Ungdomsbrottsligheten —utveckling och aktuella siffror¹

 

Av byrådirektören SVEN RENGBY

 

 

 

 

 

Denna redogörelse omfattar brottsligheten bland ungdomar under 21 år, dvs den svenska kriminalstatistikens tre åldersgrupper: under 15 år, 15—17 år och 18—20 år. Däremot äro de s. k. »young adults» icke medtagna.
    I. Långtidsutvecklingen framgår av diagram 1, som visar antalet straffregisterfall i grupperna 15—17 och 18—20 år i förhållande till 100 000 av motsvarande medelfolkmängd från och med 1917, det första år från vilket dylika uppgifter finnas, till och med 1963. Diagrammet är logaritmiskt, vilket innebär, att en viss lutning på linjen alltid betyder samma procentuella ändring, vare sig linjen ligger i övre eller nedre delen av diagrammet. Om man ser bort från de första årens siffror, ge kurvorna intryck av en i stort sett stadig ökning med 6—7 % per år. Anmärkningsvärt är, att den starkt markerade topp, som kurvorna visa vid slutet av första världskriget, saknar motsvarighet under det andra. Detta torde hänga samman med den ändringav principerna för registreringen i straff registret, som genomfördes 1943

 

Diagram 1. Antalet straffregisterfall i åldersgrupperna 15—17 år och 18—20 år i förhållande rill 100 000 av motsvarande medelfolkmängd, åren 1917—1963

 

¹ Föredrag vid sammanträde d. 6 dec. 1965 med Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Komplettering har skett med senare erhållna siffror. 

(i diagrammet markerad genom streckade linjer). Medan tidigare alla, som dömts för stöld eller snatteri, registrerades, inskränktes 1943 denna registrering i fråga om bötesfallen till att omfatta endast dem, som dömts till minst 60 dagsböter. Ett andra avbrott i kurvorna finnes från 1950 till 1951 beroende på att från och med 1951 hänsyn tagits jämväl till åtalseftergifter enligt barnavårds- och ungdomsfängelselagarna. Denna omständighet kan emellertid förklara endast en mindre del av stegringen från 1950 till 1951. Slutligen har ett avbrott markerats även mellan 1960 och 1961 på grund av den omläggning av kriminalstatistiken, som genomförts från och med 1961. För tidigare år har det antal åtalseftergifter enligt 1944 års lag, barnavårdslagen och ungdomsfängelselagen, vilka skulle redovisas som straffregisterfall, beräknats ur det totala antalet enligt vissa procentsatser. Från och med 1961 åligger det däremot vederbörande åklagare att insända särskild statistikuppgift för de fall, som enligt hans uppfattning äro att anse såsom straffregisterfall. Om man beräknar värdena för åren 1961—1963 enligt samma schematiska metoder, som tillämpats för de föregående åren, kommer kurvan för 15—17 år att visa en fortsatt nedgång (den prickade linjen), medan inverkan på kurvan för 18—20 år icke blir märkbar.
    En uppfattning om utvecklingen av brottsligheten bland ungdomar i åldern 15—17 år får man också av de rapporter om åtalsprövning enligt 1944 års lag, som halvårsvis inkommit till riksåklagarämbetet och som avse samtliga fall med undantag av vissa lindrigare trafikbrott. Hur dessa siffror utvecklats från 1950 till 1965, framgår av diagram 2 (som likaledes är logaritmiskt). Under 1950-talet har stegringen varit kraftig — under tiden 1953—1959 nära 13 % per år. Det ändrade förloppet efter 1959 kan hänga

 

Diagram 2. Antalet åtalsprövningar enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, i förhållande till 10 000 av motsvarande medelfolkmängd, åren 1950—1965

 

samman med dels en ändrad åldersfördelning inom gruppen — medan tidigare 15-åringarna utgjorde den största delgruppen och 17-åringarna den minsta, är förhållandet nu det omvända — dels den ändrade praxis i fråga om beviljande av åtalseftergift enligt 1944 års lag, som genomfördes under 1959².
    Den säkraste bilden av brottslighetens utveckling får man givetvis ur polisstatistikens redovisning av antalet till polisens kännedom komna brott; för vårt ändamål lida emellertid dessa siffror av den svagheten, att fördelningen på ungdomsbrottslighet och annan brottslighet ej är känd. Jag vill likväl (i tabell 1) visa utvecklingen för några brott, som kunna anses vara typiska ungdomsbrott, nämligen inbrottsstöld, motorfordonstillgrepp och skadegörelse. Utvecklingen för sistnämnda brott skiljer sig i viss mån från den de båda övriga förete. Den årliga ökningen har för inbrottsstöld och motorfordonstillgrepp varit speciellt kraftig under 1950-talet, medan ändringarna från 1959 visa lägre värden. Däremot synes utvecklingen för skadegörelse ha varit mera jämn, i det att det icke har varit någon markerad ändring efter 1959.
    II. De mest aktuella siffrorna utgöras av de ovan nämnda rapporterna till riksåklagarämbetet för 1965 samt av polisstatistikens månadsuppgifter för 1965 och första kvartalet 1966. Rapporterna om åtalsprövningar visa en kraftig minskning, med 12,1 % i förhållande till 1964. Minskningen omfattar nästan hela landet, av 24 distrikt visa endast 6 ett högre antal 1965 än 1964 och i två av dessa uppgick ökningen till mindre än en procent. Båda

