NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
Juridisk litteratur i Finland 1954 — 551
Ny rättslitteratur har under de två senaste åren tillkommit i avsevärd utsträckning. I produktionen ingår både vetenskapligt värdefulla och för det praktiska rättslivet betydelsefulla arbeten. Denna översikt vill ge en allmän bild härav.
Lagsamlingar. Den finskspråkiga lageditionen har framträtt i nytt skick på åtgärd av Finlands juristförbund, som åtagit sig att för framtiden ombesörja utgivandet av den finska lagboken. Den för utgivningsarbetet fastställda planen innebär att lagboken utkommer i två delar, av vilka den förra är en allmän del och den senare omfattar den offentliga rätten. Materialet ordnas systematiskt enligt ämnesområden; man har sålunda frångått den gamla balkindelningen. Del I redigerad av jur. lic. ERKKI AILIO (»Suomen laki». I, 1955, 1390 s.) omfattar civil- och handelsrätt, ekonomisk rätt, arbetsrätt, straff- och processrätt samt skatterätt och vissa delar av den allmänna förvaltningsrätten. Del II beräknas föreligga färdig hösten 1956 och del I i ny upplaga hösten 1957.
Vid sidan härav har hovrättspresidenten Y. J. HAKULINEN utgivit en finsk lagbok i fickformat (»Lakikirja», 1955, XXI + 1 131 s.). Den innehåller de för praktiskt bruk viktigaste författningarna på såväl den privata som den offentliga rättens område och dessa kompletteras med hänvisningar och en del rättsfall. Lagboken har fått stor praktisk användning och har när detta skrives utkommit i en andra upplaga (1956, XX + 1 319 s.).
Arbetet med den svenskspråkiga lagboken har fortsatt, men utgivandet av del II av »Finlands lagverk» har framskjutits till år 1956.
Professorerna KALLE KAUPPI, A. R. HEIKONEN och VÄINÖ VIHMA har tillsammans redigerat en för handelshögskoleundervisningen och affärslivet avsedd lagsamling (»Liikemiehen lakikirja», 1954, 440 s.).
Rättshistoria. Prof. RAGNAR HEMMER har fullbordat andra delen av sin lärobok i Finlands rättshistoria omfattande familje-, arvs- och testamentsrättens historia (»Suomen oikeushistorian oppikirja», II, 1954, 91 s.).
Ett värdefullt bidrag till kännedomen om det äldre finska lagspråket har givits av minister PAAVO PAJULA, som i stöd av vidlyftiga forskningar skrivit ett arbete om den första finska lagöversättningen (»Ensimmäinen lainsuomennos. Lisiä suomalaisen lakikielen varhaishistoriaan», 1955, 408 s.). I den del av avhandlingen som behandlar filologiska problem ägnas uppmärksamheten framförallt det juridiska ordförråd som översättaren använt. Förf. påvisar bl. a., att översättaren icke, i motsats till vad man tidigare förmodat, lidit någon brist på uttrycksmedel. Översättaren har i det språk som talades i Åbo och i sydvästra Finlands dialekter med lätthet funnit eller i stöd av dem ska-
pat motsvarigheter till den svenska lagtextens många olika termer. Förf. gör gällande att översättningen haft betydelse för senare lagöversättningar, vilket från filologhåll förnekats. I slutavsnittet försöker förf. klarlägga vem som utfört den första finska lagöversättningen, som hittills ansetts ha slutförts år 1548. Denna översättning har tillskrivits en herr Mårten, om vilken man vet att han vid mitten av 1500-talet var kapellan i Stockholm och där höll finska predikningar i Storkyrkan. Pajula hävdar, att översättningen blivit färdig först c:a 1579 och att herr Mårten icke översatt lagen, utan blott kopierat lagöversättningen. Äran av att ha varit den första finska lagöversättaren tillkommer enligt Pajula den såsom utgivare av den första finska psalmboken kände Jakobus Finno.
Finlands riksarkiv har planlagt utgivandet av finländska domböcker och domboksfragment från tiden före Åbo hovrätts grundande 1623. Det första bandet i serien har utkommit under titeln »Domböcker för Savolax 1559 och 1561—1565» (»Finlands äldsta domböcker», I 1954, XL + 279 s.). Redigeringen har utförts av arkivarien KAUKO PIRINEN.
