Arbetsgivares pensionslöfte

 

1. I Festskrift till O. A. Borum kritiserar prof. Henrik Hessler några lagbud i 1961 års lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse.¹Han hävdar, att dessa »möjligen bottnar i en otillräcklig analys» (s.191) och tillkommit »under hänvisning till några allmänna fraser, utan någon verklig analys vare sig av funktion eller rättslig reglering» (s.208) samt att vissa argument är »överraskande» (s. 190) eller föga adekvata (s. 192) och att det betraktelsesätt som ligger till grund för lagstiftningen på den bestämmande punkten är »numera alldeles föråldrat» (s. 192).
    Hesslers kritik riktar sig mot 3 § 1961 års lag, som anger att pensionsstiftelse ej må utfästa pension och att en arbetsgivare inte heller får till ett pensionslöfte knyta villkoret att pensionen skall utgå i den mån pensionsstiftelses medel förslår därtill.² Lagbudet återgår närmast ordagrant på pensionsstiftelseutredningens förslag, Pensionsstiftelser I, SOU 1961:14. Som ordförande i pensionsstiftelseutredningen anserjag mig böra bemöta Hesslers kritik.
    Hessler utgår från värderingen, att lagstiftaren bör gynna en reglering som gör det möjligt för ett företag att kontinuerligt bedöma, i belysning av den ekonomiska utvecklingen för företaget, hur stor pensionsbörda företaget skall åtaga sig (s. 193). Mot denna värdering har jag inte något att invända. Likväl är, såvitt jag kan se, stadgandet i 3 §1961 års lag välmotiverat. Hesslers kritik bygger nämligen på felaktiga premisser.

 

2. Ett löfte om pension har växlande innebörd beroende på sammanhanget.³ Förhållandena är enklast att bedöma, då arbetstagaren/löftestagaren uppnått pensionsåldern och pensionen således börjat att utgå. Den vanliga benämningen är aktuell pension. För arbetstagaren betyder pensionslöftet ett ovillkorligt anspråk att så länge han leverfå ut den utlovade pensionen allteftersom den förfaller till betalning.
    Det är dock ovisst, vilken ekonomisk belastning löftet kommer att innebära för arbetsgivaren. Framtiden innehåller många osäkerhetsmoment, det viktigaste vad som kan bli arbetstagarens faktiska livslängd. Dör arbetstagaren efter två månader, blir det ett relativt litet

 

¹ HENRIK HESSLER, Pensionsstiftelser med otillräckliga medel, Festskrift til Professor, Dr. juris O. A. Borum 30. juli 1964, s. 185—208. (Jfr ovan s.715. Red.).

² Lagen 1961 med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse 3 § lyder: »Pensionsstiftelse må ej utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsenogiltig. Lämnar arbetsgivaren utfästelse med villkor att pension skall utgå i den mån pensionsstiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt, och arbetsgivaren svarar för sin utfästelse utan avseende å villkoret.»

³ För enkelhetens skull uppehåller jag mig enbart vid ålderspension till arbetstagare, vilket är den vanligaste typen av pensionslöfte.

