STEN E:SON EDLUND. Tvisteförhandlingar på arbetsmarknaden. En rättslig studie av två riksavtal i tillämpning. Akad. avh. Trelleborg 1967. Norstedts. 400 s. Kr. 54,00.

 

En känd engelsk jurist framhöll för en tid sedan som något för arbetsrätten — i jämförelse med andra motsvarande discipliner — särskilt karakteristiskt, att den i så hög grad är inriktad på tvistesituationer och metoderna för lösning av tvister. Detta har givetvis sin förklaring i att arbetstvister erbjudit särskilda sociala och ekonomiska problem med hänsyn till de öppna konflikternas skadeverkningar både för parterna själva och för tredje man liksom för samhället i dess helhet. Den modell som valts i vårt land för att komma tillrätta med dessa problem är att i görligaste mån förhindra öppna konflikter såvitt angår tvister som kan lösas domstolsvägen genom förbud att tillgripa stridsåtgärder i sådana fall. 1928 års kollektivavtalslagstiftning bygger på den huvudprincipen, och AD inrättades som specialforum för att ge kollektivavtalsparter ett instrument för snabb och sakkunnig lösning av tvister om tolkning och tillämpning av kollektivavtal. Möjligheten att tillgripa stridsåtgärder skall i huvudsak vara begränsad till tvister om utformningen av kollektivavtal, dvs. de viktigaste intressetvisterna. Med avseende särskilt på sådana finns förlikningsmannainstitutionen som ett serviceorgan med uppgift att befrämja fredliga uppgörelser.
    Det är endast en oerhört ringa del av alla arbetstvister som föres till AD för avgörande. De allra flesta bilägges genom förhandlingar på det lokala planet, med eller utan medverkan av fackliga funktionärer. En del tvister går till centrala förhandlingar på förbundsplanet. Lagen om arbetsdomstol 14 § stadgar att AD ej skall ta upp en tvist till prövning förrän parterna förhandlat om tvistens lösning, försåvitt sådan förhandling föreskrives i kollektivavtalet. Sådana föreskrifter finns praktiskt taget alltid i form av en förhandlingsordning, som i de flesta branscher, dock inte byggnadsbranschen, utgöres av huvudavtalets (Saltsjöbadsavtalets) kap. II. Denna förhandlingsordning avser alla slags tvister, både sådana som kan gå till AD och sådana som är av typen intressetvister, dock ej sådana som avser nya kollektivavtal (»lönerörelser»). Förhandlingsordningen kan därför sägas gälla tvister under löpande avtalsperiod.
    AD:s rättskipning har varit föremål för vetenskapliga undersökningar, ehuru mycket ännu återstår att göra. Edlunds avhandling är något annat, en undersökning av det stadium i tvistehandläggningen, som ligger närmast före eller under AD, nämligen förhandlingarna på det centrala planet inom verkstads- och byggnadsfacken. Om AD sammanställes med HD, motsvararde centrala förhandlingarna närmast hovrättsförfarandet i den ordinarie instansordningen. Tvistematerialet är där redan kraftigt sovrat. Men det är fråga om en helt partsautonom tvistehandläggning, om än mer eller mindre »i skuggan» av AD, och från denna synpunkt är väl undersökningsföremålet närmast att jämföra med förlikningsverksamheten. Genom det varaktiga

 