Allmän rättslära. Justitierådmannen B. C. CARLSON, som tidigare publicerat mindre rättsteoretiska studier, har på grundvalen av dessa sammanställt ett större arbete »Rätten. Ett rättsteoretiskt försök» (1954, 185 s.). Förf. bygger framställningen på tanken att rättsteorin bör vara formell och oberoende av rättssreglernas innehåll samt kunna tillämpas på varje rättssystem oberoende av den sociala bakgrunden. De problem som förf. i den andan behandlar, är bl. a. giltighet, rättskällorna, rättsplikten, rättsperson och stat samt den subjektiva rätten. Arbetet har anmälts i SvJT 1955 s. 117.
Arvs- och testamentsrätt. Bitr. prof. MATTI YLÖSTALO, som för några år sedan disputerade på en avhandling om testamentsklander, har fortsatt sina undersökningar på området. Dessa har resulterat i ett arbete om tolkning av testamente (»Testamentin tulkinnasta», 1954, XIX + 181 s.). Efter en redogörelse för allmänna tolkningsprinciper kommer förf. in på de allmänna grunderna för tolkning av testamenten, varvid han bl. a. klarlägger vilken betydelse som bör tilläggas testators vilja samt redogör för de synpunkter som bör beaktas när ett testamente skall kompletteras och preciseras. I fortsättningen redogöres för olika omständigheter som inverkar på tolkningen. I ett slutkapitel behandlas utförligt inbördes testamente och de olika tolkningsfrågor som ett sådant kan ge anledning till. Detta avsnitt är inte minst ur praktisk synpunkt det värdefullaste i förf:s i stort sett förtjänstfulla undersökning.
Köprätt. I en för akademisk befordran skriven avhandling »Om säljarens bundenhet under ändrade förhållanden» (1954, 275 s.) har numera prof. BERNDT GODENHIELM med avseende på lösöreköp behandlat centrala problem inom omöjlighets- och förutsättningslärorna. Efter att inledningsvis ha karakteriserat köpet som obligationsrättsligt avtal och givit en rättsjämförande översikt redogör förf. för begreppen omöjlighet och force majeure samt verkställer en kritisk bedömning av omöjlighetsläran, varvid han bl. a. hävdar, att denna lära i dess traditionella utformning är ett hinder i den fortsatta rättsutveck-
lingen, varför den »saklöst kan lämnas åt sitt öde». Förf. framhåller härvid, att omöjligheten icke kan betraktas som en rättsgrund för säljarens befrielse från sin skyldighet, utan att denna befrielse härrör av andra omständigheter. Begreppet omöjlighet kan likväl användas som en »terminus technicus» för att rationalisera bedömningen i det enskilda fallet. Härefter kritiseras förutsättningsläran, som förf. låter vika för en riskteori, som gör det möjligt att uppställa en generalklausulmed avseende på ändrade förhållandens inverkan på säljarens bundenhet. I en andra huvuddel av avhandlingen har förf. ingående behandlat typiska force majeure-klausuler i köpekontrakt samt på ett förtjänstfullt sätt analyserat deras innehåll och funktion. Arbetet har anmälts i SvJT 1956 s. 567.
Frågan om köparens förhållande till säljarens konkurs- och utmätningsborgenärer har upptagits till behandling av prof. CURT OLSSON i avhandlingen »Om köparens borgenärsskydd vid köp av lös egendom» (1954, 176 s.). Med utgångspunkt i Ross' tankegångar accepterar förf. uppfattningen att äganderättens övergång icke är något enhetsfenomen, utan en beteckning för olika grupper rättsliga problem, som har blott det gemensamt, att de uppkommer genom en överlåtelse. Förf. bryter sålunda med den substantiella uppfattningen, som hittills i allmänhet godtagits i finländsk rättslitteratur. Efter en intressant rättspolitisk diskussion därom huruvida avtalet är tillfyllest för köparens borgenärsskydd eller om tradition därutöver kräves, följer en redogörelse för den inhemska rättens ståndpunkt. För speciesköp gäller avtalsregeln. Inte heller för genusköp kräves tradition, men krav på individualisering bör uppställas som förutsättning för köparens rättsskydd. De lege ferenda förordar förf. traditionsprincipen för såväl species- som genusköp. Till sist behandlas frågan om extinktion av konkurs- och utmätningsborgenärernas rätt, d. v. s. det fall att köpet skett efter exekutionens eller konkursens inledande. I överensstämmelse med principen i HB 11: 4 och 12: 4 anser förf. exstinktion vara möjlig i förhållande till utmätningsborgenär men icke till konkursborgenär. Avhandlingen har anmälts i SvJT 1956 s. 568.
