Vad säger rättegångsprotokollet om Jeanne d'Arc?
Få rättegångar ha blivit så noggrant granskade som rättegången mot Jeanned'Arc år 1431. Redan vintern 1449—50 gjordes den första kritiska genomgången av protokollet, följd 1452—56 av den s. k. upprättelserättegången. Litteraturen om Jeanne har flödat och flödar alltjämt. Redan medan hon levde blev hon behandlad av en fransk skald, tjugo år efter sin död hade hon genom François Villon kommit in i världslitteraturen. Varje år utkommer något nytt verk, framför allt i Frankrike, England och U. S. A. Några biografier ha översatts till svenska, den senaste i en Allhems-utgåva år 1964. Såvitt jag vet finnas tre svenska originalbiografier, en av Fredrik Carlstedt från år 1837, en av Curt Wallis från år 1917 och en av Sven Stolpe från år 1949. Ettvart av dessa många verk, vare sig det är avsett att vara strängt objektivt eller är tendentiöst, återger författarens eller hans källas personliga uppfattning av Jeanne. Om man vill försöka få ett eget intryck av henne finns endast ett hjälpmedel: rättegångsprotokollet. Det officiella protokollet, färdigställt flera år efter hennes död, duger inte eftersom det är friserat. Protokollförarnas originalanteckningar ha tyvärr försvunnit, men ett av dem skrivet protokoll, som legat till grund för det officiella, finns i avskrift. Här kan man möta Jeanne sådan hon var, dag efter dag, i replik efter replik, i ett nyktert referat.
Situationen var denna. Jeanne, som var en bondflicka från en by vid Lothringens gräns mot Champagne och som troligen var född år 1412, hade sedan hon var 13 år haft uppenbarelser, i vilka helgonen Katarina och Margareta liksom ärkeänglarna Mikael och Gabriel talat, ibland samtalat med henne. De hade i början förmanat henne att vara en snäll och gudfruktig flicka för att senare på Guds befallning tillsäga henne att begiva sig till den okrönte franske konungen och hjälpa honom att häva engelsmännens belägring av Orléans och föra honom till Reims, så att han kunde krönas. Dessa sina huvuduppgifter genomförde hon år 1429 på ett sätt som de religiösa betecknat såsom mirakulöst, vare sig de ansett det ha skett med Guds eller djävulens hjälp, och som de vantrogna inte vetat hur de skulle beteckna. Sin tredje huvuduppgift, den att driva engelsmännen ur Frankrike, hann hon inte slutföra innan hon våren 1430 blev tillfångatagen av engelsmännens bundsförvanter burgunderna och av dem överlämnad till engelsmännen mot en ersättning, som motsvarade den som brukade erläggas för furstliga personer.
Bäst kunde engelsmännen och Jeannes franska fiender utnyttja situationen, om de finge henne dömd såsom häxa och kätterska. Det skulle näm-
ligen innebära ett moraliskt nederlag för den franske konungen att ha blivit krönt och vunnit segrar med en häxas hjälp. En sådan dom kunde endast givas av en behörig andlig domstol inom ramen för den kanoniska rätten och inkvisitionens regler. En dylik domstol, vars behörighet dock synes ha varit tvivelaktig, inrättades under ordförandeskap av en engelskvänlig fransk biskop och trädde i funktion den 9 januari 1431 i Rouen, huvudstad i det av England behärskade Normandie. Detta datum angiver protokollet såsom rättegångens första dag. Den sista är den 30 maj, då den fällande domen avkunnades.
Den som ej är katolskt uppfostrad och ej har hög historisk, juridisk och teologisk bildning finner snart att han måste närma sig protokollet med försiktighet. Några exempel skola nämnas. Jeanne kunde inte angiva sin exakta ålder, vilket jag fattat vara en följd av att hon kom från en miljö med låg bildning. I protokollen från 1450-talet fann jag emellertid att åldern för prelater och lärda genomgående angavs med t. ex. 50 år eller däromkring. Man tillmätte alltså inte kännedomen om den exakta åldern någon betydelse. Den andliga domstolen »sakerförklarade» Jeanne, för att använda ett modernt svenskt uttryck, och utstötte henne ur kyrkan. Därutöver beslöt den endast att överlämna henne till den världsliga makten med hemställan att denna skulle behandla henne med mildhet. Detta beslut var dock liktydigt med en dom att levande brännas på bål, vilken formellt endast den världsliga makten kunde avkunna och verkställa. Detta tillhör inkvisitionsprocessens elementa, men vilka dolda fällor kunna inte möta den fåkunnige! F. ö. fanns ungefär samma kompetensfördelning i Jerusalem på Jesu tid mellan Stora Rådet under Kaifas och den världsliga makten under Pilatus. En fråga av största betydelse under rättegången mot Jeanne var om hon underkastade sig kyrkan. Hon begrep ej vad detta innebar, även om hon blev nödtorftigt upplyst om begreppen kämpande kyrka och triumferande kyrka. Innebörden härav kan en läsare av protokollet till nöds lära sig, även om han ej har katolsk skolning, men man misstänker att många andra teologiska fallgropar finnas. Man måste alltså inför läsningen beväpna sig med ett visst mått av ödmjukhet, men sedan blir läsningen desto mer intressant.