belopp. Blir detta icke förhållandet utan lever arbetstagaren i stället i ytterligare 20 år, blir pensionen en avsevärd tunga för arbetsgivaren.
    Går arbetsgivaren i konkurs, måste arbetstagarens fordran på pension översättas till ett belopp i pengar som lägges till grund för utdelning i konkursen. Enligt 139 § konkurslagen skall aktuell pension uppskattas till sitt kapitalvärde efter den dödlighets- och livslängdstabell för riket som är sist utgiven och på grundval av en räntefot om 5 %. Lagrummets innebörd är oklar. ERIK HAHR hävdar under hänvisning till lagtexten, att man har att tillämpa de tabeller som senast publicerats av statistiska centralbyrån. LAWSKI menar däremot, att konkurslagen åsyftar de tabeller som senast officiellt anvisats för tillämpning.⁴ Det blir då fråga om de tabeller för kapitalisering som utpekas av KK 1917 om landsfiskals och stadsfiskals dagbok i utsökningsmål 12 §. I lagboken hänvisas till dessa tabeller, som är införda vid förordningenför statlig förmögenhetsskatt. Dessa tabeller är föråldrade, de byggernämligen på den svenska befolkningsstatistiken för årtiondet 1901—1910.
    1961 års lag om pensionsstiftelse innehåller föreskrifter om den s. k. pensionsreserven, d. v. s. ett belopp som skall vara spärrat i pensionsstiftelse (7 § första stycket). Försäkringsinspektionen fastställer de försäkringstekniska grunder som skall tillämpas vid beräkning av pensionsreserven. Nu gällande grunder, som är av den 29 januari 1964, anknyter väsentligen till samma antaganden som ligger till grund förden premiereserv som ett försäkringsbolag är skyldigt att hålla vid kollektiv pensionsförsäkring.⁵ Detta kapitalvärde är högre än kapitalvärdet enligt nyss nämnda tabeller. Man räknar nämligen i dödlighetsantagandena med längre livslängd. Skillnaden är avsevärd. Sålunda antages enligt 1964 års grunder en 65-årig man ha en återstående medellivslängd om 16,5 år medan han enligt de antaganden som ligger till grund för förmögenhetsskatteförordningens tabeller endast hade en livslängd om 12,8 år. Kapitalvärdet blir högre också av den anledningen att räntefoten är 3,5 % mot 5 % i de äldre tabellerna. Därtill innehåller 1964 års grunder vissa säkerhetsmarginaler.
    I detta sammanhang bör nämnas en särskild försäkringsmässig faktor. Försäkringsgivaren utgår från att han skall utjämna vad som blir dyrare än beräknat mot vad som blir billigare. Detta har tillämpning så snart någon avlider. Det som reserverats för den avlidnes räkning överföres till övriga försäkringar. Man betecknar denna pluspost helt åskådligt som arvsvinst.
    Man skulle också kunna tänka sig en tredje metod att översätta en aktuell pension till ett belopp i pengar, nämligen att utgå från dagspriset på en försäkring mot engångspremie för den utlovade pensionen. Detta är icke detsamma som det belopp som skall läggas till grund för beräkning av premiereserven. SPP, som är det enda bolag med kollektiv pensionsförsäkring i stor skala, förräntar sina medel efter en

 

⁴ Se ERIK HAHR, SvJT 1958 s. 399 ff och 547 f, samt LAWSKI, ib. s. 545.

⁵ Se Beräkning av pensionsreserv i pensionsstiftelse, 1964 års grunder. Rådgivning från pensionsstiftelseutredningen, SOU 1964:28.

högre räntesats än antagandet i 1964 års grunder. SPP:s genomsnittliga förräntning (i förhållande till de bokförda värdena) är f. n. ca 4,9 %. Den som köper en försäkring mot en engångspremie i SPP erhåller en viss ränterabatt. Dagspriset är således skillnaden mellan den nominella engångspremien och ränterabatten.
    Jag övergår nu till innebörden av ett arbetsgivarlöfte om pension till en arbetstagare som vid bedömningstillfället ännu icke uppnått pensionsåldern och som är kvar i tjänst hos arbetsgivaren. Försäkringsfolket talar i detta fall om icke-aktuell pension. Här möter samma problem som nyss angivits, att man har att göra antaganden om dödlighet och förräntning. Det som reserverats för en avlidens räkningöverföres till övriga försäkringar.
    Har arbetsgivaren gjort sitt löfte om pension betingat av att arbetstagaren skall kvarstå i tjänst vid inträde i pensionsåldern, skulle i kalkylen kunna införas ännu ett antagande, nämligen framtida vinster på grund av avgång ur tjänst före pensionsåldern utan samband meddödsfall. Har man värderingen att villkor som gör pensionsrätten antastbar bör utmönstras, är det emellertid konsekvent att såsom skett i nu gällande grunder för beräkning av pensionsreserv helt bortse fråndenna faktor.
    Vill man försöka att närmare bestämma arbetsgivarens löfte för en icke-aktuell pension som ett belopp i pengar, blir det nödvändigt att ha ytterligare fixpunkter. Jag väljer som exempel att arbetsgivaren lovat en manlig arbetstagare 10 000 kr. i pension från det år han fyller 65 år.⁶ Vid den tidpunkt då löftets värde skall beräknas (beräkningstillfället) antages arbetstagaren vara 50 år. För att bestämma löftetsvärde måste man veta hur arbetsgivaren avsett att fördela kostnaderna för sitt pensionslöfte. Den allmänt antagna utgångspunkten är, att arbetsgivaren vid pensionsålderns inträde skall ha samlat ihop så mycket som svarar mot kapitalvärdet på pensionen. Kostnaderna skall således falla på den tid då arbetstagaren fullgör sina tjänster åt arbetsgivaren. Vanligen förutsättes den kostnadsfördelning som skulle uppkomma om arbetsgivaren vid dagen för arbetstagarens anställning (eventuellt dagen då arbetsgivaren gav honom pensionslöftet) tecknat en försäkring motsvarande pensionens storlek mot lika stora årliga premierunder tiden fram till pensionsdagen.
    Skall pensionslöftet redovisas för arbetstagaren översättes detta regelmässigt till ett s. k. »fribrev». För vårt ändamål kan fribrevet bestämmas som den pension som skulle utgå om arbetsgivaren vid beräkningstillfället avbryter en pensionsförsäkring och det till försäkringsbolaget inbetalade beloppet (det för hans räkning avsatta beloppet) omvandlas till en avgiftsfri försäkring.
    I 1961 års lag uppställes subsidiärt ett enklare beräkningssätt. Ar-