Den inte minst ur praktisk synpunkt viktiga frågan om fel i godset är föremål för AIMO O. AALTONENS doktorsavhandling (»Tavaran virheistä. Hankintaa koskeva kauppaoikeudellinen tutkimus», I, 1955, 290 s.). Arbetet berör blott leverans och omfattar det första avsnittet av en mera omfattande undersökning. Stora delar av framställningen behandlar olika slag av fel i gods, deras kännetecken och sättet för deras fastställande. I de följande kapitlen redogöres bl. a. för säljarens rätt att avhjälpa fel och att leverera nytt gods, farans övergång samt köparens granskningsplikt. Framställningen tar i första hand sikte på den finländska rätten, men då Finland saknar lagstiftning på området bygger resonemangen i mycket på den skandinaviska köprätten. Påföljderna för säljaren av att godset har fel — hävning, skadestånd etc. — har icke behandlats i denna del, men den undersökning som nu föreligger utgör en god grund för utredningen av dem.
Nära området för de nämnda köprättsliga avhandlingarna står REINO ERMAS doktorsavhandling om arbetsbetinget såsom avtalstyp i Finlands obligationsrätt (»Työurakka Suomen velvoiteoikeuden mukaisena
sopimustyyppinä», 1955, XXLV + 411 s.). Detta rättsområde har tidigare behandlats ytterst sparsamt i vår rättslitteratur. Den i rubriken angivna begränsningen innebär, att förf. ej tar ställning till alla de många ofta svårlösta spörsmål som tvister om arbetsbeting kan ge upphov åt. Som utgångspunkter tar förf. den allmänt vedertagna definitionen av arbetsbeting och underkastar den en noggran analys. Någon skarp gräns anser han sig icke kunna uppdraga mot närstående avtalstyper, t. ex. köp och ombudsavtal. Beträffande det arbetsresultat som är betingets föremål, uttalar förf. allmänt, att detsamma bör motsvara det som är normalt för ett i ifrågavarande yrke rätt utfört arbete. Vederlag bör betalas även om uttrycklig överenskommelse härom icke föreligger och skall, om dess storlek icke fixerats i avtalet, utgå med skäligt belopp. Då fråga blir om skadeansvar till följd av avtalsbrott underkänner förf. garantiläran och fastslår att allmänna skadeansvarighetsregler gäller, och att ansvar utan culpa sålunda kan ifrågakomma bl. a. såsom ett ansvar grundat på medhjälpares skuld och på egenoförmåga, vare sig det gäller betalningsoförmåga eller andra bristande möjligheter att åstadkomma utlovad prestation. Arbetsbetingets karaktär belyses ytterligare av en mångfald andra synpunkter, som bidrar till att befästa intrycket av en tillförlitlig och väl genomförd specialundersökning.
Upphovsmannarätt. I sin doktorsavhandling har hovrättsfiskalen HANS SAXEN systematiskt behandlat rättsförhållandet mellan upphovsman och förläggare (»Förlagsavtalet», 1955, XXII + 313 s.). I ett inledande kapitel redogöres för upphovsmannarättens och förlagsrättens innehåll och förhållande till varandra, varvid förf. särskilt uppmärksammar upphovsmannens droit moral, som i fortsättningen intar en central plats. Undersökningen av förlagsrättens förhållande till upphovsmannarätten utmynnar i ståndpunkten att förlagsrätten icke uppkommer genom en konstitutiv överlåtelse utan genom överföring av en del av de befogenheter som ingår i upphovsmannarätten. I det följande avsnittet anlägger förf. allmänna synpunkter på förlagsavtalet, varvid han bl. a. berör frågor rörande licensavtal, tolkning av förlagsavtal och sanktioner då ett förlagsavtal kränkts. Huvudavsnittet ägnas parternas skyldigheter och rättigheter enligt avtalet. Man ställes här inför en mycket omsorgsfullt genomförd detaljbearbetning som präglas av en realistisk bedömning fri från överdrivet teoretiserande. Slutligen förs förf. in på frågan om ändrade förhållandens inverkan på förlagsavtalet. Allmänt kan sägas, att avhandlingen, som tar sikte på såväl litterära och musikaliska verk som alster av bildkonst, är en god, detaljerad och i många punkter på självständig bedömning grundad sammanfattande redogörelse för och analys av många olikartade problem som ansluter sig till ett förlagsavtal.
