Jämkning av rättegångskostnad i brottmål
När domstol efter allmänt åtal dömer någon för brott och i samband därmed prövar frågan om hans skyldighet att till statsverket återgälda rättegångskostnad, har domstolen enligt rättegångsbalken möjlighet att jämka återbetalningen till skäligt belopp. Utan tillgång till någon statistik kan det väl icke tillförlitligen angivas, hur domstolarna brukar använda detta stadgande. Det synes dock förhålla sig så att några domare jämkar när det kan anses skäligt, medan de flesta praktiskt taget har låtit stadgandet falla i glömska. Man skulle alltså kunna våga det påståendet att jämkningsmöjligheten begagnas alldeles för sällan. ERIK THOMASSON skrev några kloka ord om detta för ett par år sedan (SvJT 1956 s. 281). Det kan behövas en påminnelse om det igen.
I alla de fall då den dömde inte kan betala är en förpliktelse för honom att återgälda kostnader meningslös. Den leder endast till att statsverket får ytterligare utgifter för ett gagnlöst indrivningsarbete.1 Hos utmätningsmännen landet runt vittnar växande högar av sådana ärenden om att domstolarna har en olämplig praxis. Denna pappersexercis kräver åtskilligt arbete för efterforskning av den betalningsskyldige och indrivningsförsök och för registrering och bevakning av ärendena. De exekutiva myndigheterna har ofta, lika väl som övriga organ inom rättsvården, svårigheter av en stigande arbetsbörda. Denna kan endast till en del mötas med utökning av organisationen; personalbrist sätter här, lika väl som på andra håll, sin prägel på arbetsläget. Det är angeläget att alla möjligheter till rationalisering tillvaratages. Det kan då inte anses tillfredsställande att domstolarna i ett stort antal fall ålägger part återbetalningsskyldighet till statsverket, trots att det inte kan väntas att han kan betala beloppet. Det är inte alls nödvändigt att sätta igång indrivningsapparaten för att den bristande betalningsförmågan skall kunna konstateras. Domstolen har i allmänhet tillräckliga uppgifter om den dömdes ekonomiska förhållanden; komplettering i en del fall kan inte vara någon stor sak.
Härtill kommer att det är psykologiskt olyckligt att ställa den dömde inför ekonomiska krav som han inte kan infria. I all synnerhet gäller det, om samhället genom ett långvarigt frihetsberövande har brutit ned den dömdes ekonomi och kanske också har försatt hans familj i ett nödläge. Det har omvittnats av skyddskonsulenter och övervakare att kravet från exekutionsmyndigheterna i sådana situationer uppfattas som orättvist och kan ha en nedbrytande verkan på den frigivne. Det är allmänt erkänt att den svagaste länken i reaktionssystemet ligger i eftervårdssituationen. Det är nödvändigt att på olika sätt göra förutsättningarna för en återanpassning i samhället mera gynnsamma och att motverka det nu alltför höga antalet återfall i brott efter frihetsberövande. Ålägganden att betala statsverkets rättegångskostnader bör även av detta skäl stå i rimligt förhållande till den dömdes betalningsförmåga; för den som dömes till frihetsstraff är det då betalningsförmågan efter frigivningen som skall beaktas.
Någon lagändring för att tillgodose önskemålet om en lämpligare
praxis är knappast behövlig. Ser man närmare på den lagbestämmelse som det här gäller, RB 31: 1 första stycket sista punkten, torde man nämligen finna att domstolen redan har en mycket omfattande möjlighet att jämka ersättningsbeloppet. Förslaget till detta stadgande kom ursprungligen från processkommissionen, som enligt sammanfattningen hade tänkt sig en punkt av denna lydelse: »Om vad den tilltalade sålunda skall förpliktas utgiva finnes stiga till ett i förhållande till hans brottslighet och villkor alltför högt belopp, må det av rätten skäligen nedsättas». I motiven anförde kommissionen2 att det icke sällan hos oss framträder ett visst missförhållande mellan det straff, vartill en tilltalad fälles, och storleken av den ersättning för kostnader i målet, vartill han samtidigt förpliktas. Ersättningen stiger till ett belopp som den dömde knappast någonsin kan vänta svara i stånd att betala, medan straffet måhända är jämförelsevis lindrigt. Härav följer lätt, säger kommissionen vidare, att oaktat straffet fullbordats den betungande ersättningsskyldigheten under lång tid eller för alltid omöjliggör för den dömde att åter skapa sig ett ordnat och betryggat liv.
Processkommissionen hade emellertid i den norska lagen funnit ett uppslag att undvika sådana verkningar. Kommissionen anförde att beloppet i Norge alltid skall bestämmas efter skälighet, så att det icke kommer att stå i ett framträdande missförhållande till den dömdes skuld och villkor.3
Dessa uttalanden av processkommissionen är ju inte särdeles klara. Kommissionen talar först om missförhållande mellan straff och ersättningsskyldighet, och här synes kommissionen syfta på lindrigare brottslighet. Men när kommissionen sedan litet patetiskt skildrar hur den dömde, efter straffets fullbordan, hindras av sin ersättningsbörda att skapa sig en ordnad och trygg tillvaro, så leder det ju inte tanken till bagatellbrottslighet och bötesstraff utan snarare till personer som frigives efter långvarigt frihetsberövande. Kommissionen förklarar inte närmare hur den tänker sig att beloppet skall ställas i relation till den dömdes brottslighet och till hans ekonomi. Det är ju två olika jämförelsegrunder. Det förslag som kommissionen upptog som en punkt i sammanfattningen tyder dock på att kommissionen menade att beloppet skulle bedömas vara för högt ur båda dessa synpunkter samtidigt för att jämkning skulle få förekomma.