 

 

Tabell 1. Antalet till polisens kännedom komna brott av vissa slag samt de procentuella årliga ändringarna, åren 1950—1965 

år	inbrottsstöld	%	motorfordonstillgrepp	%	skadegörelse	%
1950	20 365		7 050		4 979
​1951	21 913	+7,6	9 197	+30,4	5 208	+4,6
​1952	26 235	+19,7	8 889	-3,3	5 811	+11,6
​1953	25 592	-2,5	9 816	+10,4	6 259	+7,7
​1954	28 184	+10,1	15 735	+60,3	7 086	+12,9
​1955	32 878	+16,7	25 051	+59,2	7 957	+12,6
​1956	34 839	+6,0	25 922	+3,5	9 681	+21,7
​1957	42 853	+23,0	32 633	+25,9	11 374	+17,5
​1958	53 611	+25,1	39 809	+22,0	12 383	+8,9
​1959	52 976	-1,2	34 706	-12,8	13 235	+6,9
​1960	56 654	+6,9	32 422	-6,6	13 269	+0,3
​1961	56 281	-0,7	34 025	+4,9	14 930	+12,5
​1962	61 838	+9,9	37 202	+9,3	15 639	+4,7
​1963	66 335	+7,3	37 656	+1,2	15 256	-2,4
​1964	72 791	+9,7	41 432	+10,0	18 328	+20,1
​1965	78 999	+8,5	46 261	+11,7	23 429	+27,8

 

² En utförligare redogörelse härför finnes i min artikel Åtalseftergifterna enligt 1944 års lag under de senaste åren, SvJT 1964 s. 254. 

halvåren visa lägre siffror än motsvarande tid 1964, men minskningen är starkast under första halvåret, då den uppgick till 19,1 % och då blott tre distrikt visade ökning. Under andra halvåret var minskningen endast 5,3 %, vilket kanske hänger samman med den nedan redovisade utvecklingen i fråga om antalet brott. Det låga antalet åtalsprövningar stämmer väl överens med underhandsuttalanden från många åklagare och domstolar om minskat antal brottmål och med kriminalvårdens oväntat låga beläggningssiffror. Detta är omständigheter, som äro särskilt intressanta med tanke på att polisstatistikens brottssiffror visa en helt annan utveckling under 1965. Nedanstående tablå visar de procentuella ändringarna i frekvensen av några viktiga ungdomsbrott för de fyra kvartalen 1965 och första kvartalet 1966 i förhållande till frekvensen under motsvarande kvartal föregående år. Un-

 

kvartal	inbrotts- stöld	bil- tillgrepp	motor- cykel- tillgrepp	moped- tillgrepp	skade- görelse	miss-handel
1965: 1	+ 1,4	+ 6,0	- 19,7	+ 7,7	+ 3,1	+ 20,3
1965: 2	+ 8,8	+ 7,1	- 2,7	+ 5,5	+ 25,9	+ 22,4
1965: 3	+ 16,4	+ 23,5	+ 12, 0	+ 27,0	+ 43,1	+ 25,7
1965: 4	+ 5,2	+ 3,8	- 5,3	+ 21,3	+ 34,4	+ 20,0
1966: 1	- 3,6	- 14,5	- 29,5	- 11,8	+ 2,2	+ 4,1

 

 

der de två första kvartalen torde utvecklingen kunna anses normal (ehuru stridande mot den nyss omnämnda utvecklingen beträffande åtalsprövningarna). Däremot redovisas för tredje kvartalet 1965 en mycket kraftig ökning ifråga om samtliga dessa brottstyper. Till och med motorcykeltillgreppen, som eljest stadigt minskat ända sedan 1958, ha ökat med 12 % trots att antalet registrerade motorcyklar torde ha fortsatt att sjunka. Det synes ej orimligt att ställa denna utveckling i samband med de många uttalanden, som under det gångna året gjorts i press och radio, om att polisens möjligheter att utreda och klara upp brott på grund av personalbristen och svårigheter med omorganisationen avsevärt minskats. Det är naturligtvis också tänkbart, att de brottsliga själva ha märkt, att risken för upptäckt minskat, och därför känna sig relativt säkra på att icke bli fast för begångna brott. Under fjärde kvartalet äro de procentuella ändringarna för flertalet av dessa brottstyper av mera normal storlek. Huruvida denna återgång beror på att polisens svaghetsperiod håller på att gå över eller på den ovanligt tidiga och stränga vintern, därom är det ännu för tidigt att yttra sig. Utvecklingen under första kvartalet innevarande år kanske närmast tyder på att det sistnämnda alternativet skulle vara det riktiga. Som synes ha siffrorna i allmänhet gått ned. Detta beror emellertid på minskning under januari och februari månader — för mars finner man en ökning för samtliga brottstyper utom biltillgrepp och motorcykeltillgrepp, dvs två typer, vilkas frekvens kan väntas vara speciellt påverkad av vinterförhållandena.
    De ovan anförda omständigheterna tyda på att uppklaringsprocenten under det gångna året bör ha sjunkit åtminstone i fråga om de brott, som äro typiska för de unga. En sådan utveckling är uppenbarligen mycket otillfredsställande, i synnerhet som uppklaringsprocenten redan förut var låg, 1964 för inbrottsstöld 21,5 %, för biltillgrepp 23,5 % (i Stockholm 7,7 %!) och för tillgrepp av motorcyklar och mopeder 16,0 %.
    Det kan också vara så, att den påvisade utvecklingen föranlett polisper-

