Högsta domstolens val av

brottspåföljder

 

Av hovrättsrådet PER-ERIK FÜRST

 

 

 

A. Antal domar m. m.
Under 1966, som var det andra året då BrB tillämpades, meddelade HD 62 domar i brottmål. Av dessa har 36 ansetts vara av särskilt intresse i denna framställning, vars syfte liksom motsvarande framställning föregående år (SvJT 1966 s. 81 ff) är att ge en föreställning om HD:s val av brottspåföljder. Framställningen har disponerats på samma sätt som den tidigare.
    I sex av de 36 domar, som bedömts ha särskilt intresse, redogöres för val av påföljd för två tilltalade (B 11, 13, 18, 28, 31 och 36).
    Framställningen omfattar icke domar, där påföljden stannat vid arreststraff eller böter. Två undantag har gjorts från denna regel (B 23 och 33), båda avseende bötespåföljd i rattfyllerimål. Å andra sidan har i redogörelsen för två av de i framställningen upptagna målen uteslutits tilltalad, som dömts enbart till böter (B 15 och 31). Ett fall, då frihetsstraff utdömts i tryckfrihetsmål (B 16), har utelämnats, liksom ett fall, som avsåg förordnande enligt 34 kap. 8 § BrB om återintagande i ungdomsfängelse (B 37). Likaså har sådana domar uteslutits, där prövningen främst gällt skuldfrågan, rubriceringen av brott eller annat, som bedömts vara av mindre intresse för att belysa HD:s val av påföljd enligt BrB.
    De 26 brottmål, som med tillämpning av den angivna urvalsmetoden utelämnats är B 1, 3—6, 8, 12, 14, 16, 21, 22, 25, 29, 30, 37, 38, 40, 42, 46, 48, 51, 54, 57—59 och 62.

 

B. Systematisk översikt

1. Påföljder för 15—17 åringar
Intet av fallen avser tilltalad i åldern 15—17 år.
    Inte heller 1965 tog HD ställning till något sådant fall. Den tidigare ej sällan uppkommande, kontroversiella frågan, huruvida vissa kategorier lagöverträdare i denna ålder skulle omhändertas av ungdomsvården eller kriminalvården, torde numera kunna betraktas som löst eller i varje fall mindre aktuell. Fängelse för dessa ungdomar förekommer praktiskt taget inte. Ungdomsfängelse förekommer numera men tycks vara mindre kontroversiellt.

 

11—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

2. Påföljder för ungdomar i åldern 18—20 år
I sex av 1966 års domar har HD haft att välja påföljd för sammanlagt åtta ungdomar i åldern 18—20 år [B 9, 11 a) b), 18 a), 20, 28 a) b) och 35]. Valet har blivit särskild vård enligt barnavårdslagen i ett fall (B 20), skyddstillsyn i tre fall (B 9, 18 a och 35) —därav ett med föreskrifter utsatta av domstolen (B 18 a) och ett i kombination med böter (B 35) — ungdomsfängelse i tre fall [B 11 a), 28 a) b)] och frihetsstraff i ett fall [B 11 b)].
    I 1966 års brottsmålsdomar har frågan om påföljd för elever, som är intagna i yrkesskola (ungdomsvårdsskola) varit uppe i fallen B 20, 28 a) och b). Påföljden blev vård enligt barnavårdslagen i B 20 och ungdomsfängelse i B 28 a) och b). I de sistnämnda fallen hade styrelsen för yrkesskolan förklarat skolans resurser uttömda beträffande båda de ifrågavarande ungdomarna. HD:s påföljdsval i de tre fallen stämmer med socialstyrelsens mening i principuttalande, återgivet i redogörelse för HD:s dom B 28 år 1965 (SvJT 1966 s. 105), liksom med RÅ:s cirkulär ser. C nr 6 den 27 augusti 1965 till rikets åklagare. Principuttalandet och cirkuläret gick ut på att i ungdomsvårdsskola intagen, som begår nytt brott, i regel bör antingen överlämnas för fortsatt vård i ungdomsvårdsskola eller dömas till ungdomsfängelse. Däremot bör han icke dömas till skyddstillsyn.
    B 20 gällde en 20-årig yrkesskoleelev, som gjort sig skyldig till misshandel m. m. I hans fall stod valet mellan fortsatt ungdomsvård och ungdomsfängelse. Både underrätten och hovrätten valde utan skiljaktighet den senare påföljden. HD valde påföljden ungdomsvård med motivering att ungdomsvårdens resurser att ta hand om den tilltalade var bättre. Valet träffades, trots att den fortsatta behandlingen i ungdomsvårdsskolan inte kunde komma att vara mer än ca 1 år, eftersom den tilltalade skulle fylla 21 år på efter sommaren 1967. I motiveringen till domen förklarades bl. a., att han sannolikt skulle bli inkallad till värnpliktstjänstgöring ungefär då. — Ett skiljaktigt JR dömde, liksom underinstanserna, till ungdomsfängelse. Han föredrog denna påföljd dels av hänsyn till allmän laglydnad, dels därför att han fann ungdomsvården mindre effektiv och alltför kortvarig i det aktuella fallet dels också därför att den tilltalade befann sig på ungdomsanstalt och anpassat sig väl där. (Jfr beträffande det sista skälet domen i målet B 23 1965.)

    I fallen B 28 a) och b), där yrkesskolans resurser i fråga om behandling av de två tilltalade förklarats vara uttömda, hade underrätten dömt båda de tilltalade 20-åriga ynglingarna för stöld till skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Hovrätten ändrade påföljden för båda till ungdomsfängelse. HD fastställde detta påföljdsval, be-

 

träffande den ene dock med en skiljaktighet. Det skiljaktiga JR, som i detta fall ville göra ett undantag från den tidigare angivna regeln för påföljdsval beträffande i ungdomsvårdsskola intagna, dömde till skyddstillsyn med anstaltsbehandling och med föreskrifter om skyldighet för den tilltalade att underkasta sig olika former av vård. Som motivering åberopades den tilltalades psykiska särart samt hans behov av stöd och vård av olika slag.
    Domen B 11 a) och b) gällde två ynglingar, som gjort sig skyldiga till grov brottslighet, mordbrand och skadegörelse. I HD dömdes den ene till ungdomsfängelse [B 11 a)], den andre till långvarigt frihetsstraff [B 11 b)]. HD:s majoritet uttalade, att med hänsyn tillden allmänna laglydnaden påföljden för den föreliggande allvarliga brottsligheten borde medföra långvarigt frihetsberövande. — Innebörden härav torde vara att fängelse enligt majoritetens åsikt i detta fall kom i fråga i första hand, ungdomsfängelse först i andra hand. En av de tilltalade kunde dömas till ungdomsfängelse på grund av psykisk särart. — En minoritet av två JR ville döma båda ynglingarna till ungdomsfängelse. — Underinstanserna hade valt långvarigt frihetsstraff såsom påföljd för båda de tilltalade. I hovrätten röstade dock två ledamöter för ungdomsfängelse.
    Även B 11 a) och b) bör lämpligen jämföras med B 23 år 1965 (kommenterat i SvJT 1966 s. 83). Fallet B 11 b) är det enda i 1966 års HD-domar i mål mot ungdomar, där fängelse funnits lämpligare än annan påföljd och alltså tillämpats enligt undantagsbestämmelsen i 26 kap. 4 § andra stycket BrB. (Beträffande valet mellan ungdomsfängelse och fängelse kan vidare hänvisas till NJA II 1962 s. 387 f.)
    De tre återstående ungdomsmålen har resulterat i skyddstillsyn. I B 9 stod valet mellan denna påföljd och ungdomsfängelse, som underinstanserna valt. Målet rörde biltillgrepp m. m. Den tilltalade hade år 1964 dömts till villkorligt frihetsstraff. RÅ medgav i HD, att påföljden bestämdes till skyddstillsyn under förutsättning att denna kombinerades med böter. På RÅ:s ställningstagande inverkade, att den tilltalade skulle göra militärtjänstgöring. HD valde skyddstillsyn — utan kombination med böter — med tre röster mot två. Minoriteten dömde, liksom underinstanserna, till ungdomsfängelse.
    I målet B 18 a) blev påföljden skyddstillsyn med föreskrifter. Målet rörde mened, begången av en 20-årig yngling och anstiftad av en drygt fem år äldre person. Anstiftaren dömdes i samma mål [B 18 b)] till frihetsstraff. Valet av skyddstillsyn för den unge tilltalade motiverades bl. a. med hans ungdom, behov av övervakning och vård samt pågående värnpliktstjänstgöring. Underinstanserna hade, med hänsyn till den allmänna laglydnaden, valt frihetsstraff. En hovrätts-

 

ledamot ville döma till skyddstillsyn med föreskrifter. — Skyddstillsyn har av HD valts såsom påföljd även för en till mened skyldig person, vars fall hör hemma under redogörelsen för tilltalade över 21 år, nämligen B 26. Den tilltalade i detta mål var 21 år fyllda, när han lagfördes, men endast 19 år, när brottet begicks. Av de tvåfallen B 18 a) och 26 jämförda med B 18 b) och ytterligare ett menedsmål i 1966 års material (B 2) samt B 29 år 1965, vilka två sistnämnda fall ledde till frihetsstraff, torde kunna slutas, att ungdom hos den tilltalade är en omständighet, som kan ge särskild anledning för domstolarna att överväga annan påföljd än frihetsstraff för mened. I allmänhet torde hänsynen till allmän laglydnad anses ta över andra hänsyn i sådana mål och leda till frihetsstraff.
    Fallet B 35 avsåg också ett brott, där hänsynen till den allmänna laglydnaden anses stå särskilt i förgrunden, nämligen våld mot tjänsteman. HD:s majoritet uttalade, att denna hänsyn krävde att påföljd, som innebar frihetsberövande, regelmässigt ådömdes. I detta fall kunde ett undantag göras på grund av att där förelåg omständigheter, som talade för annan påföljd. Bland dessa nämndes den tilltalades ungdom samt pågående gynnsam utveckling av hans personliga förhållanden under tiden efter brottet. Skyddstillsyn tedde sig som den lämpligaste påföljden. Intresset av allmän laglydnad kunde i detta fall tillgodoses genom bötesstraff. Påföljden blev följaktligen skyddstillsyn jämte böter. — Ett JR var skiljaktig och dömde, liksom tidigare hovrätten, till frihetsstraff. Underrätten hade dömt tillskyddstillsyn jämte böter. Domen var avfattad enligt nämndens mening. Ordföranden var skiljaktig och ville döma till frihetsstraff. Nämndens mening slog alltså igenom i den sista instansen.

