Till frågan om »pacta sunt servanda»

    Vid det Nittonde Nordiska Juristmötets förhandlingar 1951 förekom med prof. KNUT RODHE såsom inledare en mycket intresseväckande diskussion rörande ämnet »Om jämkning av kontrakt». I stort sett kan sägas, att relativ enighet rådde om den för flertalet jurister säkerligen ganska banala satsen, att ingångna avtal skola hållas. Endast i undantagsfall ansågos avvikelser härifrån kunna ifrågakomma, nämligen dels i sådana situationer, där lagstiftaren särskilt inrymt möjlighet för belastad part att frångå, ändra eller eljest få jämka träffade avtal,¹ dels sådana fall, där den allmänna förutsättningsläran eller tillämpliga bestämmelser i avtalslagen kunde tänkas föranleda ett avtals sättande ur kraft, dels slutligen, då den s. k. offergränsen vid avtalstypen ifråga kunde anses klart överskriden. I sistnämnda fall rådde dock en viss osäkerhet om, huru långt en domstol skulle kunna våga sträcka sig i rättsgestaltande syfte. Allmän enighet syntes vidare råda därom, att i avseende å penningprestationer den nominalistiska principen borde upprätthållas, vilket i och för sig möjligen är anmärkningsvärt, då den en och annan gång synes ha frångåtts av domstolarna i varje fall i Sverige och praxis får betraktas som något ojämn.² Över huvud taget förspordes en påtaglig obenägenhet att acceptera en allmän rätt att ompröva träffade avtal (s. k. generalklausul), ehuru ingen egentligen ställde sig helt främmande för, att förhållandena in concreto stundom kunde motivera en ändring eller ogiltigförklaring av mellan parter gällande avtal eller avtalsvillkor.
    I senare litteratur har t. ex. NIAL³ gått längre, i det att han synes anse 8 § skuldebrevslagen direkt eller analogt tillämplig på alla slag av förmögenhetsrättsliga avtal, låt vara, att han därvid konstaterat en viss återhållsamhet hos domstolarna beträffande lagrummets användning.
    Jag skall inte underkasta ämnet behandling, såvitt angår för parterna mer eller mindre uppenbara initiala förhållanden. Det lär knappast i våra dagar vara föremål för större meningsskiljaktigheter, att olika oegentligheter vid ett rättsärendes ingående (misstag, ocker eller annat missbruk av ekonomisk övermakt, bristande förutsättningar etc.) böra kunna i en eller annan form rättas till i form av avtalets ogiltigförklaring eller omgestaltning. Utanför diskussionen lämnar jag även de i litteraturen så livligt debatterade bestämmelserna i 24 § köplagen, vilka stå i en klass för sig, och inte heller i övrigt vill jag beröra de skadeståndsfrågor, som kunna bliva aktuella, då ett avtal icke kan fullföljas, och ej heller skadestånd på grund av förändringar av avtalsläget. Men frågan är, om inte Nial i vissa hänseenden möjligen uttalat sig väl generellt. Jag tänker därvid på ett detaljspörsmål, nämligen avtal av mer eller mindre perdurerande karaktär, vilka ingen av parterna vid ingåendet skulle ha kunnat beteckna annat än såsom rimliga. Kunna sådana avtal, där det alltså icke från något håll kan sägas föreligga

 

¹ T. ex. enl. 8 § skuldebrevslagen m. fl. närbesläktade lagrum.
² Se exempelvis de nära nog identiska rättsfallen SvJT 1933 rf s. 21 och s. 65 med olika utgång och med vid det första rättsfallet anförd judikatur och litteratur.
³ »Avtalsrätten under ett halvt sekel» i Minnesskrift utg. av jur. fakulteten i Stockholm, 1957, s. 192. 