 

sonalen att, inför en alltmera ökad eftersläpning, medvetet eller omedvetet företaga ett urval, då det gällt att fullfölja brottsutredningarna, nämligen på det sättet att man till en viss grad kcncentrerat sig på de lättutredda fallen, som kunna väntas ge resultat utan alltför stor tidsspillan. En omständighet, som talar för detta, är, att procenten för sådana åtalseftergifter enligt 1964 års lag (som ersatt den tidigare 1944 års lag), vilka icke förknippats med någon särskild åtgärd eller förknippats endast med en varning, har stigit till 45 % 1965 efter att under perioden 1960—1964 ha legat på 37 %. Det är emellertid givet, att detta kan förklaras även på andra sätt.
    III. Från och med 1961 ha åtskilliga, ytterst betydelsefulla avsnitt av kriminalstatistikutredningens förslag till ny kriminalstatistik genomförts, och till följd härav innehåller »Brottsligheten» nu en mängd nya statistiska uppgifter, speciellt i fråga om just ungdomsbrottsligheten. Jag skall här ge en överblick av en del av dessa, och jag kommer i allmänhet att låta tabellerna tala för sig själva och nöja mig med korta kommentarer. Då uppgifterna finnas endast för tre år (1961—1963), är det i flertalet fall för tidigtatt söka bedöma utvecklingen, och jag har därför i en del av tabellerna lämnat endast de sammanlagda siffrorna för hela treårsperioden. I flera fall har jag för jämförelses skull tagit med siffror även beträffande äldre personer. Att märka är, att i samtliga uppgifter, där ej annat särskilt angivits, ingå även personer, som fått åtalseftergift enligt 1944 års lag, barnavårdslagen eller ungdomsfängelselagen. För enkelhets skull har jag i det följande talat om domar och dömda, men därmed i förekommande fall avsett även åtalseftergifter resp. personer, som fått åtalseftergift.
    Antalet personer i åldersgrupperna 15—17 och 18—20 år, som dömts för strafflagsbrott, ävensom antalet fall, då barn i åldern 9—14 år övertygats om att ha begått mot strafflagen stridande handling, allt i förhållande till 100 000 av motsvarande medelfolkmängd, framgår av tabell 2. Belastningen är, som synes, högst för 14-åringarna. Visserligen omfattar den närmast högre åldersgruppen tre åldersår (15—17), och det är troligt, att värdet för 15-åringarna enbart ligger högre än det här angivna genomsnittsvärdet för de tre årsgrupperna, men om man för ett flertal år söker ut-

 

Tabell 2. Antalet personer i åldern 15—20 är, som dömts eller erhållit åtalseftergift för strafflagsbrott (utom fylleri och förargelseväckande beteende), ävensom antalet fall, då barn i åldern 9—14 år befunnits ha begått mot strafflagen stridande handling (utom fylleri och förargelseväckande beteende), allt på 100 000 av motsvarande medelfolkmängd, åren 1961—1963 Ålder 1961 1962 19639 år } 745,2 562,0 } 691,4 557,5 } 676,810 år } 820,9 } 793,8 }11 år } 1522,1 1207,7 } 1465,6 1199,9 } 1480,512 år } 1711,8 } 1754,8 }13 år } 2926,7 2421,2 } 2597,6 } 2812,814 år } 2949,6 } 2689,2 3018,3 }15—17 år 2642,8 2563,2 2609,618—20 år 2330,2 2253,5 2307,3

 

jämna värdena för de olika åldersgrupperna medelst en kurva, tyder resultatet på att siffran för 15-åringarna troligen ej överstiger den för hela gruppen 15—17 år med mer än 10—12 %. Det är dock att märka, att siffrorna för grupperna under 15 år möjligen ej äro fullt jämförbara med siffrorna för de äldre. Dessa senare omfatta ju personer, som dömts eller erhållit åtalseftergift, och innebära en registrering för varje gång vederbörande dömts eller erhållit åtalseftergift. På grund härav kommer varje registrering i viss utsträckning att omfatta mer än ett brottstillfälle. Det synes ej otroligt, att barn under 15 år i större utsträckning rapporteras vid varje upptäckt brottstillfälle, vilket skulle leda till att denna grupp i förhållande till de äldre blir överrepresenterad i statistiken. Å andra sidan stämmer tabellen bra med de resultat, till vilka Sveri kommit för Norges vidkommande³.
    I diagram 3 ser man den kriminella belastningen för de olika åldersklasserna inom befolkningen, de övre linjerna avse män, de undre kvinnor. För båda könen gäller, att siffrorna ganska snabbt sjunka åt båda håll från maximum. För kvinnorna ligger maximivärdet något senare än för männen, nämligen inom gruppen 15—17 år. Detta diagram domineras givetvis av förmögenhetsbrottsligheten, främst brottsligheten enligt 20 kap. strafflagen (stöld). Om man ritar motsvarande diagram för olika typer av brott, finner man icke blott, att den ålder, för vilken belastningen är högst, är olika, utan även att kurvor ritade för utjämning av diagrammet förete ganska stora olikheter. Här skall endast nämnas, att maximum för skadegörelse lig-

 

Diagram 3. Antalet straffregisterfall, män och kvinnor i olika åldersgrupper, i förhållande till 100 000 av motsvarande medelfolkmängd, år 1962

 

³ Knut Sveri: Kriminalitet og alder, Stockholm 1960, s. 88 o. f.

