FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET 

 

   Om fardagsår vid fideikommiss
    Om fardag, då fastighetsfideikommiss vid innehavares död övergår till ny fideikommissarie, stadgas i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas. När innehavaren¹ avlidit, skola enligt förordningen alla, som efter allmän lag äro hans stärbhusdelägare, njuta fardag efter vissa stadganden i jordabalken jämförda med förordningen den 22 oktober 1766², dock anses blotta dödsfallet äga lika verkan med uppsägning. Stadgar fideikommissurkunden uttryckligen annat förhållande med flyttning och uppsägning, må detta följas.
    Frågorna, vilka personer som äga rätt till förmån av fardagsår, huruvida fideikommissets innehavare kan disponera över förmånen genom testamente samt om den avlidnes borgenärer kunna göra anspråk på egendomens avkastning under fardagsåret, ha diskuterats i en uppsats i denna tidskrift årg. 1942 s. 557 o. ff. av WILH. PENSER. Ehuru de slutsatser Penser kommer till synas i sina huvuddrag bärande, torde problemen dock förtjäna ytterligare granskning, helst som en uppfattning, som starkt avviker från den av Penser hävdade, kommit till uttryck i ett av HARRY GULDBERG år 1928 utom process avgivet utlåtande, vilket sedermera blivit åberopat i viss testamentstvist; detta utlåtande återgives i sina väsentliga delar i NJA 1943 s. 614.
    Enligt Penser är den avgörande frågan denna: Innebär fardagsåret en särskild personlig förmån, som tillkommer dödsbodelägarna efter avliden fideikommissarie på grund av 1810 års förordning? Eller är fardagsåret en tillgång för dödsboet? Med den förra åsikten ingår förmånen icke i kvarlåtenskapen efter den avlidne, kan därför icke tagas i anspråk av dennes borgenärer och undandrager sig verkan av testamente, i varje fall av singulära förordnanden. Med den senare ståndpunkten är förmånen underkastad vanliga regler om gäldsansvar och testamente.
    Guldberg hävdar i sitt nyssnämnda utlåtande, att det ligger närmast till hands att uppfatta fardagsrätten såsom en dödsbodelägarna av lagen tillerkänd förmån betingad av de olägenheter, som skulle uppkomma, därest de — såsom fideikommissvillkoren eljest fordrade — vore skyldiga att omedelbart lämna besittningen av egendomen åt den nye fideikommissarien. Fideikommissaries rätt upphör nämligen med dödsfallet. Vore ej fardagsrätt medgiven, skulle all därefter fallande avkastning tillkomma nye fideikommissarien. Lagen hade emellertid i dödsbodelägarnas intresse stadgat uppskov med nye innehavarens till-

 

    ¹ Såsom innehavare har ansetts jämväl änka, som besuttit fastigheten såsom änkesäte efter mannen-fideikommissariens död, se JA XXI s. 363; jfr ock NJA 1886 s. 207.

   ² »angående rätter fardag, som vid militieboställen samt alle andre hemman hädanefter över hela riket kommer att iakttagas».