 

3. Påföljder för vuxna (över 21 år)
Under 1966 har HD i 31 brottmålsdomar bestämt påföljd för 34 tilltalade över 21 år. En av domarna (B 18) gäller dels en ungdom, redovisad i föregående avsnitt [B 18 a)], dels en vuxen [B 18 b)], som alltså gör att målet återkommer här. Tre andra domar (B 13, 31 och 36) avser två vuxna tilltalade.
    HD:s påföljdsval för tilltalade över 21 år har i två fall lett till böter (B 23 och 33, båda avseende rattfylleri), i nio fall till villkorlig dom [B 13 a) b), 17, 31 b), 36 a) b), 41, 45 och 49] — därav tre i kombination med böter (B 17, 41 och 45) och ett jämte avsättning (B 49) — i tolv fall till skyddstillsyn — därav tre i kombination med böter (B 26, 32 och 56) och tre med föreskrifter, utsatta av domstolen (B 7, 32 och 34) — i tio fall till frihetsstraff [B 2, 10,

 

18 b), 27, 31 a), 44, 47, 50, 52 och 53] och i ett fall (B 60) till särskild vård enligt lagen om nykterhetsvård.
    De två fallen av böter har, mot annars följda urvalsprinciper, tagits med i denna framställning, därför att de belyser HD:s påföljdsval i rattfyllerimål. Frågan om påföljd i sådana mål torde varaav särskilt intresse både från praktiska och teoretiska synpunkter.
    I båda fallen har HD funnit omständigheterna vid rattfylleriet mildrande.
    I det ena fallet (B 23) hade den tilltalade nattetid flyttat sin bil från en parkeringsplats till en annan, en sträcka av ca 11 meter. Genom körningen uppkom ingen fara för trafiksäkerheten. RÅ hade medgivit, att påföljden bestämdes till böter. Båda underinstanserna hade dömt till frihetsstraff.
    I det andra fallet (B 33) hade underinstanserna, också utan meningsskiljaktighet, dömt till frihetsstraff. En överläkare hade under speciella omständigheter, vilka föranlett att han råkat i psykisk obalans, under en färd med sin hustru på grund av motorfel sent på kvällen blivit stående på en väg (länsväg) i sin bil. Hustrun hade lämnat bilen och sagt sig icke skola återkomma. Hon återkom emellertid ändå i sin bil och tog mannens bil på släp för att bogsera denna ca 7 km till makarnas hem. Mannen hade då druckit sprit i sådan utsträckning att rattfylleri förelåg. I detta fall bedömde HD faran för trafiksäkerheten som ringa. I HD:s dom förklarades, att bogseringen ägde rum nattetid på en mindre trafikerad väg. HD ansåg vidare, att det inte helt kunde bortses från att överläkaren befannsig i ett tillstånd av psykisk obalans. — Två JR fann inte omständigheterna mildrande i detta mål utan fastställde hovrättens dom, frihetsstraff.
    Av de nio fall, då HD dömt till villkorlig dom, tilldrar sig några särskilt intresse, därför att denna lindriga påföljd valts för brottslighet, som anses kräva särskild hänsyn till den allmänna laglydnaden. Dit hör fallet B 45, som gällde rattfylleri. Även fallet B 41, som gällde misshandel, och fallet B 17, som gällde osant intygande av praktiserande jurist i dennes verksamhet, får anses höra till denna grupp. Ett fall (B 49) avsåg tjänsteman i allmän tjänst, som för tjänstefel och förmögenhetsbrott dömdes till avsättning samt villkorlig dom. I hans fall torde ämbetsstraffet ha betraktats som påföljd, varigenom den allmänna laglydnadens krav tillgodosågs.
    Av de återstående fallen [B 13 a) b), B 31 b) och 36 a) b)], gällde domen B 13 väsentligen hur brottsligheten, som förövats av två äkta makar, skulle betecknas. Underinstanserna rubricerade den som stöld, HD:s majoritet som olovligt förfogande. Mannens påföljd, var-

 

om alla ledamöterna var ense, ändrades från skyddstillsyn till villkorlig dom. Hustrun hade redan i underinstanserna fått villkorlig dom.
    B 31 b) avsåg en kvinna, som i samband med sin mans falskdeklaration gjorde sig skyldig till urkundsförfalskning. Hon fick villkorlig dom (resp. villkorlig dom utan övervakning) i alla tre instanserna.
    Domen B 36 a) gällde kvalificerade förmögenhetsbrott — grovt bedrägeri medelst förfalskning m. m. Underrätten hade förordnat om villkorlig dom trots brottens svårhet och därvid åberopat, att brotten begåtts 5 år före lagföringen och att de tilltalade underdenna tid levat ostraffligt. Hovrätten dömde, under åberopande avhänsyn till den allmänna laglydnaden, till långvarigt frihetsstraff. HD ändrade tillbaka till villkorlig dom. Påföljden valdes av en majoritetom tre JR. De två återstående ville fastställa hovrättens dom.
    I rattfyllerifallet B 45 var den tilltalade en kvinna, som under enföljd av år haft psykiska besvär. Enligt intyg av läkare skulle ett fängelsestraff komma att bryta ned hennes nerver fullständigt och möjligen förorsaka längre tids vård på mentalsjukhus. Aktuellt vårdbehov förelåg icke. HD konstaterade att rattfylleri var för handen och att omständigheterna inte var mildrande. Trots brottets art fann HD, som var enhällig, tillräckliga skäl att icke ådöma frihetsberövande påföljd. Villkorlig dom i kombination med böter framstodsom den mest ändamålsenliga påföljden. Underinstanserna hade dömt till frihetsstraff. — Fallet är det första och enda under 1965 och 1966, då HD tillämpat villkorlig dom i kombination med böteri rattfyllerimål.
    Fallet B 41 gällde en misshandel av ganska allvarlig natur, som hänfördes under SL 14:12 och 13 och för vilken underinstanserna dömt till frihetsstraff. Den tilltalade hade tidigare dömts för misshandel. Annars var han emellertid välanpassad. Varken frihetsberövande eller övervakning ansågs av HD behövligt för att avhålla honom från fortsatt brottslighet. Villkorlig dom i kombination med böter kunde godtagas såsom lämplig påföljd även med hänsyn till allmän laglydnad.
    Även i fallet B 17 valde HD påföljden villkorlig dom i kombination med böter. Målet gällde en praktiserande jurists förfarande med handlingar. Av underinstanserna rubricerades förfarandet som urkundsförfalskning men av HD som osant intygande. — Underinstanserna hade med hänsyn till allmän laglydnad och brottets karaktär dömt till frihetsstraff.
    HD har valt påföljden skyddstillsyn i några fall, där brottslighetens art anses kräva särskild hänsyn till den allmänna laglydnaden, bl. a. rattfylleri, mened, sexualbrott, misshandel.

 

    Liksom 1965 har uppenbart behov av vård och övervakning ansetts utgöra särskilda skäl att döma till skyddstillsyn, när den tilltalade gjort sig skyldig till rattfylleri utan att mildrande omständigheter förelegat. Så har skett i tre fall B 32, B 55 och B 56. I alla tre fallen gällde det personer med uttalade psykiska besvär och därav föranledda vårdbehov.
    I målet B 32, där underinstanserna dömt till frihetsstraff, biträdde RÅ den tilltalades yrkande i HD om skyddstillsyn, förutsatt att denna påföljd kombinerades med böter. HD dömde utan meningsskiljaktighet till skyddstillsyn med föreskrift om behandling av psykiater jämte böter.
    Fallen B 55 och 56 rör båda tilltalade, som begått rattfylleri och andra trafikbrott, som under 1964 dömts villkorligt, som på grund av psykiska besvär och annat varit socialt illa anpassade men som under tiden före HD:s dom visat starka tecken till resocialisering.HD har inte velat äventyra den pågående rehabiliteringen utan dömt till skyddstillsyn, i fallet B 55 utan och i fallet B 56 i kombination med böter. I båda målen förekom skiljaktigheter. I B 55 hade två JR var sin skiljaktiga mening om motiveringen för påföljdsvalet. I B 56 ville två JR döma till frihetsstraff.
    I fallet B 55 synes skälen för skyddstillsyn ha bedömts vara starkare än i fallet B 56. I B 55 hade underrätten — med undanröjande avden tidigare villkorliga domen — dömt till skyddstillsyn med föreskrifter. Hovrätten hade ändrat påföljden till frihetsstraff, som dock endast avsåg den aktuella brottsligheten. HD uttalade i motiveringen till sitt påföljdsval, att frihetsberövande inte borde komma i fråga i detta fall och att skyddstillsyn framstod som den mest ändamålsenliga påföljden. I betraktande av den tilltalades ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt borde skyddstillsynen icke förbindas med böter.
    I fallet B 56 hade båda underinstanserna dömt till frihetsstraff, underrätten gemensamt för den aktuella brottsligheten och för den brottslighet, som avsågs i 1964 års villkorliga dom, hovrätten för den aktuella brottsligheten enbart. HD valde skyddstillsyn som påföljd, trots att den tilltalade tidigare lagförts vid flera tillfällen. Vad som anförts i målet kunde anses utgöra tillräckligt starka skäl därför. Under förutsättning att jämte skyddstillsynen böter ådömdes kunde hinder inte anses möta att tillämpa skyddstillsyn, fastän hänsynen till allmän laglydnad i regel krävde mera ingripande påföljd för den ifrågavarande brottsligheten.
    Redan i avsnittet om domar rörande ungdomar har domen B 26 anmärkts. Domen rör mened, begången av en ung man, som vid