 

ger redan vid 13 år, för sedlighetsbrott och för häleri vid 15—17 år, för våldsbrott och för förskingring vid 18—20, för bedrägeri ungefär vid 21 år och för rattfylleri så högt som vid 30—39 år.
    Det är sedan gammalt ett känt kriminalstatistiskt faktum, att den relativa brottsligheten, dvs antalet dömda i förhållande till medelfolkmängden, är betydligt större för de ogifta än för de gifta utom i fråga om de yngsta grupperna, där förhållandet är det omvända. Detta sistnämnda har man sökt förklara genom att säga, att dessa tidiga äktenskap ofta i och för sig kunna tyda på en instabilitet och en bristande mognad, som skulle kunna disponera också för kriminalitet. Eftersom tidiga äktenskap nu blivit allt vanligare, kan det vara av intresse att se efter, huruvida detta medfört en utjämning av brottslighetssiffrorna. Nedanstående tablå avser personer i åldern 15—20 år, som dömts för straffregisterbrott. Brottsligheten i denna åldersgrupp är således alltjämt såväl för män som för kvinnor betydligt

 

	1961	1962	1963
män, ogifta	1 564,1	1 520,7	1 494,6
män, gifta	3 145,3	3 119,4	2 075,2
kvinnor, ogifta	80,8	88,8	81,0
kvinnor, gifta	187,7	118,5	173,0

 

högre för de gifta än för de ogifta. Skillnaden är i själva verket större än den som framgår av dessa siffror, det är nämligen fråga om de båda åldersgrupperna 15—17 år och 18—20 år sammanslagna, av vilka den förra praktiskt taget ej omfattar några gifta män och avsevärt färre gifta kvinnor än den senare. Genom att gruppen 15—17 år har högre brottslighetssiffror än den äldre gruppen, komma siffrorna för de ogifta att bli högre, än de skulle varit, om man kunnat taga med endast 18—20-åringarna. De små skillnaderna för män 1963 och för kvinnor 1962 torde hänga samman med att de absoluta talen för gifta äro relativt låga, vilket kan leda till att relativtalen förete stora variationer från år till år. Även frånskilda ha särredovisats i kriminalstatistiken, men antalen äro så låga, att det vore meningslöst att ge siffror för de olika åren. Om man lägger samman de tre åren, får man för frånskilda kvinnor ett värde på nära 4 000, i fråga om de frånskilda männen gäller, att praktiskt taget samtliga torde ha rapporterats för straffregisterbrott, en del mer än en gång. För att se huruvida en utveckling har ägt rum i fråga om skillnaden mellan brottsligheten för gifta och för ogifta, har jag för vardera av de fyra grupperna i tablån beräknat ett medelvärde för treårsperioden och sedan räknat ut kvoten mellanvärdet för gifta och värdet för ogifta. Samma beräkningar ha gjorts för treårsperioden 1951—1953. Det visade sig då, att för männen hade denna kvot sjunkit från 3,3 till 1,8. Det har alltså utan tvivel skett en utjämning av brottslighetsfrekvensen hos gifta och ogifta ungdomar. Det visar sig, att den ökning av den relativa brottsligheten, som ägt rum sedan 1951—1953 (jämför diagram 1), nästan helt faller på de ogifta männen, medan ökningen för de gifta männen endast uppgår till några procent. För kvinnornas vidkommande kan man däremot icke påvisa någon motsvarande utveckling, kvoten var 2,1 resp. 1,9 dvs nära nog oförändrad.
    En nyhet i den nuvarande kriminalstatistiken är en redovisning av hur många dömda, som under redogörelseåret eller de tre kalenderåren före detta rapporterats på grund av sitt förhållande till alkohol: beslut om över-

 

vakning enligt nykterhetsvårdslagen, tvångsintagning, återintagning eller frivillig intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, dom eller åtalseftergift för fylleri eller för brott mot 4 § trafikbrottslagen (dock ej åtalseftergift enligt barnavårdslagen eller ungdomsfängelselagen för fylleri, men antalet sådana eftergifter torde vara obetydligt). Hur många dömda, mot vilka det förelegat sådana nykterhetsanmärkningar, ävensom den procent dessa utgöra av samtliga dömda framgår av följande tablå. Även den

 

	1961	1962	1963
15 — 17 år	773    11,3 %	820    12,4 %	848    12,6 %
18 — 20 år	1 523   34,7 %	1 930   41,7 %	2 158   43,4 %

 

