AKTUELLA SPÖRSMÅL

 

Några synpunkter på säkerhetsöverlåtelse
    I slutmeningen till preceptor SVANTE BERGSTRÖMS recension av jutitierådet HJALMAR KARLGRENS arbete »Säkerhetsöverlåtelse enligt svensk rättspraxis» (Stockholm 1959) har han efterlyst en försvarare för säkerhetsöverlåtelserna, som Bergström i likhet med celebra företrädare betecknar som en impopulär rättsfigur, en ovälkommen gäst i rättssystemet. Utan varje anspråk på auktoritet på området i fråga vill jag med dessa rader upptaga den kastade handsken, inte så mycket därför att jag skulle vara någon speciell beundrare av säkerhetsöverlåtelse i och för sig som fast mera på den grund att dess skadeverkningar icke förefalla så särskilt anmärkningsvärda. Att säkerhetsöverlåtelserna skulle fylla ett direkt påtagligt behov, vill jag emellertid icke hävda. Snarare lär det förhålla sig så, att säkerhetsöverlåtelser merendels böra tolereras, därför att de i varje fall i vissa — kanske inte alltför sällsynta— situationer få antagas realisera respektabla syften, vilkas ernående icke med fördel stå att vinna på annat sätt.
    Även jag har läst justitierådet Karlgrens ytterst fängslande bok och jag är naturligtvis på det klara med, att vad som där utsäges får betraktas som ultima ratio i ämnet. Om jag för den skull skulle dristamig till en eller annan detaljanmärkning, innebär detta sålunda icke brist i veneration för detta förvisso värdefulla arbete av Karlgrens penna. Kanske det dock skulle kunna vara av intresse att få belyst, hur säkerhetsöverlåtelserna kunna te sig genom en advokats glasögon.
    Om vi därvid hålla oss till lösöresakrättens område — vartill jag här vill begränsa mig — torde det vara relativt otvivelaktigt, att övervägande delen av alla lösöreköp — varmed jag tager mig friheten att beteckna köpehandlingar, som upprättats och behandlats i enlighet med lösöreköpsförordningens föreskrifter — utgöra säkerhetsöverlåtelser. Detta har enligt Karlgren (s. 77) varit den allmänna uppfattningen redan vid 1907 års lagändring av lösöreköpsförordningen. Förklaringen härtill torde vara rätt given. Rättslivet har aldrig varit i någon större omfattning betjänt av att för omsättningsöverlåtelser begagna lösöreköpets form. Det lär heller icke bli det. Däremot har det merendels yppats behov att kunna utnyttja lösören som belåningsobjekt. Så långt bör, efter vad jag kan förstå, ett lösöreköp — även om dess karaktär av säkerhetsöverlåtelse eller underpantsavtal sålunda skulle lysa igenom — skyddas. Vad som bör angripas är, om ett lösöreköp användes i illojalt syfte, t. ex. för att obehörigen undandraga egendom för borgenärer, detta särskilt i sådana fall, då valuta aldrig lämnats och kanske heller aldrig avsetts att lämnas. Det kanske därvid kan vara vanskligt för domstolarna att i konkreta fall fastställa det bakomliggande rättsläget. Men detta är en svårighet, som man har att dragas med litet här och var, och det är ingalunda något för lösöreköpet signifikativt.
    Man får därför med tillfredsställelse hälsa den omsvängning i rättspraxis, som anses vara att hänföra till rättsfallet NJA 1912 s. 165, efter vilket lösöreköpsförordningen synes vara tillämplig på och skydda alla

 