 

lagföringen var 21 år fyllda, men som vid tiden för brottsligheten endast var 19 år. Som påföljd valde HD, i motsats mot underinstanserna som dömt till frihetsstraff, enhälligt skyddstillsyn i kombination med böter. Bland argumenten för skyddstillsyn nämndes den tilltalades ungdom och bristande mognad, hans ogynnsamma sociala utgångsläge samt hans pågående anpassning. Hänsynen till allmän laglydnad föranledde kombination med böter.
    1966 års brottmålsdomar upptar ett fall av sexualbrott, där påföljden blev skyddstillsyn (B 61). Målet gällde sexuella övergrepp mot småflickor. Gärningarna rubricerades i underinstanserna som otukt med barn. Båda underinstanserna dömde med hänsyn tillbrottslighetens allvarliga natur till frihetsstraff, hovrätten dock med en skiljaktig ledamot, som röstade för skyddstillsyn i kombination med böter. HD ändrade brottsrubriceringen till det lindrigare otuktigt beteende. HD ansåg emellertid, att brotten även med den mildare rubriceringen i och för sig borde föranleda fängelse. Föreliggande behov av stöd och tillsyn gjorde dock att skyddstillsyn var bäst ägnad att främja den tilltalades anpassning i samhället. Hänsynen till allmän laglydnad krävde icke mera ingripande påföljd. Inte heller behövdes kombination med böter. — Domen B 61 bör jämföras medB 50, där påföljden för otukt med barn blev frihetsstraff.
    En svårartad misshandel föranledde skyddstillsyn i domen B 39. En svårt alkoholiserad man förövade misshandeln mot sin hustru, som också var svårt alkoholiserad. HD:s val av påföljd motiverades med att den tilltalade visat god arbetsvilja och skötsamhet i övrigt trots spritmissbruket och att han, särskilt med hänsyn till spritmissbruket, var i behov av övervakning. HD ansåg i och för sig att gärningen borde medföra frihetsstraff. När HD stannade för skyddstillsyn hade domstolen, förutom de nyss angivna omständigheterna, beaktat, att den tilltalade suttit häktad 3 månader för brottet. Underinstanserna hade båda bedömt gärningen som grov misshandel. Underrätten valde skyddstillsyn som påföljd, hovrätten —med hänsyn till allmän laglydnad — frihetsstraff.
    Av övriga domar, där skyddstillsyn valts som påföljd, är B 7 av intresse som exempel på att skyddstillsyn — i detta fall med föreskrifter — när det förelåg behov av långvarig övervakning, föredragits framför ett av andra hänsyn motiverat, kortvarigt frihetsstraff för förmögenhetsbrott av relativt lindrigt slag. — Det frihetsstraff, som utmätts i underinstanserna och som brotten förskyllde, var så kortvarigt, att villkorlig frigivning ej skulle följt. Övervakning inom ramen därför kunde alltså ej komma till stånd. — RÅ hade medgivit skyddstillsyn, förutsatt att denna innefattade vissa föreskrifter.

 

    I målen B 15, 19 och 24, som alla avser kvalificerade förmögenhetsbrott, hade underinstanserna dömt till frihetsstraff. HD ändrade med hänsyn till de tilltalades behov av övervakning i alla tre fallen påföljden till skyddstillsyn, i fallet B 15 med en majoritet av tre JR mot två och i fallet B 24 med en majoritet av fyra JR mot ett.
    Slutligen har HD i fallen B 34 och 43 enhälligt valt skyddstillsyn (i fallet B 34 med föreskrifter) för två tilltalade med betydande tidigare belastning, den ene senast med brottslighet, som föranlett villkorliga domar enligt äldre lag, den andre med brottslighet som föranlett dom till ungdomsfängelse. I fråga om båda dessa tilltalade konstaterades, trots deras återfall i brottslighet, en pågående utveckling mot ordnade förhållanden, som kunde brytas, om frihetsberövande åtgärd valdes. Båda behövde stöd och tillsyn genom övervakning. Sådan kunde åstadkommas genom skyddstillsyn. — I fråga om dessa domar kan den kommentaren göras, att de är exempel på de möjligheter BrB ger att beakta vårdsynpunkter. Från dessa synpunkter är det framför allt angeläget att främja den dömdes anpassning i samhället. Denna målsättning föranleder vid återfall normalt överväganden om den för tidigare brottslighet valda påföljden bör ersättas av annan. Skäl härtill kan föreligga om återfallet är ett tecken på att den tidigare påföljden eller vårdformen inte medför någon förbättrad anpassning och inte heller i fortsättningen kan antagas göra detta, t. ex. på grund av att dess resurser får betraktas som uttömda. För att motverka fortsatt brottslighet kan det då finnas skäl välja en mera ingripande påföljd. Om emellertid den tilltalade, trots återfallet, visar klara tendenser att utveckla sig förmånligt, kan detta ge anledning att bibehålla den tidigare påföljden eller t. o. m. att ersätta den med en mindre ingripande. Så skedde i fallet B 43, där tidigare dom på ungdomsfängelse ersattes med skyddstillsyn såsom gemensam påföljd för tidigare och aktuell brottslighet.
    Av de tio fall, då HD dömt till fängelse har redan tidigare några berörts i samband med redogörelsen för andra fall. Dit hör två menedsfall [B 2 och 18 b)]. I fallet B 2 dömdes en omkring 60-årigkvinna för mened till frihetsstraff av HD:s majoritet. Två JR ville döma till villkorlig dom i kombination med böter. Den tilltalade hade frikänts i underrätten men fällts och dömts till frihetsstraff i hovrätten. I fallet B 18 b) blev en 25-årig man, som anstiftat en 20årig yngling till mened, dömd till frihetsstraff. Domen var enhällig. Underinstanserna hade båda valt frihetsstraff som påföljd. — Ynglingen dömdes, såsom redovisats i avsnittet 2., till skyddstillsyn med föreskrifter.
    Förutom domen B 61, som nyss berörts och som ledde till skydds-

 

tillsyn, innefattar HD:s domar under 1966 två fall av sexualbrottslighet. Det ena (B 50) avser en brottslighet av liknande slag som i fallet B 61 eller således sexuella övergrepp mot småflickor. Gärningarna i B 50 bedömdes emellertid som otukt med barn medan de i B 61 bedömdes som otuktigt beteende. HD dömde i målet B 50 tillfängelse. Två JR var skiljaktiga och ville döma den tilltalade — som ej ansågs i behov av vård eller övervakning — till villkorlig dom ikombination med böter. — Den skiljaktiga meningen överensstämmer med underrättens dom. Underrättsdomen hade, med hänvisning till den allmänna laglydnadens krav, i hovrätten ändrats till frihetsstraff.
    Det andra här aktuella fallet av sexualbrottslighet förekommer i domen B 44. Detta mål rörde ett sexuellt angrepp på en kvinna, begånget av en utlänning. Gärningen bedömdes av underinstanserna som våldtäkt. Påföljden bestämdes till långvarigt frihetsstraff samt förvisning. En ledamot i hovrätten ansåg dock att gärningen icke var brottslig och ville frikänna den tilltalade. HD ändrade brottsrubriceringen till våldförande och dömde till nedsatt frihetsstraff. — Ett JR ville fastställa hovrättens dom, ett JR döma till det av majoritetenfastställda frihetsstraffet och förvisning. Ett JR ville frikänna. —Annan påföljd än frihetsstraff diskuterades icke i målet.
    Ett rattfyllerimål (B 53) förekommer bland de fall, som resulterade i frihetsstraff. En ung man, som just fyllt 21 år då lagföring skedde, hade enligt vad han uppgav av relativt måttlig spritförtäring blivit så kraftigt berusad, att han fått en »black-out» och tappat medvetandet om var han befann sig och vad han gjorde. I detta tillstånd förde han — alldeles omotiverat — sin bil från Nacka till Stockholm. HD konstaterade, att bilfärden medfört betydande fara för trafiksäkerheten och att mildrande omständigheter av beskaffenhet att föranleda endast böter för gärningen redan därför inte förelåg. För att annan påföljd än sådan, som innebar frihetsberövande, då skulle kunna väljas, fordrades med hänsyn till allmän laglydnad särskilda skäl. Utredningen visade inte, att sådana skäl förelåg. Skyddstillsyn med anstaltsbehandling borde med hänsyn till omständigheterna inte komma i fråga. — Två JR var skiljaktiga. Den ene kom till samma slut som majoriteten men använde en motivering, som visade något större beredvillighet än majoritetens att välja annan påföljd än frihetsstraff för rattfylleri. Den andre gjorde ett uttalande, som visade en allmän beredvillighet till en generösare tolkning av vad som skulle vara »särskilda skäl» till undantag från HD-majoritetens regel om frihetsstraff för rattfylleri. Vidare dömde han till villkorlig dom jämte böter. — Underinstanserna hade dömt till frihetsstraff. En

 

hovrättsledamot hade varit skiljaktig och velat döma till villkorligdom jämte böter.
    I ett fall (B 47) om allvarlig misshandel, förövad av en omkring 40-årig man mot en 56-årig kvinna och föranledd av spritpåverkan och irritation över kvinnans hund, förklarade HD att gärningen varav sådan art, att den borde medföra ett icke alltför kortvarigt frihetsberövande. Skyddstillsyn kunde därför icke komma i fråga som påföljd, utan den tilltalade skulle dömas till fängelse. HD ändrade emellertid underinstansernas brottsrubricering från grov misshandel till enbart misshandel och satte ned straffet. — Ett JR var skiljaktig och ville fastställa hovrättens dom. — Till detta fall kan den kommentaren göras, att den tilltalade enligt läkarundersökning hade behov av övervakning och tillsyn samt av föreskrifter om skyldighetatt stå under tillsyn av hjälpverksamhetsläkare. HD:s påföljdsval utesluter emellertid inte sådana åtgärder. De kan åstadkommas enligt reglerna i 26 kap. BrB om villkorlig frigivning. Möjligheterna därtill har ökats genom 1965 års ändringar i dessa regler. Bl. a. kan längre prövotid bestämmas än enligt de ursprungliga reglerna.
    Av betydande intresse är fallet B 10. Det rör den svårbemästrade och aktuella form av brottslighet, som narkotikahanteringen utgör. Domen B 10 avser en för ocker, varusmuggling och olovligt innehav av narkotika tilltalad ung kvinna, själv benägen för narkotikamissbruk. Den tilltalade kvinnan dömdes i underrätten till frihetsstraff. Hovrätten ändrade till skyddstillsyn med föreskrift om skyldighet att stå under tillsyn av hjälpverksamhetsläkare. Hovrätten ansåg, att hänsynen till allmän laglydnad i regel krävde fängelse för ifrågavarande brottslighet. Påföljd, som ej innebar frihetsberövande, borde tillämpas endast om starka skäl talade därför. I fråga om den tilltalade unga kvinnan förelåg sådana skäl. Hon behövde långvarig tillsyn på grund av psykisk särart och benägenhet för narkotikamissbruk. — HD ändrade på talan av RÅ hovrättens dom och valde, på grund av gärningarnas samhällsfarliga art, frihetsstraff såsom påföljd. — I fråga om brottslighet av det slag, som den ifrågavarande kvinnan begått, kan den kommentaren göras, att förövare av sådana brott ovedersägligen har ett behov av långvarig vård och tillsyn, om brotten har samband med eget narkotikamissbruk. Den samhällsfarliga arten hos gärningarna är påtaglig och tar sig främst uttrycket, att deras förövare utgör härdar, varigenom narkotikamissbruket i samhället vidmakthålles och sprides. Frihetsberövande kan sägas vara adekvat reaktion för att — åtminstone för någon tid — hindra eller motverka sistnämnda konsekvenser. Valet mellan påföljd som innefattar frihetsberövande och påföljd med enbart vård i frihet kompli-

