Den administrativa rättskipningen i länsinstanserna. I slutet av maj 1967 framlades en rad kommittéförslag som tillsammantagna innebär en genomgripande reform av länsindelning och länsadministration.
    De allmänna principerna för den statliga länsförvaltningen har översetts av länsförvaltningsutredningen (SOU 1967: 20 och 21). Den framtida länsstyrelsen skall enligt dess förslag ledas av landshövdingen och en verksstyrelse om tio personer, av vilka fyra utses av Kungl. Maj:t och återstoden av landstinget. En huvuduppgift för den nya länsstyrelsen blir att leda och samordnaden översiktliga samhällsplanering som nu är splittrad på en rad olika statliga myndigheter. Länsstyrelsen skall i princip utöva beslutanderätten i sådana frågor för länets vidkommande, och dess beslut skall inte få frångås av vederbörande centrala ämbetsverk. I stället får Kungl. Maj:t avgöra ev. meningsskiljaktigheter dem emellan. En annan huvuduppgift blir liksom nu att utöva förvaltningsrättskipning och allmän förvaltningsverksamhet. Vid förvaltningsrättskipningen skall andra lekmän, nämndemän, deltaga i handläggning och beslut i viktigare mål, däribland samtliga mål om administrativa frihetsberövanden men också t. ex. viktigare körkortsmål och hälsovårdsmål. Nämn-

 

demännen skall varje gång vara minst fyra (två i körkortsmål). När nämndemän deltar i muntlig förhandling, skall länsstyrelsen ha samma befogenhet att höra vittnen på ed och förfoga över andra bevismedel som tillkommer allmän domstol. Utredningen har avstått från att försöka skapa formliga, från länsstyrelsen skilda domstolar för dessa uppgifter. Anledningen härtill är det starka samband som råder mellan å ena sidan den rättskipande verksamheten och å andra sidan de initiativtagande, övervakande och eljest förvaltningsmässiga uppgifterna på samma områden. Detta samband innebär en styrkaför rättskipningen, som blir förankrad i den praktiska verkligheten, men också för den förvaltningsmässiga sidan, som tack vare anknytningen till den dömande verksamheten får mera stadga och kan bedrivas under större hänsynstagande till rättssäkerhetens krav.
    Länsförvaltningsutredningens förslag bygger på att skatteadministrationen inte längre skall tillhöra länsstyrelsen. Frågan om en sådan utbrytning kan och bör ske och om skatteförvaltningens organisation, centralt och regionalt, har utretts av landskontorsutredningen (SOU 1967: 22). Enligt dess förslag skall de fiskalt verksamma enheterna inom länsstyrelserna bilda länsskatteverk och samtidigt förstärkas. Prövningsnämnderna åter skall ombildas till domstolar, skatterätter, som skall avdöma taxeringstvister, uppbördsmål och andra skattemål. Även här behövs en betydande förstärkning. Skatterätterna skall administrativt lyda under kammarrätten — eller kammarrätterna, om förvaltningsdomstolskommitténs förslag genomföres. Här kan också nämnas att kommittén föreslår, att tingstjänstgöring skall anordnas vid skatterätterna, antingen som ett led i den vanliga tingsutbildningen eller som en särskild skatterättslig-administrativ tingsutbildning, som ger behörighet för alla juristtjänster utanför de allmänna domstolarna och åklagarväsendet. Förslaget om skatterätter tillgodoser önskemålet, att skattemålen redan i andra instans skall handläggas av domstolar, som är helt fristående från den fiskala verksamheten. Regler om förfarandet vid dessa domstolar har utarbetats av särskilda sakkunniga inom finansdepartementet (SOU 1967: 24).
    Slutligen kan nämnas, att länsindelningsutredningens förslag (SOU 1967:23) innebär, att det nuvarande antalet län nedbringas till femton, vilka genom större områden och större resurser avses bli lämpligare enheter för bl. a. samhällsplanering och landstingskommunal förvaltning.

S. W.