JOHS. ANDENÆS. Alminnelig strafferett. Oslo 1956. Akademisk Forlag. XIX + 544 s. Inb. nkr. 56,00.
    Genom tillkomsten av detta arbete har Norge fått en förstklassisk modern lärobok i straffrättens allmänna del. Danmark har redan tidigare en motsvarighet i HURWITZ' Den danske kriminalret, almindelig del (se SvJT 1953 s. 164). För Sveriges del har man all anledning att önska att vi, sedan brottsbalksreformen förts i hamn, få en fullständig lärobok i straffrättens allmänna del av samma kvalitet som dessa båda verk.
    Professor ANDENÆS' bok skiljer sig till sin uppläggning från äldre läroböcker i straffrättens allmänna del därigenom att den innehåller mycket stoff, som icke är av direkt juridisk art. Efter en allmän inledning om brott och straff, straffrätten och dess hjälpvetenskaper samt straffrättens källor och litteratur komma ett par avsnitt om kriminaliteten och dess orsaker samt om straffets ändamål och verkningar.

Förf. övergår därefter till rent juridiska frågor. Under rubriken »Den lovstridige handling» behandlar han därvid legalitetsprincipen, tolkningsfrågor och andra problem rörande strafflagens tillämpning, kausalitet och underlåtenhet. Härpå följa avsnitt om objektiva straffrihetsgrunder (förf. föredrager termen »straffrihetsgrunner»), »den subjektive skyld» (dolus, culpa, rättsvillfarelse, strikt ansvar och ansvar för juridiska personer), personliga förutsättningar för straffbarhet (tillräknelighetsfrågor samt problemet om straffansvar vid rus), medverkan och försök till brott samt brottskonkurrens. Förf. ger därefter en framställning av det straffrättsliga reaktionssystemet, i vilken han lika mycket uppehåller sig vid de olika åtgärdernas faktiska utformning och användning som vid själva regelsystemet. Boken avslutas med några rent juridiska avsnitt om åtal och preskription samt om strafflagens tillämpning i rum och tid.
    Denna uppläggning av en lärobok i straffrätt med intagande av mycket material av kriminologisk natur förekommer även i andra moderna läroböcker i straffrätt. Sålunda ha ungefär samtidigt med Andenæs' bok i Frankrike utkommit två läroböcker, i vilka författarna för att anpassa sig till 1954 års reform av studiegången för »licenceen droit» sammanfört straffrätt och kriminologi, nämligen VOLIN & LÉAUTÉ, Droit pénal et criminologie (Thémis, Paris 1956) och Stefani & LEVASSEUR, Droit pénal général et criminologie (Dalloz, Paris 1957).
    Det är mycket som talar för en dylik gemensam behandling av straffrätt och kriminologi. Andenæs anför i sitt förord (s. V), att en straffrättsjurist i våra dagar icke kan lösa de tolkningsproblem, som lagen ger upphov till, enbart genom att vara en »skarpskodd jurist».Det fordras även kunskap om bakomliggande realiteter, om dem som drabbas av straffrättsliga reaktioner, orsakerna till deras konflikter med samhället och verkningarna på dessa människor och på medborgarna i gemen av samhällets ingrepp. Förf. anför också ett annat skäl för sin metod att utforma en lärobok i straffrätt. Denna disciplin genomgår för närvarande en omdaningsperiod, i vilken traditionella grundbegrepp såsom straff, skuld och tillräknelighet ställas under debatt och krav på medicinsk, psykologisk och pedagogisk behandling av lagöverträdare i st. f. straff tränga sig fram. Ett studium av gällande rätt, som dreves isolerat från den kriminalpolitiska debatten skulle därför enligt förf. bliva fattigare än det behövde vara.
    Vad förf. sålunda anfört förtjänar ett livligt instämmande. Den tiden är förbi, då man trodde, att juristen kunde reda sig genom att med en logiskt-grammatikalisk tolkningsmetod koncentrera sig på lagtexten och på det hela taget lämna ur sikte de sociala realiteter, som lagen var avsedd att reglera. Det är heller inte lämpligt, att juristerna sakna kunskap om de aktuella meningsbrytningarna inom kriminalpolitiken. Sådana överväganden ha i Sverige lett till att viss undervisning i kriminologi och kriminalpolitik i samband med straffrättsundervisningen föreskrivits i 1958 års stadga ang. juridiska examina.
    Att i en lärobok sammanföra behandlingen av det straffrättsliga regelsystemet med relativt fylliga avsnitt av kriminologiskt innehåll är emellertid ett vanskligt företag. En sådan bok riskerar att få ett