 

ceras ytterligare av att resultatet av narkomanvården är så begränsat. Den narkomanvård som för närvarande står till buds förefaller inte kunna hjälpa mer än en ganska liten procent av patienterna att helt bli kvitt sin last. Möjligheterna att åstadkomma anpassning måste därför bedömas som ovanligt små, vilken form av påföljd som än väljes. I övrigt kan samma kommentar om möjligheten att ordna kriminalvård i frihet inom ramen för påföljden frihetsstraff göras till detta mål som till det nyss behandlade B 47.
    Två fall av urkundsförfalskning i samband med omfattande falskdeklaration behandlas i domarna B 31 a) och 52. I båda fallen dömdes, med hänsyn till allmän laglydnad och gärningarnas allvarliga art till frihetsstraff. I fallet B 31 a) var ett JR skiljaktig i fråga om påföljden och ville döma till villkorlig dom. I fallet B 52 ville ett skiljaktigt JR döma till villkorlig dom i kombination med böter.— Underinstanserna hade dömt till frihetsstraff i båda målen. — Fallet B 31 b), för vilket redogjorts tidigare, avsåg hustrun till den i B 31 a) tilltalade. Hon dömdes för urkundsförfalskning till villkorlig dom.
    I domen B 27 dömdes en värnpliktig på talan av RÅ till frihetsstraff för rymning. Såsom skäl för påföljdsvalet angavs hänsynen till krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten. Två JR var skiljaktiga och ville, liksom hovrätten, döma till skyddstillsyn. Hovrättens påföljd omfattade även brottslighet, som avsågs i en villkorlig dom från 1963. — Underrätten hade dömt till böter för rymningen.— Beträffande skyddstillsyn och villkorlig dom i fråga om brott av krigsmän kan hänvisas till kommentar till HD:s dom B 42 år 1965 (SvJT 1966 s. 86 f med där gjorda hänvisningar).
    Slutligen finns bland 1966 års brottmålsdomar ett fall då HD —enhälligt — valt påföljden särskild vård enligt lagen om nykterhetsvård. Så har skett i domen B 60, som gällde rattfylleri. Den tilltalade var, då rattfylleriet inträffade, föremål för nykterhetsvårdande åtgärd. Förordnande om tvångsintagning av honom på vårdanstalt hade nämligen utfärdats. Det var emellertid villkorligt. Rattfylleriet föranledde, att det villkorliga anståndet förklarades förverkat och följaktligen att den tilltalade togs in på anstalt. HD uttalade, att den tilltalade begått rattfylleriet under inflytande av alkoholmissbruk. Han stod under behandling enligt lagen om nykterhetsvård. Hans intagning på vårdanstalten kort tid efter brottet, i fråga om vilket mildrande omständigheter ej förelåg, fick anses innefatta en även med hänsyn till allmän laglydnad tillräcklig reaktion på brottet. På grund därav och eftersom fortsatt nykterhetsvård framstod såsom lämpligare än fängelse för den tilltalades tillrättaförande, före-

 

låg särskilda skäl att välja sådan vård såsom påföljd för brottet.— Underrätterna hade dömt till frihetsstraff. — Uttrycket »särskilda skäl» torde i detta mål främst anknyta till 31 kap. 2 § andra stycket BrB. Där föreskrives, att vård enligt lagen om nykterhetsvård kan användas endast om det finns särskilda skäl därtill i fråga om brott,f ör vilket är stadgat högre straff än fängelse i sex månader. — Denna brottmålsdom torde ge anvisning om möjlighet att använda nykterhetsvård som brottspåföljd. Det torde på många håll råda tvekan om dess användbarhet både i rattfyllerimål — där det på grund av straffmaximum fordras särskilda skäl — och i andra mål. Bl. a. kan diskuteras, om överlämnande till särskild vård enligt lagen om nykterhetsvård är en mycket ingripande påföljd eller motsatsen. Den förra åsikten kan hävdas, om man ser till vad påföljden faktiskt kan medföra av åtgärder. Den senare åsikten kan framföras, därför att överlämnande till nykterhetsvård kan påstås inte leda till annat änvad som ändå bort ske. Överlämnandet skulle alltså närmast vara attjämställa med en påföljdseftergift. Den förra åsikten kan leda tilltvekan att använda påföljden för de lindriga former av brottslighet, för vilka den i första hand är avsedd. Den senare åsikten kan föranleda tvekan att över huvud taget använda påföljden. Den här angivna problemställningen beröres i NJA II 1962 s. 495 ff. — Det kan anmärkas, att socialstyrelsen uttalat meningen att överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård är den lämpligaste påföljden förde rattfyllerister, som har uttalade alkoholproblem (Socialstyrelsens Råd och anvisningar i Socialvårdsfrågor nr 179, Brottsbalken m. m. s. 104).

 

4. Några allmänna reflexioner kring HD:s domar
a) Liksom i redogörelsen för 1965 års domar måste en allmän reservation göras beträffande möjligheterna att dra långtgående slutsatser om praxis vid påföljdsval på grundval av de återgivna domarna. En sådan reservation kan motiveras med att materialet ännu är begränsat och med att påföljdsvalet i hög grad beror av den tilltalades person och därmed ofta blir alltför individualiserat för att utan vidare få verkan som prejudikat och grund för praxis.
    Ett ytterligare motiv kan vara, att meningarna inom HD varierar i så hög grad. Av de 36 här redovisade domarna har 15 fattats enhälligt (B 7, 10, 18, 19, 23, 26, 32, 34, 39, 41, 43, 45, 49, 60 och 61), de återstående 21 (B 2, 9, 11, 13, 15, 17, 20, 24, 27, 28, 31, 33, 35, 36, 44, 47, 50, 52, 53, 55 och 56) med dissenser. Alla skiljaktigheter har dock icke avsett val av annan påföljd än majoritetens eller visat avvikande grundinställning till frågor om påföljdsval.

 

Några har rört andra, från här behandlade synpunkter mera perifera spörsmål. Av tillhopa 38 i protokollen för de 21 målen antecknade skiljaktigheter innebär 25 val av annan påföljd än majoritetens medan återstående 13 rör annat.
    I vissa mål, t. ex. rattfyllerimålen, kan ur skiljaktigheterna utläsas divergerande inställning till de principer eller metoder, som bör tilllämpas vid val av påföljd för brottsligheten.
    b) Rattfyllerimålen tilldrar sig även denna gång särskilt intresse.
    Åtta sådana mål förekommer (B 23, 32, 33, 45, 53, 55, 56 och 60). Skyddstillsyn har valts som påföljd i tre av dem (B 32, 55 och 56), alla avseende tilltalade med klara vårdbehov och för vilka frihetsberövande skulle kunna medföra påtaglig risk för försvårad anpassning. Meningsskiljaktigheter om påföljdsvalet förekom endast i ett av dessa mål (B 56), där två JR ville döma till frihetsstraff. I målet B 55 förekom två skiljaktigheter, som emellertid avsåg metoden för påföljdsval och utformningen av påföljden skyddstillsyn. Påföljdsvalet i dessa mål överensstämmer med de principer, som kunnat utläsas ur tidigare avgöranden och som i fall liknande de tre 1966 avgjorda tillämpats i HD:s dom B 27 år 1965.
    I föregående års redogörelse för HD:s brottmålsdomar år 1965 diskuterades tillämpning av påföljden villkorlig dom med böter närbegånget rattfylleri kan anses vara tillfällighetsbrott av icke vårdbehövande, välanpassad person (SvJT 1966 s. 96). HD:s domar 1966och motiveringarna för dem ger vid handen, att en sådan tillämpning av BrB:s påföljdsregler inte har gehör hos HD:s majoritet.
    Emellertid förekommer bland 1966 års domar fyra, som innebären ökad nyansering av påföljdsvalet.
    I ett fall (B 60) har HD förordnat om överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård. Detta fall har kommenterats tidigare.
    I två fall (B 23 och 33) har HD funnit omständigheterna mildrande och tillämpat den för lindriga fall av rattfylleri stadgade påföljden böter. Fallet B 23 anknyter till den omständighet, som enligt uttalanden i kommentar till trafiklagstiftningen (Fredrikson, Vägtrafikförordningen m. m. 3 uppl. s. 379) framförallt kan vara värd särskilt beaktande, nämligen att företagen körning avser en begränsad trafikuppgift och ej medfört någon mera nämnvärd fara för trafiksäkerheten. Körningen avsåg i detta fall endast en flyttning av parkerad bil några meter under sådana omständigheter att fara för trafiksäkerheten ej uppkom. HD:s dom, som var enhällig, förefaller ägnad att tjäna som prejudikat och ge större stadga åt en hittills svårbedömd praxis i fråga om behandlingen av alkoholpåverkade tilltalade, som utfört mycket begränsade trafikuppgifter utan eller med endast ringa fara för trafiksäkerheten.

 

    I det andra bötesfallet (B 33) var omständigheterna däremot så speciella, att det knappast kan ge så mycket vägledning för andrafall, särskilt som två JR ville döma till frihetsstraff för rattfylleri utan mildrande omständigheter.
    Även det fall (B 45), då HD — enhälligt — dömde en kvinnlig tilltalad med psykiska besvär men utan aktuella vårdbehov till villkorlig dom med böter, är så speciellt, att det knappast kan tjäna till vägledning i så många efterföljande fall. Kanske bör i stället —eftersom den tilltalades sedan länge bestående besvär akut förvärrats på grund av att hon blev ertappad med rattfylleriet och av föreställningen om dess konsekvenser — framhållas, att det vid påföljdsval kan vara anledning ta begränsad hänsyn till psykiska sjukdomstillstånd, när dessa framkallas hos tilltalade genom förhoppningen att de därigenom skall slippa intagning i fångvårdsanstalt (jfr NJA II 1962 s. 500 f). Frågan om villkorlig dom kan tillämpas för personer utan tidigare psykiska besvär, som i samband med rattfylleriet får eller kan befaras få sådana besvär, torde ej vara löst genom HDdomen. Denna synes över huvud taget icke innebära något avsteg från tidigare praxis i rattfyllerimål.
    I det enda av HD genom dom avgjorda rattfyllerifall, som lett till den för rattfylleri enligt praxis normala påföljden fängelse (B 53), har den tilltalade gjort gällande att en relativt måttlig spritförtäring föranlett en »black-out» av hans medvetande. HD synes inte ha låtit sig övertyga att black-out förelåg eller i varje fall inte att den var så total som påståtts. Ur prejudikatsynpunkt kunde det ha varit av intresse om HD blivit övertygad, eftersom det kunde lett till belysning både av bedömningen av rattfyllerimål och av det i BrB 1 kap. 2 § andra stycket förekommande stadgandet om ansvar för gärningarunder självförvållat rus.
    Domen med dess två skiljaktiga meningar ger emellertid belysning åt olika metoder, efter vilka skilda HD-ledamöter bestämmer påföljder i rattfyllerimål. Majoriteten (i målet och såvitt kan bedömas av utomstående bland domstolens alla ledamöter) tillämpar en huvudregel om frihetsstraff vid rattfylleri, från vilken göres undantag endast om särskilda skäl föranleder därtill. Ett i målet skiljaktigt JRtillämpar huvudregeln men vill vara mindre rigorös i fråga om innebörden av »särskilda skäl» än majoriteten. Han anser undantag kunna medges även om skälen därtill inte skulle kunna rubriceras som »starka». Det andra skiljaktiga JR vill tillämpa en annan, mera förutsättningslös metod än majoriteten. Han vill utan den bindning, som föranledes av majoritetens huvudregel, förutsättningslöst pröva, vilken påföljd som är mest lämplig i det aktuella fallet av rattfylleri.