 

na redovisning avser straffregisterfall. Procentsiffrorna för den äldre gruppen äro oroväckande höga och visa dessutom en signifikant ökning under treårsperioden. Ökningen för gruppen 15—17 år är däremot icke signifikant.
    De dömdas fördelning på olika brottstyper är mycket olika för olika åldersklasser; tabell 3 visar den procentuella fördelningen i fråga om strafflagsbrotten med uppdelning på grövre brott, dvs straffregisterbrott, och lindrigare brott, dvs övriga. I de lägre åldersgrupperna synes brottsligheten i högre grad vara koncentrerad till förmögenhetsbrotten, framför allt brott mot 20 kap. strafflagen (stöld). Beträffande personer dömda för grövre brott gäller, att av gruppen 15—17 år 93 % dömts för förmögenhetsbrott mot 87 % för gruppen 18—20 år och 83 % av de äldre. Särskilt markant är skillnaden i fråga om brott mot 20 kap. strafflagen, där procentsatserna voro 85 för 15—17 år, 75 för 18—20 år och 50 för de äldre. För 15—17 år är det utöver förmögenhetsbrotten egentligen endast sedlighetsbrotten, som äro av någon betydelse.
    Även när man ser på de lindrigare strafflagsbrotten, visa sig förmögenhetsbrotten, särskilt de mot 20 kap. strafflagen (stöld), utgöra den viktigaste gruppen, men deras dominans är ej alls lika markerad som bland de grövre brotten. Av gruppen 15—17 år redovisades 44 % under 20 kap.,

 

Tabell 3. Procentuell fördelning av de för strafflagsbrott dömda i olika åldersgrupper efter huvudbrott, åren 1961—1963 sammanlagda Huvudbrott Grövre brott Lindrigare brott15-17 år 18-20 år äldre 15-17 år 18-20 år äldreBrott mot staten 0,8 5,7 6,7 6,3 33,5 24,3Brott mot allmänheten 1,0 1,8 3,6 3,3 3,9 7,8Brott mot person 4,9 5,3 6,9 13,8 18,1 25,4därav 14 kap. SL 0,9 2,3 3,7 11,3 16,3 21,0därav våldtäkt och sedlighetsbr. 3,3 2,4 1,6 1,2 0,7 2,4Brott mot egendom 93,3 87,2 82,8 76,7 44,5 42,4därav 20 kap. SL 85,0 74,9 49,7 44,2 24,1 24,6därav 21 kap. SL 7,1 10,7 23,8 17,9 10,6 10,6därav 22 kap. SL 0,7 1,4 6,7 2,4 3,5 2,6därav 23 kap. SL — 0,0 1,7 — — 0,2därav 24 kap. SL 0,4 0,2 0,5 12,2 6,4 5,1

 

18 % under 21 kap. (bedrägeri) och 12 % under 24 kap. (skadegörelse). Inom alla åldersgrupperna intaga misshandelsbrotten (14 kap.) en framträdande plats. I fråga om gruppen 18—20 år beror den anmärkningsvärt höga siffran 33,5 % under brott mot staten på de militära brotten och sammanhänger alltså med första värnpliktstjänstgöringen.
    Vid bedömningen av siffrorna i denna tabell måste man emellertid hålla i minnet, att i vår kriminalstatistik redovisas en person, som samtidigt dömts för flera olika brott, endast under det av dessa brott, som har högst maximistraff. En följd härav blir, på grund av de i allmänhet ganska höga straffskalorna för förmögenhetsbrotten, att den, som samtidigt dömts för såväl förmögenhetsbrott som brott av andra typer, vanligen kommer att redovisas under det grövsta förmögenhetsbrottet.
    Någon fördelning på grövre och lindrigare brott kan ej åstadkommas för barn under 15 år. Av samtliga i denna grupp, som befunnits skyldiga till strafflagsbrott, hade 93 % begått förmögenhetsbrott, varav 71 % mot 20 kap. (stöld) och 18 % mot 24 kap. (skadegörelse). Dessutom redovisas 5 % brott mot allmänheten — i huvudsak allmänfarlig vårdslöshet, ett brott som i dessa åldersklasser knappast kan anses utgöra någon allvarlig form av kriminalitet.
    Av ekonomiska skäl kan man i vår kriminalstatistik icke lämna en fullständig redovisning för det antal brott av olika slag varje dom avser. Från och med 1961 finns dock en dylik redovisning för inbrottsstölder och de olika typerna av motorfordonstillgrepp. I nedanstående tablå visas siffrorna för inbrottsstöld och biltillgrepp 1961—1963. Det är fullt tydligt, att ungdomarna i avsevärt större utsträckning än de äldre dömts för mer än ett

 

	1 brott	2 — 5 brott	6 — 10 brott	över 10 brott	summa	summa brott
inbrottsstöld
15 — 18 år	3 282	2 844	846	635	7 607	28 627
	43,1 %	37,4 %	11,1 %	8,3 %
18 — 20 år	1 911	1 565	404	328	4 208	15 022
	45,4 %	37,2 %	9,6 %	7,8 %
äldre	3 417	1 910	388	271	6 085	17 930
	56,1 %	31,4 %	6,4 %	6,1 %
						61 579
biltillgrepp
15 — 17 år	2 919	2 408	622	336	6 285	20 402
	46,4 %	38,3 %	9,9 %	5,3 %
18 — 20 år	1 927	1 260	229	132	3 548	9 496
	54,3 %	35,3 %	6,5 %	3,7 %
äldre	1 925	706	93	38	2 762	5 201
	67,7 %	25,6 %	3,4 %	1,4 %
						35 099

 

brott. Inom gruppen 15—17 år hade 43 % dömts för endast en inbrottsstöld och 46 % för endast ett biltillgrepp, medan för personer om 21 år och däröver motsvarande siffror voro 56 % resp. 68 %. Gruppen 18—20 år ligger mellan de båda övriga.
    Man har icke haft någon möjlighet att taga hänsyn till det faktum, att i vissa fall flera personer deltagit i ett visst brott, men det torde likväl kunna vara av intresse att med utgångspunkt från siffrorna i denna tablå göra en approximativ beräkning av antalet sådana brott begångna av personer i de olika åldersgrupperna, som resulterat i en dom. Resultatet av denna beräkning visas i kolumnen längst till höger (»över 10 brott» har därvid anta-