partsförhållandet och riksavtalens faktiska funktion som en »lag» för branschen i fråga, genom den relativt höga frekvensen av tvister och genom att tvistehandläggningen handhas av professionella förhandlare har detta förfarande i hög grad institutionaliserats. Det har drag av fasthet som gör det väl ägnat för en vetenskaplig undersökning, vilken — även om den är begränsad till två fack och två år — kan antagas tillåta vissa generaliserande slutsatser åtminstone av hypotetisk art.
    Avhandlingen är till stor del resultatet av en fältundersökning. Materialet är dels dokumentärt i form av protokoll, rapporter och utväxlade skrifter i anledning av tvisteförhandlingar, dels i mycket stor utsträckning intervjuer med de i tvisteförhandlingarna agerande funktionärerna och andra ledande personer inom organisationerna. Redan materialsamlandet har kostat förf. stor möda och en myckenhet av takt och tålamod.
    Sammanlagt har ett 100-tal tvister redovisats, ett 50-tal från byggnadsfacket, härrörande från 1959, och ett 60-tal från verkstadsfacket, från 1960. Meningen har varit att i princip redovisa samtliga centrala tvisteförhandlingar under ifrågavarande år, men vissa har uteslutits av olika skäl. En allmän begränsning är att endast tvister, vari AD är behörig, medtagits. Därigenom har intressetvister uteslutits. Uteslutna är även tvister som avser tilllämpningen av ackordsprislistor. Förf. har alltså inte gjort ett kvalitativt urval utan har velat ge en — inom angivna gränser — verklighetstrogen bildav vilka olika slags tvister som förts till central förhandling och hur de lösts.
    Som sitt huvudsyfte anger förf. (s. 32) »att i vissa hänseenden med stöd av ett konkret tvistematerial skärskåda vad som präglar besluts tillkomsten vid förhandling» på ifrågavarande nivå. Han vill undersöka hur lösningarna är utformade och vilka faktorer som påverkat, vilka motiv som lett till inte bara uppgörelserna sådana de föreligger utan även till att tvisten över huvud hänskjutits till central förhandling.
    Avhandlingen inledes med en synpunktsrik programförklaring om en breddad rättsvetenskap, där förf. sätter in sin undersökning i ett större perspektiv och klargör dess relation till andra samhällsvetenskaper, särskilt sociologin. I kap. III och IV ges den historiska och institutionella bakgrunden till undersökningen. Här är synpunkterna på AD som samhällsfaktor av särskilt intresse. Kap. II och V ägnas åt en utförlig diskussion av frågeställningar och metod, varefter förf. i kap. VI och VII redovisar tvisterna var för sig. Dessa tvistereferat med tillhörande kommentarer, i vilka förf. söker fastställa motiven till parternas ställningstaganden, bär liksom avhandlingen i dess helhet prägel av den skicklige domarens och rättsvetenskapsmannens noggrannhet, strävan efter klarhet och objektivitet samt vana att precisera det väsentliga i ett flytande material samtidigt som de ger intryck av den inlevelseförmåga och lyhördhet, som krävs för att uppfatta nyanser och övertoner i detta komplicerade skede.
    Tvisteredovisningen följes av analyser utifrån olika i de inledande kapitlen preciserade frågeställningar (kap. VIII), varefter förf. summerar sina resultat (kap. IX).
    Avhandlingen är fast komponerad och väl genomarbetad, språket klart, mycket personligt och expressivt. Möjligen ger avhandlingen på sina ställen intryck av någon omständlighet, beroende på att förf. velat fullständigt genomgå tvistematerialet utifrån alla de frågeställningar han inledningsvis angivit. Denna utförlighet är därför från en annan sida sett förtjänstfull.

 

    Undersökningens karaktär medför att metodfrågorna får särskild betydelse, och förf. redovisar ingående sina ställningstaganden härvidlag. Avsikten är ju att beskriva konkreta tvisteförhandlingar och deras resultat med sikte särskilt på motivationsprocessen. Undersökningens inriktning och föremål har nödvändiggjort en orientering mot andra samhällsvetenskaper. Förf. betecknar sin »approach» som sociologisk (s. 34) men har inte velat angripa materialet utifrån ett snävt sociologiskt undersökningsschema utan har bearbetat det utifrån de frågeställningar som synts honom lämpliga och möjliga för ändamålet. Han har exempelvis använt spelteorin, inte som en grundval för undersökningen utan endast som ett hjälpmedel att karakterisera vissa drag i skeendet och olika typer av regler. Vad han åstadkommit betecknar han som »mjukdata»- till skillnad från »hårddatasociologi». Någon kvantifiering har han inte försökt sig på. De tabeller som förekommer är endast sammanställningar av tvistematerialet från olika synpunkter. Anmälaren är inte kapabel att själv bedöma, hur han lyckats från sociologisk synpunkt. Enligt utsaga från sakkunnigt håll har han på ett försvarligt sätt gjort bruk av sociologisk metod om än icke av mera avancerad art.
    Det torde vara riktigast att säga, att förf. genomfört sin undersökning som en jurist med allmän samhällsvetenskaplig orientering. Avhandlingen är deskriptivt analyserande. Förf. redovisar och bearbetar materialet utifrån bestämda frågeställningar med hjälp av en fast begreppsapparat. Han vill själv karakterisera den »som en kombinerat civil- och processrättslig undersökning», varvid han vill markera att han betraktar »den utomprocessuella tvistehandläggningen som en verksamhet i paritet med den processuella» (s. 34).
    Utifrån de rättsvetenskapliga syften förf. uppställt finner jag undersökningen vara mästerligt genomförd, särskilt i betraktande av att det är ett pionjärarbete. Man kan alltid diskutera tillförlitligheten av de uppgifter varpå resultaten grundas, i vad mån materialet är färgat av partssynpunkter, av intervjusituationen etc., och möjligen hade ytterligare diskussion härom varit befogad. Den frågan kan också ställas, i vad mån materialet är tillräckligt representativt för att ge en tillförlitlig bild av dylika tvisteförhandlingar. Härvid är att märka att två stora mycket skilda fack undersökts och att vissa mindre omfattande undersökningar och stickprov företagits utanför det egentliga undersökningsområdet. Dessutom har resultaten kollationerats med personer med stor erfarenhet från förhandlingsverksamheten. Större krav kan inte gärna ställas på en enmansprestation.
    Förf. hyser inga illusioner om att ha kommit åt de innersta bevekelsegrunderna för parternas handlande i tvistesituationer, men han torde ha kommit så långt och varit så försiktig i sina slutsatser som man rimligen kan begära. Han har också betraktat det som väsentligt att klarlägga, vilka motiv och vilka argument som för parterna och de agerande funktionärerna själva tett sig gångbara i uppgörelser av detta slag. Det är fråga om en rättslig, inte en psykologisk studie. Förf. har i viss mån sysslat med något som motsvarar den domskälsanalys, som jurister traditionellt befattar sig med utan att bekymra sig så mycket om vad som kan ha varit de innersta bevekelsegrunderna för ett domslut, låt vara att det i förhandlingsuppgörelser är fråga om vardera partens särskilda motiv, inte om en domares.
    Förf. söker påvisa vilken betydelse den rättsliga (avtalsenliga) lösningen haft vid tvisteförhandlingarna. Han har därvid inte ansett det vara motive-

