Hovrättsjubileum. Hovrätten för Övre Norrland firade lördagen d. 30 sept. 1961 sitt 25-årsjubileum med en högtidssammankomst i Umeå stads kyrka.
Till jubileet hade infunnit sig — förutom ett stort antal av hovrättens nuvarande och tidigare ledamöter — statsråden Kling och Skoglund, den senare själv Umebo. Bland gästerna i övrigt märktes högsta domstolens ordförande justitierådet Hellquist, presidenterna i de övriga fem hovrätterna med presidenten Zetterberg i spetsen jämte presidenten i Vasa hovrätt Eero Corell samt landshövdingarna i Västerbottens och Norrbottens län.
Vid högtidssammankomsten yttrade presidenten Wijnbladh i sitt inledningsanförande bl. a.:
Den utbrytning ur Svea hovrätt, som tillskapandet av hovrätten för Övre Norrland innebar, föranleddes av den moderna tidens krav på att en överrätt skall, i den mån det är möjligt, stå i en omedelbarare kontakt med den rättssökande allmänheten. Om detta krav var befogat redan under den rättegångsordning, som gällde intill den 1 januari 1948, blev kravet oavvisligt med den muntliga överrättsprocedur, som infördes från sistnämnda dag med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.
Man kan kanske säga att detta är, på sitt sätt, ett utflöde och en tillämpning av domarreglernas ord om att »domaren är för den menige mans skull, och icke den menige man för domarens skull».
Visserligen utgör hovrättens domkrets, omfattande Västerbottens och Norrbottens län, över 1/3 av Sveriges hela areal. Och hovrättsstaden, Umeå, ligger nära domkretsens södra gräns. Men avstånden elimineras av att envar av hovrättens bägge avdelningar varje månad under sessionerna företar en veckolång tingsresa till Norrbotten.
I regel hållas då huvudförhandlingarna i Luleå. Men varken Kiruna eller Gällivare eller Haparanda, andra samhällen att förtiga, är för hovrätten oprövade som sammanträdesorter.
Och det förtjänar också framhållas, att numera ungefär hälften av det årliga antalet huvudförhandlingar förlägges till Norrbotten. Sedan är det ju en annan sak att alla de mål, däri huvudförhandling ej är behövlig utan prövningen sker efter föredragning av handlingarna, avgöres här i Umeå.
Hovrätten började med endast en avdelning. Den muntliga procedur och den skyldighet att hålla huvudförhandlingar jämväl utanför Umeå, som följde av den nya rättegångsordningens bestämmelser, föranledde emellertid att hovrätten 1948 utökades till två avdelningar. Detta medförde i sin tur, att hovrättsbyggnaden här i staden något senare blev utökad genom tillbyggnader. De talrika hovrättssammanträdena i Luleå föranledde för ett par år sedan också, att hovrätten erhöll egna lokaler där efter att tidigare ha hospiterat i stadsfullmäktiges sessionssal.
Jag skall inte uppehålla mig vid statistiska uppgifter angående arbetsvolymens tillväxt under de gångna åren. Sådana torra siffror säger ju ändå bara en del. De har ingenting att berätta om det för denna hovrätt singuljära. Ingenting om det för sörlänningar ovanliga med huvudförhandlingar med tolk, som så ofta krävs särskilt i Norrbotten. Ingenting visar de av det onekliga behag, som ligger i att konfronteras med samefolket, som kommer till tings i högtidsdräkt och talar och svarar med en talang, som är alldeles uppenbar även fast anförandena oftast måste passera tolkens filter. Och ingenting säger siffrorna om vinterns mångmilaresor mellan höga snövallar.
Men vi vid domarbordet — och jag tror, att jag därvid kan tala på allas vägnar — vi uppskattar till fullo de särdrag, som den norrländska miljön förlänar arbetet i denna hovrätt.
Jag vill också vid detta tillfälle gärna offentligt betyga hovrättens, dess ledamöters och personals glädje och tacksamhet över det goda förhållande, som alltid varit rådande mellan hovrätten och den rättssökande allmänhe-