tämligen heterogent innehåll och att präglas av en inre spänning, beroende på att straffrätten och kriminologien, trots sitt nära samband, i fråga om metod äro helt skilda vetenskaper. Straffrätten är en normvetenskap och behandlar — särskilt till sin centrala del som sysslar med brottsbeskrivningarna och icke med brottspåföljderna — ett system av regler för social kontroll, vilket till sin struktur åtminstone än så länge är väsentligen traditionellt utformat. Dess problematik bestämmes i hög grad av spänningen mellan behovet av effektiv socialkontroll med straffrättsliga medel och hänsynen till legalitet och rättssäkerhet. Kriminologien däremot är en vetenskap med sociologisk och naturvetenskaplig problematik, med metoder, som befinna sig i ständig utveckling, och med resultat, som hittills måste betecknas såsom osäkra. Så som kriminologien hittills huvudsakligen bedrivits har den dessutom mera beröring med det straffrättsliga reaktionssystemet än med den centrala straffrätten. Försöker man behandla straffrätt och kriminologi gemensamt, kan man riskera, att ingendera vetenskapen kommer fullt till sin rätt. Det kan därför ifrågasättas, om det icke är lämpligare att — på det sätt som den nya svenska examensordningen synes förutsätta — behandla brottsrekvisiten för sig i ett sammanhang och att sammanföra undervisningen rörande reaktionssystemet eller huvuddelen därav med undervisningen i kriminalpolitik och kriminologi.
    Förf. har emellertid lyckligen övervunnit de flesta svårigheter, som hans disposition medfört, och skapat en väl avvägd, instruktiv och lättläst lärobok, vilken i stora delar har mycket att ge även såsom handbok åt den utbildade juristen.
    Vad det kriminologiska och kriminalpolitiska inslaget i boken beträffar, ger förf. — såsom man ju hade anledning att vänta — en åskådlig och varmt engagerad men samtidigt väl balanserad och omdömesgill framställning av dessa brännande problem, vilken är baserad på ingående kunskap om såväl praktisk kriminalpolitik som den vetenskapliga diskussionen. Rörande den i Sverige för närvarande aktuella frågan om avskaffandet av termen straff, uttalar förf.(s. 91) att den väcker icke blott juridiska och lagtekniska utan även grundläggande moralfilosofiska problem, men att man från praktisk synpunkt tills vidare måste konstatera, att begreppen skuld och straff äro solitt förankrade i det allmänna medvetandet och att lagstiftaren måste taga hänsyn till detta såsom en social realitet. Om man en gång kommer därhän, att tanken på straffet som en rent social försvarsåtgärd utan prägel av fördömelse tränger igenom i det allmänna uppfattningssättet och påverkar de straffrättsliga institutionerna, kan det enligt förf. tänkas, att namnbytet till slut kommer som det naturliga resultatet av utvecklingen. I Norge är detta emellertid för närvarande enligt förf:s åsikt icke aktuell politik.
    I sin framställning av det rent straffrättsliga stoffet har förf. i många hänseenden kunnat bygga på sitt eget välkända arbete Straffbar unnlatelse (Oslo 1942), vilket inträngande behandlar ett flertal problem i straffrättens allmänna del (jfr SvJT 1943 s. 168). Det skulle föra för långt att här i detalj gå in på förf:s framställning. Av hänsyn till bokens syfte såsom lärobok har förf. i många hänseenden inskränkt

sig till att draga upp huvudlinjerna för problemens lösning. Stundom har han dock fördjupat sin behandling av stoffet utöver vad lärobokssyftet kräver. Detta gäller t. ex. avsnittet om rättsvillfarelse, där förf., som synes ha samma grundsyn som anm. i dennes arbete Omrättsvillfarelse (1956), ger uttryck för en uppfattning rörande lämpligheten de lege ferenda av en uppdelning av rättsvillfarelse i egentlig och oegentlig rättsvillfarelse, som avviker från vad anm. för sin del förordat, samt partierna rörande straffmätning (jfr förf. i NTfK 1958s 170 ff.) och konfiskation. Av särskilt intresse för en svensk läsare äro vidare avsnitten om kausalitet, samtycke såsom straffrihetsgrund, dolus med behandlingen av det i norsk och dansk rätt erkända s. k. sannolikhetsuppsåtet, som i vissa situationer träder i st. f. dolus eventualis, samt culpa. Intressant är också att i förf:s framställning iakttaga hur norsk rätt beträffande straffbarheten för försök till brott intager en mellanställning mellan den extensiva danska och den restriktiva svenska rätten.
    Andenæs' lärobok har redan hunnit bliva ett straffrättsligt standardverk, till vilket nordiska teoretiker och praktiker vant sig att regelbundet vända sig vid ställningstagandet till besvärliga straffrättsliga frågor.

Hans Thornstedt