 

rat att i större utsträckning söka fastställa innehållet i en »objektiv» rättslig lösning. Självfallet är parternas subjektiva uppfattningar av större omedelbar betydelse för uppgörelserna. Likväl skulle nog en jurist gärna ha sett något fylligare utredningar av den rättsliga bakgrunden till vissa tvister. Detta behövde ändå inte innebära konkreta rättsliga ställningstaganden, som ju alltid är vanskliga att göra på fri hand, utan tillgång till allt processmaterial. I tvisten B 38 (s. 252 f) skulle det t. ex. ha varit intressant att få veta mera om anställningsfrågan i byggnadsbranschen: är en arbetare normalt anställd endast för visst ackordsarbete eller mera obestämt för fullgörande av de arbetsuppgifter som inom ramen för gängse arbetsskyldighet ålägges honom? Likaså kunde det i tvisten B 49 (s. 265) ha varit befogat att anknyta till resonemangen om den svåra och viktiga frågan om förhandlares behörighet i förhållande till medlemmen (se bl. a. s. 95 f). Förf. har ägnat större intresse åt den för tvisteförhandlingar mera särpräglade lösningsformen, uppgörelsen genom eftergifter, kompromissen. Det är för honom angeläget att påvisa dels att de traditionella lösningarna i civilrättskipningen är alltför stela, möjligheterna alltför begränsade och därför ofta inadekvata, dels att även de utomrättsliga lösningar han behandlar är av intresse för en juridisk undersökning. Deras funktion är i huvudsak densamma som den processuella lösningens, till vilken de framstår som alternativ, och trots strävanden i motsatt riktning får lösningarna stundom en faktiskt prejudicerande verkan, ett drag av regelmässighet, vartill den ovan nämnda institutionaliseringen givetvis bidrager.

    Tvisterna har delats upp i tre olika grupper, som behandlas var för sig, (1) tvister om lokalt förhandlande, där de centrala förhandlingarna närmast gått ut på att få till stånd ett funktionsdugligare lokalt förhandlingssystem, (2) tvister om brott mot arbetsdisciplinen, vanligen olovliga strejker eller avvikande från åtaget ackordsarbete, samt (3) övriga tvister. Den sistnämnda gruppen, som inrymmer de egentliga avtalstillämpningstvisterna, tilldrar sig åtminstone från allmän juridisk synpunkt det största intresset och dominerar med rätta framställningen, men även de två förstnämnda grupperna ger belysande inblickar i förhandlingsväsendet. Någon verkligt stor tolkningstvist, som senare gått till AD för definitivt avgörande, finns inte i materialet. Av de sammanlagt sju tvister, som förts vidare till AD, gäller sexgrupp 2, dvs. olovliga strejker m. m., endast ett fall en tolkningsfråga (AD 1961 nr 16, i avhandlingen tvisten V 40, s. 188 f). AD har alltså under ifrågavarande period i dessa fack använts mera i direkt »sanktionssökande» syfte än för att lösa egentliga normtvister. Gruppen övriga tvister kan vara dels normtvister (tolkningstvister), dels »saktvister», där meningsskiljaktigheter föreligger om faktiska omständigheter i ett fall, dels kombinationer av båda.

