Onödigt missförstånd vid rättsfallstolkning.
I SvJT 1963 s. 220 har justitierådet Hjalmar Karlgren — närmast med anledning av ett uttalande av mig i SvJT 1961 s. 261 — uppgivit, att när en överinstans förklarar sig »i likhet med» underinstansen antaga visst förhållande eller draga viss slutsats, detta enligt stadgat språkbruk i domar betyder ett accepterande jämväl av underinstansens i domen åberopade skäl. Jag hade för min del, i överensstämmelse med vad som förefallit mig vara vanligt språkbruk, icke vågat antaga att den citerade lokutionen avsåg mer än den i domen direkt åberopade slutsatsen.
Slumpen ville att jag, samtidigt som jag läste Karlgrens inlägg, fick i min hand protokollet från handläggningen av ett befordringsärende vid en av landets juridiska fakulteter och däri fann ett votum, som formulerats på följande sätt: »I likhet med professor X, ehuru på delvis andra grunder, finner jag, att . . .». Denna formulering strider tydligen mot det språkbruk som enligt Karlgren användes av domstolarna men överensstämmer med vad jag trott vara allmänt språkbruk.
För den som ägnat sitt liv åt att söka tolka domar är det utomordentligt tacknämligt att få information om domstolarnas språkbruk, särskilt när detta avviker från det allmänna språkbruket. Det skulle vara mycket värdefullt om man kunde animera domare och särskilt HD:s ledamöter att lämna ytterligare bidrag till belysning av detta språkbruk. Härigenom kunde många onödiga missförstånd undvikas. Behovet av sådan upplysning kännes särskilt starkt när man, såsom förf., nyligen åhört diskussionen i ett seminarium där gräddan av landets sjörättsliga expertis trots flera timmars bemödanden icke lyckades komma till klarhet om innebörden i en av HD nyligen meddelad dom.
Knut Rodhe
NOTISER
Betänkande angående bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. Sjölagskommittén, som i samarbete med motsvarande kommittéer i de nordiska grannländerna sysslar med översyn av sjölagstiftningen, överlämnade d. 9 april i år till justitieministern ett delbetänkande med förslag till bl. a. ändrade regler rörande fördelning av bärgarlön samt en revision av instituten sjöförklaring och sjöförhör (SOU 1963:20).
I fråga om bärgarlönens fördelning innebär förslaget i huvudsak följande. Rätten till gottgörelse ur bruttobärgarlönen för skador uppkomna med anledning av bärgningen utvidgas och därtill införes rätt att erhålla ersättning ur bruttobärgarlönen för vissa kostnader för det bärgade fartygets drift under bärgningsföretaget. Nettobärgarlönen fördelas mellan det bärgande fartygets redare, befälhavare och egentliga besättning efter grunder, som medför att besättningsandelen relativt sett ökas på bekostnad av de övriga andelarna. Lots, som anlitas ombord på bärgande fartyg, får del i bärgarlön som om
han vore besättningsmedlem. Synnerligen förtjänstfull eller farofylld enskild insats vid bärgning skall kunna särskilt premieras, i förekommande fall ur bruttobärgarlönen.
Sjöförklaring och sjöförhör sammanslås enligt förslaget till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. Sådan utredning av sjöolycka skall vara obligatorisk i vissa särskilt angivna fall, för vilka i stort sett är gemensamt att utredning påkallas av hänsyn till sjöfartssäkerheten. I övrigt skall sjöförklaring endast vara fakultativ. Utredningsformerna differentieras så att å ena sidan vissa enkla fall kan utredas genom att sjöförklaringen företages i förenklad form, d. v. s. utan förhandling, och å andra sidan synnerligen komplicerade fall i stället för att gå till sjöförklaring kan av Konungen anförtros en särskild undersökningskommission. Eljest obligatorisk sjöförklaring skall efter sjöfartsstyrelsens prövning kunna underlåtas, om tillfredsställande utredning ändock finnes tillgänglig. Antalet utredningsmyndigheter inskränkes genom att, inom riket, endast rådhusrätt blir behörig att upptaga sjöförklaring samt, utom riket och de övriga nordiska länderna, endast lönad konsul — alternativt behörig dansk, finsk eller norsk konsul — får hålla sådan förrättning. I Danmark, Finland och Norge skall sjöförklaring avges inför där behörig myndighet.
Till skillnad från vad som gäller hos oss är i åtskilliga andra länder utredning av sjöolycka, om sådan alls verkställes, icke underkastad offentlighetsprincipen. Då fråga är om svenskt fartygs sammanstötning med utländskt fartyg kan den svenska parten därför komma i ett ofördelaktigt läge i förhållande till den utländska; omständigheter som ur bevissynpunkt må vara till fördel för svensk sida kan av motparten döljas under det att den svenska utredningen är offentlig. Även där båda parter är svenska kan olägenheter uppstå, eftersom sjöförklaring och sjöförhör som regel icke hålles samtidigt för båda fartygen. Dessa otilfredsställande förhållanden föreslås bli undanröjda genom särbestämmelser för sjöförklaring angående sammanstötning mellan fartyg. I första hand skall eftersträvas att sjöförklaring hålles samtidigt för båda fartygen; i sådant syfte må förrättning uppskjutas av utredningsmyndigheten. Kan syftet icke uppnås, skall den förrättning som först hålles kunna äga rum helt eller delvis inom stängda dörrar. Rätten att ta del av förrättningshandlingar, fartygsdagböcker m. m. skall i så fall vara i motsvarande mån inskränkt. Har svenskt fartyg sammanstött med utländskt fartyg, beträffande vilket icke verkställes utredning motsvarande sjöförklaring, skall sjöförklaring icke vara erforderlig för det svenska fartyget med mindre sjöfartsstyrelsen bestämmer annorlunda.
Till de föreslagna nya reglerna om sjöförklaring m. m. ansluter sig förslag om vissa ändringar i sjölagens ansvarsbestämmelser m. m., vilka bestämmelser dessutom — i avbidan på fullständig översyn i samband med kommitténs fortsatta arbete — underkastats anpassning till brottsbalkens påföljdssystem.
I fråga om bärgarlönens fördelning och sjöförklaring företer förslaget långtgående överensstämmelse med förslag utarbetade av de övriga nordiska sjölagskommittéerna.
C. R.