Varumärkesrätt. Förordningen om skydd för varumärken av år 1889 har partiellt förnyats 1953, vilket givit hovrättspresidenten Y. J. HAKU LINEN anledning att utarbeta en systematisk framställning av varumärkeslagstiftningen (»Tavaramerkkioikeus», 1954, 184 s.). Förf. har tidigare uppgjort ett förslag till ny varumärkeslag, och han har deltagit som delegat för Finland i det internordiska arbetet på en reformeringav varumärkeslagstiftningen. Han har sålunda haft goda förutsättning-
ar att belysa vår gällande rätt på området, en uppgift som han väl genomfört. Särskild uppmärksamhet har ägnats 1953 års reform, bl. a. frågorna om det icke registrerade varumärkets skydd samt varumärkes degeneration.
Bolagsrätt. År 1954 fick Finland en ny lag om andelslag, en motsvarighet till Sveriges lag om ekonomiska föreningar. En sakkunnig förpraktiskt bruk lämpad kommentar till den nya lagen har utgivits av hovrättspresidenten Y. J. HAKULINEN och numera riksdagens justitieombudsman MARJOS RAPOLA (»Osuuskuntalaki selityksineen», 1954, 462 s.). Författarna har skrivit var sitt avsnitt av kommentaren, men båda ansvarar för framställningen i dess helhet. Kommentaren har närmast karaktär av en handbok användbar för alla dem som på olika sätt ha att göra med den nya lagen och dess tillämpning. Detta syfte tillgodoser arbetet på ett förträffligt sätt.
Den av professorerna I. CASELIUS och A. R. HEIKONEN tidigare utgivna framställningen av aktiebolaget, förra delen, har utkommit i en ny väsentligen utvidgad upplaga (»Osakeyhtiö», I, 1955, 296 s.).
Arbetsrätt. Kollektivavtalet såsom grundnorm för arbetsförhållandet (»Työehtosopimus työsuhteen perussäännöksenä», 1954, 383 s.) är rubriken på en avhandling av jur. lic. URHO KOPPONEN. Den har anmälts i SvJT 1955 s. 61.
En mycket värdefull undersökning inom den i Finland ganska försummade arbetsrätten framlägges i JORMA VUORIOS doktorsavhandlingom bestämmandet av villkoren i arbetsförhållandet (»Työsuhteen ehtojen määrääminen. Tutkimus Suomen työoikeuden normijärjestelmästä», 1955, XL + 436 s.). Förf. använder som underrubrik »en studie i den finländska arbetsrättens normsystem». Arbetet är mycket brett upplagt med avseende på såväl teoretiska rättsfrågor som materiellt underlag. Samtidigt är det koncentrerat. Avhandlingens förra del behandlar arbetsrätten och dess grundbegrepp — här redogör förf. bl. a. för arbetsrättens utveckling i Finland samt för allmänna begrepp och systematiska spörsmål. Förf. företräder härvid en analytisk riktning inom rättsteorin. Han är påverkad bl. a. av Ross och ställer sig avvisande till Uppsalaskolan. Förf. anser, att man bör fasthålla vid sådana begrepp som rättslig skyldighet och subjektiv rätt såsom hjälpmedel vid klarläggandet av den juridiska problematiken. I de följande kapitlen beröres tillämpningsområdet för arbetsrättens normer samt begreppet arbetsförhållande. Här kommer förf. bl. a. in på den teoretiskt intressanta frågan om de fall då en mellanhand med arbetsgivaren överenskommit om att skaffa arbetskraft för ett bestämt arbete (beroende uppdragstagare); han anser, att dessa fall kan förklaras med ledning av avtalsrättens regler, varför det ej föreligger skäl att konstruera något arbetsrättsligt förhållande som sträcker sig över avtalsförhållandets gränser. I avhandlingens huvuddel redogör förf. för de olika sätt på vilka arbetsförhållandet kan regleras — arbetsavtal, lagstiftning, kollektivavtal och arbetsreglementen. Det största utrymmet ägnas kollektivavtalets normerande funktion. I ett slutkapitel drar förf. konklusioner av den föregående behandlingen och skapar en helhetsbild av arbetsrättens normsystem. Självständigt och konsekvent har förf. utfört en arbetsprestation, som med sin djupa teoretiska inriktning och
sin fasta praktiska förankring förtjänar ett mycket gott betyg. Förf. var primus vid den juridiska fakultetens solenna doktorspromotion i december 1955.
