Min artikel riktar sig i huvudsak i denna del mot den förvirring, som i det praktiska rättslivet råder genom oklarheten i anställningsbegreppet, och jag exemplifierar min uppfattning med — kanske något inadekvat — varsel sanktionen.
Det är alldeles riktigt, att den ekonomiska sanktionen för försummat varsel icke kan rättsligen genomföras på den anställdes talan utan på organisationens (AD 1949 nr 31). Men det har sagts mig, att det förekommer i praktiken, att organisationen helt eller delvis överlåter det utgående skadeståndet till medlemmen, ett förhållande, som måhända bidragit till en oriktig uppfattning hos den anställde. Det är faktiskt så, att industriarbetare bevakar varselersättning på tillrådan av organisationsavdelningens ombudsman, som också uppsätter deras bevakningar. Så sent som d. 13 maj 1960 prövade rådhusrätten i Borås en dit hänskjuten tvist om förmånsrätt enligt HB 17:4 för fjorton dagars varseltid. Före förlikningssammanträdet hade ombudsmannen enligt egen uppgift tillråtts av vederbörande i LO att vidhålla bevakningen, som emellertid återkallades vid rättsförhandlingen.
Reinhold Eilard