JURIDISKA FAKULTETEN I UPSALA 350 ÅR
AV PROFESSOR HALVAR G. F. SUNDBERG
När Upsala universitet år 1593 efter reformationens stormar återupprättades på initiativ av Upsala möte samma år, var syftet därmed enligt hertig Carls och rådets motivering, att »i ett så berömligt konungarike åtminstone en högskola borde finnas, där personer kunde uppfostras till användning i det världsliga och andliga regementet». Denna dubbla uppgift, uttalad i ordalag, som synas hava hämtats från Laurentius Petri kyrkoordning av år 1571, kunde likväl universitetet knappast fylla. Till en början hade det snarast karaktären av ett prästseminarium, såsom även framgår av dess första utrustning med tre teologiska och fyra filosofiska lärostolar; härtill kom en professur i medicin, som dock besattes först långt senare.
Initiativet till inrättandet av en juridisk lärostol synes hava tagits av Carl IX, som vid riksdagen i Norrköping år 1604 framlade ett förslag om universitetets utökning till elva »läromästare», varav en skulle vara»juris consultus, eller jurist, vilken hör till att läsa och profitera jurisprudentiam, det är lagen, ethicam och politicam». Det dröjde dock några år, innan denna tanke kom att förverkligas. År 1609 blev emellertid Johannes Messenius, vars namn står inristat på universitetshusets norra fasad, av Konungen utnämnd till juris et politices professor, och han höll sin inträdesföreläsning den 6 mars samma år. Messenius, som var sin tids främste vetenskapsman på historiens område, men vars juridiska insatser äro föga kända, stannade endast några år i Upsala. Redan år 1613 blev han föreståndare för riksarkivet och följande åren av de ofrälse assessorerna i den nyinrättade hovrätten. Som bekant misstänktes han senare för dolda förbindelser med jesuiterna och dömdes för papistiska stämplingar. Straffet fick formen av förvisning till Kajaneborg, där han hölls i ett tjuguårigt, tidvis fruktansvärt fängelse men trots sina lidanden in i det sista med okuvlig energi fortsatte sitt historiska författarskap. I Upsala hade han efterträtts av Jonas Magni såsom professor i politik, historia och juridik, men denne övergick år 1620 till att bliva blott »historiarum professor» och slutligen år 1624 teolog.
Vid 1617 års riksdag hade från prästerskapets sida framförts bland annat önskemålet om två juridiska professurer. Detta realiserades vid 1620 års universitetsreform: enligt denna skulle den ene tyda Sveriges lag och den andre läsa över institutiones juris civilis och philosophia
moralis. När Gustaf II Adolf på samma års riksdag begärt prästerskapets yttrande över vissa punkter rörande undervisningsväsendet, hade han framhållit, att universitetet och skolorna vore ganska illa ordnade, varav följden blivit, att få funnes, som kunde väl förestå predikoämbetet, men platt inga duglige till det världsliga regementet; »det finns», sade konungen, »knappt en god stadsskrivare få, ej en försvarlig fogde och skrivare på landet. De allra flesta, som bekläda ämbeten, vare sig i stad eller på landet, äro så olärde, att somliga ej ens kunna skriva sitt eget namn». Behovet av en ämbetsmannautbildning var sålunda en av anledningarna till universitetsreformen och till att universitetet utrustades med tvenne professurer i juridik.
