TORSTEIN ECKHOFF och ÖYJSTEIN GJELSVIK. Prisloven av 26 juni 1953 med kommentarer. Oslo 1955. Johan Grundt Tanum. 387 s. Nkr. 37.50.

KNUT BLOM. Prisloven med kommentar. Oslo 1954. Aschehoug. 196 s. Nkr. 28,00.

STEEN RICHTER. Monopolloven med kommentarer. Kbhvn 1955. Gads. 280 s. Dkr. 20,00.

FR. VINDING KRUSE. Mod kulturforfaldet. Kbhvn 1956. Gads. 416 s. Dkr. 32,00.

    I den ekonomiska liberalismens allmänna idévärld låg nedlagt en stark betänksamhet mot varje inskränkning i den förmögenhetsrättsliga avtalsfriheten. Först långsamt fick denna betänksamhet vika för ett mera socialt betraktelsesätt, så att rättsordningen på olika områden tilllåtits att gripa in till stöd för svagt ställda grupper eller överhuvud för att främja vissa social- och näringspolitiska syftemål. En obegränsad avtalsfrihet kommer lätt att stå i motsatsställning till de likaledes i den ekonomiska liberalismen grundade principerna om fri konkurrens och näringsfrihet. Avtal om samverkan mellan två eller flera näringsidkare kan mången gång försvåra eller rent av hindra andra företagares näringsutövning eller upphäva den fria konkurrensen inom betydelsefulla delar av näringslivet. Sammanslagning av flera företag genom överenskommelser av olika slag kan leda till uppkomsten av ett mer eller mindre fullständigt monopol och därmed till ett upphävande av den fria konkurrensen inom monopolets område. Vägran från en företagares sida att sluta avtal med en eller en grupp av återförsäljare kan göra dessas näringsfrihet helt illusorisk o. s. v. I praktiskt taget alla fall där avtalsfrihetens princip på dylikt sätt kommit i konflikt med den fria konkurrensens och näringsfrihetens principer har avtalsfriheten i vårt land av gammalt tillerkänts företräde.
    Vådorna ur allmän synpunkt av att den fria konkurrensen och näringsfriheten i många fall sättes ur spel genom enskilda överenskommelser eller på annat sätt uppmärksammades i vårt land, liksom i andra länder, redan före första världskriget. Lagstiftning som avsåg att ge möjlighet att utreda missbruk och att sprida allmän kunskap om förhållandena tillkom redan 1925 och fullständigades år 1946. Först år 1953 tillskapades emellertid en lag med det direkta syftet att söka lösa sådana konfliktsituationer, som kunna uppkomma då avtalsfriheten utnyttjats till förfång för den fria konkurrensen eller annans näringsfrihet, nämligen lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. Från och med ingången av innevarande år har denna lag fått ett vidgat innehåll.
    Det sätt på vilket lagstiftaren nalkats de problem, som här föreligga, har i vårt land präglats av stor försiktighet. Endast två särskilda typer av konkurrensbegränsningar har förbjudits genom stadganden av strafflags karaktär — förbud mot avtal om s. k. anbudskarteller samt mot upprätthållande av fasta priser inom efterföljande försäljningsled, t. ex. genom avtal eller vägran att sluta avtal. I alla övriga fall har åt