 

gits vara 16). Om man till dessa siffror lägger ett brott per barn under 15 år, finner man, att ungdomar under 20 år skulle ha svarat för ungefär 75 % av inbrottsstölderna och ungefär 86 % av biltillgreppen. Dessa procentsiffror torde dock vara något för höga, eftersom de fall, då flera personer deltagit i samma brott, antagligen äro relativt talrikare bland de yngre⁴.
    Med hjälp av siffrorna i den sistnämnda kolumnen kan man också få en grov uppskattning av hur stor del av de till polisens kännedom komna brotten, som resulterar i en fällande dom. De beräknade slutsummorna i tablån bli 62 000 inbrottsstölder och 35 000 biltillgrepp, antalet under 1961—1963 till polisens kännedom komna inbrottsstölder utgjorde 184 000 och biltillgrepp 70 000. Ungefär en tredjedel av inbrottsstölderna och hälften av biltillgreppen ledde alltså till en fällande dom, en åtalseftergift eller till att man fick tag i ett barn under 15 år, som förövat gärningen.
    Under diskussionen om vår ungdomsbrottslighet har många gånger den frågan återkommit, huruvida de ungdomar, som tillgripa motorfordon, uteslutande ägna sig åt denna typ av brottslighet, eller i stället motorfordonstillgreppen så att säga utgöra inledningen till allvarligare former av kriminalitet. En viss uppfattning härom kan man få av följande tablå, som för 1961—1963 visar i vilken utsträckning domar för biltillgrepp avsett jämväl

 

	samtliga	i kombination med inbrottsstöld	i kombination med brott mot 4 § TBL
15 — 17 år	6 285	2 455    39,1 %	395    6,3 %
18 — 20 år	3 548	1 335    37,6 %	651    18,3 %
äldre	2 762	878     31,8 %	920    33,3 %

 

 

inbrottsstöld resp. brott mot 4 § trafikbrottslagen. Det är uppenbart, att en ganska stor del av de personer, som dömts för biltillgrepp, också begått inbrottsstöld; i åldersgruppen 15—17 år gällde detta ungefär två av fem. För motorcykel- och mopedtillgrepp äro siffrorna likartade. Dessa resultat tyda onekligen på att den uppfattning man stundom möter, att motorfordonstillgreppen skulle utgöra ett i stort sett ganska oskyldigt och snabbt övergående utslag av ungdomligt överdåd utan samband med annan kriminalitet, knappast kan vara riktig. Däremot äro rattfylleri och rattonykterhet ej av någon större betydelse inom gruppen 15—17 år men öka kraftigt med stigande ålder. För såväl inbrottsstölder som trafikbrott gäller, att skillnaderna mellan åldersgrupperna äro signifikanta.
    Tabell 4 ger en överblick av de 1961—1963 för olika åldersgrupper använda reaktionerna för straffregisterbrott. Som man kunnat vänta, äro skillnaderna avsevärda. För gruppen 15—17 år användes i främsta rummet åtalseftergift (63 %) och villkorlig dom (22 %), för gruppen 18—20 årvillkorlig dom (47 %) och ovillkorligt frihetsberövande (36 %), medan av de äldre icke mindre än 69 % dömdes till olika former av ovillkorligt frihetsberövande och 27 % fingo villkorlig dom. Av den yngsta gruppen ha 6,9 % av domstolen överlämnats till samhällsvård, men därvid bör ihågkommas, att ett betydligt större antal (9—10 % av samtliga) omhändertagits för samhällsvård i samband med en åtalseftergift. Villkorlig dom i förening med böter (enligt 1 a § lagen om villkorlig dom) har använts särskilt för de båda yngsta grupperna (i 8 resp. 13 % av fallen) men varit mindre vanlig för de äldres vidkommande (endast 3 %). Att märka är, att

 

⁴ Jfr Sveri a. a., s. 110 o. f.

 

Tabell 4. De för straffregisterbrott för olika åldersgrupper använda reaktionerna (åldern vid brottets begående), åren 1961—1963 sammanlagda

 

reaktion	15 — 17 år		18 — 20 år		äldre
ovillkorligt fängelse eller straffarbete	481	2,4%	4 058	29,0%	29 368	65,4%
förvaring	—	—	—	—	1 440	3,2%
ungdomsfängelse	210	1,0%	1 038	7,4%	41	0,1%
villkorlig dom	4 373	21,7%	6 565	47,0%	12 131	27,0%
DÄRAV MED BÖTER ENL. 1A §	1 610	8,0%	1 833	13,1%	1 475	3,3 %
ovillkorligA dagsböter	971	4,8%	602	4,3%	1 741	3,9%
överlämnande till sam- hällsvård	1380	6,9%	182	1,3%	—	—
åtalseftergift	12 727	63,2%	1 534	11,0%	153	0,4%
summa	20 142	100,0%	13 979	100,0%	44 874	100,0%