någon culpa in contrahendo, på grund av ändrade förhållanden (t. ex. penningvärdets försämring) med stöd av skuldebrevslagens 8 § omgestaltas eller kanske rent av upphävas?
    Jag kan därvid lämna åsido avtal om familjerättsliga underhållsbidrag, som på grund av särskild lagstiftning rent automatiskt erhålla viss värdebeständighet. De vålla numera inga problem. Anmärkas må emellertid, att successorer å den bidragsförpliktades sida i rättspraxis icke ansetts utan vidare kunna åläggas betala förhöjt underhåll.⁴ Också hyresförhållanden, som ju få anses ingripa djupt i den allmänna sammanlevnaden, ha med stöd av 3 kap. 43 § nyttjanderättslagen stundom kunnat bibringas viss omgestaltning. I betraktande kommer också 34 § försäkringsavtalslagen. Även om en skicklig teoretiker med stöd av ett analogiskt utnyttjande av omnämnda lagbestämmelser eller med begagnande av analogiens motsats, e contrarioslutet, kan komma till praktiskt taget vilket resultat han vill, vågar jag emellertid uttala den meningen, att man a priori får antaga, att den tanke, som lagstiftaren låtit komma till uttryck ifråga om familjerättsliga avtal av antytt slag etc., icke är av nämnvärd betydelse för rättssystemet i övrigt.
    Hur är då läget i andra fall?
    I rättegångar har stundom hävdats, att frånvaro av uppsägningsklausul i ett perdurerande avtal, vore ett obilligt villkor, som kunde frångås. Detta har emellertid klart avvisats i rättspraxis,⁵ där av denna grund föranledd ouppsägbarhet av revers icke ansetts uppenbarligen stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig.
    Det torde emellertid förekomma fall, där de yttre konjunkturerna för ett avtal efter hand så genomgripande omgestaltats, att avtalslärans grundprincip, att avtal skola hållas, kanske icke bör få äga obetingad giltighet. Härvid lär man emellertid få gå ytterst försiktigt fram.
    Till en början kan den på grund av avtalet eventuellt gynnade med anledning av överenskommelsen och med fullt berättigad tillit till dess giltighet ha engagerat sig på sitt håll. Det är alltså ett klart motiverat intresse för en part att veta, var han för framtiden står, när han slutit ett kontrakt. Och vidare bör det undvikas, att folk ingå kontrakt mer eller mindre lättsinnigt i hopp om att till sist bli räddade i land av domstolarna, om det hela skulle slå illa ut, liksom även att över huvud taget skatta åt efterklokheten. Dessa synpunkter återkomma i den allmänna debatten gång på gång och betonades med synnerlig skärpa vid det omförmälda Nordiska Juristmötet 1951 bl. a. av højesterettsadvokaten ANNÆUS SCHJÖDT.⁶ Den allmänna omsättningen kräver som bekant också säkerhet i handel och vandel.
    Man måste vidare vara obetingat säker på, att offergränsen, då avtalet omprövas, klart ligger utanför det normala riskområdet, d. v. s. vad som kan anses som förutsebar risk för den typ av avtal, det gäller. Ju längre tid, som går, desto större blir givetvis sannolikheten för, att offergränsen förskjutes mot vad som ligger utanför normal risk. 

 

⁴ NJA 1956 s. 125.
⁵ NJA 1939 s. 241, i lageditionerna citerat under 8 § skuldebrevslagen. Se även de lege ferenda PALMGREN, Nordiska Juristmötets förhandlingar, 1951, s. 191.
⁶ Se förhandlingarna s. 200—201.