träde och därmed insatt dödsbodelägarna i en självständig rätt. Avkastningen under fardagstiden måste vid sådant förhållande anses omedelbart tillfalla dödsbodelägarna personligen och icke ingå i den avlidnes kvarlåtenskap. Guldberg jämför fardagsförmånen med nådårsrätten vid ecklesiastika boställen, vilken icke fick tagas i anspråk av den avlidnes borgenärer och undandrog sig verkan av testamente. — Till stöd för sin uppfattning åberopar Guldberg förarbetena till 1810 års förordning, rättsfallen JA XXXI s. 151 och NJA 1901 s. 522 ävensom jordkommissionens betänkande del VI (SOU 1923: 40) s. 402.³
    Såsom Guldberg också anmärker har en motsatt mening framförts i en uppsats i Naumanns Tidskrift för lagstiftning m. m. årg. 1865 s. 234 o. ff.4 Däri hävdas, att 1810 års förordning icke syftar längre än till att fastställa att fardag skall iakttagas å fideikommissfastighet liksom på varje annan under nyttjanderätt innehavd fastighet. Förordningen avser alltså icke att reglera, vilka av den avlidnes rättsinnehavare som kunna göra anspråk på förmånen. Härav anses följa, att hinder icke möter för innehavaren att förordna om förmånen genom testamente liksom också att hans borgenärer kunna göra sig betalta därur. Till stöd för denna ståndpunkt åberopas i uppsatsen förordningens förarbeten, ävensom HD:s dom den 30 november 1858⁵ i mål ang. Näsbyholms fideikommiss, varom mera nedan. Författaren för vidare följande resonemang: Genom förordningen går tillträdande fideikommissarie miste om den honom eljest tillkommande förmånen att genast kunna tillträda fideikommisset. Ersättning för förlusten härav skall såsom en rättighet utgå av den inkomst fardagsåret kommer att lämna. Härigenom får fideikommissrätten en fortsatt utsträckning även efter fideikommissariens död. Utövningen av denna rätt tillhör hans rättsinnehavare.
    Penser ansluter sig närmast till den uppfattning, som kommit till uttryck i 1865 års uppsats, dock utan att vilja helt acceptera de däri förda resonemangen. Enligt Penser synes det antagligt, att fardagsåret är en avliden fideikommissaries dödsbodelägare på grund av lag tillkommande förmån i denna deras egenskap. Fardagsåret skulle alltså ingå i den avlidnes personliga kvarlåtenskap och därför vara av beskaffenhet att gå till betalning av boets gäld. Därmed anses dock icke givet, att fideikommissarie kan disponera över fardagsåret genom testamente. Med hänsyn till att jämväl universell testamentstagare numera enligt boutredningslagen räknas som dödsbodelägare nödgas dock Penser antaga, att lagstiftaren med den nya ordningens genomförande accepterat uppfattningen om fideikommissaries testationsfrihet.
    Förordningens förarbeten ha som synes åberopats till stöd för två

 

    ³ Hänvisningen till betänkandet avser en däri intagen redogörelse för diskussionen vid 1889 års riksdag om åtgärder för förebyggande av skogsskövling under fardagsåret. Diskussionen synes icke lämna svar på de här behandlade frågorna, såvida man icke vill fästa vikt vid att man endast talade om »stärbhusdelägare» som berättigade till fardagsförmån.

   ⁴ Uppsatsen har av PENSER tillskrivits justitierådet Quiding.

   ⁵ Det datum, som i uppsatsen angives eller den 4 november 1858, synes vara föredragningsdagen.

helt motsatta tolkningar. Något avgörande besked torde icke heller kunna hämtas från förarbetena.⁶
    Förordningen tillkom efter initiativ av en ledamot av ridderskapet och adeln. Denne påpekade, att avsaknaden av en föreskrift i ämnet medfört olägenheter, samt androg vidare, att det syntes obilligt att företrädarens stärbhus icke skulle få avbärga den växande grödan samt att, då fideikommisset tillföll ett av flera syskon, de yngre måhända skulle erhålla ett betydligt bidrag, om de med nye fideikommissarien finge dela inkomsten av egendomen under fardagsåret. Slutligen framhölls, att det kunde vara omöjligt för ny fideikommissarie att genast vid förre ägarens död tillträda och sköta fideikommisset.
    I sitt betänkande i ämnet anförde lagutskottet, att vid tolkningen och tillämpningen av fideikommissförordnanden — vilka utskottet jämställde med speciella lagar — borde lagens allmänna stadganden följas, i den mån förordnandet icke uttryckligen innehöll annat. I 16 kap. jordabalken stadgades om fardag för hyresman och landbo. Syftet med dessa stadganden fann utskottet vara att bereda en sådan nyttjanderättshavare eller, efter hans död, hans stärbhusdelägare tillräckligt rådrum dels att förse sig med annat hemvist eller gårdsbruk, dels ock att av det arbete och kostnad han lovligen nedlagt njuta den fördel, som kunde anses vara en omedelbar följd därav. Den tid, som lagen i detta hänseende bestämt, var enligt utskottets mening lika nödvändig för envar, som med rätta innehade fast egendom. Av lagens grund ansågs följa, att för stärbhusintressenterna efter den som innehade fideikommissfastighet borde fardagen vara lika avlägsen som den var för lagligen uppsagd hyresman eller landbo. Utskottet hänvisade slutligen till förordningen den 22 oktober 1766, »enligt vilken en avliden tjänstemans änka och arvingar, de där till dennes innehavda boställe äro i alldeles lika förhållande, som en fideikommissaries stärbhus till hans innehavda fideikommissfastighet, skola å bostället njuta laga fardag».⁷ På dessa grunder tillstyrkte utskottet en författning i ämnet. Förslaget vann riksdagens bifall. I samband med promulgationen vidtogs den i detta sammanhang betydelsefulla jämkningen, att ordet »stärbhusdelägare»⁸ insattes i stället för det av utskottet använda »stärbhusintressenter».
    Ehuru såsom nyss anförts något avgörande besked icke kan hämtas från förarbetena, synas dessa — därest man tillmäter utskottsbetänkan-