Jord- och vattenrätt. Den år 1951 förnyade lagstiftningen om skifte av jord har sakligt kommenterats av överdirektören VÄINÖ SUOMAA (»Jakolainsäädäntö selityksineen», 1954, 399 s.). Arbetet har närmast tillkommit med tanke på myndigheter och tjänstemän inom lantmäteriväsendet.
Prof. KYÖSTI HAATAJA (†) har utgivit andra delen av sitt stora arbete i vattenrätt (»Vesioikeus, II. Vesialueiden käyttö», 1955, XV + 494 s.). Denna del behandlar användningen av vattenområden. Efter att ha anfört en del allmänna synpunkter på äganderätten till vattenområden behandlar förf. utförligt frågor rörande förändringar av vattennivån, förorening av vatten, uppdragande av ny vattenfåra etc. Allmänningsrätten till vatten behandlas likaså ingående, varefter förf. i ett omfattande avsnitt behandlar kungsådra, både historiskt och enligt gällande lagstiftning. Slutligen ger förf. en detaljerad redogörelse för flottningen och de mångskiftande rättsproblem som den ger upphov åt. Ännu återstår arbetets tredje del, som professor Haataja icke blev i tillfälle att utge. Men redan nu framstår hans vattenrätt som ett märkligt standardverk, som saknar motsvarighet i de övriga nordiska länderna.
Straffrätt. Docenten MIKAEL LIVSON har undersökt under vilka förutsättningar ett brott, på vilket flere straffbestämmelser synes kunna tillämpas, innefattar blott ett brott (»Näennäinen rikoskonkurrenssi», 1954, 117 s.). Förf. använder termen »skenbar konkurrens» i stället för den vedertagna termen lagkonkurrens. Avhandlingen innehåller icke i större utsträckning nya teoretiska synpunkter. En väsentlig förtjänst hos arbetet ligger däri, att förf. samlat och systematiserat rättsfall inom det behandlade området.
Prof. BRYNOLF HONKASALO har redigerat en översättning till tyska av Finlands strafflag och försett den med en kortfattad inledning (»Das Finnische Strafgesetzbuch. Sammlung ausserdeutscher Strafgesetzbücher Nr. 66», 1954, XII + 110 s.).
Finlands fångvård har behandlats av docenten INKERI ANTTILA (»Vankeinhoidon perusteet», 1954, 200 s.). Uppmärksamheten ägnas främst frågor rörande fångarnas behandling, men också fängelsernas förvaltning och det processuella förfarandet vid straffverkställigheten beröres. Arbetet tillgodoser väl det av förf. angivna syftemålet att ge läsaren en allmän överblick av landets fångvård.
Processrätt. Prof. TAUNO ELLILÄ har utgivit två huvudsakligen för universitetsundervisningen i processrätt avsedda arbeten. Det ena innehåller 150 processrättsliga övningsuppgifter (»Prosessioikeudellisia harjoitustapauksia», 1954, 117 s.). Det andra arbetet, som ansluter sig till det föregående, innehåller närmast anvisningar för lösandet av processrättsliga rättsfall (»Oikeudenkäynti ja täytäntöönpano. Prosessioikeutta oikeustapausten valossa», 1954, 329 s.). Dess karaktär anges av underrubriken »processrätt i skenet av rättsfall». Arbetet återger huvudsakligen förf:s rättsfallsföreläsningar vid universitetet, och av de därvid behandlade rättsfallen har typexempel införts och försetts
med hänvisningar till litteratur och praxis samt med kommentarer. Härigenom har arbetet fått värde också för domare och verkställande myndigheter. Bland rättsfall som kommenteras kan man nämna dem som berör saklegitimation, intervention, forumfrågor, prästs tystnadsplikt vid avgivande av vittnesmål etc. Intressant är också det inledande kapitlet där förf. redogör för sin undervisning i form av rättsfallsövningar. Härvid understryker han bl. a. att en allmän norm bör vara att åt det riktigt uppfattade ge en riktig rättslig betydelse.
Prof. TAUNO TIRKKONEN, som för några år sedan fullbordade ett stort arbete om Finlands straffprocessrätt, har utgivit en huvudsakligen för den akademiska undervisningen avsedd samlande framställning av hela processrätten (»Suomen prosessioikeus pääpiirteittäin», 1955, XII + 344 s.). Arbetet utgör närmast en motsvarighet till Wredes kända arbete »Grunddragen av Finlands processrätt», som i en senare upplaga redigerats av Tirkkonen, men som numera blivit föråldrat.