näringsfrihetsrådet uppdragits att genom förhandling med vederbörande företagare söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Otvivelaktigt har denna försiktighet varit väl motiverad och medfört betydande fördelar, inte minst genom att de under lagstiftningsarbetets gång stundom hetsiga meningsmotsättningarna därigenom efter hand tonat bort. Metoden har emellertid haft en alldeles bestämd nackdel. Juristerna i vårt land ha till följd därav i väsentligt mindre grad, än som eljest säkerligen skulle ha blivit fallet, kommit att intressera sig för de spörsmål det här är fråga om. Och dock gäller det här ett centralt område av vårt nutida samhällsliv, där det är av största vikt att rättssynpunkterna beaktas.
    Det är inte blott i vårt land som man på detta område befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Endast i Amerikas Förenta Stater och Kanada finns en på gammal lagstiftning grundad enhetlig, fast och omfattande rättslig praxis. I Europa har utvecklingen däremot varit föga enhetlig. I flertalet länder ha frågorna tilldragit sig ett betydande intresse och på åtskilliga håll resultaterat i ny lagstiftning. Bland de länder i Europa, där man kommit längst, befinna sig alldeles otvivelaktigt våra skandinaviska grannländer.
    I   N o r g e   har man också längre erfarenhet på det ifrågavarande området än i något annat europeiskt land. Redan i den under första världskriget gällande norska prisregleringslagstiftningen kom nämligen efter hand att inarbetas särskilda föreskrifter om »konkurransereguleringer» och monopolföretag. Dessa föreskrifter ersattes 1926 av en permanent lag »om kontroll med konkurranseinskrenkninger og om prismisbruk» — vanligen kallad »trustlagen», som bland annat gav rättsligt underlag för ingripanden mot skadliga konkurrensbegränsande avtal och mot orimliga priser, vinster och affärsvillkor. En ny lagstiftning år 1953, »lov om kontroll og regulering av priser, utbytte och konkurranseforhold — kallad prisloven — har trätt i stället för såväl trustlagen som andra världskrigets provisoriska prisregleringsförfattningar (Jfr SvJT 1954 s. 187). Lagens syftemål är avsevärt vidare än den motsvarande svenska lagstiftningens; prisloven ingår i själva verket som ett väsentligt led i den norska ekonomiska politiken. Eftersom statsmakterna i vårt land intagit ståndpunkten, att statlig prisreglering endast skall tillgripas i extraordinära situationer, äro de delar av prisloven, som avse kontroll och reglering av priser, förtjänster m. m., måhända av mindre direkt intresse. De ge emellertid en belysande bild av hur omfattande och ingående en sådan reglering i själva verket blir om man här — om än endast delvis — sätter avtalsfriheten ur kraft. Av så mycket större intresse är emellertid den norska lagen och dess tilllämpning när det gäller behandlingen av konkurrensbegränsande överenskommelser, leveransvägran, bojkott och prisdiskriminering. Liksom den svenska lagen bygger den norska på offentlighetsprincipen. Man har emellertid ej i Norge, såsom i Sverige, i första hand förlitat sig på de ur samhällelig synpunkt gynnsamma verkningarna av offentlig insyn och den allmänna opinionens tryck, utan utrustat tillämpningsmyndigheterna med full befogenhet att med all kraft genomdriva lagtillämpningen.
    Den av professorn ECKHOFF och chefsinspektören GJELSVIK utarbeta-