 

    Det torde vara en önskan hos många jurister, att det snart skall bli möjligt att tillämpa ett mindre bundet och mera nyanserat påföljdsval i rattfyllerimålen.
    c) De vårdsynpunkter, som ligger bakom BrB, ger anledning fördömande och verkställande myndigheter att inom vissa i BrB och påannat sätt givna gränser anpassa påföljdsval och åtgärder inom ramen för påföljd efter den tilltalades eller den dömdes aktuella tillstånd. En tilltalad kan ha gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och under tiden för brottsligheten ha varit i olika hänseenden illa anpassad.
    En lagföring i nära anslutning till brottens begående bör föranleda val av brottspåföljd, som är lämplig med hänsyn till förhållandena då. Förbättrad anpassning under påföljdstiden kan beaktas genom förändringar inom påföljdens ram, t. ex. villkorlig frigivning, vård utom i stället för inom anstalt.
    Dröjer av någon anledning lagföringen — eller den slutliga lagföringen vid överklagande — kan och bör tydligen hänsyn tas även till förändringar under tiden för dröjsmålet, förutsatt givetvis att förändringarna är påtagliga och inte skenbara eller spelade eller kan betraktas som till fälligheter. Förbättrad anpassning under tiden mellanbrott och slutligt påföljdsval kan antagas ha inverkat på påföljdsvalet i flera av domarna i denna redogörelse, t. ex. B 36, 43, 55 och 56.
    d) En annan konsekvens av att BrB skjutit vårdsynpunkter i förgrunden och av att påföljderna i princip är jämställda är att påföljdsvalet kan göras med utgångspunkt från vilka faktiska åtgärder och behandlingsformer, som anses önskvärda. [Jfr vad som anförts under d) i SvJT 1966 s. 94.] Sedan domstolen bestämt sig för detta, kan den påföljd väljas, som bäst tillgodoser behovet av åtgärder i det aktuella fallet. Det väsentliga är, att just de önskade faktiska åtgärderna kommer till stånd, inte hur.
    Bland domarna i denna redogörelse är det åtskilliga, där påföljdsvalet gått till på det angivna sättet. Av särskilt intresse för att belysa, hur den kan tillämpas, förefaller domarna B 24 och 39 vara.I båda dessa fall hade hovrätten för allvarliga brott dömt till fängelse. HD konstaterade behov av vård och övervakning och ändrade till skyddstillsyn. I båda domarna åberopades, att den tilltalade suttit häktad viss tid. Innebörden därav torde vara, att även HD ansett viss tids frihetsberövande påkallat, men ansett behovet därav tillgodosett genom frihetsberövandet under häktningstiden och därmed ansett sig kunna välja påföljd, där vården i frihet och övervakningen är det centrala.

 

    Den här angivna metoden för påföljdsval är satt ur spel, när hänsynen till den allmänna laglydnaden i mål om vissa typer av brottslighet sättes så i förgrunden, att fängelse är huvudregel och annan påföljd endast kommer i fråga, om särskilda skäl talar därför. En huvudregel av detta slag förefaller stå nära vad som gällde på SL:stid, dvs. att det i princip skulle dömas till straff men att straff kunde ersättas av skyddsåtgärd, som det hette då, för den händelse indikationer fanns för sådan åtgärd.
    e) I tre fall (B 9, 18 och 20) har pågående eller påräknad värnpliktstjänstgöring av HD eller RÅ tillmätts betydelse för påföljdsvalet. Tydligen har utgångspunkten varit, att militärtjänstgöringen verkar hämmande på kriminell aktivitet. (Jfr Andenæs i NTfK 1966 s. 127.) Den synpunkten kan anläggas, att den inkallade tilltalade under värnpliktstiden har sin försörjning tryggad och att han står under viss tillsyn.
    Emellertid händer det inte så sällan, att inkallade lagöverträdare efter någon tid visar sig olämpliga för militärtjänstgöring och att tjänstgöringen avbrytes. Denna eventualitet bör beaktas. Den torde vara ägnad att medföra restriktivitet med att koppla in militärväsendet i kriminalpolitiken.
    f) Möjligen kan någon uppmjukning i fråga om att anse viss brottslighet med hänsyn till allmän laglydnad regelmässigt kräva frihetsberövande utläsas ur HD:s brottmålsdomar i påföljdsfrågor för 1966. Som exempel kan möjligen gälla B 18 a) och 26 (skyddstillsyn för mened, unga personer), B 35 (skyddstillsyn för våld mot tjänsteman; ungdom), B 39 och 41 (skyddstillsyn resp. villkorlig dom för allvarlig misshandel), B 50 (underrätten och minoritet i HD ville ge villkorlig dom för otukt med barn).

 

C. Redogörelse i ordningsföljd för HD:s

domar rörande brottspåföljd 

De 36 domar, som behandlas i denna framställning, följer här i ordningsföljd. För varje dom återges vissa grundläggande fakta enligt mall. Mallen är densamma som i redogörelsen för 1965 års domar.
    Överskrifterna till målen anger utgången. Där anges också om målet rör en ungdom, dvs. en person i åldern 18—20 år. Inom parentes uppges i överskriften någon omständighet, som kan belysa problemställningen vid påföljdsvalet eller på annat sätt karakterisera fallet, t. ex. brottsligheten. I de sex fall (B 11, 13, 18, 28, 31 och 36), som avser två tilltalade, har satts två överskrifter.
    I årets redogörelse förekommer inga citat av eller ur HD-domar

 

12—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

eller av skiljaktiga HD-ledamöters vota. Referaten av domarna är i allmänhet summariska. I några domar, bl. a. i vissa av de åtta rattfyllerimålen, har motiveringarna återgivits något utförligare än i övriga mål. Ibland följes HD:s eget ordval, särskilt i fråga om vägledande uttalanden. Ibland återges HD:s motiv fritt.
    Liksom i redogörelsen för år 1965 varierar innebörden av uttrycket »villkorlig dom» efter sammanhanget. Det anmärkes särskilt, när HD prövat mål på talan av RÅ. Detta har endast skett i två av fallen (B 10 och 27). I övriga fall har prövning skett efter fullföljd av den tilltalade.
    Påföljderna skyddstillsyn med anstaltsbehandling och internering förekom i ett, respektive två fall i 1965 års domar, men icke i något fall i 1966 års. I gengäld finns i 1966 års domar ett fall av särskild vård enligt lagen om nykterhetsvård. 1965 förekom intet sådant fall. Varken 1965 eller 1966 års material upptar något fall av påföljderna överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen eller till öppen psykiatrisk vård. Det vårdbehov, som sistnämnda åtgärd tillgodoser, har varit aktuellt i vissa av målen men har inordnats inom ramen av skyddstillsyn.

 

B 2 Frihetsstraff. (Mened)
En för mened tilltalad kvinna Å., född 1906, dömdes av HD till frihetsstraff (straffet nedsatt).
    Två JR var skiljaktiga och dömde till villkorlig dom jämte böter.
    Å. hade i underrätten (1964) frikänts.
    Hovrätten hade dömt till frihetsstraff.

 

B 7 Skyddstillsyn. (Vårdbehov)
En för bedrägeri (mot sjukkassa) m. m. tilltalad man B., född 1925, dömdes av HD till skyddstillsyn med föreskrifter. Denna påföljd föredrogs framför kortvarigt frihetsstraff, vars verkställande ej skulle följas av övervakning, påden grund att B. var i behov av övervakning åtskillig tid framåt. — RÅ hade biträtt yrkandet om skyddstillsyn, förutsatt att påföljden innefattade föreskrifter om alkoholförbud och öppen psykiatrisk behandling.
    B. hade i underrätten (1964) dömts till straffarbete (2 mån.).
    Hovrätten hade dömt till fängelse (1 1/2 mån.). — En skiljaktig ledamot dömde till skyddstillsyn.

 

B 9 Ungdom. Skyddstillsyn. (Efter tidigare villkorlig dom)
En för biltillgrepp m. m. tilltalad 20-årig yngling H. dömdes av HD — med undanröjande av dom från 1964 å villkorligt frihetsstraff — till skyddstillsyn.— RÅ hade ej velat motsätta sig skyddstillsyn jämte dagsböter. På RÅ:s ställningstagande inverkade bl. a. att H. skulle göra militärtjänst.
    Två JR var skiljaktiga och ville fastställa hovrättens dom, ungdomsfängelse.
    H. hade i underrätten dömts till ungdomsfängelse.
    Hovrätten hade fastställt denna påföljd. Hovrätten ansåg mera ingripande

 

åtgärd än skyddstillsyn påkallad. — En skiljaktig ledamot dömde till skyddstillsyn jämte böter.

 

B 10 Frihetsstraff. (Narkotikahantering)
En för ocker, varusmuggling och olovligt innehav av narkotika tilltalad kvinna G., född 1944, dömdes på talan av RÅ av HD till frihetsstraff. — Såsom skäl för valet av påföljd anförde HD gärningarnas samhällsfarliga art.
    G. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade ändrat påföljden till skyddstillsyn med föreskrifter (tillsyn av hjälpverksamhetsläkare). Hovrätten uttalade i sina domskäl, att hänsynen till allmän laglydnad vid sådan brottslighet som G:s i regel krävde fängelse. Påföljd som ej innebar frihetsberövande borde tillämpas endast om starka skäl talade därför. G. behövde emellertid långvarig tillsyn på grund av psykisk särart och benägenhet för narkotikamissbruk. Detta föranledde hovrätten till dess påföljdsval.