 

    ⁶ Förarbetena finnas utförligt redovisade i 1865 års uppsats.

    ⁷ Det bör anmärkas, att 1766 års förordning allenast stadgar att, utan avseende på vad i varje landsort efter gammalt bruk är vanligt, med uppsägning. fardag och flyttning till och från militieboställen samt alla andra hemman över hela riket bör framdeles förhållas efter 16 kap. 5 § jordabalken. I förordningens efter tidens sed vidlyftiga ingress säges bl. a., att det är ganska nyttigt och nödvändigt, »det fardagen å alla orter och å alla slags hemman bliver lika allmän, till rättelse ej mindre för lantbor än officerare, deras änkor, barn och fjärmare arvingar samt i synnerhet till förekommande av allehanda oredor vid boställens av- och tillträdande». Förordningen finnes återgiven bl. a. hos LILIENBERG, Svensk lagsamling II s. 140.

   ⁸ Med stärbhusdelägare förstods enligt äldre rätt änka och arvingar. Språkbruket synes dock ej ha varit fullt fast, jfr hovr:n i det nedan i texten återgivna fallet N 1872 s. 284. Se ock WINROTH, Svensk Civilrätt II s. 630, 670 och 686.

det den utslagsgivande betydelsen — dock närmast giva vid handen, att lagstiftaren icke avsett att uttala, vilka personer som kunna göra anspråk på fardagsförmånen. Vid sådant förhållande ligger den slutsatsen nära, att fardagsförmånen ingår i kvarlåtenskapen efter den avlidne och följer i princip samma regler som boets tillgångar i övrigt.
    I praxis har den nyss antydda uppfattningen kommit till uttryck i HD:s dom den 30 november 1858, återgiven i 1865 års uppsats, ävensom i rättsfallet N 1872 s. 284. Frågan synes därefter icke ha blivit ställd på sin spets, men av flera senare rättsfall kan utläsas, att intressenterna tillämpat de grundsatser som framgå av de angivna prejudikaten.⁹
    En granskning av rättspraxis må inledas med några ord om det av Guldberg åberopade fallet JA XXXI s. 151 (HD:s dom den 23 oktober 1857).