    De resultat förf. kommit fram till är väl inte sensationella; det väsentliga är att man nu fått en konkret beskrivning och analys av hur tvistelösandet verkligen tillgår. Eftergiftslösningar intar en stor plats i materialet, och förf. ägnar sig såsom antytts mycket åt att analysera dessas karaktär och motiven bakom dem. Han framhåller vältaligt eftergiftslösningarnas förtjänster, inte endast såsom ägnade att främja en god samlevnad utan även såsom mera dynamiska, mera riktade på framtiden än på det förflutna. Förf. påvisar en stark benägenhet, särskilt markant på arbetsgivarsidan, att lösa tvister förhandlingsvis utan anlitande av AD. Arbetsgivarorganisationerna synes påverka sina medlemmar att inte gå till process i mindre betydelsefulla tolkningsfrågor, om tvisten kan lösas med en kompromiss, och att t. o. m. i så-

 

dana fall stundom ge efter även om rättsläget förefaller gynnsamt för arbetsgivarsidan. Ibland kan man få intrycket att förf. något ensidigt prisar metoden att »hanka sig fram» kompromissvägen för att undvika ett fixerande av rättsläget genom en AD-dom. Även klarhet i sådant hänseende torde kunna motverka friktioner och därmed bli samarbetsfrämjande. Men detta är väl ett av de många motiv som beaktas när frågan om kompromiss eller rättsligt avgörande överväges. Ofta synes kompromisserna avse fall av s. k. avslutad tillämpning och alltså inte ha någon direkt betydelse för framtiden, låt vara att även sådana fall kan bli prejudikatskapande och därmed normbildande.
    En annan viktig fråga som förf. behandlar är i vad mån parterna väljer alternativet att hänskjuta en tvistig fråga till avtalsförhandlingar i stället föratt försöka klara upp frågan tolkningsvägen, i sista hand via AD. Genom omreglering av avtalet på den tvistiga punkten kan oklarhet undanröjas och en lämplig, kanske helt ny lösning uppnås. Men å andra sidan kan en sådan uppgörelse till ena partens fördel kräva kompensation vid avtalsförhandlingarna, vilket inte är fallet med en AD-lösning på grundval av gällande avtal.
    En fråga som förf. inte kunnat behandla med hänsyn till de begränsningar, som varit nödvändiga för undersökningens genomförande, men som ändå synes mig värd att ställa och diskutera hypotesvis på grundval av materialet i avhandlingen är, vilka slags tvister som går till central förhandling i relation till det totala antalet tvister. Det måste i första hand vara det fåtal tvister, som part från början avser eller räknar med att föra till AD, ty den centrala förhandlingen är ju då en processförutsättning. I övrigt är det givetvis fråga om tvister, som inte kunnat lösas vid lokal förhandling och som part ändå av någon anledning funnit värda att föra vidare. Det framgår av förf:s material, särskilt den sammanfattande tabellen på s. 286, att en stor del, särskilt i byggnadsfacket, utgöres av saktvistiga eller sak- och normtvistiga fall. Det finns enligt min mening skäl för antagandet, att parterna redan vid utväljandet av de fall, som föres vidare till central förhandling, tagit hänsyn till AD-mönstret, den rättsliga lösningen, och avstått från att föra sådana fall vidare, som förbundsfunktionärerna genom sin bättre normkännedom kan bedöma som hopplösa på grund av att rättsläget är klart. En relativt stor andel av de vidareförda fallen skulle alltså vara ganska väl upplagda för kompromisser; frekvensen av sådana skulle m. a. o. till stor del få en naturlig förklaring i fallens karaktär.
    Om detta antagande är riktigt, skulle AD-mönstrets betydelse vara större än vad förf. vill göra gällande. Även avtalsenliga lösningar förekommer ju enligt förf:s uppgifter i ett stort antal fall, särskilt i verkstadsfacket. Men förf. påvisar som mera anmärkningsvärt att eftergiftslösningar stundom förekommer i fall, där parterna är samstämmiga i fråga om den avtalsenliga lösningen. Denna kompromissvilja är väl en motsvarighet till vad man i den allmänna förmögenhetsrätten kallar kulans och synes, såsom redan antytts, förekomma mest på arbetsgivarsidan. I andra fall har — och detta torde vara betydligt vanligare — parts »avtalsmässiga övertygelse», dvs. hans medvetande om att han har rätt vid en rättslig bedömning, inverkat skärpande på hans attityd och sålunda motverkat en förhandlingslösning åtminstone i kompromissens form.
    Vad nu sagts leder naturligt över till förf:s resonemang om AD som samhällsfaktor, om AD:s roll som medel att komma tillrätta med arbetstvister (särskilt s. 47 ff). Förf. gör en insiktsfull och stimulerande utlägg-

