uppgifter som meddelas i bil. 1 s. 16 f. Man får nämligen veta, att brottslighetstalet för åldersklassen 15—17 år var mer än sex gånger så högt år 1950 som under 1920-talet men att åldersgruppens andel i den totala brottsligheten icke fördenskull undergått någon större ökning (endast från 11,8 till 12,3 %). Förklaringen var, såsom där framhålles, att gruppens storlek minskat (vartill bör läggas att vissa åldersgrupper ökat, ävensom att möjligheten av förändringar i anmälningsfrekvens m. m. bör beaktas).
Med stöd av vissa uttalanden i motiven konstaterade jag i min första artikel att beredningen tydligen tänker sig en ganska radikal inskränkning i användningen av frihetsstraffet. Jag kan mycket väl förstå dem som förfäkta en sådan ståndpunkt och säga: ja, frihetsstraffet medför så stora risker för att brottslingen skall förfalla till kronisk kriminalitet att vi vill inskränka dess användning till det yttersta. Men jag har svårt att förstå Strahl när han inte vill stå för att beredningens tendens är den angivna. Mitt påstående härom skall vara »att ställa saken på huvudet». Detta uttalande förefaller mig mycket besynnerligt. Visserligen har enligt Strahl beredningen uttalat sig »ungefär» (skall vara: exakt)
så som prof. O. säger. Men med »begränsning» skall avses »en begränsning i förhållande till vad eljest skulle ske».
Härtill behöver endast påpekas följande. En begränsning i frihetsstraffets användning kan endast betyda en begränsning »i förhållande till vad eljest skulle ske», alltså i förhållande till vad som skulle ske vid tillämpning av nuvarande regler. Något annat kan det ju inte vara fråga om. Huruvida förverkligandet av beredningens intentioner leder till en minskning av det absoluta antalet frihetsstraff beror på kriminalitetens utveckling. Skulle en stark ökning av kriminaliteten inträffa, kan det ju tänkas att det absoluta antalet domar på frihetsstraff blir ungefär detsamma som nu, även om en relativ inskränkning sker genom att frihetsstraffet i större omfattning utbytes mot kriminalvård i frihet. Vid oförändrad kriminalitet (och lagföring) blir resultatet av samma tendens minskat absolut antal frihetsstraff. Vad frågan här gäller är den, huruvida en relativ begränsning av frihetsstraffet är avsedd eller icke. I verkligheten bekräftar Strahl mitt antagande på den punkten.
Strahl upprepar i artikeln sitt förut i pressen framställda men där bemötta påstående att förslaget skulle innehålla en rad »skärpningar». Detta skulle vara »i konsekvens» av beredningens uttalande att det bör övervägas, huruvida icke de åtgärder som följa i händelse av brott böra utformas »på ett sätt som gör starkare intryck av att brott icke tolereras och som är bättre ägnat att inskärpa att brott icke lönar sig». Det skulle alltså vara fråga om skärpningar, bestämda av allmänpreventiva hänsyn. De skulle bestå i 1) möjlighet att kombinera villkorlig dom med ovillkorliga böter, 2) att skyddstillsyn skall kunna kombineras med intagning på två månader i s. k. tillsynsanstalt och 3) att den som dömts till skyddstillsyn skall kunna omhändertagas i anstalt under en vecka eller två, om det finnes erforderligt för hans tillrättaförande. (Jag bortser från reglerna om föreskrifter för villkorligt dömd om tid och sätt för betalning av skadestånd. Det nya är ju här väsentligen blott att sådana föreskrifter skola kunna ges utan att övervakning behöver anordnas.)