    Häradshövdingen Johan Jakob von Döbeln, vilken under sin livstid innehade Björkholms gods såsom fideikommiss, hade i testamente tillagt J. F. L. Svensson all sin lösa egendom (utom vissa lösören) ävensom förordnat att, sedan av godsets avkastning under fardagsåret guldits begravningskostnaden m. m., återstoden av avkastningen skulle delas mellan Svensson och dennes syskon. Häremot anförde arvingar klander under yrkande att utfå sina andelar i fardagsårets avkastning. Göta hovrätt yttrade, såvitt nu är i fråga: Emedan häradshövdingen von D:s rätt att genom testamente förordna varit inskränkt till sådan egendom, som honom enskilt tillhört och vid hans död i boet funnits, och till den avkomst av sådan egendom, som därefter varit att påräkna, samt häradshövdingen von D., vilken såsom fideikommiss innehaft säteriet Björkholm med därunder lydande hemman och lägenheter, således icke varit ägare av dessa fastigheter och därför icke heller berättigad att, på sätt som skett, genom testamente meddela förordnande om fastigheternas begagnande efter hans frånfälle, — — — prövade hovr:n rättvist att, med ogillande av testamentet i ifrågavarande del, förklara testamentet icke utgöra hinder för kärandena att utbekomma den andel i avkastningen, som — — — kunde dem såsom arvingar efter häradshövdingen von D. lagligen tillkomma.
    HD — som till samtidigt avgörande förehade ett annat mål rörande Björkholms gods och däri, med ändring av hovr:ns dom, förklarade hinder icke möta mot skifte av egendomen efter häradshövdingen von D:s död¹⁰ — kom

 

    ⁹ Jfr ock NORDLING, Föreläsningar öfver Ärfda balken III uppl. s. 280, där framställningen utgår från att fastigheten under fardagsåret kan förvaltas av den avlidnes borgenärer.

   ¹⁰ Jfr JA XXXI s. 136. Genom testamenten den 29/12 1724 och den 23/8 1735 hade professorn Johan Jakob von Döbeln o.h.h. Dorothea von D. förordnat, att godset efter deras död skulle tillfalla deras äldste son, sedermera kansli rådet J. J. von D., att av honom och hans arvingar brukas och besittas, samt tillika föreskrivit, att godset ständigt skulle förbliva vid namnet och familjen. Sedan Dorothea von D. avlidit, träffades den arvsföreningen, att godset allt framgent skulle tillfalla den äldste manlige avkomlingen efter henne. Efter häradshövdingen Johan Jakob von D:s död tillträdde en brorson till honom godset. Andra arvingar hävdade att godset borde gå i skifte. HD fann testamentena icke innefatta någon till förevarande tvist — om rättighet för endera av kanslirådet von D:s avkomlingar att med sina medarvingars uteslutande ensam såsom fideikommiss innehava Björkholms gods — lämplig föreskrift samt yttrade vidare, att den utan närvaro av skiftesmän eller andra vittnen ingångna arvsföreningen icke var bindande för arvingarna, som icke godkänt föreningen. 

   Avgörandet utesluter icke, att godset alltjämt var att betrakta som ett fideikommiss, nämligen av den alltjämt förekommande jämförelsevis ovanliga typen, där egendomen följer vanliga arvsregler men ej får säljas eller borttesta-

till samma slut som hovr:n men på ett annat skäl: Då säteriet Björkholm med därunder lydande hemman och lägenheter icke i häradshövdingen von D:s hand ägt egenskap av avlinge, fann HD, lika med hovr:n, det bemälde häradshövding saknat behörighet att om egendomens begagnande efter sitt frånfälle, på sätt som skett, förordna.

    Om än hovrättens dom innefattar ett stöd för den av Guldberg hävdade uppfattningen, kan dock — med den utgång målet fick i HD — någon avgörande slutsats icke dragas från fallet för de nu behandlade problemens del. HD, som måste ha utgått från att egendomen skulle skiftas, byggde sitt avgörande på grundsatsen att testamente icke fick upprättas om arvejord på landet. Jfr 17 kap. 1 § ärvdabalken, som upphävdes genom förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom. Det är emellertid att observera, att denna grundsats icke åberopades i 1858 års nedan återgivna fall, ehuru även där äldre testamentsrätt var tillämplig.¹¹
    Nästa fall som möter är HD:s ovan omtalade dom den 30 november 1858.