 

B 11 a) Ungdom. Ungdomsfängelse. (Mordbrand m. m.)
b) Ungdom. Fängelse. (Mordbrand m. m.)
Två för mordbrand m. m. tilltalade 20-åriga ynglingar I. och A. dömdes av HD, I. till ungdomsfängelse och A. till fängelse (2 år och 6 mån.). Av motiveringen framgick att målet rörde upprepade fall av mordbrand och skadegörelse (i Börstig). Brottsligheten bedömdes vara av mycket allvarlig art. Den allmänna laglydnaden krävde, att påföljden bestämdes till långvarigt frihetsberövande. I. var känslomässigt mycket labil och höggradigt nervös samt hade motoriska besvär. Med hänsyn till I:s psykiska särart måste ungdomsfängelse anses såsom den lämpligaste påföljden för honom. I fråga om A. fanns ej skäl ändra hovrättens dom (fängelse).
    Två JR var skiljaktiga och ville döma även A. till ungdomsfängelse. De fann icke fängelse lämpligare än annan påföljd för A.
    I. och A. hade i underrätten dömts till fängelse (vardera 2 år 6 mån.).
    Hovrätten hade fastställt dessa påföljder. — Två ledamöter var skiljaktiga och dömde I. och A. till ungdomsfängelse.

 

B 13 a) Villkorlig dom. (Olovligt förfogande)
b) D:o
    Två för stöld (av försåld, på egen mark kvarliggande ved) tilltalade makar, S. S., född 1923, och B. S., född 1932, dömdes av HD för olovligt förfogande till villkorlig dom.
    Två JR var skiljaktiga såtillvida att de ville rubricera brottet som stöld.
    Makarna S. hade i underrätten för stöld dömts, S. S. till skyddstillsyn och B. S. till villkorlig dom.
    Hovrätten hade fastställt underrättens dom.

 

B 15 Skyddstillsyn. (Kvalificerade förmögenhetsbrott)
En för egenmäktigt förfarande m. m. tilltalad finsk medborgare H., född 1928, dömdes av HD till skyddstillsyn.
    Två JR var skiljaktiga. De dömde H. till fängelse (nedsatt i förhållande till hovrätten).
    H. hade i underrätten (1963) dömts till straffarbete. Med hänsyn till omfattningen och arten av brottsligheten och vad som upplysts rörande H:s ka-

 

raktär och personliga förhållanden, ansågs villkorlig dom ej kunna komma i fråga.
    Hovrätten hade fastställt påföljden i fråga. Hovrätten åberopade som skäl för påföljdsvalet bl. a. den förslagenhet och ihärdighet varmed H. sökt genomföra sina syften samt hänsyn till den allmänna laglydnaden. — En ledamot var skiljaktig och ville döma till skyddstillsyn.

 

B 17 Villkorlig dom + böter. (Osant intygande m. m.)
En för urkundsförfalskning tilltalad praktiserande jurist W., född 1925, dömdes av HD för osant intygande och missbruk av urkund till villkorlig dom jämte böter.
    Ett JR var skiljaktig, såtillvida att han ville rubricera brottet enbart som osant intygande.
    W. hade i underrätten dömts för urkundsförfalskning till fängelse. Påföljdsvalet motiverades med hänsyn till allmän laglydnad och brottets karaktär (fotokopiering, varigenom handling felaktigt givits sken av att vara domstolsprotokoll, och användning av handlingen för att övertyga uppdragsgivare att viss person blivit stämd).
    Hovrätten hade fastställt domen. — En skiljaktig ledamot ville döma till villkorlig dom jämte böter.

 

B 18 a) Ungdom. Skyddstillsyn. (Mened)
b) Frihetsstraff. (Anstiftan av mened)
    En för mened (och fylleri) tilltalad 20-årig yngling A. och en för anstiftan av mened tilltalad man N., född 1939, dömdes av HD, A. till skyddstillsyn med föreskrifter och N. till frihetsstraff (straffet nedsatt). I fråga om påföljdsvalet för A. anfördes bl. a., att A. var 20 år gammal, att han levde underordnade förhållanden (gift, ett barn), att han gjorde värnplikt, att han var benägen för alkoholmissbruk och att han behövde långvarig och effektiv övervakning.
    A. och N. hade i underrätten — främst med hänsyn till allmän laglydnad— dömts till frihetsstraff. I fråga om A. ansågs fängelse lämpligare än ungdomsfängelse, därför att så lång tids anstaltsvård som vid ungdomsfängelse ej ansågs påkallad.
    Hovrätten hade fastställt påföljderna. — En skiljaktig ledamot dömde A. till skyddstillsyn med föreskrifter.

 

B 19 Skyddstillsyn. (Grov stöld m. m.)
En för grov stöld m. m. tilltalad man G., född 1927, dömdes av HD till skyddstillsyn. HD motiverade påföljdsvalet med att G. bl. a. på grund av sjuklighet behövde stöd och tillsyn. Till förmån för hans utsikter att framdeles avhålla sig från brott talade också, att han icke använde alkohol. I betraktande av omständigheterna var strängare påföljd än skyddstillsyn ej påkallad.
    G. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade fastställt denna dom.

 

B 20 Ungdom. Vård enligt barnavårdslagen. (Vid yrkesskola inskriven 20åring)
En för misshandel m. m. tilltalad 20-årig yngling G., som intagits på yrkesskola, vårdats där ca 9 månader och därpå placerats i vård utom skolan, skulle enligt dom av HD överlämnas för fortsatt behandling inom ungdomsvår-

 

den till styrelsen för yrkesskolan. HD valde mellan denna påföljd och ungdomsfängelse. Ungdomsvården föredrogs, därför att den ansågs ha bättre resurser att ta hand om G. både i fråga om yrkesutbildning och behandling. Det anfördes också, att G. visserligen fyllde 21 år under 1967 men att han ungefär då sannolikt skulle bli inkallad till värnpliktstjänstgöring.
    Två JR var skiljaktiga, den ene dock icke i fråga om påföljdsvalet. Den andre dömde till ungdomsfängelse och åberopade som skäl härför bl. a. hänsynen till allmän laglydnad, bristande effektivitet och varaktighet hos den tilltänkta ungdomsvården och den omständigheten, att G. vårdades på ungdomsanstalt och anpassat sig väl där.
    G. hade i underrätten dömts till ungdomsfängelse.
    Hovrätten hade fastställt denna påföljd.

 

B 23 Dagsböter. (Rattfylleri)
En för rattfylleri tilltalad man D., född 1915, dömdes av HD till dagsböter. HD anförde i sin motivering, att D. i tydligt spritpåverkat tillstånd nattetid hade flyttat sin bil från en parkeringsplats till en annan. Sträckan, som bilen kördes, var ca 11 meter. Annan trafik förekom ej. Fara för trafiksäkerheten uppkom ej genom körningen. Omständigheterna fick anses mildrande. — RÅ hade medgivit, att påföljden bestämdes till böter.
    D. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade ej gjort ändring.

 

B 24 Skyddstillsyn. (Grov stöld)
En för grov stöld tilltalad man H., född 1913, dömdes av HD till skyddstillsyn. I sin motivering anförde HD bl. a., att H. var enstörig och inbunden samt hade kontaktsvårigheter, att han därför behövde stöd genom övervakning och att mer ingripande åtgärd än skyddstillsyn ej erfordrades, bl. a. med tanke på att H. hållits häktad i två månader.
    Ett JR var skiljaktig och dömde till frihetsstraff.
    H. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade skärpt frihetsstraffet.

 

B 26 Skyddstillsyn + böter. (Mened)
En för mened tilltalad man L., född 1944, dömdes av HD till skyddstillsyn jämte dagsböter. I motiveringen till påföljdsvalet anfördes bl. a., att L. var endast 19 år när brottet begicks, att han var mycket omogen, att han fortfarande var belastad av ett ogynnsamt socialt utgångsläge, att han var på väg att anpassa sig och att anpassningen kunde försvåras av frihetsstraff. Skyddstillsyn framstod därför och av andra skäl som den mest ändamålsenliga påföljden. Med hänsyn till allmän laglydnad borde den kombineras med böter.— RÅ hade bestritt skyddstillsyn. Om denna påföljd kunde komma i fråga, borde den kombineras med böter.
    L. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade fastställt påföljden.

 

B 27 Frihetsstraff. (Militärbrott)
En för rymning tilltalad värnpliktig H., född 1938, dömdes av HD på talan av RÅ till frihetsstraff. HD åberopade såsom skäl för påföljdsvalet hänsynen till krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

 

    Två JR var skiljaktiga och ville fastställa hovrättens dom, skyddstillsyn.
    H. hade i underrätten dömts till böter för rymningen.
    Hovrätten hade dömt H. till skyddstillsyn (jämte böter). — Hovrätten hade undanröjt villkorlig dom från 1963. Domen till skyddstillsyn avsåg alltså (i motsats till HD:s dom) även annan brottslighet än rymningen.

 

B 28 a) Ungdom. Ungdomsfängelse. (Yrkesskoleelev)
b) D:o
    Två för stöld tilltalade 20-åriga ynglingar, H. och N., båda inskrivna som elever vid yrkesskola, dömdes av HD till ungdomsfängelse.
    Ett JR var skiljaktig och ville beträffande N., med hänsyn till dennes psykiska särart och behov av vård och stöd, döma till skyddstillsyn med anstaltsbehandling och föreskrifter om skyldighet att underkasta sig olika former avvård.
    H. hade i underrätten dömts till skyddstillsyn med föreskrifter och N. tillskyddstillsyn med anstaltsbehandling.
    Hovrätten hade dömt H. och N. till ungdomsfängelse. I domskälen åberopades bl. a. att styrelsen för yrkesskolan uttalat, att skolans resurser beträffande såväl H. som N. var uttömda.

 

B 31 a) Frihetsstraff. (Urkundsförfalskning m. m.)
b) Villkorlig dom. (Urkundsförfalskning)
    Två personer (pälsdjursuppfödare) H. C., född 1915, och hans hustru B. C., född 1930, som tilltalats, H. C. för falskdeklaration och urkundsförfalskning, B. C. för urkundsförfalskning i samband med H. C:s falskdeklaration, dömdes av HD, H. C. till frihetsstraff för urkundsförfalskningen och normerade böter för falskdeklarationen, B. C. till villkorlig dom (enligt BrB).
    Tre JR var skiljaktiga, därav två i fråga om brottsrubriceringen. Ett JR ville meddela H. C. villkorlig dom för urkundsförfalskningen.
    I underrätten, som meddelade dom 1964, hade H. C. dömts till frihetsstraff samt normerade böter, B. C. till villkorligt frihetsstraff utan övervakning. — Domstolen förklarade villkorlig dom ej kunna komma i fråga för H.C. av hänsyn till den allmänna laglydnaden.
    Hovrätten fastställde dessa påföljder.