Docenten JOUKO HALILA har påtagit sig den svåra uppgiften att ge en framställning av bevisbördans fördelning (»Todistustaakan jaosta silmällä pitäen erityisesti varallisuusoikeudellisia oikeussuhteita», 1955, 334 s.). Såsom av rubriken framgår håller sig förf. främst till rättsförhållanden inom förmögenhetsrätten. Undersökningen, som är brett upplagd, inledes med allmänna synpunkter på bevisbördan och en kortfattad historisk översikt. Därefter följer en redogörelse för olika teorier jämte konklusionen att ingen av dem förmått ge någon allmängiltig regel för bevisbördans fördelning. Efter att ha redogjort för de olika synpunkter som måste beaktas vid fastställandet av vem som i olika konkreta situationer är bevisskyldig, kommer förf. in på de speciella problemen inom förmögenhetsrätten, varvid han ingående behandlar köp och skadeansvar i avtalsförhållanden. I ett slutavsnitt ger förf. ett sammandrag, vari han försöker ange de allmänna riktlinjerna för bevisbördans fördelning.
Förvaltningsrätt. Finlands främsta expert på kommunalrätt förutvarande förvaltningsrådet REINO KUUSKOSKI har utgivit tredje upplagan av sina stora kommentar till kommunallagen (»Uusi kunnallislaki», 3 uppl. 1954, XXIII + 581 s.), varjämte han i ett nytt arbete tecknat grunddragen av Finlands kommunalrätt (»Suomen kunnallisoikeus pääpiirteittäin», 1955, 188 s.). Sistnämnda arbete, som innehåller en kortfattad framställning av kommunalrättens allmänna del — specialfrågor behandlas ej — är det första systematiska arbetet i kommunalrätt i Finland. I det avseendet fyller det ett viktigt behov samtidigt som det i fråga om saklighet, överskådlighet och koncentration tillgodoser höga anspråk.
En vidlyftig handbok i kommunala frågor har redigerats av jur. licentiaterna OTTO LARMA och AARRE SIMONEN samt fil. mag. AARNE ESKOLA. (»Kunnallisasian käsikirja», 1955, 1359 s.); alla tre bekläda framskjutna poster inom förvaltningen eller kommunala centralorganisationer. Handboken redogör närmast för olika specialområden av kommunalförvaltningen, men även vissa allmänna problem får en sakkunnig belysning. Arbetet innehåller bidrag av 36 författare. Det första avsnittet ägnas allmänna frågor, såsom den kommmunala självstyrelsens utveckling, kommunala val samt kommunala myndigheter, tjänstemän och
arbetare. I fortsättningen ingår specialframställningar om den kommunala hushållningen och interkommunalt samarbete. I den speciella delen finner man redogörelser för bl. a. kommunernas hälsovård, sjukhus, socialvård, folkskolor, yrkesutbildning, stadsplanering, gator och avloppsledningar. Slutligen behandlas kommunernas affärsverksamhet. Allmänt kan sägas, att handboken erbjuder en sakkunnig och koncentrerad framställning av de flesta områden av den kommunala förvaltningen. Handboken, till vilken någon tidigare motsvarighet inte finnes, fyller på ett förtjänstfullt sätt en stor lucka i vår sparsamma litteratur om kommunernas problem.
Prof. i kommunalpolitik vid socialhögskolan OLAVI RYTKÖLÄ har behandlat den i Finland aktuella och mycket viktiga frågan om den kommunala bostadspolitiken (»Kunnallinen asuntopolitiikka», 1954, 136s.). Arbetet, som även tangerar en del rättsliga problem, har närmast karaktären av lärobok.
I serien »Ius Finlandiae», som den finska juristföreningen — Suomalainen Lakimiesyhdistys — inlett i syfte att göra landets rättsordning och rättsvetenskap mera kända i utlandet, har som första nummer utkommit en kortfattad framställning av Finlands offentliga rättskriven av prof. V. MERIKOSKI (»Précis du droit public de la Finlande», 1954, 294 s.). Arbetet utgör en förkortad översättning av Merikoskis på finska utgivna lärobok i offentlig rätt.
Skatterätt. Detta rättsområde har till följd av sin stora praktiska betydelse varit föremål för fortsatt vetenskapligt intresse.