    Målet rörde en tvist mellan översten C. H. Nauckhoff m. fl., å ena, samt Maria Norling o. a., å andra sidan, angående klander av sekreteraren J. L. Nauckhoffs testamente, genom vilket denne bortgivit till ägo och användande allt vad hans bo tillhörde och varom han lagligen kunde på sådant sätt förordna. Testamentstagarna hade på grund härav gjort anspråk på att få bruka och draga nytta av testators fideikommissfastighet Näsbyholm under fardagsåret efter hans år 1853 timade död. Svea hovrätt ogillade klandret, enär samma års avkomst vore att hänföra till kvarlåtenskapen i testators bo och utgjorde såsom lösören sådan egendom, varöver han ägt frihet att förordna. HD yttrade enhälligt: Emedan vad förordningen den 3 april 1810 innehåller därom, att en avliden fideikommissaries stärbhusdelägare böra, där annorlunda ej finnes genom fideikommissförfattningen föreskrivet, njuta fardag vid fideikommissegendomen, icke må, på sätt sökandena förmenat, tydas därhän, som skulle därigenom blivit stadgad företrädesrätt emellan avliden fideikommissaries särskilda rättsinnehavare att besitta egendomen under fardagstiden, utan samma stadgande åsyftat allenast att bestämma om och i vad mån fardag vid fideikommissegendom skall äga rum innan, efter förre innehavarens död, efterträdande fideikommissarie får egendomen emottaga; ty och då, vid detta förhållande, för så vitt den angående ifrågavarande fideikommissegendom gällande testamentsförfattning icke utestänger iakttagandet av sådan fardagstid vid egendomen, vilka fråga, såsom rörande den sekreteraren N. efterträdande fideikommissariens rätt, icke i denna sak utgör föremål för prövning, sekreteraren N. icke varit av åberopade förordning betaget att genom testamente förfoga om avkastningen under fardagstiden av de egendomar, han under fideikommissrätt innehaft, och hinder därför ej heller i övrigt enligt lag förefinnes; alltså prövar HD rättvist hovr:ns dom att fastställa.

 

menteras. Det är tveksamt, huruvida fardagsbestämmelserna i 1810 års förordning — vilka uppenbarligen tillkommo med tanke på de mera typiska fideikommissen — äro tillämpliga i ett sådant fall.

   ¹¹ Den motsatta utgången i dessa fall är svårförklarlig. Ang. frågan huruvida fideikommissjord var att anse som arv eller avlinge se HOLMBÄCK, Om 1686 års testamentsstadga s. 81; BERGMAN, Testamentet i 1600-talets rättsbildning s. 106; COLLING, De fideicommissis familiarum illustrium s. 70, SCHREVELIUS, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt III s. 298; OLIVECRONA, Testamentsrätten II uppl. s. 450; NORDLING a.a. s. 274 f; WINROTH a.a. s. 74; BECKMAN, Svensk Familjerättspraxis s. 144; SANDSTRÖM, Promemoria ang. avveckling av bestående fideikommiss (SOU 1935:50) s. 9.

    Samma tankegång går igen i N 1872 s. 284 och utvecklas där med än större tydlighet.

    Innehavaren av Svenstorps fideikommiss överstekammarjunkaren friherre A. G. Gyllenkrook hade (bortsett frän ett legat) testamenterat all sin kvarlåtenskap, varöver han lagligen kunde förfoga, till räddningsinstitutet i Råby för vilseförda och vanvårdade barn. Räddningsinstitutet gjorde anspråk på förmånen av fardag till Svenstorp. överstekammarjunkarens son uttog stämning under bestridande av institutets anspråk. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i dom, att som innehavare av fideikommissfastighet varken, såsom käranden förmenat, på grund av förordningen den 3 april 1810, vilken endast åsyftade att ordna och bestämma rättsförhållandet uti ifrågavarande avseende mellan avliden fideikommissaries samtliga stärbhusdelägare, å ena, samt den av dem eller annan, som på grund av den i fideikommissbrevet stadgade successionsordningen ägde att efter förloppet av fardagsåret tillträda fideikommissegendomen, å andra sidan, eller på grund av något annat allmänt gällande lagbud vore betagen rättighet att till förfång för sina arvingar genom testamente till annan giva rättigheten att under fardagsåret njuta avkomsten av fideikommisset; samt slik rättighet, vilken vore en från fideikommissaries innehav av fideikommisset härledd rätt, icke vore att anse annorlunda än såsom en till avliden fideikommissaries bo hörande tillgång, den där jämväl kunde gå i betalning för hans gäld och förty utgjorde en del av hans kvarlåtenskap; varav följde, att då överstekammarjunkaren G. genom klandrade testamentet till vårdanstalten bortgivit all sin kvarlåtenskap, därunder jämväl måste anses vara inbegripen omtvistade rättigheten att under fardagsåret från den 14 mars 1866 till samma dag 1867 tillgodonjuta avkastningen av fideikommissegendomen Svenstorp, alltså prövade hovr:n rättvist käromålet att ogilla. Hovr:ns dom blev av HD enhälligt gillad.