 

B 32 Skyddstillsyn + böter. (Rattfylleri)
En för rattfylleri m. m. tilltalad man J., född 1930, dömdes av HD till skyddstillsyn med föreskrifter jämte böter. I motiveringen till domen anförde HD, att J. led av ångestneuros, att han vid flera tillfällen behandlats på psykiatrisk klinik, att han behövde fortsatt kontakt med kliniken och att fängelsestraff med stor sannolikhet skulle leda till svåra psykiska följdverkningar för honom. Skyddstillsyn med föreskrift om behandling av psykiater samt böter borde därför väljas såsom påföljd framför fängelse. — RÅ hade biträtt yrkande om skyddstillsyn, förutsatt att även böter ådömdes.
    J. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade fastställt underrättens dom.

 

B 33 Böter. (Rattfylleri m. m.)
En för rattfylleri m. m. tilltalad man B., född 1926, (överläkare) dömdes av HD till böter. — Påföljden föranleddes av att HD fann omständigheterna

 

mildrande. Spritförtäringen ägde rum sedan B. blivit stående på vägen i bil och inte räknade med att kunna fortsätta. Han blev emellertid hämtad och bogserad från platsen av sin hustru. Bogseringen, som skulle avse en sträcka av omkring 7 km, ägde rum nattetid på en mindre trafikerad väg. Det kunde icke helt bortses från att B. befann sig i ett tillstånd av psykisk obalans.
    Två JR var skiljaktiga och fastställde hovrättens dom till frihetsstraff.
    B. hade i underrätten dömts till frihetsstraff för rattfylleriet (och till böter för missfirmelse mot tjänsteman).
    Hovrätten hade fastställt denna dom.

 

B 34 Skyddstillsyn. (Tidigare villkorliga frihetsstraff)
En för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning m. m. tilltalad person I., född 1921, dömdes av HD till skyddstillsyn med föreskrifter. I domen undanröjdes tidigare villkorlig dom från 1963. Denna dom innefattade även brottslighet, som föranlett villkorlig dom 1962. I sin motivering konstaterade HD bl. a., att I. tidigare hade avtjänat straff för rattfylleri och att han vid åtskilliga tillfällen 1951—1961 fällts för fylleri. Han hade betydande alkoholbesvär. Han hade för tuberkulos genomgått lungoperation. Utveckling mot ordnade förhållanden hade emellertid ägt rum. Denna utveckling kunde brytas av frihetsstraff. För I:s tillrättaförande behövdes längre tids övervakning. Därför var skyddstillsyn den åtgärd, som var bäst ägnad främja I:s anpassning i samhället. Intresset av den allmänna laglydnadens upprätthållande kunde ej anses åsidosatt om sådan påföljd ådömdes.
    I. hade i underrätten (1964) dömts till straffarbete.
    Hovrätten hade ej gjort ändring.

 

B 35 Ungdom. Skyddstillsyn + böter. (Våld mot tjänsteman)
En för våld mot tjänsteman tilltalad 20-årig yngling J. dömdes av HD till skyddstillsyn jämte böter. HD anförde i sin motivering bl. a. följande. Av hänsyn till den allmänna laglydnaden borde för våld mot tjänsteman regelmässigt ådömas påföljd, som innebar frihetsberövande. Beträffande J. förelåg emellertid omständigheter, som talade för annan påföljd. Härutinnan anfördes J:s ungdom — då brottet begicks var han 18 år — hans besvärliga uppväxtförhållanden till följd av att modern varit psykiskt sjuk m. m. Emellertid hade J:s levnadsförhållanden varit gynnsamma under tiden efter brottet. Detta gav anledning bedöma brottet som enstaka företeelse. Skyddstillsyn framstod såsom den lämpligaste påföljden. Intresset av den allmänna laglydnaden kunde tillgodoses genom bötesstraff.
    Ett JR var skiljaktig och ville fastställa hovrättens dom, frihetsstraff.
    J. hade i underrätten dömts till skyddstillsyn jämte böter. — Ordföranden var skiljaktig och ville döma till frihetsstraff.
    Hovrätten hade dömt till frihetsstraff.

 

B 36 a) Villkorlig dom. (Kvalificerade förmögenhetsbrott)
b) D:o
    Två för grovt bedrägeri medelst förfalskning m. m. tilltalade män Ö., född 1925, och O., född 1918, dömdes av HD till villkorlig dom.
    Två JR var skiljaktiga och fastställde hovrättens dom, frihetsstraff.
    Ö. och O. hade i underrätten dömts till villkorlig dom. Såsom skäl därför åberopades, att lång tid, ca 5 år, förflutit sedan brotten, att Ö. och O. under

 

denna tid levat ostraffligt och att de ej gjort sig skyldiga till andra brott än de nu ifrågavarande. Trots de aktuella brottens svårhet kunde därför villkorlig dom meddelas.
    Hovrätten hade dömt Ö. och O. till fängelse (1 år 3 mån.). Hovrätten åberopade allmänna laglydnaden.

 

B 39 Skyddstillsyn. (Misshandel)
En för misshandel tilltalad man F., född 1915, dömdes av HD till skyddstillsyn. — Påföljdsvalet motiverades med att F. trots betydande spritmissbruk visat god arbetsvilja och skötsamhet i övrigt samt att F. med hänsyn särskilt till risken för spritmissbruk var i behov av övervakning och borde dömas till skyddstillsyn. HD delade eljest hovrättens uppfattning att misshandel av ifrågavarande slag — svårartad, mot make — borde medföra ej alltför kortvarigt frihetsstraff. HD beaktade i sitt påföljdsval även att F. varit häktad 3 mån.
    F. hade i underrätten dömts för grov misshandel till skyddstillsyn. — Åtalet avsåg förutom grov misshandel vållande till annans död. Misshandeln utövades mot hustrun. Båda makarna var svårt alkoholiserade.
    Hovrätten hade på talan av åklagaren dömt till fängelse (6 mån.). Hovrätten åberopade allmänna laglydnaden.

 

B 41 Villkorlig dom + böter. (Misshandel)
En för misshandel tilltalad man S., född 1940, dömdes av HD till villkorlig dom jämte böter. — I motiveringen anfördes bl. a. Misshandeln var att bedöma enligt SL 14:12 och 13. S. hade, spritpåverkad, slagit annan person i ansiktet med knuten näve och dunkat hans huvud mot en bil. S. hade tidigare dömts för misshandel enligt SL 14:13. Annat ofördelaktigt var ej känt om honom. Han hade god anställning och goda vitsord och var socialt välanpassad. Fängelse eller övervakning erfordrades ej för att avhålla S. från fortsatt brottslighet. Villkorlig dom jämte bötesstraff framstod även med hänsyn tillallmän laglydnad såsom lämplig påföljd.
    S. hade i underrätten dömts till fängelse (2 mån.).
    Hovrätten hade fastställt denna dom.

 

B 43 Skyddstillsyn. (Tidigare långvariga frihetsberövanden)
En för grov stöld m. m. tilltalad man Ö., född 1944, dömdes av HD till skyddstillsyn. HD motiverade påföljdsvalet bl. a. med att Ö. gift sig 1966, att han levde under ordnade förhållanden och att han efter domen uppfört sig utan anmärkning. Ö. behövde alltjämt stöd och tillsyn. Möjligheterna att förhindra återfall i brottslighet fick anses större om han i frihet stod under fortsatt noggrann övervakning än om han fick frihetsberövande påföljd. Omhändertagande på anstalt skulle äventyra hans goda hem- och arbetsförhållanden och medföra risk att han på nytt sammanfördes med brottsliga element. HD undanröjde tidigare dom 1964 å ungdomsfängelse.
    Ö. hade i underrätten — med undanröjande av straffbestämningen i domen 1964 — dömts till skyddstillsyn.
    Hovrätten hade dömt Ö. till fängelse (10 mån.). Allmänna laglydnaden åberopades.

 

B 44 Frihetsstraff. (Sexualbrott)
En för våldtäkt tilltalad jugoslavisk medborgare K., född 1936, dömdes av HD för våldförande till frihetsstraff (straffet nedsatt).

 

    Tre JR var skiljaktiga. En ville utöver frihetsstraff döma till förvisning. En ville fastställa hovrättens dom. En ville frikänna K.
    K. hade i underrätten dömts för våldtäkt till fängelse (2 år) och förvisning.
    Hovrätten hade fastställt domen. — En skiljaktig ledamot ville frikänna K.

 

B 45 Villkorlig dom + böter. (Rattfylleri)
En för rattfylleri tilltalad kvinna C., född 1923, dömdes av HD till villkorlig dom jämte böter. I sin motivering fastslog HD till en början, att C. var skyldig till rattfylleri och att omständigheterna ej var mildrande. I domen anfördes vidare, att C. enligt läkarintyg under en följd av år haft psykiska besvär. Hennes psykiska tillstånd hade ytterligare försämrats, sedan hon blivit misstänkt för rattfylleriet. Läkaren ansåg, att ett fängelsestraff skulle komma att bryta ned hennes nerver fullständigt och kanske förorsaka längre tids vård på mentalsjukhus. När läkarintyget avgavs, var psykiatrisk vård ej nödvändig. Med hänsyn främst till C:s psykiska beskaffenhet och faran för hennes hälsa av att undergå frihetsstraff, fann HD tillräckliga skäl förefinnas att, trots brottets art, icke ådöma frihetsberövande påföljd. Villkorlig dom jämte böter framstod som den mest ändamålsenliga påföljden.
    C. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade fastställt denna dom. — En ledamot var skiljaktig och ville döma till villkorlig dom jämte böter.

 

B 47 Frihetsstraff. (Misshandel)
En för grov misshandel tilltalad man S., född 1927, dömdes av HD för misshandel till frihetsstraff (nedsatt). Misshandeln hade av S. i spritpåverkat tillstånd förövats mot en 56-årig kvinna. Den ledde till underkäksfraktur m. m. Misshandeln förövades i kvinnans hem. S. hade retat sig på hennes hund. HD:s val stod mellan frihetsstraff samt skyddstillsyn (jämte böter och föreskrift om skyldighet att stå under tillsyn av hjälpverksamhetsläkare). Sistnämnda påföljd hade förordats vid läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål. HD förklarade, att den gärning S. förövat varav sådan art, att den borde medföra ett icke alltför kortvarigt frihetsberövande. Skyddstillsyn kunde därför inte komma i fråga som påföljd utan S. skulle dömas till fängelse.
    Ett JR var skiljaktig och ville fastställa hovrättens dom.
    S. hade i underrätten för grov misshandel dömts till frihetsstraff (fängelse 1 år).
    Hovrätten hade ej gjort ändring i denna dom.