de kommentaren till prisloven innehåller en systematisk och lättillgänglig redogörelsse för de voluminösa förarbetena (ca 1 800 s.) och en intresseväckande redovisning av den praxis, som i stor utsträckning utbildades under mellankrigsåren. Høyesterettsadvokaten BLOMS kommentar ger den mera kortfattade redogörelse, som näringslivet har behov av. Författaren har icke ansett sig böra ge sig in på ekonomiska och politiska betraktelser, utan har endast fastslagit att prisloven är mycket viktig också i rättsligt avseende. Anledningen härtill är, framhåller förlagsreklamen, att den traditionella skillnaden mellan privaträtt och offentlig rätt i stor utsträckning utsuddats genom prisloven, enär en hel rad av dess stadgaden, som motiveras av hänsyn till allmänintresset, också få omedelbar betydelse för kontraktsförhållandet mellan parterna. Man kan utan vidare hålla med därom och just detta förhållande gör lagstiftningen och dess tillämpning värd att känna till även i vårt land.
    Före trustlovens tillkomst år 1926 ansågs i Norge liksom i vårt land bojkott såsom tillåten såvida bojkotten icke igångsattes med tillhjälp av rättsstridiga medel eller fullföljde ett direkt rättsstridigt syftemål. Mot denna uppfattning om tillåtligheten av bojkott bröt trustlagen helt såvitt angick affärslivet. Enligt det stadgande i den nu gällande prisloven, som ersätter trustlagens motsvarande bestämmelser, kan prisrådet förbjuda en företagare att vägra upptaga eller fortsätta affärsförbindelse med en annan företagare eller med en förbrukare, om rådet finner att vägran skadar allmänna intressen eller är orimlig i förhållande till den andra parten. Med vägran jämställes, att en företagare är villig att inlåta sig i affärsförbindelse endast på villkor, som rådet finner vara ovanliga eller orimliga. Prisrådet äger bland annat påbjuda att vederbörande företagare skall upptaga eller upprätthålla affärsförbindelse på de villkor, som rådet anger, samt att förbjuda uppmaning eller annan medverkan till vägran. Har vägran av affärsförbindelse eller hot eller uppmaning till vägran vållat den andra parten ekonomisk skada, kan denne kräva skadestånd. På grundval av detta stadgande och motsvarande äldre bestämmelser i trustlagen har en omfattande praxis utbildats, som bland annat rör sådan leveransvägran, som ingår såsom ett led i en organiserad nyetableringskontroll, leveransvägran i förhållande till gamla kunder i avsikt att begränsa kretsen av återförsäljare eller att minska antalet handelsled, leveransvägran avsedd att bekämpa återförsäljning till alltför låga priser, leveransvägran som straff, leveransvägran tillkommen för att bekämpa eller att främja en viss reglering av konkurrensen, leveransvägran som utgör ett led i en rabattklassificering eller som har andra företagsekonomiska orsaker, o. s. v. Enligt trustlagen kunde endast sådan vägran av affärsförbindelse upptagas till prövning, som hade sin orsak i »konkurransereguleringshensyn». Denna begränsning föreligger ej enligt prisloven, vilket betyder att ingripande i viss utsträckning även kan ske mot sådan vägran av affärsförbindelse, som har sin grund i personliga förhållanden, t. ex. rasfördomar, religiösa eller politiska motsättningar etc. Att märka är att vägran av affärsförbindelse inte är begränsad till säljarsidan. Även vägran från köparens sida kan prövas om köparen är företagare.
    Ett intressant klarläggande av domstolarnas ställning i de här be-