Strahl förbigår emellertid med tystnad beredningens motivering för de ifrågavarande »skärpningarna». Han säger att förslagets möjligheter till skärpning av villkorlig dom och skyddstillsyn »kan leda till sådan påföljd i fall där domstol nu icke skulle meddela villkorlig dom» men antyder ingenting om att detta skulle vara avsett. Om kombinationen böter och villkorlig dom säger dock beredningen s. 49 att den föreslås för att vidga användningsområdet för den villkorliga domen. Beträffande kombinationen skyddstillsyn-intagning å anstalt i två månader säger beredningen s. 144 att de fall som åsyftas »till väsentlig del är sådana som för närvarande faller utanför den villkorliga domens användningsområde», och det tillägges att »avsikten med förslaget i denna del främst är att vidga användningen av skyddstillsyn och låta denna påföljd i vissa fall ersätta påföljder som skulle medföra frihetsförlust under längre tid». Dessa »skärpningar» ha förts på tal av Strahl gentemot mitt påstående att förslaget går ut på en väsentlig inskränkning av frihetsstraffet. Beredningens uttalanden om syftet med skärpningarna är ägnat att bekräfta min uppfattning. Vad angår möjlighe-
ten till intagning i anstalt i två veckor under löpande skyddstillsyn, som tillkommit närmast med tanke på orostillstånd hos den dömde, säger beredningen s. 166 att åtgärden skall vara individualpreventivt motiverad och att den icke får tillgripas »enbart i syfte att skärpa påföljden mot den dömde».
Beträffande klyvningen av brotten i två kategorier alltefter den roll allmänpreventionen spelar måste jag hänvisa till min artikel »Allmänpreventionens problem». Strahl skriver s. 564 som om jag utginge från ett uttalande av strafflagberedningen, vilket icke är fallet. Jag utgår från Ferri, som reducerade allmänpreventionens problem ner mot nollpunkten, tydligen med den centrala brottsligheten i tankarna. Sedan skildras hurusom det finns en tankeriktning som förfäktar samma tendens med större eller mindre styrka, samtidigt som man uppenbarligen betraktar den allmänpreventiva effekten som en självklar sak på vidsträckta områden utanför den centrala brottsligheten. Därefter uppställes frågan vilken ståndpunkt beredningen intar i detta avseende. I sitt långa citat s. 564 hoppar Strahl över min analys av beredningens enligt min mening motstridiga uttalanden men förklarar i fortsättningen att det är obegripligt, hur jag kan »tillägga beredningen tanken att inrangera förmögenhetsbrotten i en kategori för vilken allmänpreventionen skulle spela en underordnad roll». Obegripligt är detta endast om man icke tagit del av min motivering. Beredningen skriver t. ex. s. 123 att domstolen vid valet mellan villkorlig dom och annan påföljd är skyldig att taga tillbörlig hänsyn till de allmänpreventiva skäl, som kunna tala mot villkorlig dom, och att dylika skäl måste ges större utrymme vid vissa brottstyper än vid andra samt fortsätter: »Det förekommer icke sällan, att en tilltalad som har begått ett dylikt brott, exempelvis rattfylleri, samtidigt finnes skyldig till annan brottslighet, t. ex. förmögenhetsbrott.» Här förutsättes ju att allmänpreventionen har mindre betydelse vid förmögenhetsbrott.
I en artikel har jag utvecklat den tanken, att vad som egentligen ligger bakom förslaget till skyddslag är ett moraliskt motiv, som uppstått genom att det traditionella rättfärdigandet av straffet såsom en förtjänt vedergällning förlorat sin makt över sinnena. Detta synes mig vara en ganska vänlig tolkning. Den motiverar alls icke Strahls förnärmade uttalande att O. »vägrar att tro, att beredningens uttalanden om allmänprevention och individualprevention är uppriktigt menade». Vad jag skrivit innefattar givetvis icke något sådant. Jag betvivlar icke på minsta sätt att beredningens uttalanden om allmänprevention och individualprevention äro uppriktigt menade. Vad jag sökt göra är att påvisa ett bakomliggande, oreflekterat motiv, som realiter varit bestämmande för förslagets huvudtendens och detta på ett enligt min mening olyckligt sätt.
Då hela diskussionen inom kort torde komma att samlas i en liten bok, blir det lätt för den intresserade att själv i deras sammanhang studera de tankegångar som framförts från olika håll i den föreliggande frågan.
Karl Olivecrona