SVANTE BERGSTRÖM 313att — något post festum — fästa uppmärksamheten på ytterligare ett arbete om förlagsrätt, nämligen finländaren HANS SAXÉNS avhandling »Förlagsavtalet». Det är ingen större fara för att dessa arbeten skall förlora sitt värde, när de nya nordiska upphovsrättslagarna träder i kraft. Dels är de nu aktuella lagförslagens reglering av förlagsrätten mycket ofullständig, dels har de båda författarna tagit hänsyn till dets. k. Köpenhamnsutkastet, som, trots vissa ändringar, dock ligger till grund för dessa lagförslag.
    Det har varit mycket stimulerande att ta del av Saxéns arbete. Den förlagsrättsliga utgångspunkten ger ofta en ny och kanske överraskandebelysning åt vissa grundfrågor inom den egentliga upphovsrätten, såsom bearbetarrätten. När denna senare rätt diskuterats, t. ex. i den svenska auktorrättskommitténs betänkande, har man regelmässigt haft en annan bearbetare än upphovsmannen själv för ögonen. Men om upphovsmannen genom förlagsavtal upplåtit ensamrätt till en förläggare, bör han inte utan vidare kunna bearbeta och utge — eller låta utge —ifrågavarande verk. Är bearbetningsbegreppet detsamma, vare sig upphovsmannen själv eller en utomstående uppträder som bearbetare? I vad mån är upphovsmannen förpliktad att — liksom en utomstående —respektera förläggarens bearbetarrätt? Den sistnämnda frågan, som på ett intresseväckande om än icke invändningsfritt sätt behandlats av Saxén (s. 125 f.), får väl anses vara reglerad genom det svenska lagförslagets 39 §, som dock torde kunna bli föremål för skiftande tolkningar.
    Ett närliggande problem är, i vad mån upphovsmannen, när han kränker förläggarens ensamrätt, blott blir skadeståndsskyldig eller omhan dessutom kan ådra sig straffansvar. Frågeställningen kan vid förstapåseende nästan verka stötande. Kan man verkligen tänka sig att straffa upphovsmannen, för att han i olika former ger spridning åt sinaegna tankar, konstnärliga idéer osv.? Saxén utgår från att ett principiellt straffansvar är tämligen självklart; upphovsmannen sägs göra sigskyldig till en upphovsrättskränkning, »då han inkräktar på förlagsrätten» (s. 67). I andra sammanhang diskuterar han, när en dylik kränkning eller enbart en avtalskränkning föreligger; vid avtalskränkning kommer icke straffansvar i fråga. Så vitt jag kan se har den svenska auktorrättskommittén blott berört problemet med några i förbigående fällda ord. I ett sammanhang (SOU 1956:25 s. 276) uttalas sålunda, att den som förvärvat ensamrätt till ett verk kan föra talan mot den som gör intrång i denna rätt, »i förekommande fall även mot upphovsmannen själv.» Man får närmast intrycket att talan mot upphovsmannen enligt kommitténs mening kan avse även straffansvar. I sådant fall är emellertid ett annat uttalande i betänkandet från »pedagogisk» synpunkt mindre lyckat, nämligen vad som på s. 425 sägs om att straffstadgandet i 53 § icke hänvisar till 3 kap. (om upphovsrättens övergång). »Åsidosättande av däri meddelade föreskrifter är således ej förenat med ansvar men kan föranleda skadeståndsskyldighet». Vad gäller i så fall för överträdelse av 39 §, som in dubio förbjuder upphovsmannen att under tiden för för lagsavtalets bestånd utge verket pånytt i den form och på det sätt som avses i avtalet? Kommitténs mening framgår emellertid klarare på s. 276, där det sägs, att sådana vill-