Rekryteringen var dock bekymmersam. Brist på både ekonomiska och personella resurser medförde, att lärostolarna i stor omfattning stodo obesatta; detta var sålunda ett år fallet med båda de juridiska professurerna. Genom Gustaf Adolfs donation år 1624 av de gustavianska arvegodsen och andra inkomster lades emellertid en av statsfinanserna oberoende grund för universitetets verksamhet, och 1625 års privilegier med följande års konstitutioner gav universitetet en fastare organisation, varigenom även en klar fakultetsindelning fastställdes. Samma år fick lärostolen i svensk rätt Crusius såsom förste innehavare, och denne förrättade även år 1629 den första doktorspromotionen i fakultetens historia, då Sidenius, som tre år senare tillträdde den andra professuren, promoverades till juris doktor. Crusius togs emellertid i anspråk för hovrätten år 1631, varför undervisningen ett par år återlåg nere. År 1634 övergick Sidenius till den svenska professuren, och holsteinaren Johannes Loccenius tillträdde den andra. Vid sidan av den ungefär samtidige Stjernhöök, som erhöll professur vid det år 1640 inrättade universitetet i Åbo, framstår Loccenius som en av den svenska rättsvetenskapens grundläggare; ett uttryck härför är att även hans namn inristats å universitetshuset. Det dröjde likväl, innan de stabilare lärarförhållandena gåvo effekt. Ännu vid en av Axel Oxenstierna och av Johan Skytte såsom universitetskansler företagen visitation år 1637 anmärktes, att det vore svårt att finna skickliga personer, som kunde administrera officia publica. Som bevis härpå framhölls borgmästare och råd i Upsala, »vilka ringa förstånd hava till att sina ombetrodda ämbeten förrätta» — ett tillstånd, för vilket sålunda fakulteten tillskrevs ett visst ansvar. En tredje professor och två adjunkter ansågos erforderliga för att vinna bättre förhållanden. Någon dylik förstärkning kom likväl icke till stånd, och vid ett nytt besök av Oxenstierna sex år senare fann denne, att juridiska fakulteten fortfarande lämnade mycket övrigt att önska. 1648 års stat upptog emellertid lön åt en adjunkt, vilken befattning fakulteten därefter fick behålla. En samtidig e. o. professur med växlande ämnesområde försvann däremot efter några sekler. En tid voro professurerna till och med fyra genom att Johannes Schefferus, ordinarie professur skytteanus, tillika var professor honorarius juris naturae et gentium och alltså företrädde även folkrätten. I verkligheten var dessutom juridiken så till vida starkare representerad som statsrätten och delvis även förvaltningsrätten betraktades såsom nära sammanhängande med etik och politik och sålunda som ämnen, vari även andra än jurister kunde försöka sig, något
vilket ock föranledde gränskonflikter, såsom ej onaturligt var, enär den rudbeckianskt fantasifulle professorn i svensk rätt Carl Lundius var enväldets statsrättslige teoretiker och energiske förespråkare, men även känd för sin kritiska inställning till häxprocesserna; också han har, om ock sedermera hårt kritiserad, ansetts såsom ett av fakultetens stora namn, hugfäst på universitetshuset.
Växlingarna i professurernas antal finna en förklaring i de svårigheter, som föranleddes därav, att budgeten väsentligen vilade på avkastningen av universitetets förmögenhet, något som kunde nödvändiggöra sådana otillfredsställande åtgärder som vakanssättning eller indragning av äldre professurer för att erhålla medel till avlöning av de nya, eller att nyutnämnda professorer måste åtnöjas med adjunktslön eller rentav fingo gå lönlösa.
Under frihetstiden började de politiska partierna ägna ett livligt intresse åt fakulteten. Hattarna önskade sålunda, att den merkantilistiska politiken, med dess statliga regleringar av näringslivet, skulle stödjas av en särskild professur. När fakultetens båda lärostolar på en gång blevo lediga år 1739, begagnades detta för att sammanslå professurerna i svensk och romersk rätt, under åberopande av att dylik förening förekomme vid de båda andra universiteten, i Åbo och Lund. Den lediga lärostolen ombildades till en professur i jurisprudentia oeconomiae etcommerciorum, d. v. s. nationalekonomi och de därtill anslutande ämnena finans-, politi- och näringsrätt. Denna besattes med merkantilsystemets teoretiker Anders Berch, för vars räkning omorganisationen skett, och som rekommenderats av ständernas handels- och ekonomideputation, vars sekreterare han var; han skapade oeconomicum vid Fyristorg, där hans namn är inristat, men behandlade även juridiska ämnen och författade bland annat en avhandling om nederlagsrätt, ett ämnesområde, som även intresserat den nuvarande ämnesrepresentanten. Berch var den förste, som bemyndigades använda svenska språket i sin undervisning; i övrigt gavs denna fortfarande i princip å tidens internationella lärdomsspråk, latin.
