210 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT Konventionen om de mänskliga rättigheterna. Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av d. 4 nov. 1950 trädde i kraft d. 3 sept. 1953; ett tilläggsprotokoll av d. 20 mars 1952 trädde i kraft senare, nämligen d. 18 maj 1954. Konventionen är såtillvida ovanlig, att den icke avser att i första hand binda de deltagande staterna i förhållande till varandra utan innebär åtagande från de ratificerande ländernas sida att tillförsäkra de egna medborgarna, att vissa minimikrav i rättssäkerhetshänseende skola uppfyllas i intern lagstiftning och rättstillämpning.
För att trygga iakttagandet av konventionens stadganden upptar denna regler om två kontrollorgan, dels europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, dels ock europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Av dessa har den förra varit verksam sedan maj 19541; den har sedan d. 5 juli 1955 haft befogenhet att upptaga klagomål också från enskilda, en rätt som tillkommer kommissionen dock endast i den mån det land, mot vilket sådan individuell klagan riktas, förklarat sig erkänna kommissionens behörighet att mottaga individuella framställningar. Sverige har som bekant avgivit sådan förklaring för sin del. Kommissionen är närmast ett slags utrednings- och förhandlingsorgan, som i första hand skall söka åstadkomma en uppgörelse i godo. I sista hand blir det emellertid Europarådets ministerkommitté, som får avgörandet, förutsatt att domstolen icke kopplas in. Detta har hittills ej kunnat ske, då domstolen icke existerat.
Enligt konventionen skall den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i sista hand slita tvister om konventionens tillämplighet. Den skall bestå av domare till det antal, som Europarådet har medlemmar (15). Domarna väljas av Europarådets rådgivande församling för en tid av nio år bland de av medlemsstaterna föreslagna, vilka skola vara framstående jurister (domare eller rättslärda). Endast fördragsslutande part eller kommissionen äger hänskjuta ett mål till domstolen. Domstolens utslag är slutgiltigt; de fördragsslutande parterna ha förbundit sig att efterkomma utslagen i alla de mål, i vilka de äro parter.
För att domstolen skall komma till stånd krävs det emellertid enligt konventionen att minst åtta av medlemsländerna avgivit en förklaring av innehåll att de erkänna att i alla frågor angående tolkning och tillämpning av konventionen domstolens jurisdiktion är för parten tvingande i och för sig och utan särskild överenskommelse. Detta antal förklaringar uppnåddes d. 3 sept. 1958 i samband med att femårsdagen av konventionens ikraftträdande firades å Bryssel-utställningen. Sådan förklaring hade tidigare avgivits av Irland, Danmark, Nederländerna, Tyska förbundsrepubliken, Belgien och Luxemburg. Island och Österrike lämnade vid nyss nämnda tillfälle de två återstående behövliga förklaringarna och därmed förelågo förutsättningarna för domstolens upprättande. Frågan om Sverige skall underkasta sig domstolens jurisdiktion kommer att prövas av 1959 års riksdag i anledning av väckta motioner.
Val av domare har ägt rum vid Europarådets session i januari 1959. Som svensk medlem i domstolen har invalts prof. Åke Holmbäck. I och med att domstolen nu blivit tillsatt, har konventionens regler bragts i tillämpningfullt ut.
G. P.