Till recensionen av ny skattelitteratur

Under rubriken »Ny skattelitteratur» har professor Leif Mutén recenserat några monografier på skatterättens område. I och för sig skulle det finnas all anledning att vara tacksam över att Mutén velat sprida kunskaper om skatterättsliga arbeten även utanför de rena fackkretsarna. Åtskilliga uttalanden i Muténs recension gör emellertid att man måste ställa sig frågande till recensionsmetoden. Så uttalas inledningsvis beträffande det senaste arbetet av en av våra mest ansedda rättsvetenskapliga författare, att det kan anses vara tveksamt om man kan använda »epitetet vetenskaplig» om detta. Efter tre sidors argumentering — till större delen angående detaljproblem — har emellertid recensenten fattat definitiv ståndpunkt och stämplar tveklöst det över 500 sidor omfattande arbetet såsom »ovetenskapligt». Beträffande en annan författare hävdar recensenten efter sin kritiska granskning, att denne »inmutat» ett vetenskapligt område och att han — när han får bättre tid — säkert kommer att prestera utmärkta ting på detta. Om mitt arbete om rätt beskattningsår får läsaren veta, att det »bär prägeln av att ha kommit till som ett till utrymmet och ambitionerna begränsat specimensarbete».
    Värdet av så svepande och kategoriska omdömen som de ovan återgivna kan diskuteras såväl ur sakliga som vetenskapsetiska synpunkter. I det följande skall jag av utrymmesskäl bortse från de senare. Jag vill också göra den begränsningen, att Muténs recensionsteknik endast skall belysas i relation till mitt arbete.
    Efter det i och för sig välvilliga men något förbehållsamma uttalandet, att min bok innehåller »åtskilliga intressanta punkter», går recensenten över till ett antal generella negativa omdömen, såsom att ett alltför trångt perspektiv anlagts, att det är för litet av ändamålssynpunkter, att det brister ifråga om principiella resonemang och att det finnes föga av vägning mellan kontroll- och rättssäkerhetssynpunkter. Man kan nu fråga sig vad läsaren av en vetenskaplig tidskrift har för glädje av denna fristående serie av allmänna omdömen. Det verkar som om Mutén i sammanhanget skulle vilja ge en antydan om att en av honom författad recension i Skattenytt skulle innehålla en motivering av de i SvJT anförda omdömena. Detta är emellertid oriktigt. Den av Mutén åberopade anmälan upptages — bortsett från tjugo raders generella omdömen av samma karaktär som de ovan återgivna —av fem sidors kritik av detaljer och mindre avsnitt, där Mutén anmäler avvikande meningar stundom utan annan motivering än att han tror att taxeringsmyndigheterna eller RegR icke kommer att ansluta sig till min uppfattning. Recensionens rapsodiska karaktär har tyvärr gjort det omöjligt för mig att påfordra utrymme för ett bemötande. Man kan inte gärna påtvinga Skattenytts läsekrets en fortsatt diskussion av allehanda detaljproblem. Det är därför beklagligt, att Mutén isin recension icke lämnat någon antydan om de djupare perspektiv,som han velat lägga på problemen angående beskattningsåret, och därigenom möjliggjort en fortsatt vetenskaplig diskussion. Än mera

tacknämligt hade det varit, om Mutén velat befrämja den fortsatta diskussionen genom att från någon genomtänkt teoretisk utgångspunkt, exempelvis rättssäkerhetssynpunkten, försöka angripa den försiktiga ståndpunkt jag intager, då det gäller att utifrån ändamålsöverväganden avvika från lag och lagmotiv. Värdefullt hade det även varit, om recensenten istället för att uttala sig om mitt »sinne för komparativa studier» velat bemöta min i inledningen lämnade motivering för att utländsk rätt icke medtagits. Jag har därvid påtalat de för en svensk författare i det närmaste oöverstigliga svårigheterna att beträffande ett frågekomplex, som inte endast knyter an till de mest skiftande skatterättsliga områden utan även till betydande delar av civilrätten, åstadkomma en komparativ studie av vetenskapligt värde. I varje fall torde det stå klart, att en sådan studie skulle kräva en helt annan insats än vid motsvarande behandling av ett mera begränsat specialområde, såsom exempelvis obligationsräntor.
    Slutligen skall jag säga några ord om det stycke i recensionen, där Mutén vill framföra mera konkreta anmärkningar. Beträffande det av Mutén påtalade skattefria året vill jag anföra, att det inte finnes något som berättigar till den slutsatsen, att detta skulle ha varit av betydelse i av honom angivna rättsfall. I övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen lämnas nämligen ett särskilt — låt vara grovmaskigt —korrektiv för de fall, att belopp genom skattskyldigs särskilda åtgöranden överförts till beskattningsåren 1945 och 1946. Detta bestod i särskild beskattning av inkomstökning uppgående till minst 1 000 kronor.Under sådana förhållanden kan det knappast finnas skäl för antagandet, att en domstol på eget bevåg skapat ytterligare korrektiv i form av avvikelser från gängse principer angående beskattningsåret.
    Ytterligare en konkret anmärkning har gjorts av Mutén. Efter två i saksammanhanget totalt onödiga antydningar om författarens känslor av »kyla» gentemot de skattskyldiga, kommer slutligen recensenten fram till en fotnot på sidan 137 i min bok, där han gör gällande att jag skulle vara »orolig» för att de skattskyldiga skulle få avdrag för vissa icke definitiva kostnader. Den läsare, som gör sig besväret att slå upp nämnda not (Mutén lämnar icke någon hänvisning), kommer att finna dels att jag icke uttalat mig med någon bestämdhet i frågan (»kan finnas skäl») och dels att jag motiverat ett avgörande i angiven riktning med att kommunalskattelagen — här närmast 21 § — icke öppnar någon möjlighet att upptaga »återvunna» kostnadsbelopp såsom intäkt. Eftersom nu Mutén lagt ned så mycket möda på att misstänkliggöra mig såsom omotiverat fiskaliskt inställd, kunde man kanske haft rätt att begära, att Mutén försökt vederlägga min uppfattning angående 21 §.
    Om det nu skulle vara avsikten, att professor Mutén även i framtiden periodvis skall i SvJT recensera monografier på skatterättens område, skulle jag såsom verksam rättsvetenskaplig författare i all vänlighet vilja be recensenten överväga — om nu utrymme inte kan medgivas för en underbyggd kritik — att lägga tyngdpunkten på en redogörelse för böckernas innehåll. Jag vågar förmoda, att inte endast för-

fattarna utan även läsarna skulle hälsa en sådan uppläggning med tillfredsställelse.

Göran Englund