 

⁶ Exemplet i texten är verklighetsfrämmande. Parterna tar regelmässigt hänsyn till att arbetstagaren får ATP från 67 års ålder. Det förekommer därför knappast löften om pension från en framtida tidpunkt på ett likastort belopp fram till dödsfallet. Arbetsgivaren lovar i stället 10 000 kr. föråren då arbetstagaren är 65 och 66 år och för åren därefter 10 000 kr. med avdrag för vad som kan komma att utgå enligt ATP.

betstagaren antages vid varje tillfälle ha tjänat in ett fribrev motsvarande förhållandet mellan förflutna tjänsteår och antalet tjänsteår från anställningen till pensionsåldern. Är arbetstagaren som i det anförda exemplet 50 år och pensionsåldern 65 och blev han anställd vid 40 års ålder, blir fribrevet följaktligen 10/25 av 10 000 eller 4 000 kr.
    Fribrevet ensamt anger emellertid icke något mått på arbetsgivarens skuld. För att nå detta belopp har man att beräkna kapitalvärdet på fribrevet. De av försäkringsinspektionen fastställda grunderna för beräkning av pensionsreserv i pensionsstiftelse ger nödvändiga antaganden för en sådan beräkning.⁷

 

3. Som framgått av det föregående kan arbetsgivarens skuld på grund av ett pensionslöfte icke fixeras till ett belopp annat än med hjälp av försäkringsmässiga beräkningar. Det torde inte vara praktiskt möjligt att låta den enskilde fritt göra sina kalkyler. I rättsliga sammanhang, t. ex. bevakning av fordran i konkurs, spärrande av tillgångar i pensionsstiftelse eller avdrag vid taxering till skatt, måste man arbeta med tabeller byggda på av myndighet fastställda antaganden om bl. a. dödlighet och räntefot.
    Det bör markeras att arbetsgivarens skuld enligt ett enskilt pensionslöfte är ett belopp som ständigt ändras. Beloppet stiger för varje år fram till tidpunkten för inträdd pension förutsatt att arbetstagaren lever. Är arbetstagaren i tjänst, intjänas för varje år ytterligare en del av pensionen. Fribrevet stiger således. Men arbetsgivarens skuld stiger för varje år även i det fall då anställningen avbrytes.⁸ Ett och sammafribrev har nämligen ett fram till pensionsåldern stigande kapitalvärde. Stegringen beror dels på att reserverade medel tänkes förräntade, dels på att ökning föranledes av posten arvsvinster. Efter pensionsålderns inträde sjunker beloppet för varje år. Den årliga minskningen motsvaras icke av vad som utbetalas i pension utan beror i stället påen beräkning för hela kollektivet av inflytande räntor, uppkomna arvsvinster och gjorda pensionsutbetalningar. Som exempel kan nämnas, att kapitalvärdet för en aktuell ålderspension på 10 000 kr. åt en 67 årig man är 117 573 kr. och för en 68-årig man 113 278 kr.
    I det ögonblick pensionstagaren dör, bortfaller arbetsgivarens skuld. Avlider nyssnämnde pensionstagare den 1 februari 1964 vid en ålder av 67 år och 1 månad, var arbetsgivarens skuld den 1 januari 1964117 573 kr. och den 31 december 1964 0 kr.
    En arbetsgivare kan aldrig på förhand bedöma vad som faktiskt kommer att bli hans utgifter i framtiden för ett enskilt pensionslöfte. Verkligheten kommer för det enskilda fallet icke att stämma med depå statistisk grund utarbetade antagandena, utan det belopp som motsvarar skulden vid beräkningstillfället kommer att i framtiden visa sigantingen för litet eller för stort.
    Beräkningarna bringas närmare verkligheten först om »vinst i för-