Processlagberedningen föreslog det stadgande som sedan inflöt i rättegångsbalken: »Står kostnadens belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor, må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.» Någon motivering till detta stadgande gavs inte; processlagberedningen hänvisade endast till vad processkommissionen hade sagt. Man får därför inte någon förklaring till att stadgandet gjordes mera omfattande än vad processkommissionen hade tänkt sig. Genom bisatsens negativa avfattning lämnas ju domstolarna en mycket mera omfattande möjlighet att jämka. Jämkning kan förekomma, så snart kostnadens belopp icke står i rimligt för-
hållande antingen till den dömdes brottslighet eller till hans ekonomiska villkor. Endast om beloppet måste anses rimligt ur båda dessa synpunkter är domstolen enligt lagen avskuren från att jämka. Men brister det i det ena eller det andra hänseendet, vare sig så att beloppet är högt och brottsligheten ringa eller så att beloppet är för högt för den dömdes betalningsförmåga, har domstolen rätt att jämka efter skälighet. En anledning till denna utvidgning av stadgandet kan ha varit — trots att det inte antydes något därom i motiven — att den norska förebilden under mellantiden hade ändrats. I Norge hade det nämligen visat sig att de flesta dömda inte betalade kostnaderna och att det endast ledde till nya kostnader för statsverket att försöka driva in beloppen. Därför gjorde man år 1933 en ändring i den norska lagen, så att ersättning för kostnader icke skall utdömas, om den dömde kan antagas sakna förmåga att betala en rimlig andel eller betalningen kommer att innebära ett oskäligt ingrepp i hans ekonomiska förhållanden.4 Det är möjligt att denna lagändring i Norge kan ha influerat processlagberedningen att i varje fall ge motsvarande svenska stadgande en vidare avfattning. Hur därmed förhåller sig lär nu knappast kunna utredas. Att den skulle ha varit okänd för processlagberedningen är osannolikt.
Man kan alltså konstatera att rättegångsbalken ger domstolen en vidsträckt möjlighet att jämka efter skälighet, då fråga uppkommer om att förplikta den dömde att till statsverkets återgälda rättegångskostnad. Man kan vidare konstatera att motiven till denna jämkningsregel knappast ger någon ledning. Domstolarna torde då ha att tilllämpa den på det sätt som kan anses påkallat av praktiska skäl.
Stadgandet är avfattat så att det efter ordalagen ger domstolen en rätt att jämka men ej ålägger domstolen en skyldighet att göra så. Men detta kan inte rimligen ha någon betydelse. Vad skulle det i så fall vara för ytterligare skäl som bestämde, om domstolen skall utnyttja sin möjlighet att jämka eller inte? Det kan ju inte få bero på en tillfällighet eller på ledamöternas större eller mindre välvilja. Stadgandets innebörd måste vara att domstolen är skyldig att i varje mål, när den tilltalade dömes efter allmänt åtal, pröva om det föreligger jämkningsskäl eller ej. Det torde få anses att domstolen har att göra denna prövning utan yrkande av part. Praktiskt sett kan det väl ha betydelse att yrkande framställs. Offentlig försvarare kan inte anses väl tillvarataga sin huvudmans intressen, om han försummar att framställa ett sådant yrkande, då det är befogat. Men uteblivande av yrkande befriar inte domstolen från att pröva frågan.
Då det sedan gäller att ange, i vilka fall ersättningsbelopp bör jämkas, så framgår det av vad jag redan har sagt att jag menar att manbör jämka i många flera fall än som nu vanligen görs. Den viktigaste jämkningsgrunden bör vara hänsyn till den dömdes betalningsförmåga. Här talar framför allt praktiska skäl för att man inte skall döma ut meningslösa ersättningsbelopp och därigenom ådraga statsverket ökade kostnader. En domstols dom hör vara sådan att den kan tagas på allvar även i fråga om rättegångskostnad. Något hinder att jämka så
långt att intet utdömes finnes ej i lagen. Men även då den dömde e jär medellös utan kan betala något, bör domstolen fara varliga fram. Domstolarna hos oss bör icke, lika litet som i Norge, beordra »et oforholdsmessig inngrep» i den dömdes ekonomiska förhållanden.
Brottslighetens beskaffenhet såsom jämkningsgrund sammanhänger med att i brottmål förpliktelsen att betala rättegångskostnader praktiskt sett fungerar som en påföljd för brottet och adderar sig till straffet. Det måste då tillses att alla påföljder tillsammans, inbegripet betalning av rättegångskostnader, står i rimligt förhållande till den förseelse som åtalet gäller. Drar man ut konsekvenserna av denna tankegång synes man komma in på principspörsmål som förefaller vara föga genomtänkta. Här vill jag endast framhålla att det dock synes vara i lagen förutsatt att jämkning skall få förekomma endast i undantagsfall och att jämkning på grund av brottslighetens beskaffenhet i stort sett synes få praktisk betydelse endast då den dömdes betalningsförmåga är god och det alltså saknas skäl att jämka av hänsyn till denna. Bristande betalningsförmåga framstår alltså som den praktiskt viktigaste jämkningsgrunden.
Björn Kjellin