 

ning härom, som i vissa delar betecknas som »hypotetisk och subjektivt interpreterande» (s. 64), eftersom hans undersökning givetvis inte ger underlag för något definitivt ställningstagande i denna intrikata fråga. Förf. beklagar i viss mån att domstolen fixerade sina positioner i olika rättsfrågor så hårt »före den islossning i partsrelationerna som Saltsjöbadsavtalet kom att beteckna» (s. 65) och hävdar, att domstolen på senare tid blivit försiktigare med kategoriska uttalanden i tolknings- och andra rättsfrågor. Han uppehåller sig också vid den sjunkande målfrekvensen vid AD, från i genomsnitt c:a 150 mål per år under den första tioårsperioden till numera under 40 mål om året. Den tämligen gängse — i brist på undersökningar givetvis hypotetiska — förklaringen härtill är väl att AD redan under sin första verksamhetstid skapat klarhet i så många frågor, att parterna erhållit riktlinjer för uppgörelser utom rätta i de flesta fall eller, såsom redan antytts, släpper tvisten på vägen mellan lokal och central förhandling på grund av förbundsfunktionärernas större kännedom om rättsläget. Förf. framför en annan förklaring, nämligen att förhandlingsverksamheten effektiviserats, särskilt under inflytande av Saltsjöbadsandan, och att parterna funnit det fruktbarare att genom direkta förhandlingar själva åvägabringa lämpliga lösningar. AD-vägen framstår i vissa avseenden som riskfylld för båda parter på grund av stelheten i det rättsliga regelsystemet, dels genom det begränsade urvalet av rättsföljder, dels genom fasthållandet vid en enhetlig rättstillämpning. Förf. formulerar en konklusion »så, att vad som i så hög grad varit AD:s styrka, dess prejudikatskapande förmåga, efterhand också blivit den något av en black om foten» (s. 72). Han finner det inte »oberättigat att i betydande utsträckning uppfatta AD som ett mellanspel i utvecklingen», utan att därmed vilja ha sagt att »AD numera skulle huvudsakligen spelat ut sin roll, ens som aktivt element. Även med ett relativt litet målantal bör domstolen ha en viktig uppgift att fylla» (s. 75). Men de utomrättsliga traditionerna från tiden före AD:s tillkomst har, menar förf., »till den del de inte varit helt oanfäktade av domstolens verksamhet allt mer tagit ut sin rätt igen, den fulla suveräniteten över avtalen har till stor del återtagits.» För sin del är förf. böjd att se detta som »ett tecken på facklig mognad och kompetens» (s. 75).
    Edlunds avhandling är i eminent grad ett pionjärarbete, både i fråga om undersökningsfält och metoden att plöja det. Den vidgar i hög grad vår kunskap om förhandlingsväsendets metodik, vilket från arbetsrättslig synpunkt är en stor vinning. Därmed ger den också ett viktigt bidrag till det i vårt land så försummade studiet av »industrial relations», liksom till den nu så aktuella konfliktforskningen. Den ger tankeställare både till rättsvetenskapare och domstolsjurister, ehuru mången nog förmenar att rättskipningen redan gått alltför långt i den riktning förf. rekommenderar, genom den större valfrihet i fråga om rättsföljder och det ökade utrymme för skälighetsavgöranden som kommit domstolarna till del både lagstiftningsvägen och genom rättstillämpningen.
    Förf:s slutsatser och värderingar verkar måttfulla och nyanserade, ehuru på vissa punkter givetvis skilda meningar kan göra sig gällande. Han torde sålunda ha något undervärderat AD-mönstrets, de rättsliga lösningarnas betydelse. Men även om han här skulle ha skjutit något över målet, i vällovlivt syfte att rucka på gamla invanda föreställningar, är hans synpunkter värdefulla och befruktande.

Axel Adlercreutz