Domstolen bestod av biskopen, ordförande, och en inkvisitor, lokal ställföreträdare för den för hela Frankrike utsedde inkvisitorn. Dessa båda tillkallade sedan ett stort antal bisittare, präster och kyrkliga jurister, vilka tydligen hade yttranderätt och i betydelsefulla frågor tillfrågades om sin åsikt. Bisittarnas roll framgår inte klart av protokollet. Eftersom antalet och personerna skiftade förefaller det som om de enbart voro rådgivare, ej domare såsom våra nämndemän. Bisittarnas närvaro synes även ha utgjort en ersättning för vår tids offentlighet. Inkvisitorn var närmast att betrakta som en specialistdomare i trosfrågor. Slutligen fanns det en åklagare, tydligen en skolad jurist.
Någon försvarsadvokat fanns ej, vilket efteråt förebråtts domstolen. Formellt är dock förebråelsen delvis felaktig, eftersom Jeanne erbjöds att bland bisittarna utse en rådgivare. Hon avböjde dock detta, troligen därför att hon förutsatte att de samtliga voro hennes motståndare. Hon sade sig inte ha för avsikt att avstå från vår Herres råd, som framfördes genom helgonen, med vilka hon i fängelset hade överläggningar mellan domstolssessionerna.
Protokollet fördes av en av domstolen utsedd, tydligen skolad och samvetsgrann man med ett par medhjälpare.
Den nittonåriga bondflicka, som i rättssalen mötte sina domare och motståndare, visade sig vara lika djärv och skicklig i andlig kamp som hon tidigare varit i kroppslig strid. Hon hade inte haft stor respekt för engelsmännens skickliga fältherrar, bland dem den kände Falstaff, vars fall hon förorsakat, och i sin första replik den 21 februari tog hon oförväget upp kampen med biskopen, en framstående teolog, akademiker och politiker. Denne förmanade henne att hon, för att förkorta processen och lätta sitt samvete, skulle utan undanflykter och krumbukter säga sanningen, omtala allt, varom hon tillfrågades, och på de heliga evangelierna svära att säga sanningen. Svaret blev: »Jag vet inte vad Ni tänker fråga mig om. Ni kunde ju fråga om sådant som jag inte omtalar». Biskopen upprepade vad han sagt, och hon svarade att hon gärna skulle svära när det gällde yttre händelser och fakta, såsom om sin far och mor och om vad hon haft för sig sedan hon begivit sig till Frankrike, men inte om sina uppenbarelser. Beträffande dessa behövde hon åtta dagars betänketid. Hon vann denna första sammandrabbning och avlade ed att tala sanning i fråga om tron men ej om sina uppenbarelser. Biskopen återkom dag efter dag med sin begäran att hon skulle svära reservationslöst men hon var fast i sin ståndpunkt. Tredje dagen svarade hon: »Ni kan gärna låta det här passera, det är tillräckligt att jag svurit två gånger». Repliker skiftades och hon upprepade: »Jag har svurit tillräckligt, gå vidare. Jag är beredd att säga vad jag vet om sådant som rör rättegången, men jag säger inte allt jag vet». Och denna liksom följande gånger formulerade hon själv eden. Taktiskt handlade hon troligen klokt.