 

det i denna tabell är fråga om åldern vid brottets begående ej om åldern vid reaktionsbeslutet. Skillnaden mellan dessa båda åldrar kan anses sakna betydelse, då fråga är om äldre brottslingar; dels sker redovisningen av dessa grupper i kriminalstatistiken i allmänhet i tioårsgrupper, vilket gör, att övergångar från en yngre grupp till en äldre under tiden mellan brottet och domen bli relativt ovanliga, dels är det uppenbart, att en åldersskillnad på ett eller två år av domaren icke kan tillmätas någon betydelse vid utväljandet av den lämpliga reaktionen. För ungdomarna är läget annorlunda. De två kriminalstatistiska åldersgrupper, som komma i fråga, omfatta vardera endast tre år, och det blir därför ej ovanligt, att den brottslige vid tiden för reaktionsbeslutet befinner sig i en annan åldersgrupp, än den han tillhörde vid tiden för brottet. Det är också så, att en åldersskillnad om något eller några år kan medföra en sådan skillnad beträffande den unges utveckling och mognad, att den med nödvändighet måste tillmätas betydelse vid avgörandet av vilken reaktionsform man skall välja. I ett fall fanns ju till och med en i lagen föreskriven åldersgräns, som hänförde sig just till åldern vid domen, nämligen att endast den, som fyllt 18 år, kunde dömas till ungdomsfängelse.
    Sambandet mellan åldersförskjutningen och den ådömda reaktionen för ungdomar, som under 1961—1963 dömts för straffregisterbrott, framgår av tabell 5 (denna tabell omfattar endast dömda, ej åtalseftergifter). Av de åtalade, som vid tiden för brottet voro i åldern 15—17 år, hade mer än 30 % hunnit fylla 18 år vid domen, särskilt markerad var denna förskjutning i fråga om ovillkorligt frihetsberövande, där ungefär två tredjedelar av samtliga vid domen hunnit lämna den lägsta åldersgruppen. Något lägre siffror visa villkorlig dom med en tredjedel och dagsböter med en fjärdedel. Av de ungdomar, som av domstol överlämnats till samhällsvård, hade däremot endast 6,7 % hunnit fylla 18 år vid beslutet, detta är uppenbarligen en reaktion, som användes just för det yngre klientelet. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att undersöka, hur det i detta avseende förhåller sig med personer, som erhållit åtalseftergift. Det visar sig, att av ungdomar, som erhållit åtalseftergift enligt 1944 års lag, hade blott 4 % fyllt 18 år vid tiden för beslutet. Denna låga siffra kan till en del — men förmodligen

 

Tabell 5. För straffregisterbrott dömda i åldersgrupperna 15—17 och 18—20 år vid brottets begående (åtalseftergifter icke medtagna) efter reaktionen och åldern vid domen, åren 1961—1963 sammanlagda

 

Reaktion Ålder vid brottet15—17 år 18—20 årdärav vid domen därav vid domen 21 år eller äldre18—20 år 21 år el.äldreOvillkorligt fängelse el. straffarbete 481 241 50,1 % 11 2,3% 4058 847 20,9 %Ungdomsfängelse 210 209 99,5 % — — 1 038 40 3,9 %Villkorlig dom därav med 4373 1 448 33,1 % 15 0,3% 6 565 929 14,2 %böter enl. la § 1 610 479 29,7 % 3 0,2% 1833 228 12,4 %Ovillkorliga dagsböter 971 245 25,2 % 2 0,2% 602 73 12,1 %Överlämnande till samhällsvård 1380 93 6,7 % — — 182 — —Summa 7 415 2 236 30,2 % 28 0,4 % 12 445 1 889 15,2 %

 

 

ganska liten del — förklaras av att utredningstiden blir kortare, eftersom utredningen är slutförd, redan då man nått fram till ett avgörande i åtalsfrågan, och det alltså icke blir någon rättegång. Huvudorsaken till skillnaden mellan de dömda och åtalseftergiftsfallen är emellertid säkerligen, att åklagaren, då han skall välja mellan åtal och åtalseftergift, tar mycket stor hänsyn till den brottsliges ålder just vid tiden för beslutet.
    För gruppen 18—20 år har åldersförskjutningen varit mindre, i denna grupp hade 15 % hunnit fylla 21 år vid tiden för domen. Även här gör förskjutningen sig särskilt märkbar i de fall, då domen lyder på ovillkorligt frihetsberövande, en fjärdedel av dessa dömda hade fyllt 21 år. Anledningen till att de två grupperna 15—17 och 18—20 år visa så olika värden på förskjutningen, 30 % resp. 15 %, torde vara, att jämförelsen omfattar endast de dömda. Om även åtalseftergiftsfallen medtages, blir förskjutningen omkring 15 % även för den yngre gruppen.
    Utformningen av den villkorliga domen för unga brottslingar företer i vissa avseenden speciella drag. Av tablån nedan framgår, att den villkorliga domen för ungdomarna nästan alltid var förenad med övervakning, antalet villkorliga domar utan övervakning utgjorde inom gruppen 15—17 år endast 6 % av samtliga och inom gruppen 18—20 år 13 % men däremot bland 

 

		Utan övervakning	Med övervakning	Därav med föreskrifter
15 — 17 år	4 373	276     6,3 %	4 097    93,7 %	1266    30,9 %
18 — 20 år	6 565	844     12,9 %	5 721     87,1 %	1 473      25,7 %
21 ÅR OCH DÄRÖVER	12 131	4 093    33,7 %	8 038    66,3 %	2 218    27,6 %

 

 

 

