Uppsalakampanj mot ungdomsbrottsligheten. Ett praktiskt led i det kriminalitetsförebyggande arbetet är att sprida upplysning. Därför är de kampanjer i uppfostringsfrågor, som genomförts i en hel rad medelstora svenska städer, av ett visst intresse i detta sammanhang. Södertälje började genom att ge ut en liten broschyr med förslag till regler för fickpengar och hemkomsttider. Den i Örebro genomförda kampanjen är den, som blivit mest omtalad i pressen. Under hösten 1960 genomfördes en sådan kampanj även i Uppsala. Den vände sig till föräldrar med barn i de skolpliktiga åldrarna.
Ett arbetsutskott med ledamöter från barnavårdsnämnd, skolstyrelse, ungdomsstyrelse och föräldraföreningarna i Uppsala enades efter ett halvt års förberedande arbete om en broschyr som gavs ut under samma motto som det vid kampanjen i Örebro använda: »Kan vi enas om detta.» Den innehöll, liksom tidigare i andra städer utgivna broschyrer, en redogörelse för några av de faktorer, som bidragit till att ungdomar nu för tiden ställer sina föräldrar och skolan inför problem utan motsvarighet i tidigare generationers erfarenheter. Vidare innehöll även Uppsalabroschyren förslag till regler i olika uppfostringsfrågor. På sista sidan i broschyren påpekades det ansvar som föräldrar kan ådraga sig för barns skadegörande handlingar. I förbindelsen med att broschyren distribuerades, anordnades föräldramöten vid alla stadens skolor kring de aktuella frågeställningarna. Uppsala Ungdomsråd — en sammanslutning av stadens ungdomsföreningar — anordnade vandringsutställningar och presenterade på detta sätt sin verksamhet i förbindelse med sammankomsterna.
Det delades ut 12 000 broschyrer och inbjudningar till föräldramötena. Av dem gick cirka 2 000 till föräldrar med barn över de skolpliktiga åldrarna, i det man utgick från att även dessa kunde ha ett visst intresse av innehållet i broschyren. Man räknar med att 6 500 föräldrar, målsmän och lärare deltog i sammankomsterna. Dessa hade i regel utformats så, att det förekom två anföranden: ett, som hölls av en lärare och som behandlade vardagsproblem i skolan, och ett angående uppfostringsfrågorna och hemmet. Det senare hölls av en barnläkare.
Det är omöjligt att uttala sig angående effekten av dessa upplysningskampanjer. Det har tyvärr inte gjorts några attitydundersökningar i vetenskaplig mening i någon av de städer, där man genomfört kampanjer av detta slag. Värdet av att olika kommunala organ i samverkan med föräldraföreningarna kunnat samlas kring en gemensam uppgift får dock inte underskattas. I den rapport, som utarbetats efter kampanjen, föreslår arbetsutskottet, att man skall fortsätta arbetet och ge ut ytterligare broschyrer, eventuellt i samarbete med andra städer av ungefär samma storlek som Uppsala för att rationalisera och förbilliga upplysningsarbetet och för att ge större tyngd åt de förslag till regler som man hoppas kunna enas om.
B.-M. P.
Försäkringsjuridiska föreningens styrelse utgöres fr. o. m. 1961 av hovrättsrådet Olof H. Appeltofft, ordf., justitierådet Erik Tammelin, v. ordf., lagbyråchefen Bengt Hult, direktören Gerhard Grabe, dispaschören P. G. Hasselrot, prof. Jan Hellner, adv. Sigrid Beckman och direktionssekreteraren Arne Hall-