säkerhetsöverlåtelser, nota bene om lösöreköpsförordningens föreskrifter iakttagits och man i köpehandlingen betecknat transaktionen som ett köp (Karlgren s. 59—60). Naturligtvis skulle en rationell jurist gärna vilja bortse från terminologin (så tydligen KÖERSNER, se Karlgren s.116), om vad som avtalats i själva verket fått formen av ett underpantsavtal, men man förstår våra domstolar mer än väl, då de icke ansett sig kunna helt negligera lösöreköpsförordningens på köp klart syftande ordalag. Säkerhetsöverlåtelsen är dock en rättsfigur, som rätteligen torde vara att placera mellan köp och pantsättning, varvid det förefaller rimligt, att man, om man vill begagna sig av köpets fördelar, också har att iakttaga dess form. Detta ha vi nog klart för oss litet till mans på advokatbyråerna. Men det är också givet, att vi gärna underkasta oss den förändrade och förbättrade terminologi, som enligt Bergström (s.348) lär kunna vara att förvänta i framtida lagstiftning.
    Ett förhållande, som är att betrakta som glädjande nog, är att domstolarna, oavsett lösöreköpets form, icke hesitera att på säkerhetsöverlåtelser tillämpa 37 § 2 st. avtalslagen (Karlgren s. 98 ff), såvitt angår det interna rättsförhållandet mellan de avtalsslutande kontrahenterna. Härigenom skapas ett förvisso välbehövligt remedium mot ett förtäckt borgenärsmissbruk. I och med denna praxis undanröjes därför en eljest lätt befarad skadeföljd av säkerhetsöverlåtelsen, helst som skyddet utbyggts bl. a. till förmån för successorer i gäldenärens rätt, t. ex. hans konkursbo. När icke denna relativt allvarliga skadeverkan kan appliceras på säkerhetsöverlåtelsen, vill man möjligen fråga sig, varför den nödvändigtvis skulle behöva betraktas såsom en så impopulär rättsfigur.
    Säkerhetsöverlåtelsen synes enligt Karlgren (s. 22) mindre önskvärd bl. a. på den grund, att den i princip har samma syfte som en pantsättning — rättsordningen borde inte ha rum för två rättsinstitut med samma ändamål men med olika sakrättsliga betingelser. Varför inte det? Läget kan väl ofta vara sådant, att en gäldenär inte kan tradera en pant men ändå har ett i och för sig legitimt lånebehov. Är det då inte en fördel, att traditionen — där sådan ej kan ske — ersättes av ett proclamaförfarande, som dock — det medgives gärna — bör ha en mera tidsenlig utformning än vad förordningen stadgar? Har inte rättspraxis, som utvecklats på området och för vilken Karlgren så intresseväckande redogjort, verkat därhän, att mera väsentliga olägenheter av säkerhetsöverlåtelser undanröjts? Jag är naturligtvis alldeles för mycket lekman för att ställa dessa kanske rent av obstinata frågor, men jag kan inte underlåta reflektionen: slopar man säkerhetsöverlåtelserna, kan man lika väl avskaffa lösöreköpsförordningen, som ju, som ovananförts, har sin tyngdpunkt förlagd just till säkerhetsöverlåtelserna. Så länge denna författning finnes, lär det inte kunna undgås, att våra domstolar såsom i äldre process få brottas med intrikata frågor om bedömning av avtal såsom antingen säkerhetsöverlåtelse eller omsättningsköp, och det torde, som sagt, vara att betrakta som en fördel även för domstolarna, att säkerhetsöverlåtelser numera godkännas, om de fått lösöreköpets form. Såvitt jag kan finna, utgör Karlgrens egen skildring av rättspraxis ett utomordentligt belägg för de svårigheter, man efter år 1912 så lyckligt kommit ifrån. Rättspraxis synes sålunda, så vitt jag

 

kan förstå, utgöra resultatet av en — låt vara med vissa modifikationer— följdriktig och sund utveckling av ett måhända svårbedömligt men därför ingalunda umbärligt rättsinstitut. I själva verket synes utvecklingen hos oss (Karlgren s. 49) fått ett vida gynnsammare förlopp ant. ex. i Tyskland, där de hemliga förpantningarna lära ha vållat betydande svårigheter. Är tiden verkligen mogen att draga ett streck över all den möda, våra domstolar haft beträffande utformningen av en, som man behagar kalla det, impopulär rättsfigur? Enligt min enkla mening knappast.
    Säkerhetsöverlåtelser skulle näppeligen existera i praktiken, om de icke skulle fylla något behov. Må det bliva våra domstolars uppgift att begränsa detta behov till tillgodoseende av legitima intressen!
    Att lösöreköpsförordningen i tekniskt hänseende säkert kan vara i behov av översyn, är en helt annan sak och har med skärpa framhållits senast i ett yttrande av Sveriges Advokatsamfunds styrelse (se TSA s. 167 ff).
    En liten randanmärkning. Karlgren (s. 72) utvecklar med hänvisning till rättspraxis bl. a., att »i den mån ett utbyte av de ursprungliga lösörena kommer till stånd, köparens sakrättsliga skydd icke sträcker sig till de nya föremålen». Kan detta gälla så generellt, som Karlgren hävdar? Jag tänker mig t. ex. det ingalunda opraktiska fallet, att en bil säljes genom ett lösöreköp. Om nu säljaren vid något tillfälle passar på att byta ut förslitna bildäck mot nya, omfattas då icke de nya däcken av skyddet? Jag har i varje fall svårt att föreställa mig motsatsen, även om en analog tillämpning av 2 kap. 24 § nyttjanderättslagen icke skulle vara tillåten. Skulle inte ett utbyte av antytt slag såsom en serviceåtgärd kunna inrymmas under någon slags säljarens underhållsplikt?
    I och med dessa rader vill jag inte draga på mig en massa vedersakare, vilka tävla i uppradandet av argument för säkerhetsöverlåtelsernas förintande. Jag vill med ovanstående blott ha sagt, att, oavsett vad som sker lagstiftningsvägen, vi alltid ha att i praktiken räkna med säkerhetsöverlåtelser i en eller annan form. Då den nuvarande formen inte är alltför avskräckande, anser jag, att vi böra behålla den i avbidan på att få något bättre.

Rolf Dillén