RUDOLF BECKMAN. Sjövägsreglerna med kommentarer och rättsfall. 3 uppl. Åbo 1965. Akad. bokh. 70 s. Skr. 12,00.

 

De internationella sjövägsreglerna — i den lydelse som de erhållit vid Londonkonferensen 1960 angående sjöfartssäkerheten — är för den sjöfarande vad vägtrafikförordningen är för landsvägstrafikanten; de fastslår hur han skall styra och navigera sitt fartyg i förhållande till andra farkoster på sjön. Hos oss gäller reglerna i kraft av ett särskilt stadgande i sjötrafikförordningen, varvid de för svenska farvatten kompletteras med ytterligare bestämmelser i nämnda förordning. De internationella sjövägsreglerna har således inte i vanlig ordning inarbetats i svensk lagstiftning, utan de engelska och franska originaltexterna gäller, varjämte reglerna i svensk översättning tillhandahålles i en särskild publikation, vilken utges av sjöfartsstyrelsen.
    I Finland har reglerna däremot lagfästs i form av en förordning som upptar dem in extenso. I form föreligger åtskilliga avvikelser mellan den svenska och den finska texten; i sak är de i huvudsak överensstämmande. En finländsk kommentar till reglerna äger därför intresse även ur svensk synpunkt, i synnerhet där den, såsom den av Beckman utgivna kommentaren, utnyttjar domsmaterial från alla de nordiska länderna. Att dess utomanglosachsisk rättspraxis beaktats i rätt stor utsträckning är en ytterligare fördel, som främjar kommentarens användbarhet.
    Ämnet inbjuder inte till några vetenskapliga djupdykningar, och Beckmans kommentar sträcker sig i detta avseende inte längre än vad ämnet synes kräva; den upptar påpekanden om de olika stadgandenas reella innebörd, korshänvisningar, omnämnande av tillgänglig rättspraxis och uttalanden av andra författare, samt upplysning om vad som är nytillkommet vidden senaste revisionen. Det har med denna begränsade målsättning varit möjligt för författaren att göra kommentaren ganska kort; de internationella reglerna upptar endast 48 sidor.
    Kommentaren är tydligen avsedd att kunna användas av en vidsträckt krets, och den är lättfattlig både till språk och innehåll. Kanske blir docktonen stundom väl undervisande även för den publik som författaren i första hand vänder sig till. Endast den mycket tanklöse sjöfararen lär väl kunna dra nytta av en passage sådan som den följande, vilken måtte utgöra ett eko från någon tidigare upplaga: »Det händer icke så sällan, att fartygets lanternor ej hållas tända under ljusa nätter, emedan man därigenom tror sig kunna inbespara utgiften för olja, och man lugnar sig med att det är tillräckligt ljust och att det därför vore överflödigt att tända lanternorna. Men i fall av kollision kan en dylik falsk sparsamhet bliva av stor betydelse, varför den föreskrivna lanternföringen under alla förhållanden bör noga iakttagas.»
    Någon gång utsträcker förf. kommentarer till att beröra även de bakomliggande ansvarsreglerna. En sådan utvikning finner man på s. 11 beträffande ansvaret vid bogsering, där dock kommentaren grundar sig på ett äldre betraktelsesätt, som numera torde vara i huvudsak övergivet.
    Av särskilt intresse i de nya sjövägsreglerna är deras bestämmelser om

 

navigering och signaler vid begränsad sikt, främst med hänsyn till radarnavigeringens problem. Man har vid Londonkonferensen inte velat i reglerna inta några uttryckliga bestämmelser om radar, men radarnavigering utgör dock förutsättningen för den nya regeln 16 c om rätt att företa åtgärder för undvikande av en »närsituation» med ett ännu ej synligt fartyg. I övrigt har man nöjt sig med vissa rekommendationer, som fått inflyta i ett bihang till sjövägsreglerna. Som sig bör är förf:s behandling av dessa frågor jämförelsevis omfattande. Man fäster sig dock vid att de nytillkomna synpunkterna beträffande radarnavigering inte sammansmälts med den övriga texten, varför denna i vissa avseenden kommit att bli något missvisande. När förf. exempelvis framhåller att maskindrivna fartyg som framförs i tjocka inte får ändra kurs förrän de kommit i sikte av varandra, måste detta verka förbryllande på den läsare som just har observerat att regel 16 c medger maskindrivet fartyg, som (i radar) upptäcker annat fartyg förom tvärs, att i god tid företa effektiva åtgärder — främst kursändring —för att undvika en närsituation. Man saknar i avsnittet över radarproblemet en hänvisning till den intressanta redogörelsen i Myrdahls artikel i Arkiv for Sjørett Bd 4 s. 565 ff.
    Kommentaren företer tyvärr vissa brister i fråga om det typografiska utförandet. Ganska många tryckfel och om brytningsfel förekommer, mest påfallande på s. 28, där det kan vara svårt för en läsare att få sammanhang i texten.
    Även om sålunda vissa anmärkningar kan riktas mot den anmälda kommentaren både i innehållsmässigt och formellt avseende, fyller den utan tvivel en funktion som en snabborientering beträffande tillgänglig rättspraxis och övrigt material. Inte minst värdefulla är sammanställningarna av uttalanden i rättspraxis och litteratur på området.

Hugo Tiberg