DEMETRIOS S. CONSTANTOPOULOS. The European Economic Community (E.E.C.). A ”Real Union". Hamburg (utan årtal). Girardet & Co. 50 s.
    Den tyska »Zoll- und Handelsverein» började i blygsam skala 1833, fick fasta institutioner genom ett fördrag 1867 och ledde slutligen till riksenheten. Denna utvecklingsgång är en av de jämförelsepunkter prof. CONSTANTOPOULOS uppställer i sin skrift där han undersöker sexstatsmarknaden ur juridisk synpunkt. En annan jämförelsepunkt är unionen mellan Sverige och Norge, som han betecknar som en s. k. realunion, i det att vissa element av statsstyrelsen i de båda länderna överflyttats på en ny rättspersonlighet. Om nu ett antal stater inte gå så långt, att de till en union överflytta de väsentliga s. k. suveränitetsfunktionerna (utrikes och militära ärenden), kunna de, menar förf., likväl undantaga andra funktioner, t. ex. vissa ekonomiska funktioner, och överföra dem till en ny enhet, som då får karaktär av ett slags »partial industrial state», liknande en realunion.
    Constantopoulos, som är professor i internationell rätt vid universitetet i Hamburg men av grekisk nationalitet, analyserar ingående och skickligt den rättsliga strukturen hos den s. k. sexstatsmarknaden, vilken eljest tilldragit sig intresse främst ur ekonomiska och handelspolitiska synpunkter. Han inriktar sig på de s. k. supra-nationella dragen i den nya inrättningen och på dess betydelse för framtida s. k. integration i Europa. Prefixet »s. k.» framför en del nya termer, som efter andra världskriget kommit att överflöda i internationellträttslig och politisk litteratur, erinrar oss om att nya företeelser tillkommit, för vilka man söker beteckningar. Världen ser inte ut som den gjorde förr och även för juristerna anmäla sig nya problem och sammanhang. Man kommer inte långt med den klassiska folkrättens satser och metoder. Men vill man finna nya sådana gäller det först att göra sig underkunnig om förändringarna.
    Inte bara teoretiskt är utvecklingen i Väst-Europa av stort intresse. Rent praktiskt är det också av vikt inte minst för oss inom länder, som stå utanför den gemensamma marknaden, att ta reda på hur denna ekonomiska motståndare ser ut och kommer att fungera. Constantopoulos påpekar, huru skaparna av denna marknad — »det europeiska ekonomiska samhället» — gick mycket mer varsamt till väga än då kol- och stålunionen kom till. Då dolde man inte de supra-nationella syftena eller att integration var en målsättning; å andra sidan var det framför allt en administrativ samordning man åstadkom. Vid sexstatsmarknadens tillkomst däremot undvek man att skapa eller diskutera konstitutionell sammansmältning mellan de deltagande staterna. Man skapade endast de organ, som voro nödvändiga för de uppställda ekonomiska syftenas fullföljande. Men ändå nådde man långt; så långt attinte bara administration och rättskipning utan även lagstiftande funktioner tillkommit organen för det nya »samhället». Dess kännetecken

 

är enligt förf. dels federalistiska, d. v. s. samhällets organ uppträder utåt, mot andra makter, som talesman för alla de samverkande staterna, och dels supra-nationella, d. v. s. samhällets organ ha tillförsäkrats oberoende i förhållande till politiska omsvängningar inom medlemsländerna.
    Arbetet innehåller en ganska detaljerad skildring av den gemensamma marknadens organ och av dessas makt och funktioner. Huvudorganen äro ett råd, en kommission, en ekonomisk och social kommitté och en domstol. Därtill kommer en parlamentarisk församling, som är gemensam för marknaden och de därtill anslutna Euratom och kol- och stålunionen. Av organen är kommissionen den viktigaste. Den består av nio personer, som inte bindas av regeringsinstruktioner. Den administrerar, men från den utgå också initiativen till bindande föreskrifter av delvis lagstiftande natur. Rådet består av regeringsombud (ministrar). Ett egendomligt drag i dess arbetssätt är att enhällighet fordras för ändring i förslag från kommissionen; så långt denna regel gäller åstadkommer den »negative supranationality» hos kommissionen, vars skilda förslag träda i kraft, så snart inte alla regeringar ställa sig i opposition. Domstolen vakar över att beslut överensstämmer med samhällets rättsordning; dess utslag äro bindande liksom dess jurisdiktion är på förhand accepterad. Församlingen är endast rådgivande, men den kan med en majoritet av minst 72 röster — medlemsantalet är 142 och quorum 108 — fatta beslut om misstroendevotum mot kommissionen, som i sådant fall måste avgå. Här finns alltså ett parlamentaristiskt inslag, intressant inte minst genom att församlingen, som är sammansatt av parlamentariker från de sex staterna, partimässigt kan komma att ha annan majoritet än parlamenten i de deltagande länderna.
    Många former av beslut ingå i systemet. Rådet kan ge s. k. direktiv till medlemsstaterna, men de bli verksamma i förhållande till de enskilda först efter »transformation» genom medlemsstaternas konstitutionella organ. Rådet kan också på kommissionens förslag fastställa vissa s. k. avtal, som bli bindande för medlemsstaterna utan ratifikation och som alltså synas ha en legislativ innebörd. Rådet utfärdar också réglements, vilka bli bindande över samhället som en helhet utan transformation och som ta över nationell rätt. Systemet ter sig ganska svåröverskådligt och torde kunna ge upphov till åtskillig juridisk diskussion. Men utan tvivel öppnar det, om det politiska samförståndet inom sexstatsgruppen består, vägar fram mot en västeuropeisk enhetsstat. Effekten av de »supra-nationella» dragen måste med andra ord vara »integrerande.»

Hilding Eek