34—663005. Svensk Juristtidning 1966

 

de äldre 34 %. Även användningen av föreskrifter i samband med villkorlig dom var signifikant mera vanlig inom gruppen 15—17 år, 31 % av de villkorliga domarna med övervakning, än för de äldre (26 resp. 28 %), ehuru skillnaden ej är så stor.
    Vidare gäller, att den villkorliga domen för ungdomarna i allmänhet ej anger det straff, som skall följa, om den villkorliga domen förverkas. Så användes kvalificerad villkorlig dom i 68,1 % av fallen för gruppen 15—17år, 19,5 % för gruppen 18—20 år och 5,8 % för de äldre. Som tidigare nämnts har också den nyligen införda möjligheten att kombinera villkorlig dom med ovillkorliga dagsböter (enligt 1 a § lagen om villkorlig dom) använts särskilt för ungdomar. För gruppen 15—17 år hade den villkorliga domen i 36,8 % av fallen kombinerats med dagsböter, för gruppen 18—20 år var denna andel 27,9 % och för de äldre 12,1 %.
    Slutligen skall jag lämna några siffror också beträffande vilken utformningreaktionen fått, då en ungdom under 18 år erhållit åtalseftergift enligt 1944 års lag. Under femårsperioden 1954—1958 överlämnades i medeltal 11 %till samhällsvård, 35 % ställdes under övervakning och för 54 % blev resultatet en varning eller att ingen särskild åtgärd vidtogs. På grund av den ändring i praxis, som riksåklagarämbetet förordade 1959, ändrades fördelningen, så att för perioden 1960—1964 motsvarande siffror voro 16 %, 47 % och 37 %. Andelen överlämnanden till samhällsvård steg under hela denna period, från 12,9 % 1960 till 19,9 % 1964. Som förut nämnts (s. 522), synes en ny ändring ha skett under 1965 i det att andelen överlämnanden till samhällsvård visserligen alltjämt är så hög som 17,2 %, men övervakningsfallen minskat till 38,3 % och de övriga ökat till 44,6 %. Det är naturligtvis möjligt, att detta endast utgör en tillfällig avvikelse.
    IV. I hela den ovan lämnade framställningen har det varit fråga om den registrerade brottsligheten, den brottslighet, som blivit känd för polis, åklagare, domstolar och därför rapporterats till kriminalstatistiken. Man har med utgångspunkt från dessa omständigheter såväl i vårt land som i andra länder brukat tänka sig människorna som två klart skilda grupper: 1) den stora gruppen, normalgruppen, de icke brottsliga, och 2) den mindre gruppen, avvikargruppen, de brottsliga. En sådan tänkt uppdelning ligger fortfarande ofta, medvetet eller omedvetet, till grund för den kriminalpolitiska debatten.
    De intervjuundersökningar, som under senare år börjat företagas, ge emellertid en helt annan bild. En relativt omfattande sådan undersökning företogs 1961 i Norge i samband med värnpliktsinskrivningarna, och därefter ha likartade undersökningar under ledning av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi ägt rum i Danmark, Finland och Sverige. Den svenska undersökningen omfattade Malmö stad och delar av Kristianstads län hösten 1963 samt Stockholms stad hösten 1964. Resultaten av de norska och finländska undersökningarna ha redan publicerats,⁵ medan de danska och svenska ännu äro under bearbetning. Preliminära resultat från dessa båda senare undersökningar tyda dock på att läget är ganska likartat i alla de fyra länderna. Sådan brottslighet, som tar sig uttryck i begående av relativt grova brott,

 

⁵ Christie—Andenæs—Skirbekk: A Study of Self-Reported Crime i Scandinavian Studies in Criminology Vol. 1, Oslo 1965. 

   Anttila: Recorded and unrecorded criminality, samt Jaakkola: Social background and criminality, i Unrecorded criminality in Finland, Helsingfors 1966. 

är bland tonåringarna betydligt vanligare än man hittills trott, ja till och med så vanlig, att man kan ifrågasätta, huruvida den icke tillhör det normala beteendemönstret hos vissa åldersklasser. Med anledning härav borde man kanske gå över till en annan gruppindelning än den ovan givna, nämligen:1) den stora gruppen, normalgruppen, som består av personer, vilka begått brott i tonårsåldern men därefter upphört (vare sig vederbörande blivit fastför brottet eller ej), 2) en mindre, avvikande grupp bestående av personer, som begått brott i tonårsåldern och fortsätter därmed även senare (vare sig vederbörande blivit fast för sin tonårsbrottslighet eller ej), samt 3) den kanske minsta gruppen, likaledes en avvikande grupp, som består av de personer, vilka icke begått brott i tonårsåldern.
    Troligen är det så, att de, som begått endast ett fåtal brott och överträtt endast en eller ett par strafflagsparagrafer, i huvudsak återfinnas i grupp 1), medan å andra sidan ungdomar, som begått många brott eller brutit mot ett stort antal strafflagsparagrafer, i allmänhet komma att tillhöra grupp 2).
    Vad resultaten av de nämnda undersökningarna komma att betyda för den kriminologiska forskningen, torde det ännu vara alltför tidigt att närmare uttala sig om. Den vanliga frågan, då det gällt brottslighetens orsaker, har varit: Varför har A begått brott? Det kanske vore riktigare att i stället fråga: Varför fortsätter A att begå brott, medan B har upphört? Ja, man kan till och med tänka sig frågan: Varför har A icke begått något brott?