 

⁷ Pensionsstiftelseutredningens rådgivning, SOU 1964:28, innehåller också tabeller för beräkning av kapitalvärdet av ännu ej aktuella pensioner.

⁸ Här bortses från villkor, att arbetstagaren skall kvarstå i tjänst vid inträde i pensionsåldern.

hållande till kalkylen» på ett pensionslöfte får utjämnas mot förlust på ett annat. Ju flera arbetstagare med pensionslöften dess närmare kommer arbetsgivaren de förhållanden som gäller vid försäkring. Det behöver inte vara fråga om särskilt stora tal för att utjämningen skall bli någorlunda tillfredsställande vid ålderspensionering. I lagen om understödsföreningar har 50 medlemmar satts som ett minimimått för att understödsförening skall få bereda ålderspension.

 

4. Nuvarande lagstiftning om pensionsstiftelser utgår från avtalsfrihetens princip för privata pensioner. Arbetsgivaren har principiell frihet att utlova eller att icke utlova pension. Han har också frihet att avtala, att intjänande av pension skall avbrytas vid viss tidpunkt. Har arbetsgivaren givit sin arbetstagare ett löfte om 10 000 kr. i pension från 65 års ålder, äger han således säga upp pensionslöftet på samma sätt som han äger att säga upp tjänsteavtalet i övrigt. Upphör anställningen eller enbart pensionsförmånen efter uppsägningen när arbetstagaren är 50 år, har arbetstagaren icke rätt till större pension än vad som motsvarar då upplupen del av löftet (fribrevet).⁹ Om arbetstagaren, som i det förut anförda exemplet, hade anställts vid 40 års ålder, blir som nämnts den intjänade pensionen 4 000 kr. enligt hjälpregeln i 1961 års lag.
    Lagstiftaren har icke begränsat arbetsgivarens frihet att bestämma, huruvida han önskar bokföra sitt pensionslöfte till arbetstagaren som en skuld eller icke. Avsättning till pensionsstiftelse är frivillig.¹⁰ Enligt särskild föreskrift i aktiebolagslagen 101 § 7 mom. andra stycket är det tillräckligt, att utgående pensioner (d. v. s. aktuella pensioner) antecknas inom linjen i den mån de icke motsvaras av skuld till pensionsstiftelse. Pensionsskulden behandlas således mera legärt än andra skulder. Bakgrunden är att söka i det förhållandet, att aktiebolagslagen ännu arbetar med den äldre uppfattningen, att löpande pensioner må bestridas ur löpande intäkter.

 

5. Förbudet i 1961 års lag om pensionsstiftelser mot pensionslöften som enbart har underlag i stiftelses förmögenhet utgör en begränsningav avtalsfriheten. Grunden härför är, att arbetstagaren bör veta vadhan har anspråk på att få och att denna förutsättning inte kan uppfyllas om pensionslöftet har nämnda begränsning. Samma sak skulle också kunna uttryckas med orden, att lagstiftaren begärt av arbetsgivaren, att han skall taga risken för hur framtiden kommer att utfalla. I motiven till pensionsstiftelseutredningens betänkande Pensionsstiftelser I s. 71 uttryckes denna tanke bl. a. med påpekandet, att avsättning till stiftelse är frivillig och att man ej kan bortse från möjligheten attarbetsgivaren underlåter att fullgöra ett löfte som är begränsat till att avse stiftelsens tillgångar. Har man i minnet att man i det enskilda

 

⁹ Här bortses från betydelsen av särskilt villkor, att arbetstagaren skall kvarstå i tjänst vid inträde i pensionsåldern.