Jur. dr LASSI KILPI, vars doktorsavhandling föll inom skatterättens område, har utgivit en avhandling om omfångstaxering enligt den kommunala skattelagstiftningen (»Harkintataksoitus kiinteistön ja liikkeen laadun ja laajuuden perusteella kunnallisverolainsäädännössämme», 1955, 188 s.). Omfångstaxering i fråga om inkomster från fastighet och näringsrörelse har med tiden blivit ett mycket använt och för kommunaltaxeringen utmärkande beskattningssätt. Förf. redogör detaljerat för de olika problem som ansluter sig till omfångstaxeringen — dess förutsättningar och de olikartade omständigheter till vilka hänsyn kan tagas vid skattens fastställande.
En doktorsavhandling, som behandlar varulager och deras värdering vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (statsbeskattningen) har skrivits av OLLI IKKALA (»Varasto ja sen arvostus tulo- ja omaisuusverotuksessa», 1955, 290 s.). Avhandlingen står på gränsen till företagsekonomin, som i allt väsentligt kommit att influera på framställningen; redan en blick på litteraturförteckningen ger belägg härför.Framställningen präglas genomgående av Finlands positiva skatterätt och de speciella förutsättningar på vilka denna bygger. Samtidigt ger den dock en hel del utblickar och de icke alltför talrika teoretiska problem som i ett sådant sammanhang framträder, har ägnats tillbörlig uppmärksamhet. Även ur praktisk synpunkt har avhandlingen sitt givna värde.
En redogörelse för huvuddragen av den kommunala beskattningen har skrivits av jur. lic. ESKO REKOLA (»Kunnallisverotuksen pääpiirteet», 1955, 230 s.). Den systematiska översikten av gällande lagstiftning är saklig och tillförlitlig. Arbetets värde höjs av att rättspraxis i
stor utsträckning observerats. Närmast är det fråga om en lärobok samt en handbok för taxeringsnämndernas medlemmar och tjänstemän.
Statsförfattningsrätt. Jur. dr EINO PURHONENS akademiska avhandling har till ämne den parlamentariska statsrevisionen i Finland (»Parlamentaarinen valtiontilintarkastus Suomen valtiontalouden valvontajärjestelmässä», 1955, XXXIII + 335 s.). I avhandlingen behandlas många spörsmål som gäller förhållandet riksdag—regering. I en omfattande allmän del behandlas olika frågor rörande statsbudgeten och den inre finanskontrollen, varjämte förf. ger en översikt av utländsk lagstiftning och en kort historik. Sedan behandlas i detalj de av riksdagen valda statsrevisorernas ställning, uppgifter och kompetens samt revisionsresultatets behandling i riksdagen och de åtgärder som riksdagen med anledning därav kan vidtaga. Slutligen kommer förf. in på en del intressanta spörsmål rörande regeringens såväl politiska som juridiska ansvar.
Finlands Banks ställning har av prof. PAAVO KASTARI gjorts till föremål för en grundlig rättslig bedömning (»Suomen Pankin erikoisasemavaltiokoneistossa», 1955, 256 s.). Ur statsrättslig synpunkt erbjuder nationalbankens ställning mycket av intresse inte minst därigenom att bankens högsta organ, bankfullmäktige, som utses av riksdagen, har vidsträckta befogenheter i stöd av vilka för banken skapats ett slags »miniatyrrättsordning» skild från den egentliga lagstiftningen. Huvudavsnitten i boken behandlar den historiska utvecklingen, lagstiftningen rörande banken, de olika huvudorganens kompetens och inbördes förhållande, bankfullmäktiges och direktionens förhållande till regering och riksdag samt särskilda statsmyndigheter även som användningenav bankens vinstmedel. I ett särskilt avsnitt redogöres för frågor av undantagsnatur rörande reglering av valuta och utrikeshandel. Många av de frågor som förf. berört, har reell aktualitet i dagens läge då Finlands Bank i stöd av sin särställning energiskt kämpar för bevarandet av landets penningvärde.
överdirektör A. P. ARVELO har utgivit en liten handbok om de statliga valen (»Valtiolliset vaalit», 1955, 90 s.). Den innehåller lagtextermed korta förklaringar.
