Är änka skyldig betala arvsskatt på livränta, som utgår så länge hon förblir ogift?
Det händer ej sällan att en gift man i ett barnlöst äktenskap i sitt testamente förordnar att änkan, så länge hon lever ogift, skall få uppbära avkastningen av ett visst kapital eller nyttjanderätten till viss egendom. Fråga blir då huruvida vid arvsskattens beräkning denna rätt skall anses hava ett självständigt förmögenhetsvärde och således skall i bouppteckningen upptagas till ett visst kapitalbelopp eller om nämnda rätt skall anses så osäker, att man ej är befogad att räkna med att den äger ett dylikt kapitalvärde.
Problemet uppkommer icke endast inom arvsbeskattningen utan även inom den årliga förmögenhetsbeskattningen. En särskild förmögenhetsskatt infördes hos oss såsom ett provisorium 1934 och har senare permanentats. Dessförinnan förekom förmögenhetsbeskattningen såsom ett komplement till den statliga inkomstskatten. I KF 28 sept. 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt § 9 mom. 1 stadgades att vid förmögenhetsberäkningen skulle såsom tillgångar upptagas bl. a. rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande förmån, som icke avsåg besittningsrätt till fastighet, såvida rätten var förhandenvarande och var bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid eller för tid, som icke komme att utlöpa inom 5 år efter beskattningsårets utgång.
Enligt denna beskrivning på skattepliktig förmögenhet skulle således en ränterätt anses ha ett självständigt kapitalvärde — förutom i det fall att den var bestämd att utgå på livstid — endast om den var bestämd att utgå för längre tid och som tidsgräns hade man här satt minst 5 år.
Härtill anslöto sig bestämmelserna i 10 § om värdesättning av tillgångarna. I §:ens nionde stycke behandlades det fall, att räntan var bestämd på livstid eller viss tid. I så fall skulle tabellerna II, III och IV anlitas. I tionde stycket åter förskrevs, att rättighet, som icke vore bestämd att utgå under någons livstid men ändock var av obestämd varaktighet, skulle uppskattas enligt vissa tabeller som om den utginge för den berättigades livstid, dock högst till 10 gånger det värde, rättigheten för helt år motsvarat.
Det är uppenbart, att en änkas ränterätt av ovan angivet slag icke faller in under vare sig nionde eller tionde stycket. Den är icke bestämd enbart att utgå under livstiden, ty den är förknippad även med villkoret att hon förblir ogift, och den faller icke under tionde stycket, då där kräves att räntan icke skall utgå under någons livstid. Slutsatsen blir alltså att en sådan ränterätt icke ansågs äga något förmögenhetsvärde av sådant slag, att den skulle ingå i den skattepliktiga förmögenheten.
Detta bekräftas också i viss mån av anvisningarna till 9 och 10 §§ under punkt 3. Här stadgades att om fordran för sin tillkomst gjorts beroende av ett villkor, som vore ovisst — antingen i den meningen att det var osäkert, att den såsom villkor bestämda tilldragelsen överhuvud komme att inträffa eller i den mening att det visserligen vore säkert, att den inträffade, men ovisst när — skulle fordringen icke medräknas d. v. s. en dylik rätt ansågs så osäker att den ej kunde anses äga något
självständigt förmögenhetsvärde. Men konsekvensen fordrar då att om det ovissa momentet i stället har givits resolutiv verkan, följden bör bli densamma. Eljest vore själva skrivsättet som en person använt vid utfästelsen angående en livränta bestämmande för skattskyldigheten. Om en person utfäster sig att betala en viss ränta de år, då han tjänar minst 100 000 kr. eller om utfästelsen givits den formen att rätten till räntan skall bortfalla de år, då hans årsinkomst går ner under 100 000 kr., kommer uppenbarligen på ett ut.
De sålunda för förmögenhetsbeskattningens del utformade reglerna i 1928 års förordning överflyttades utan vidare till den nu gällande förordningen om statlig förmögenhetsskatt av d. 26 juli 1947 (3 § 1 mom. g samt 4 § nionde och tionde styckena och anvisningarna p. 3).
Slutsatsen blir alltså, att en avkomsträtt vars upphörande är knutet till ett ovisst faktum, t. ex. en änkas omgifte, icke äger något självständigt förmögenhetsvärde. Veterligt har regeringsrätten hittills icke prövat denna fråga, men det är känt, att vissa länsstyrelser tillämpa skatteförfattningarna i enlighet med den angivna principen.
Vad därnäst arvsbeskattningen angår gällde redan enligt förordningen d. 19 nov. 1914 om arvsskatt och skatt för gåva 6 § — att värdet av rätt till ränta, avkomst och annan förmån skulle beräknas med ledning av vissa tabeller, om rättigheten utginge på viss tid eller under någons livstid och att om rättigheten icke vore bestämd att utgå under någons livstid men ändock vore av obestämd varaktighet till 10 gånger det värde rättigheten senast för helt år motsvarat eller om rättighetensinnehavare uppnått en ålder av 75 år till fem gånger samma värde.
Den nu gällande arvskatteförordningen d. 6 juni 1941 är grundad på principen att skattskyldighet för framskjutna förvärv först inträder vid den framtida tidpunkt, då förvärvet blir aktuellt. Dessförinnan åvilar skatteplikten eventuellt den, som äger tillgodonjuta avkastningen av egendomen. Och härvid har man tagit till förebild de regler, som utbildats på förmögenhetsbeskattningens område.1 Sålunda återfinnes en motsvarighet till regeln att ränterätten skall vara av minst 5 års varaktighet för att äga ett självständigt förmögenhetsvärde i 6 § underpunkt b). Det stadgas här att om äganderätten till viss egendom tillfallit ett rättssubjekt men nyttjande- eller avkomsträtten tillagts någon annan, skattskyldigheten för äganderätten skall inträda först vid den framtida tidpunkt då nyttjande- eller avkomsträtten upphört. Detta skall dock icke gälla om den senare rättigheten är av relativt kort varaktighet och gränsen har här satts till 5 år. Är nyttjande- eller ränterätten av kortare varaktighet än 5 år skall den framtida ägaren i alla fall betala arvsskatt omedelbart, än skönt han icke samtidigt erhåller den testamenterade egendomen fri från den belastning, som nyttjande- eller avkomsträtten utgör. Nyttjande- och avkomsthavaren går å andra sidan fri från arvsskatt med hänsyn till att rätten i fråga icke anses ha något förmögenhetsvärde.
För uppskattningen av värdet av rättigheter av här ifrågavarande slag har i 23 § under punkt D upptagits regler likalydande med de i förmögenhetsskatteförordningen i det föregående återgivna. Även i
arvsskatteförordningen skiljes alltså emellan de två huvudfallen å ena sidan att ränterätten är bestämd att utgå under någons livstid eller under viss tid (underförstått 5 år eller längre) och å andra sidan att nämnda rätt icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet. Änkan som fått sin avkomsträtt för livstiden men på villkor att hon förblir ogift, faller som synes icke — lika litet här som i förmögenhetsskatteförordningen — in under någondera av dessa två kategorier och slutsatsen blir alltså — i arvsskatteförordningen liksom i förmögenhetsskatteförordningen — att hon går fri från skatt. Detta synes också rent materiellt sett fullt riktigt. Den klausul som fogats vid utfästelsen — att hon förblir ogift — medför att själva rättigheten är av så obestämd varaktighet, att den icke kan anses äga något självständigt förmögenhetsvärde. Det syns ligga fullt i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner att så tolka författningen. Frågan har emellertid egendomligt nog icke varit föremål för prövning i högsta instans.
S. Matz