¹⁰ En annan sak är att arbetsgivare som ansluter sig till den s. k. PRI-planen för privata tjänstemannapensioner därmed avtalsmässigt binder sig att göra vissa avsättningar.

fallet inte vet vilka utbetalningar som kommer att föranledas av ett löfte, förstår man att en stiftelse kan bli otillräcklig även om skulden varit täckt i det ögonblick arbetsgivaren gav sitt löfte.
    I Pensionsstiftelser I framhålles också (s. 71), att en pensionsstiftelse är ett bräckligt stöd för ett pensionslöfte därför att det i övervägande fall är frågan om små enheter. Avsikten har varit att framhålla, att man sällan kan räkna med att pensionsstocken är så stor att det bliren försäkringsmässig utjämning.
    Huvudsynpunkten, att risktagandet för det framtida utfallet bör ligga på arbetsgivaren, kommer fram i ett uttalande (s. 74), att arbetsgivaren icke bör få skjuta »emellan sig och sin arbetstagare en stiftelse, som lyfter av honom förpliktelser vilka sammanhänger med tjänsteavtalet».

 

6. Hessler baserar sin kritik i artikeln »Pensionsstiftelser med otillräckliga medel» på en utredning om vad som skulle vara innebörden av löften som är ogiltiga enligt 1961 års lag. Jag har läst Hesslers utredning flera gånger men icke kunnat finna annat än att Hessler underlåtit att beakta hela den försäkringsmässiga bakgrunden. Detta påstående må beläggas med referat av ett led i Hesslers framställning. Han uppställer ett exempel (s. 195 f), att en stiftelse lovar »pension på samma belopp till fyra anställda, A, B, C och D, och att företaget gjort avsättningar till stiftelsen motsvarande vad som belöper på deras anställningstid. Vid en tidpunkt, då A varit anställd halva den tid som kräves för intjänande av full pension samt B, C och D en fjärdedel av denna tid, nödgas företaget upphöra med avsättningarna, som ej heller sedermera upptagas». Hessler förutsätter att det vid A:s inträde i pensionsåldern finnes medel till 1/2 pension för A och till 1/4 pension åt de övriga (s. 196). Han synes rekommendera, att utbetalningarna sker i enlighet härmed. Hessler anför som ytterligare argument för sin lösning, att läget bör bli detsamma som om för varje anställd bildats en egen stiftelse och man således haft en stiftelse för A, en för B, en för C och en för D.
    Som förut markerats vid upprepade tillfällen, är arbetsgivarens skuld enligt ett pensionslöfte ett belopp under ständig förändring. Man kan aldrig veta hur framtiden kommer att utfalla. Har man icke en särskildordning för utjämning av gynnsamt riskförlopp mot ogynnsamt, blir det beräknade beloppet för ett enskilt löfte alltid för stort eller förlitet. Att det vid viss tidpunkt fanns tillräckligt för 1/2 pension åt A, betyder således icke att det kommer att finnas motsvarande medel också vid den tidpunkt då A uppnår pensionsåldern och ännu mindre att tillräckliga medel finns kvar om A skulle leva ännu 10 år efter pensionsåldern.

 

7. Till slut vill jag framföra ytterligare ett skäl varför lagstiftaren bör vidhålla ståndpunkten, att avtalsfriheten bör begränsas genom ett förbud att ställa en arbetsgivares pensionslöfte i relation till en stiftelseförmögenhet. Låt oss antaga att man värderar avtalsfrihetens princip

så högt, att man bortser från förut angivna olägenheter med obestämda pensionslöften och önskar att ge dessa löften rättsverkan. Man blir då tvungen att anvisa några regler, hur stiftelsen skall handla i det ögonblick en pension blir aktuell och betalning skall börja utgå. Som framgått av det föregående, är det inte möjligt, såsom Hessler synes förutsätta i sitt exempel, att låta stiftelsen betala ut till A 1/2 pensionoch när B, C och D uppnår pensionsåldern 1/4 pension till var ochen av dessa. Detta blir ett för litet belopp om de fyra löftestagarna genomsnittligt skulle dö före den tidpunkt som antages i kalkylen eller för mycket om de i stället skulle få längre livstid. Jag vill inte bestrida att det skulle vara möjligt att lösa problemet. Men jag håller för sannolikt, att lösningen skulle kräva en differentiering av rättssystemets om icke gav lön för mödan.¹¹

 

Folke Schmidt