    I övrigt synes, såsom redan framhållits, den debatterade frågan icke ha blivit ställd på sin spets.
    Att universell testamentstagare faktiskt åtnjutit fardagsförmån utan att detta, såvitt känt, föranlett gensaga framgår av rättsfallen NJA 1947 s. 132 och 1952 s. 136.
    Likaså framgår av flera rättsfall, att den avlidnes borgenärer disponerat över fastigheten under fardagsåret. Så i fallet N 1871 s. 683, där frågan bl. a. gällde, huruvida borgenärerna i den avlidnes urarvakonkurs voro skyldiga att med egendomens avkastning under denna tid svara för räntan å intecknad gäld. Frågan besvarades med ja. Även i det av Guldberg åberopade fallet NJA 1901 s. 522 hade borgenärerna i avliden fideikommissaries urarvakonkurs njutit avkastningen av fideikommisset under fardagstiden. Frågan gällde, huruvida konkursboet var skyldigt att redovisa avkastningen till en borgenär, vilken av fideikommissarien blivit tillförsäkrad rätten att uppbära fideikommissets avkastning under fardagsåret efter dennes död. Fallet, däri den angivna frågan besvarades nekande, synes icke medgiva några slutsatser för de här behandlade problemens del.¹² Att separationsrätt icke medgavs i konkursen ter sig ganska naturligt ur sakrättslig synpunkt.¹³

 

    ¹² Rätten till avkastningen skulle inträda först med fideikommissariens död. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om icke utfästelsen — som ej torde ha fyllt förutsättningarna för att kunna uppfattas som ett testamente — i våra dagar skulle ha ansetts ogiltigt enligt 3 § lagen om arvsavtal.

   ¹³ Jfr NJA 1906 s. 163 och 1937 s. 63. I båda fallen hade fideikommissarie tillförsäkrat X rätt att uppbära framtida avkastning — arrende- och hyresbelopp — från fideikommisset. I fideikommissariens konkurs ansågs X ej äga bättre rätt än övriga borgenärer till avgifter, som förfallit efter konkursens början. Se däremot SvJT 1933 rf. s. 1.

I det i NJA 1945 not. A 84 anmärkta fallet omhänderhade likaledes konkursbo förvaltningen av fideikommissfastighet under (del av) fardagsåret.¹⁴
    Påpekas bör också i detta sammanhang, att dödsboet under fardagstiden torde vara bundet av de nyttjanderätter till egendomen, som fideikommissarien upplåtit.¹⁵
    Slutligen skall här omnämnas tre relativt sentida avgöranden i arvsskattemål, i vilka HD gjort vissa uttalanden om fardagsförmånen. I NJA 1943 s. 614 och 1944 s. 356 IV uttalade HD, att förmånen icke var av beskaffenhet att skola jämlikt 1914 års arvsskatteförordning betraktas som tillgång i boet. I fallet NJA 1952 s. 136, som avdömdes enligt nu gällande arvsskatteförordning, ansågs förmånen icke vara av beskaffenhet att skola betraktas vare sig såsom tillgång i den avlidne fideikommissariens dödsbo eller såsom en dödsbodelägarnas rätt av fideikommissnatur. Dessa uttalanden kunna synas strida mot den uppfattning, som kom till uttryck i 1858 och 1872 års ovan återgivna fall. Vad beträffar 1943 och 1944 års avgöranden — däri redan av HD:s formulering framgår att betraktelsesättet var skatterättsligt — är emellertid att märka, att enligt 1914 års arvsskatteförordning värdet av fideikommissrätt till fast egendom skulle beräknas med utgångspunkt från fideikommissariens ålder vid företrädarens död och icke vid fardagsårets utgång samt att härvid avdrag ej medgavs för värdet av fardagsförmånen.¹⁶ Vid sådant förhållande är det fullt naturligt, att arvsskatt icke därjämte uttogs för förmånens värde. Hur fideikommissrättens värde skall beräknas enligt nu gällande arvsskatteförordning, är en öppen fråga.¹⁷ Några bestämda slutsatser för de här behandlade civil-