Fakulteten förstärktes år 1758 med en ny adjunktur, vilken blev bestående. De professurer, som tillkommo under detta århundrade, försvunno däremot åter. Den ena inrättades år 1747 och hade till ämne processrätt; den innehades åren 1766—1772, efter en intervall, av Olof Rabenius, vilken hade mössympatier och utnämnts efter ständernas rekommendation, men trots sin ungdom — han avled vid 42 års ålder — hann förvärva ställningen såsom den främste av universitetets juridiska lärare under detta tidevarv; även hans namn finnes inhugget å universitetshusets norra fasad. Den andra professuren inrättades år 1759 för att behandla statsskicket och försvann efter Gustaf III:s statsvälvning men återkom efter ett par år med samma innehavare, vid vars död år 1789 den åter indrogs. Liksom under föregående tidevarv behandlades emellertid statsrätten liksom andra juridiska ämnen även inom andra fakulteter, främst av skytteanska lärostolens innehavare och professuren i praktisk filosofi; en överflyttning av skytteanska professuren till fakulteten var till och med ifrågasatt.
Den utbildning, som bedrevs vid fakulteten, avsåg egentligen att va-
ra av rättsvetenskaplig karaktär, och kandidat- och licentiatexamina nådde också under frihetstiden fastare former. Däremot ansågos juridiska studier av mindre vikt för praktiska jurister; i ett uttalande år 1726 anmärkes, »att de, som vilja bliva jurister, överge både akademi och studier, förrän de väl hava fått titta i en lagbok, eftersom de härintet tillfälle hava att få lära något i praxi, vilken efter denna tidens allmänt fattade inbillning gör hela karlen uti domarväsendet». Emellertid hade universitetets uppgift av en ämbetsmannautbildningsanstalt framhållits redan av Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna. Denna egenskap av ett »riksens tjänsteverk» blev under 1700-talet alltmera utpräglad; forskningen ansågs främst tillhöra uppgifterna för vetenskapsakademien och övriga lärda samfund. Berch framhöll kort efter sitt ämbetstillträde behovet av ämbetsexamina. Även Nehrman-Ehrenstråle i Lund föreslog en dylik, och denna tanke upptogs av hattarna och ledde till KF 10/3 1749, där Kungl. Maj:t »av öm omvårdnad om rättvisans handhavande» fann sig föranlåten förordna, »det ej någon skall tillåtas auscultera och advocere, eller antagas till notarius i de verk, varest rättegångssaker förekomma och drivas, icke förordnas till fiskal, ej heller föreslås till auditeur, landssekreterare och borgmästare», som ej erhållit vederbörligt vittnesbörd, att de ägde tillräcklig insikt i lagfarenheten, enär denna icke »nog grundeligen kan läras, så framt ej förut en god och tillräcklig kunskap därutinnan blivit genom studier inhämtad». Kravet utsträcktes genom KF 9/3 1750 »till dem, som lämpat sin håg att tjäna vid de andre regeringens civile grenar». Författningarna bilda grunden till de s. k. hovrätts- och kansliexamina, vilka bestått fram till vårt sekel. Stadgandena bibehöllo sin giltighet intill KK 13/5 1865 angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar, vilken icke blivit upphävd utan i princip ännu äger tillämpning, ehuru den i realiteten ersatts med en mångfald specialföreskrifter. Enligt sagda kungörelse kräves fortfarande juridiska examina för anställning i rättsskipningen och centrala verken samt i länsstyrelsernas högre befattningar. Karaktären av dylik utbildningsanstalt är för fakultetens del alltjämt dominerande. Att möjligheten att fylla denna uppgift är beroende av den rättsvetenskapliga forskningen är emellertid givet.