 

B 49 Villkorlig dom samt avsättning. (Tjänstefel m. m.)
En för tjänstefel och förmögenhetsbrott tilltalad, i allmän tjänst anställd man O., född 1918, dömdes av HD till avsättning och villkorlig dom. — O. hade 1963 för liknande brottslighet dömts till suspension.
    O. hade i underrätten dömts till suspension (1 år) och skyddstillsyn.
    Hovrätten hade dömt till avsättning och villkorlig dom.

 

B 50 Frihetsstraff. (Sexualbrott)
En för otukt med barn (7 flickor i 8—10-årsåldern) tilltalad man J., född 1925, dömdes av HD till frihetsstraff (nedsatt).
    Två JR var skiljaktiga och ville döma till villkorlig dom jämte böter.

 

    J. hade i underrätten dömts till villkorlig dom jämte böter. Underrätten anförde i sin motivering, att J tidigare var ostraffad och hade goda vitsord, att det inte kunde uteslutas att flickornas uppträdande bidragit till det inträffade, att J. flyttat till annan plats och ej vidare träffade flickorna i fråga, att J. var förlovad och levde ett normalt samliv med sin fästmö samt att J. vid läkarundersökning visat tecken på lätt psykisk abnormitet men ej var i behov av vård. Med hänsyn därtill torde villkorlig dom jämte böter vara tillfyllest för att avhålla J. från vidare brottslighet och för att tillgodose den allmänna laglydnaden.
    Hovrätten hade — med hänvisning till allmän laglydnad — ändrat domen till frihetsstraff.

 

B 52 Frihetsstraff. (Urkundsförfalskning m. m.)
En för urkundsförfalskning m. m. tilltalad man C., född 1928, dömdes av HD till frihetsstraff (nedsatt) samt normerade böter (för falskdeklaration). I domsmotiveringen uttalades, att brottslighetens allvarliga art gjorde ett förhållandevis långvarigt frihetsstraff påkallat.
    Ett JR var skiljaktig och dömde till villkorlig dom jämte böter samt till normerade böter.
    C. hade år 1964 i två olika underrätter dömts till långvarigt frihetsstraff (straffarbete 2 år, straffarbete 7 mån.), normerade böter samt straffskatt.
    Hovrätten hade dömt till gemensamt straff (fängelse 1 år 8 mån., normerade böter samt straffskatt).

 

B 53 Frihetsstraff. (Rattfylleri)
En för rattfylleri tilltalad man H., född 1945, (just fyllda 21 år, då lagföring skedde) dömdes av HD till frihetsstraff. H. hade uppgivit, att handel tagit i spritförtäring, att han efter någon spritförtäring upphörde att vara medveten om var han befann sig och vad han företog sig (»black-out») samt att han i detta tillstånd nattetid färdats i sin bil från Nacka till Artillerigatan i Stockholm. Enligt vittne och undersökande läkare var H. »kraftigt berusad» respektive »oerhört berusad». Alkoholkoncentrationen i hans blod var enligt blodprov 1,45 ‰. HD uttalade i domen, att H. under färden med bilen haft att passera ett flertal livligt trafikerade platser och att han därvid måste ha utgjort en betydande fara för trafikanterna. Redan därför var det uteslutet, att omständigheterna vid brottet skulle anses mildrande. Beträffande rattfylleri av svårare art, krävde hänsynen till allmän laglydnad att påföljd, som inte innebar frihetsberövande, tillämpades endast om särskilda skäl taladedärför. Utredningen visade inte att sådana skäl var för handen i förevarande fall. Skyddstillsyn med anstaltsbehandling borde med hänsyn till omständigheterna inte komma i fråga framför fängelse.
    Två JR var skiljaktiga. Den enes skiljaktighet avsåg motiveringen. Han delade majoritetens uppfattning om arten och graden av brottsligheten. Ifråga om påföljdsvalet uttalade han, att det icke kunde anses erforderligt, att H. ställdes under övervakning. Därför kom skyddstillsyn icke i fråga. Mot villkorlig dom mötte hinder av hänsyn till allmän laglydnad. Påföljden borde därför vara fängelse. Den andre dömde till villkorlig dom jämte böter. Han uttalade inledningsvis, att »särskilda skäl» varken språkligt eller reellt sett var detsamma som »starka skäl». Uttrycket »särskilda skäl» möjliggjorde en för den tilltalade mera generös tillämpning av påföljdssystemet. I målet fö-

 

relåg särskilda skäl att frångå huvudregeln om fängelse såsom påföljd för rattfylleri. Särskilt kunde anföras H:s reaktion på alkoholförtäringen.
    H. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade ej gjort ändring. — En ledamot var skiljaktig och bestämde påföljden till villkorlig dom jämte böter.

 

B 55 Skyddstillsyn. (Rattfylleri m. m.)
En för rattfylleri m. fl. trafikbrott tilltalad man O., född 1925. dömdes av HD till skyddstillsyn. Påföljden avsåg även brottsligheten i villkorlig dom 1964, som undanröjdes. HD uttalade i domen, att beträffande rattfylleri av svårare art hänsynen till allmän laglydnad krävde att påföljd, som inte innebar frihetsberövande, tillämpades endast om särskilda skäl talade därför. — I fråga om O., som undergått sinnesundersökning i målet och beträffande vilken HD förordnat om kompletterande personundersökning, förelåg uppgifter, att hans sociala situation vid tiden för HD:s dom tedde sig ljus. Han höll på att omskola sig och föreföll relativt nöjd med detta. Det förelåg emellertid stor risk för att den sociala rehabiliterigen skulle komma att kraftigt försvåras eller omöjliggöras, om O. måste avtjäna ett fängelsestraff. Dessa uppgifter jämte vad sinnesundersökningen givit vid handen, ansågs av HD utgöra sådana särskilda skäl, som HD avsett. Frihetsberövande borde följaktligen inte komma i fråga i detta fall. I stället framstod skyddstillsyn som den mest ändamålsenliga påföjden. I betraktande av O:s ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt borde skyddstillsynen icke förbindas med bötesstraff.
    Två JR (desamma som i B 53) var skiljaktiga, bådadera i fråga om motiveringen för påföljdsvalet.
    O. hade i underrätten — som undanröjde den villkorliga domen från 1964— dömts till skyddstillsyn med föreskrifter (kontakt med hjälpverksamhetsläkare). Underrätten åberopade (i motsats mot HD) bl. a. 33 kap. 4 § BrB.
    Hovrätten hade — för den aktuella brottsligheten — dömt till frihetsstraff (4 mån.). Hovrätten åberopade hänsyn till den allmänna laglydnaden.

 

B 56 Skyddstillsyn + böter. (Rattfylleri m. m.)
En för rattfylleri m. fl. trafikbrott tilltalad man S., född 1944, dömdes av HD till skyddstillsyn jämte böter. Av domen framgår, att S. tidigare lagförts, att han visade framträdande neurotiska symptom, att han haft mycket besvärliga uppväxtförhållanden, att någon anmärkning mot S. under det senaste året icke förelåg, att hans levnadsförhållanden under samma tid radikalt förbättrats och att han på ett närmast oväntat sätt socialt anpassat sig. Enligt föreliggande uttalanden i målet skulle det vara olyckligt, om den pågående sociala anpassningen skulle behöva avbrytas för ett straffavtjänande.Ett frihetsstraff kunde tänkas leda till desperationshandlingar från S:s sida.— HD ansåg det anförda utgöra tillräckligt starka skäl för att, trots de tidigare lagföringarna, välja skyddstillsyn som påföljd. Omständigheterna var också sådana att, ehuru hänsynen till allmän laglydnad i regel krävde mera ingripande påföljd för sådan brottslighet som den föreliggande, hinder på grund av sådan hänsyn icke ansågs möta att tillämpa skyddstillsyn, under förutsättning att därjämte dömdes till böter.
    Två JR var skiljaktiga och ville fastställa hovrättens dom, frihetsstraff.
    S. hade i underrätten dömts till frihetsstraff (fängelse 8 mån., villkorlig dom från 1964 undanröjd).
    Hovrätten hade — för den aktuella brottsligheten — dömt till frihetsstraff.

 

B 60 Särskild vård enligt lagen om nykterhetsvård. (Rattfylleri)
En för rattfylleri tilltalad man H., född 1938, överlämnades av HD till nykterhetsnämnd för vård enligt lagen om nykterhetsvård. Av domen framgår, att länsstyrelsen i november 1964 förordnat om tvångsintagning av H. på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, att förordnandet var villkorligt, att H. genom förordnandet ställdes under övervakning, att rattfylleriet begicks iaugusti 1965, att det villkorliga anståndet med intagning därefter förklarades förverkat, att H. intogs på vårdanstalt i september 1965, att han vårdades på anstalten till i januari 1966, att han utskrevs från anstalten i september 1966, att han därefter stått under övervakning av nykterhetsnämnd. I sin motivering för valet av påföljd anförde HD — som inledningsvis fann, att omständigheterna inte kunde anses mildrande — att H. begick rattfylleriet under inflytande av alkoholmissbruk. Han stod vid tiden för brottet och fortfarande under behandling enligt lagen om nykterhetsvård. H:s intagning på vårdanstalten kort tid efter brottets begående fick anses innefatta en även med hänsyn till allmän laglydnad tillräcklig reaktion på brottet. På grund därav och då fortsatt behandling enligt lagen om nykterhetsvård framstod såsom lämpligare än fängelse för H:s tillrättaförande, förelåg särskilda skäl att välja sådan vård såsom påföljd för brottet.
    H. hade i underrätten dömts till frihetsstraff.
    Hovrätten hade fastställt domen. — En ledamot var skiljaktig och ville förordna om överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård.

 

B 61 Skyddstillsyn. (Sexualbrott)
En för otukt med barn tilltalad person S., född 1922, dömdes av HD för otuktigt beteende (mot sex flickor i åldern 7—12 år) till skyddstillsyn. —HD:s brottsrubricering, som var mildare än underrätternas, föranledde icke HD till annan åsikt än att brotten i och för sig förskyllde fängelse. Emellertid ansågs S. i behov av det stöd och den tillsyn, som övervakning kan bjuda. Skyddstillsyn var därför bäst ägnad att främja hans anpassning i samhället. Mera ingripande påföljd var icke påkallad av hänsyn till allmän laglydnad. Anledning att jämte skyddstillsyn döma till böter förelåg icke.
    S. hade i underrätten dömts för otukt med barn till fängelse. Såsom skäl för påföljdsvalet åberopades bl. a. brottslighetens allvarliga natur.
    Hovrätten hade fastställt underrättens dom. — En ledamot var skiljaktig och dömde till skyddstillsyn jämte böter.