314 SVANTE BERGSTRÖMkor i ett avtal om överlåtelse av upphovsrätt som omedelbart anknyter till förfoganderätten medför sedvanliga påföljder enligt 7 kap. (om ansvar och ersättningsskyldighet), medan andra villkor i allmänhet medför blott skadeståndsskyldighet. Saxéns avhandling ger intressanta synpunkter på hur man skall dra gränsen mellan dessa både typer av villkor.
    Ett annat fall av mindre lyckad formulering i de nordiska lagförslagen har t. o. m. vilselett Saxén. Han diskuterar (s. 190 f.) den situationen, att en tidsbestämd förlagsrätt håller på att utgå och en annan förläggare, som erhållit rätten att efter denna tid utge verket, ligger i startgroparna för att snabbast möjligt få fram sin utgåva; en liknande situation kan uppstå, då verkets skyddstid håller på att utlöpa. Hur långt i förberedelsearbetet kan förläggaren gå utan att göra sig skyldig till ett olovligt framställande av exemplar? Saxén menar, att han i varje fall utan vidare kan framställa trycksatser, klichéer och andra hjälpmedel för framställning av det färdiga bokexemplaret, och grundar sin mening bl. a. på att det av lagtexten (svenska förslaget 55 §) framgår, att dylika hjälpmedel icke är att betrakta som exemplar. Lagtexten är otvivelaktigt förvillande:

    »Har exemplar av verk framställts ... i strid mot denna lag . .., äger rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplaret, så ock (kurs. här) av trycksats, kliché, form eller annat hjälpmedel som kan användas endast för framställning därav.»

    Förklaringen till att hjälpmedlen överlag uppställts som en särskild kategori vid sidan av exemplar kan knappast vara, att lagtextförfattaren velat bereda domstolarna möjlighet att föreskriva åtgärder även beträffande sådana lovlic/t framställda hjälpmedel som använts för att framställa olovliga färdiga exemplar. Troligare är, att man här släppt det vidare exemplarbegrepp som med en språkligt sett föga tilltalade formulering inaugurerats i 2 § 2 st.:

    »Såsom framställning av exemplar anses även att verket överföras på anordning, genom vilket det kan återgivas.»

    I motiven till detta stadgande sägs emellertid uttryckligen (SOU 1956:25 s. 101), att »även trycksatser, klichéer, gjutformar, matriser av olika slag äro anordningar genom vilka verket kan återgivas.» En förläggares förberedelsearbete i form av sättning e. d. bör alltså vara en olovlig framställning av exemplar; man kan väl knappast påstå, att framställningen skett för enskilt bruk enligt 11 § och därför är lovlig.
    På s. 226 f. diskuterar Saxén de svåra problem som uppkommer i samband med s. k. delad förlagsrätt (särskilt då en förläggare erhålliträtten för ett land, en annan rätten för ett annat land). Frågan hör till dem som endast i förbigående berörts i den svenska auktorrättskommitténs betänkande (jfr s. 276). Av stor praktisk betydelse är, hur absolut förbudet att sprida exemplar från det ena landet till det andra får anses vara; just nu är denna fråga aktuell beträffande grammofonskivor (där problemet är detsamma, ehuru det inte är fråga om förlagsrätt). Saxén vill jämställa exemplar, som spritts till ett land, vilket förlagsrätten inte omfattar, med olovligt framställda exemplar (s.226). Spridningen skulle således utgöra en — straffsanktionerad —

ANM. AV HANS SAXÉN: FÖRLAGSAVTALET 315upphovsrättskränkning, och förbudet mot spridning skulle gälla förenvar. Som Saxén själv antyder (s. 227) är det tvivelaktigt, om ett så långtgående förbud kan intolkas i lagförslagets text (jfr svenska förslaget 53 § 2 st. och 23 §).
    Även om man — som recensenten — inte kan dela Saxéns syn på upphovsrättens grundfrågor eller i övrigt på åtskilliga punkter är av annan mening, så kan det inte förnekas, att avhandlingen är av stort värde för både praktiker och teoretiker, främst därför att Saxén har samlat och systematiserat material och synpunkter, icke minst från utländsk rätt, beträffande alla väsentliga problem inom det svårpenetrerade område som förlagsrätten utgör.

Svante Bergström