Vid 1700-talets slut ägde fakulteten allenast de två fasta professurerna med tillhörande adjunkturer och härvid förblev det långt in påföljande århundrade; till dem kom under några år på 1830-talet en lärostol i laghistoria, innehavd av Carl Johan Schlyter, vilken likväl snart flyttade till Lund. Först vid 1840—1841 års riksdag genomfördes en varaktig förstärkning genom professurernas utökning från två till fyra. Då tillkom den nuvarande lärostolen i statsrätt och folkrätt, till vilken sedermera lades den från Berchska professuren utbrutna förvaltningsrätten; till innehavarna hava hört Rydin och Reuterskiöld. Den andra nya professuren erhöll ämnena rättshistoria samt straff och processrätt, av vilka emellertid rättshistorien, förenad med romersk rätt, år 1866 fick egen lärostol, beklädd av bland andra Vilhelm Sjögren och K. G. Westman. År 1877 ombildades de båda adjunkturerna till professurer, varvid föreningen mellan straffrätt och processrätt upp-
hörde och ämnena fingo skilda representanter, bland vilka må nämnas kriminalisten Hagströmer samt processualisterna Ivar Afzelius och Ernst Trygger. Den Berchska professuren har innehafts av L. G. Rabenius, vilken inledde sin Lärobok i svenska kyrkolagfarenheten med en längre, biskopen Franzén tillägnad dikt, och den mindre poetiske Theodor Rabenius, förvaltningsrättens egentlige grundläggare i vårt land; lärostolens område har sedermera inskränkts till den professur i nationalekonomi och finansrätt, som beklätts av, bland andra, Davidson. Ur professuren utbröts, förutom såsom nyss nämnts förvaltningsrätten, ytterligare år 1891 näringsrätten, vilken fick bilda underlag för en professur i speciell privaträtt med Hjalmar Hammarskiöld som förste innehavare. År 1897 erhöll fakulteten sin senaste professur, vilken bland annat tilldelades den internationella privaträtten. Genom omfördelning har sedermera en annan ämnesindelning skett mellan dessa båda professurer och fakultetens kärnprofessur — den gamla professuren i jus patrii, till vars innehavare under senaste seklet hava hört Olivecrona, Nordling, Winroth och Lundstedt — så att de samtliga betecknas professurer i civilrätt, en dock förenad med internationell privaträtt. — En professur i internationell rätt, som beslöts i princip av 1937 års riksdag, har ännu icke kommit till stånd.
De många omfördelningar av lärostolarnas ämnesområden, som denna överblick visar, och som icke mindre förekom under tidigare skeden, kunna te sig egendomliga. De finna likväl, oavsett de skäl som vidde olika tillfällena varit utslagsgivande, en förklaring i det nära sambandet mellan fakultetens olika ämnen, vilket också synes i viss mån komma till uttryck i juridiska fakultetens traditionella attribut, den vittlagfarna. Sambandet söker sin grund i rättsordningens principiella enhet, som främjar fakultetens homogenitet och gör all gränsdragning mellan ämnena mer eller mindre godtycklig och därför flytande. Den under 1800-talet framvuxna ämnesindelningen har emellertid, såsom visats, sedan snart sju decennier varit i stort sett fast.
Enligt den år 1957 av statsmakterna beslutna omläggningen av juristutbildningen skall fakulteten erhålla en ny professur, i allmän rättslära, medan den med straffrättsprofessuren förenade juridiska encyklopedien skall försvinna såsom läroämne; antalet professurer kommer härigenom att ökas med en till nio. Vidare hava de forna adjunkterna återuppstått under namn av precepturer; av dylika befattningar skall fakulteten erhålla fyra, två i civilrätt, en i offentlig rätt och en i nationalekonomi, vilket ämne utbrutits från finansrättsprofessurens område. Därtill kommer ett obestämt antal särskilda lärare samt fem assistent- och amanuensbefattningar. Huruvida denna åtminstone fördubbling av lärarkrafterna skall, såsom många hoppas, beteckna en ny epok i fakultetens och den svenska juridikens historia eller, såsom andra befara, allenast visa sig vara en större eller mindre återverkan av Parkinsons lag lärer framtiden utvisa.