 

    ¹⁴ Innehavaren av Gälareds fideikommiss R. von Schedvin hade genom avtal utfäst sig att på Gälareds förvaltningsaktiebolag överlåta alla de rörande fideikommissegendomen upprättade arrendekontrakt, som gällde vid avtalets ingående, samt medgivit bolaget rätt att, då dessa kontrakt löpt ut, självt verkställa utarrendering av samma lägenheter. Sedan von S. avlidit och hans dödsbo avträtts till konkurs, uppstod tvist mellan konkursboet och bolaget bl. a. om rätten till vissa arrendebelopp, som förfallit till betalning och jämväl betalats efter von S:s död men före konkursens början. Beloppen ansågos tillkomma bolaget. (I fråga om huvuddelen av arrendekontrakten ansågs bolaget vid von S:s död icke ha ägt någon bestående rätt till arrendebeloppen. De avgifter, som uppburits enligt dessa kontrakt, ansågos därför tillkomma konkursboet.) Ett j:råd fann avtalet till sin innebörd vara att likställa med en överlåtelse av själva fideikommissrätten. Avtalet måste därför anses strida mot grunderna för 4 kap. 4 § andra stycket testamentslagen, varför konkursboet ägde bättre rätt till samtliga belopp. 

   Jfr angående sistnämnda fråga JA VIII s. 217, NJA 1902 s. 137 och 1948 s. 729 samt SvJT 1933 rf. s. 1. Se ock N 1871 s. 657 och NJA 1937 s. 594.

    ¹⁵ Se NJA 1884 s. 170 och 1945 s. 129 samt SKARSTEDT m. fl., Arrendelagstiftningen av år 1943 s. 58. Jfr ock NJA 1922 s. 212.

   ¹⁶ Se NJA 1944 s. 356 I—III; jfr ock NJA 1937 s. 217, 1923 s. 638, 1905 s. 42 och 1882 s. 545.

   ¹⁷ Enligt 8 § inträder skattskyldigheten, då den föregående innehavarens rätt upphör. Huruvida dödsbo eller annan, som besitter egendomen under fardagsåret, är att härvid anse som innehavare, är emellertid oklart. Jfr motiven SOU 1939: 18 s. 227, varest talas om änkas besittningsförmån (sådan förmån utgår i förekommande fall merendels så länge änkan lever ogift). EBERSTEIN, Den svenska arvslotts- och gåvobeskattningen II uppl. s. 60 anser att värdet skall beräknas efter fideikommissariens ålder vid fardagsårets utgång samt åberopar till stöd härför NJA 1952 s. 136. Underrätten hade där tillämpat den av

rättsliga problemen kunna därför icke dragas från 1952 års fall, där avgörandet trots formuleringen torde — liksom i de tidigare fallen — ha helt dikterats från skatterättsliga synpunkter (jfr också rättsfallets rubrik).¹⁸
    Sammanfattningsvis må anföras, att varken uttalandena i de nyssnämnda arvsskattemålen eller vad eljest hittills förekommit synes innefatta tillräckliga skäl att frångå den i 1865 års uppsats hävdade, av klara prejudikat bekräftade åsikten, att 1810 års förordning icke avser att reglera, vilka av den avlidne fideikommissariens särskilda rättsinnehavare som kunna göra anspråk på fardagsförmånen, samt att förmånen vid sådant förhållande ingår i kvarlåtenskapen och är underkastad vanliga regler om gäldsansvar och verkan av testamente.

Ulf Lundvik