rörda fallen lämnas av Eckhoff och Gjelsvik (s. 145 ff). Endast prisrådet kan på grundval av prisloven förbjuda en bojkott av här ifrågavarande slag. Sedan prisrådet träffat sitt avgörande kunna de allmänna domstolarna emellertid beröras på olika sätt. De kunna t. ex. få till uppgift att utdöma straff för överträdelse av prisrådets förordnande; de kunna i civilmål få att pröva fråga om fullgörande på grundval av prisrådets beslut; eller de kunna ha att taga ställning till ett prisrådsbesluts laglighet. Domstolen har därvid full prövningsrätt i alla hänseenden utom i fråga om den skönsmässiga bedömningen av vad som kan anses skada det allmänna intresset eller verka orimligt i förhållande till annan part. Gäller det ersättningskrav ha domstolarna en självständigare ställning. Endast för den händelse, att prisrådet tillåtit en bojkott, blir domstolen bunden av rådets beslut. Den kan då ej utdöma skadestånd. Har prisrådet däremot förklarat en vägran av affärsförbindelse otillåten möter icke hinder mot att domstolen i skadeståndsmålet förklarar sig ha en annan uppfattning om den skadliga verkan och avslår ett framställt skadeståndsyrkande.
    Tillämpningen av det stadgande, som reglerar en sammanslutnings rätt att utesluta eller vägra att taga in medlemmar, är ägnad att ge intresseväckande synpunkter vid uppbyggandet av en svensk praxis på detta område. Detsamma gäller de stadganden, som handla om ändring eller upphävande av konkurrensbegränsande sammanslutningars stadgar och bestämmelser samt om förbud mot konkurrensbegränsande avtal, bestämmelser och föreskrifter.
    I   D a n m a r k   har man på det här ifrågavarande området icke gått så långt som i Norge men dock avsevärt längre än i vårt land. I långt större utsträckning än i Norge och Sverige ha i Danmark de allmänna domstolarna tagits i anspråk för tillämpningen av lagstiftningen på detta speciella område. Måhända sammanhänger detta därmed att de allmänna domstolarna i Danmark redan tidigare i långt högre grad än i Sverige och Norge kommit att pröva förhållanden, som sammanhänga med förekomsten av konkurrensbegränsning, i första hand rena bojkottfall men också i sådana fall, då en företagare på grund av exklusivavtal eller avtal om prisdiskriminering eller svårighet att erhålla inträde i en branschförening hindrats i sin näringsutövning. Det förekommer till och med exempel på att dansk domstol ålagt en faktisk monopolist leveransplikt.
    Redan den första danska lagstiftningen av år 1931 — lov om prisaftaler — inledde denna utveckling. Enligt denna lag tillskapades en särskild nämnd, som på grundval av klagomål hade att företaga undersökningar av prisavtal, vilka träffats av truster, karteller och liknande sammanslutningar. Om en undersökning gav vid handen förekomsten av orimliga förhållanden, skulle nämnden föra saken under landsrättens prövning. Lagen ersattes 1937 av en ny prisavtalslag, som dock snart till följd av kriget kom att avlösas av provisoriska prisregleringsförfattningar. I samband med avvecklingen av krigs- och efterkrigsårens statliga priskontroll tillkom lagen d. 31 mars 1955 om tilsyn med monopoler og konkurrencebegrænsninger. Det administrativa organ, som i första hand har att tillämpa den nya lagen, är monopoltilsynet. Lagen lägger liksom den svenska lagen om motverkande av konkurrensbe-

gränsning vikt vid att åstadkomma offentlighet kring konkurrensbegränsningar. Karteller och konkurrensbegränsande avtal registreras i enlighet därmed i ett offentligt kartellregister. Finner monopoltilsynet efter företagen undersökning att en konkurrensbegränsning medför eller kan antagas medföra orimliga priser eller affärsvillkor, orimliga inskränkningar i den fria näringsutövningen eller orimliga olikheter i villkoren för näringsutövningen, åligger det monopoltilsynet att söka få förhållandet undanröjt genom förhandling med de ifrågavarande företagen. Bestämmelsen om förhandling har överförts från 1937 års lag, som för övrigt också utgjorde förebilden till det svenska näringsfrihetsrådets förhandlingsuppdrag. Den danska lagen har emellertid icke begränsats till att avse genomförandet av ett förhandlingsförfarande. Monopoltilsynet ges nämligen i uppdrag att om rättelse icke kan vinnas genom förhandling meddela erforderliga förelägganden, som kunna avse ett upphävande, helt eller delvis, av berörda avtal, föreskrifter eller bestämmelser, ändring av pris, pålägg, etc. Om en konkurrensbegränsning leder till en orimlig inskränkning av den fria näringsutövningen äger monopoltilsynet också rätt att påbjuda, att ett företag skall sälja till vissa i föreläggandet närmare bestämda köpare. Klagan över monopoltilsynets beslut kan föras hos en särskild besvärsnämnd. Nämndens beslut kan av vederbörande företagare eller av monopoltilsynet underställas domstols prövning, därvid landsrätten är första instans.
    Den av ekspeditionssekretæren i monopoltilsynet RICHTER utgivna kommentaren till monopolloven ger en god och belysande sammanfattning av förarbetena till denna. Det framgår också att den praxis, som utvecklats på grundval av 1937 års lag och de efterföljande krislagarna, i stor utsträckning kan ge vägledning för tolkningen av den nya lagstiftningen. För den som i anslutning till den tidigare svenska diskussionen är benägen att tro att de allmänna domstolarna ej kunna pröva mål av här förevarande art annat än på formella grunder, kan det vara intressant att se, att højesteret i en dom (UfR 1946 s. 295 H) med ändring av kontrollmyndigheternas beslut ålade Den danske Boghandlerforening att som rabattberättigade bokhandlare antaga två varuhus.
    Professor VINDING KRUSES arbete Mod kulturforfaldet är en bok av helt annat slag än de tre tidigare nämnda. Författaren har i detta arbete tagit upp en hel rad sinsemellan helt olika, men alla brännande problem i det nutida samhället, som han kommit i beröring med under sitt verksamma liv. Ett av de större och utan tvekan mest intressanta avsnitten berör trust- och kartellagstiftningen, ett område som han i sin vetenskapliga forskning redan tidigare ägnat stort intresse. Även i tillkomsten av den nya monopolloven har Vinding Kruse tagit aktiv del. Större delen av avsnittet utgöres också i själva verket av den vetenskapliga granskning av trustkommissionens lagförslag, som Vinding Kruse företagit på hemställan på Grosserer-Socitetet — för att stå fullständigt fri i förhållande till näringsorganisationerna utan att mottaga honorar för arbetet. Däri ingår en redogörelse för lagstiftning och rättstillämpning i England, USA, Sverige, Norge och Danmark, som mynnar ut i en bedömning av trustkommissionens förslag till den sedermera genomförda danska lagen och ett konstaterande av i vilka avseenden den av ho-