Rättegången varade med kortare och längre uppehåll till den 30 maj och, bortsett från en själslig och moralisk kollaps den 24 maj, bibehöll hon hela tiden sin själstyrka. Domarna använde taktiken att många gånger återkomma med samma frågor, men hon var på sin vakt och hennes minne var gott: »Det har jag svarat på tidigare». Någon gång blev svaret: »Det finns i protokollet i Poitier». Hon syftade då på det utförliga förhör som hon underkastats i Poitier, innan konungen vågade lita på att hon var sänd av Gud och ej av djävulen. Förhöret hade letts av ärkebiskopen av Reims, som var hennes domares överordnade, och det åberopade protokollet var naturligtvis otjänligt för domstolen, eftersom det talade till hennes förmån, bortsett från att det troligen var oåtkomligt. Ett annat svar var: »Det här rör inte Er rättegång; jag förlitar mig på vår Herre, som handlar efter sitt gottfinnande». Denna hänvisning till Gud Fader var hennes standardförsvar, det bästa tänkbara i hennes situation, teologiskt okunnig men religiöst överlägsen som hon var. Samtidigt var hon nykter i sin uppfattning. Efter en fråga om hon träffat en beryktad broder Richard berättade hon att hon mött honom en gång, då han sänts till henne av invånarna i staden Troyes. Han hade liksom många andra fruktat att hon var en trollpacka och hade närmat sig henne försiktigt, i det han gjorde korstecken och stänkte vigvatten. Hennes yttrande då har citerats många gånger: »Kom Du modigt hit. Jag skall inte flyga min väg.» Detta var sagt i hennes framgångs dagar och till en enkel munk. Men även inför sina domare hade hon kvar skärpan för att inte säga elegansen. I protokollet finner man sålunda ett svar, som Voltaire förklarat vara »värdigt evärdelig håg-
komst». Frågan var varför hon dristat sig att i katedralen vid kröningen medföra sitt personliga standar, som hon haft med sig under hela det segerrika fälttåget. Domarens avsikt förefaller ha varit att förleda henne säga något som kunde tydas som ett medgivande att standaret varit ett slags trollstav. Men hon sade endast: »Det är enkel rättvisa att den som fått dela mödan även får del av äran.» En gång mot slutet av rättegången, då diskussionen gällde om hon skulle underkasta sig kyrkan, vilket hon enständigt vägrat i känslan av en fara, tillfrågades hon om hon var villig underkasta sig kyrkan i Poitier, där hon ju en gång förhörts. Svaret bör kunna överföras så till modern svenska: »Tror Ni Er få mig fast på det sättet?» Över huvud var hennes frispråkighet anmärkningsvärd och man förvånas ibland över att den tolererades, men man får här och annorstädes en känsla av att s. k. enkla människor voro betydligt mer naturligt frimodiga inför översåtar då än nu, trots att de då i de flesta avseenden voro mer utlämnade åt översåtarnas godtycke. Man anar t. o. m. en bister humor i hennes berättelse om hur hon tvångsköpt biskopens av Senlis häst på kredit, varöver hans högvördighet harmats. Hon trodde inte att han fått någon betalning eller fått tillbaka hästen, och själv var hon inte nöjd med »affären», eftersom hästen inte dugde något till som krigshäst.
I endast en fråga ger protokollet ett intryck av att Jeanne trasslat in sig. Hon tillfrågades vid olika tillfällen hur det gått till när hon första gången uppträdde inför konungen, och skildringen i hennes svar hur en ängel uppträtt går inte ihop med de enkla berättelserna om hennes uppenbarelser och om samtalen med helgonen. Man frågar sig om hon inte givit sig in på att fabulera i stil med någon legend hon hört. En kännare av tidens föreställningsvärld kan måhända utläsa medveten symbolik i skildringen, men även om så är fallet känner man inte igen Jeanne. Med detta undantag är bilden av henne genomgående densamma: intet religiöst svammel, förbluffande skicklig, utan kyrkans förmedling förskansad bakom vår Herre. Då tortyrredskapen visats henne och hon hotats med tortyr, förklarade hon att om hon på så sätt tvingades att säga något skulle hon efteråt omtala att hon talat under tvång.
Som jag antytt tidigare gav hon uttröttad upp den 24 maj. Hon bekände att hon ljugit, underkastade sig kyrkan och dömdes till livstids fängelse.Men den 28 maj hade hon samlat sina själskrafter och vidhöll sina tidigare uppgifter. Hon hade »bekänt» enbart av fruktan för elden. Nu valde hon denna eld. Protokollförarnas redogörelse för hennes död den 30 maj talar kortfattat om en ofantlig grymhet. En rad utsagor drygt tjugo år senare vittnar om hennes mänsklighet och hennes storhet denna sista dag. Hon jämrade sig ljudligt, innan hon fördes upp på bålet. Men inte ett ögonblick, inte ens då lågorna nådde henne, sviktade hennes tro på Gud och Frälsaren. Hon dog med blicken riktad mot korset och hennes sista ordvar »Jesus».
Den som läst det sakliga och enformiga protokollet förstår varför det finns en gemensam nämnare för den stora mängden verk om Jeanne d'Arc. Denna nämnare är: förundran och beundran.
Erik Sandblad