Replik

    Med anledning av docent TOHSTEN ROMANUS' kritik av vår artikel i SvJT vill vi anföra följande.
    Kritiken av vårt arbete riktar sig först mot det faktum, att vi i likhet med andra forskare givetvis använt oss av assistenthjälp. Det är oss bekant, att docent Romanus själv för sin verksamhet har en assistent. Argumenteringen skulle väl då närmast gå ut på att vår assistentpersonal är sämre än t. ex. docent Romanus' egna medhjälpare, vilket inte kan anses bevisat. Vart skulle det för övrigt leda om man i den akademiska trätan införde även insinuanta angrepp på biträdespersonal. Det är självklart, att det åligger en forskare att övervaka assistentens verksamhet och att svara för de vetenskapliga resultaten. 
    Detta är inte platsen att utförligt detaljutreda vetenskapliga tvistefrågor, men beträffande den övriga kritiken mot vårt arbete vill vi anföra följande. Det är alldeles klart, att de siffror från en amerikansk undersökning som docent Romanus andrar inte är tillämpliga i detta fall. I övrigt vill vi betona, att vår undersökning utförts med all den noggrannhet, som man rimligtvis kan begära. Vi har försökt belysa de vetenskapliga förutsättningarna för de antropologiska faderskapsbestämningarna av det enkla skälet, att vi anser att grundforskning måste föregå den praktiska tillämpningen. Detta grundforskningsarbete borde egentligen ha ålegat docent Romanus och den institution han företräder. Det är naturligtvis mycket bekvämare att i hyperkritisk anda slå ned på andra forskares arbeten än att själv försöka komma med några vetenskapliga bidrag.
    Bristen på vetenskaplig underbyggnad inom detta område står klar för alla specialister. I Danmark kännetecknas t. ex. verksamheten vid motsvarande institution av en mycket livlig grundforskning och en mera begränsad praktisk verksamhet. Vid paternitetsavdelningen i Stockholm är det tvärtom.
    Vår återhållsamma attityd, när det gäller användningen av morfologiska egenskaper i faderskapsutredningar, delas av samtliga nordiska experter. Vid en konferens i Oslo 1959, där vi alla tre deltog, enades mötesdeltagarna om ett uttalande, enligt vilket de berörda undersökningarna rekommenderades endast i mycket begränsad omfattning. Ur detta citerar vi: »...vil mötesdeltakerne mene at de her omhandlete undersökelser bare vil være vitenskapelig berettigede i ganske særlige tillfelle, for eksempel saker i hvilke det hos en eller flere av

 

¹ Läkare vid statens rättsläkarstation i Stockholm.

 

sakens parter förekommer sjeldne arvelige misdannelser, særlige rasepreg eller lignende».
    I vår artikel i SvJT har vi endast framfört den maning till återhållsamhet, som uttrycks i detta mötesuttalande och som helt stämmer med våra forskningsmässiga erfarenheter. Docent Romanus' opposition mot detta ter sig en aning märklig, eftersom han liksom vi undertecknat detta uttalande. Medicinalstyrelsen har för övrigt helt tagit konsekvenserna av Oslo-mötet genom ett cirkulär till samtliga läkare och domstolar i riket (Med.styr:s förf.saml. 21 juni 1961), där mötesuttalandet finns citerat.
    Vi vill i detta sammanhang peka på den ljusning på det faderskapsdiagnostiska området, som skett under de senaste åren i och med upptäckten av en rad nya ärftliga blodegenskaper. Genom ett idogt grundforskningsarbete, bl. a. vid Blodgruppsserologiska avdelningen, Rättskemiska laboratoriet, är flera av dessa egenskaper nu färdiga för praktiskt bruk. Denna nya utveckling kommer att lösa ofantligt många flera faderskapsmål än de antropologiska faderskapsundersökningarna någonsin kan tänkas göra.
    Vårt engagemang i denna fråga får ses mot bakgrunden av det obehag en forskare alltid erfar vid konfrontation med vetenskaplig förslumning och kvacksalveri inom sin disciplin. I egenskap av ledamot av Världshälsoorganisationens expertkommitté för humangenetik vill undertecknad Böök dessutom framhålla, att vi även inom WHO med bekymmer sett på denna form av »tillämpad arvsbiologi» så som den utvecklats i vissa länder.
    Vi är grundligt trötta på missbruket (däremot icke det kritiska bruket) av morfologiska egenskaper i faderskapsbestämningar och vi har ansett det riktigt att genom vår artikel i SvJT informera svenska jurister om vetenskapens nuvarande ståndpunkt i dessa frågor.

Lars Beckman och Jan A. Böök