nom framförda kritiken burit frukt. I anslutning härtill framlägger Vinding Kruse ett förslag till en rationell lagstiftning om näringsorganisationerna samt om priser och avlöning. Vad Vinding Kruse velat föra fram i detta avsnitt av sin bok kan sägas vara två väsentliga ting. Det ena är den betydelse han i fråga om lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar tillmäter att sambandet bevaras med den rättsutveckling, som tidigare ägt rum i lagstiftning och inte minst i domstolarnas praxis. I detta hänseende synes han hysa uppfattningen att utvecklingen på det stora hela taget dock följt en önskvärd linje. Vi ha i de skandinaviska länderna i enlighet med vår gamla rättsuppfattning icke låtit avtalsfrihetens princip — med några få undantag i form av allmänna förbud — stå tillbaka annat än då i konkreta fall en individuell prövning visat förekomsten av missbruk, i klar motsättning till den amerikanska antitrustlagstiftningen med dess på den anglosaxiska common law grundade generella förbud. Den andra ledande tankegången som framföres är att lagstiftningen på detta område icke bör uppmärksamma blott kartellers, trusters och liknande sammanslutningars verksamhet utan också fackföreningarna och arbetsgivareföreningarna. Författaren framlägger i anslutning därtill ett utkast till lagstiftning avsett att på en gång täcka båda dessa områden. Otvivelaktigt finnas många goda skäl, som tala för en sådan anordning. Då lagstiftaren i Sverige, i likhet med vad som gäller i såväl Danmark som alla andra länder, lämnat arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar utanför synes, mot bakgrunden av det nyss anförda, denna ståndpunkt vara logisk och riktig. Det väsentliga skälet härför har nämligen i vårt land just angivits vara, att arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar redan i viss mån. ehuru långt ifrån fullständigt, blivit föremål för en legal och sedvanerättslig reglering, vartill motsvarighet saknas på näringslivets område, och att den ytterligare regleringen av arbetsmarknadens konkurrensbegränsningar därför borde ansluta sig till den utveckling som sålunda ägt rum. Även om Vinding Kruses utkast därför knappast kan bli praktisk politik ger det dock en stimulerande läsning.

Åke Martenius