Folkrätt. Prof. ERIK CASTRÉN har i ett stort upplagt arbete givit en systematisk framställning av de centrala problem inom folkrätten som har avseende på krig och neutralitet (»The Present Law of War and Neutrality», 1954, 630 s.). Förf. har med avsikt undvikit sådana gamla tvistefrågor och problemställningar som numera främst har blott historiskt intresse och i stället koncentrerat sig på aktuella rättsfrågor. I arbetet behandlas först vissa allmänna problem samt därefter ett mycket stort antal större och mindre specialfrågor. Betr. rätten att börja krig lutar förf. åt uppfattningen att den allmänna folkrätten tilllåter inledandet av krig också i annat syfte än i försvarssyfte. Denna uppfattning grundas dels därpå, att Kellog-pakten och principerna i FN:s grundstadga blott innebär partikulär rätt, som gäller i förhållandet mellan avtalsparterna, dels därpå att inställningen till kriget såsom i och för sig olagligt icke ännu har befästs så, att den kunde betraktas som uttryck för en universell rättsnorm. Användandet av atomvapen bör anses förbjudet med tanke på att man här icke kan skilja
mellan militära och civila mål. Förf. framhåller dock att, då atomvapnen både i fråga om storlek och verkningar kan vara olika, den rättsliga bedömningen av deras tillåtlighet i varje enskilt fall beror av det sätt på vilket vapnet användes; den radioaktiva strålning och de giftigagaser som användandet framkallar, gör dock att man måste ifrågasätta lagligheten av användningen av atomvapen överhuvud.
I den tidigare nämnda serien »Ius Finlandiae» ingår som nummer 2 ett arbete om staternas suveränitet av förutvarande förvaltningsrådet TAUNO SUONTAUSTA (»La Souveraineté des États», 1955, XIII + 126 s.). Frågor rörande Finlands suveränitet ägnas ett speciellt intresse. Arbetet har anmälts i SvJT 1956 s. 112.
Övriga skrifter. Prof. GUNNAR PALMGRENS läro- och handbok »Juridiken i affärslivet» har bearbetats av prof. CURT OLSSON och utkommiti en tredje upplaga (1954, 243 s.). Med tanke på den förestående totalrevisionen av skattelagstiftningen har avsnittet skatterätt utelämnats. Samma arbete har utgivits på finska (»Kauppaoikeutta liikemiehille»,3 uppl., 1954, 262 s.).
En elementär handbok kallad »rättslära för handelsmän» (»Kauppiaan oikeusoppi», 1955, 200 s.) har utgivits av VEIKKO MERJAMAA och AIMO AUTIO.
Den lagstiftning som på ett eller annat sätt berör barn och unga personer, har behandlats av AUNE MÄKINEN-OLLINEN i ett arbete kallat »ungdomsrätt» (»Nuoriso-oikeus», 1954, 298 s., sammandrag på engelska). Det är i detta arbete fråga om de minderårigas rättsliga ställning och handlingsförmåga, samhällets åtgärder för uppfostran och utbildning, arbetsförhållanden, social- och hälsovård samt de delar av straffrätten som reglerar skyddet för minderåriga och åtgärder mot minderåriga förbrytare. I många fall inskränker sig framställningen till ett återgivande av gällande lagstadganden; materialets rikhaltighet har uteslutit en mera ingående bearbetning. Av särskilt värde är de talrika litteraturhänvisningarna och redogörelserna för praxis.
Prof. V. MERIKOSKI har tagit på sig den svåra uppgiften att utreda högskolornas och studentorganisationernas rättsliga ställning (»Korkeakoulujen ja ylioppilasyhdistysten oikeusasema», 1954, 107 s.). Undersökningen gäller både de statliga och de privata högskolorna. Beträffande de senare framhåller han, att de har en dualistisk karaktär i den meningen att i dem ingår både offentligrättsliga och privaträttsliga element. Förf:s starka betonande av det offentligrättsliga inslaget har icke förblivit oemotsagt.
En väsentligt utökad upplaga av prof. V. MERIKOSKIS 1935 utgivna kommentar till lagen om föreningar har ombesörjts av byråchefen PENTTI KURKELA (»Yhdistyslainsäädäntö selityksineen», 1955, 232 s.).
Lagstiftningen rörande krigsinvalider har bearbetats av vicehäradshövding OLAVI PORRAS (»Sotilasvammalainsäädäntömme», 1954, 215 s.). Det är här fråga om en för praktiskt bruk avsedd lättfattlig översikt av hela den lagstiftning som reglerar erläggandet av ersättning till följd av kroppsskada, sjukdom, död eller försvinnande under fullgörandet av krigstjänst.
L. E. Taxell