Replik

I förestående artikel göres gällande, att vid pantsättning av en inteckning pantavtalet skall medföra, att inteckningen skall utgöra säkerhet för omslagsreversen till såväl kapital som ränta. På grund av pantavtalets innehåll skulle det därför vara fullkomligt riktigt,

att borgenären vid exekutiv auktion får ta ut ränta å inteckningen för att täcka kapitalfordran enligt omslagsreversen. Ehuru intet direkt säges därom i artikeln vill förf. förmodligen också försvara regeln att ränta får beräknas å inteckningen, även om räntan å fastighetslånet blivit betald, och även för tid var under inteckningen befunnit sig i fastighetsägarens hand. Denna slutsats måste dragas av att förf. utan någon reservation gillar det avgörande som träffades i 1887 års nedan omnämnda rättsfall.
    Härtill är att säga följande. Det är icke pantavtalet som bestämmer, för hur mycket en inteckning skall anses gälla i fastigheten. Detta beror i stället på inteckningsförordningen. Fastighetsägaren kan blott pantsätta inteckningen med den giltighet den har enligt inteckningsförordningens regler.
    Inteckningsförordningen säger, att inteckning beviljas till säkerhet för en fordran, vilken därigenom blir förenad med panträtt i fastigheten. Löper det intecknade skuldebrevet med ränta, beviljas inteckning även till säkerhet för fordringen å ränta. Härvid kan det icke vara fråga om någonting annat än verkligen upplupen ränta.
    Vid inteckningsförordningens tillkomst berördes icke det fall som blivit det vanliga, nämligen att inteckningen belånats till säkerhet för en fordran enligt omslagsrevers. Vad som behöver förklaras är varför denna belåningsform skall dra med sig, att borgenären på inteckningens ränta får ta ut någonting annat än verkligen upplupen ränta. Såsom även jordabalksutredningen framhåller (SOU 1963:55 s. 288), har rådande praxis medfört, att »den å inteckningshandlingen upptagna räntan mestadels utgör något annat än vad som vanligen avses med begreppet ränta».
    Hur har denna omvandling kunnat motiveras? Därom får man intet besked vare sig i domsmotiveringar eller i litteraturen. Det förhåller sig, väl att märka, icke blott så, att en inteckningshavare på grund av skuldebrevets löpande karaktär måste tillerkännas ränta, i den mån det icke kan visas, att han själv mottagit en räntebetalning eller att ändock en mot honom gällande räntebetalning ägt rum. I det prejudikatbildande avgörandet (NJA 1887 s. 196) uttalas klart och tydligt, att borgenären skall få ta ut ränta på inteckningen även för tid varunder inteckningen befunnit sig i fastighetsägarens hand och utan att räntan behöver motsvaras av ränta å omslagsreversen. Detta innebär, att räntan å inteckningsreversen icke är vad man annars menar med ränta.
    Avgörandet innehåller icke någon motivering som förklarar, varför en inteckning för en räntefordran skall gälla i fastigheten för någonting annat än just en räntefordran. Om HD resonerat så som förf. gör i artikeln här ovan, har man förbisett, att det i första hand är inteckningsförordningen som bestämmer, för vilka belopp fastigheten skall häfta som pant. Räntan å inteckningsreversen har gjorts om till ett procentuellt tillägg till kapitalbeloppet, som icke är ränta i vanlig mening. Dock har denna tanke icke genomförts helt. Ty i viss mån skall det likväl vara fråga om ränta i vanlig mening. Har

det å inteckningsreversen antecknats, att ränta betalats till viss dag, får enligt ett uttalande i motiveringen ränta icke beräknas å inteckningen längre tillbaka än till den dagen. Enligt allmänna regler har en anteckning om räntebetalning endast betydelse av bevis i förhållandet mellan gäldenär och borgenär. Här har anteckningen egendomligt nog tillerkänts materiellträttslig betydelse. Om borgenären mottagit en räntebetalning, bli alltså konsekvenserna — även rent materiellträttsligt sett — helt olika, allt eftersom anteckning om denna betalning gjorts å inteckningshandlingen eller icke. Något lagstöd för en sådan distinktion finnes, såvitt jag kan förstå, icke.
    Bruket av omslagsreverser medförde en ny situation, som nödvändigtvis framkallade vissa tillämpningssvårigheter. Det naturligaste hade väl varit att betrakta den personliga betalningsutfästelsen i omslagsreversen som en ersättning för eller specificering av betalningsutfästelsen i inteckningsreversen. Följden skulle då bli, att inteckning till säkerhet för ränta skulle komma att gälla till säkerhet för den verkligen upplupna räntan enligt omslagsreversen. På det sättet hade man kommit så nära inteckningsförordningens mening som möjligt, och så ansåg ju också Nordling att man borde behandla fallet. En sådan ståndpunkt skulle dock inte alls medföra, att inte räntor enligt omslagsreversen finge tagas ut på inteckningens kapitalbelopp, när detta överstiger omslagsreversens kapitalbelopp. Tvärtom skulle det vara alldeles klart att detta borde få ske, eftersom inteckningen får förutsättas vara pantsatt till säkerhet för hela fordringen enligt omslagsreversen.
    Någon ändring av nuvarande praxis utan lagstiftning har icke ifrågasatts och kan inte rimligen ifrågasättas. Däremot är det av vikt att en klarare och bättre ordning skapas genom den nya jordabalken. Bl. a. bör den påtagliga möjlighet till missbruk, vartill nuvarande regler ge anledning, såvitt möjligt avlägsnas. Detta bereder icke några svårigheter.
    I övrigt får jag hänvisa till min skrift »Panträtten i den nya jordabalken. Kritik och förslag» (Lund, Gleerups. 1964). Räntefrågan har även andra aspekter än dem som kunna vidröras här.

Karl Olivecrona