 

Tidsfaktorn är därför av avgörande betydelse för bedömande av, huruvida förutsättningar för ett avtals omgestaltande kunna anses föreligga eller ej. Våra domstolar ha emellertid varit ytterst återhållsamma, då det gällt att godkänna sådana förutsättningar, vilket klart belyses av bl. a. följande två rättsfall.
    1. NJA 1946 s. 679, vilket avser en utfästelse, som Järnvägs-AB Stockholm- Saltsjön gjorde år 1904 gentemot tomtköpare i Storängen, innebärande, att bolaget skulle för köparna jämte familjer och tjänstefolk tillhandahålla vissa i kronor bestämda biljettpriser. Bolaget gjorde år 1944 gällande, att kostnadsökningarna numera blivit så stora, att dess förpliktelse upphört. Denna ståndpunkt förkastades av HD, dock blott med 3 röster mot 2. Ehuru majoritetsledamöternas vota härom intet utsäga, torde det förhålla sig så, att en analogi med nyttjanderätt spelat en viss roll för deras ståndpunkt. Enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen är en sådan upplåtelse (såvida den ej gäller för nyttjarens livstid) aldrig gällande utöver 50 år, och det lär ha antytts, att denna bestämmelse skulle giva en viss fingervisning om, att man borde vara försiktig med att ingripa i ett avtal, innan denna frist överskridits.
    2. NJA 1956 s. 136. Det gällde här ett år 1929 i samband med exploatering av ett villaområde upprättat köpekontrakt om rätt för villaägare att mot viss avgift begagna säljarens avloppsledningar. Säljaren önskade nu höja avgiften från 12 kr. till 30 kr., ett belopp, som ostridigt motsvarade de kostnader, som säljaren numera hade. Säljarens krav avvisades enhälligt av HD. I detta mål hade en av domstolens ledamöter, KARLOREN, också deltagit i 1946 års avgörande, där han tillhört minoriteten och varit beredd att på visst sätt jämka avtalet. Karlgren avgav nu ett särskilt yttrande, i vilket han betonade, att — enär fallen icke vore helt jämförliga — hans votum icke avvek från den principiella ståndpunkt, åt vilken han givit uttryck i 1946 års mål.⁷

    Båda dessa rättsfall, som alltså hänföra sig till tid efter skuldebrevslagens tillkomst men icke föranlett lagens analoga tillämpning, gälla betydande tidsperioder och utomordentliga förändringar i penningvärdet. Avtalen ansågos detta till trots böra alltjämt gälla enligt sin ordalydelse. Tills vidare torde alltså med fog kunna påstås, att våra dagars inflation, som ju inte på långt när är av samma storleksordning som penningvärdeförändringarna i de refererade rättsfallen och som ju i avtalsögonblicket dessutom får antagas vara för parterna känd, näppeligen kommer att av domstolarna bedömas som skälig grund för ryggande eller omgestaltning av ingångna avtal. Vikten av att genom avtalsklausuler skydda sig mot förändringar i penningvärdet vid ingående av överenskommelser av viss varaktighet kan därför inte nog understrykas, och detta beaktas dess bättre som bekant också i betydande omfattning inom affärslivet direkt eller indirekt.⁸

Rolf Dillén

⁷ I sitt arbete »Avtalsrättsliga spörsmål», 2 uppl. s. 126 (noten) uttalar KARLGREN vid behandlingen av bl. a. 1946 års rättsfall, att möjligheterna att rygga avtal på grund av felaktiga förutsättningar böra vara större vid kontinuerliga avtal än eljest, och alldeles speciellt naturligen, när det gäller »evighetsavtal», som ålägga den ena kontrahenten positiva förpliktelser mot den andre; om dylika avtal icke skulle kunna till sitt innehåll jämkas med hänsyn till under tidernas lopp inträdda förändringar, vore detta enligt Karlgren »en juridisk och ekonomisk absurditet». Detta skrevs, innan Karlgren yttrat sig i 1956 års rättsfall. Efter allt att döma ställer Karlgren alltså synnerligen långt gående krav, för att en jämkning över huvud taget skall kunna tänkas äga rum. Omständigheterna kunna givetvis skifta med livets brokiga mångfald, men det förefaller knappast antagligt, att Karlgren, som i situationer av här beskrivet slag endast talar om jämkning, odelat ansluter sig till NIALS uppfattning om den generella tillämpligheten av 8 § skuldebrevslagen.

⁸ Se vidare yttrande av LAGERGREN vid Nordiska Juristmötets förhandlingar, 1951, s. 215.