OLLE HOFLUND. Om farebegreppet i straffrätten. Sthm 1967. Norstedts. 114 s. Kr. 24,00.

 

Farekriminaliseringen har från att ha intagit en relativt undanskymd plats i den svenska strafflagstiftningen blivit något av en kungstanke under den successiva revisionen av 1864 års strafflag. Helt naturligt har därför ingen mer samlad framställning rörande problemen kring fara tidigare presenterats för svensk publik, ja man får faktiskt bege sig utanför Nordens gränser för att finna en monografisk behandling av ämnesområdet. När universitets lektor Olle Hoflund i föreliggande arbete analyserar farebegreppet måste därför ämnesvalet sägas vara lyckat.
    Koncentrationen av framställningen till en begreppsanalys är nödvändig med tanke på arbetets begränsade omfång och har givetvis medfört att åtskilligt måst lämnas därhän av förf. Endast under D. i kap. IV och i hela kap. VI har han beträffande några brott kunnat beröra, vad som kan kallas fareproblemens speciella del, d. v. s. den närmare karakteristik av faran som måste göras, då den i de särskilda sammanhangen anknyts till andra rekvisit. Farebegreppets natur kräver ju alltid att faran följs av ett attribut, som anger vilket slags verkan den i olika sammanhang skall sättas i relation till.
    Förf:s penetrering av de mer grundläggande problemen är högst tankeväckande och han lämnar efter ingående analyser åtskilliga bidrag till en precisering av farebegreppets innehåll till båtnad för dess användbarhet som kriminalpolitiskt instrument. Sällan är också en teoretisk analys av så omedelbar praktisk betydelse som i detta sammanhang. Boken är ett gott prov på juridisk grundforskning, men det abstrakta skrivsättet gör den svårforcerad. Måhända skulle självständigheten i framställningen ytterligare ha accentuerats om förf. något skurit ned det flitiga citerandet av auktorer med likartad uppfattning och nöjt sig med att mer kortfattat redogöra för skiljaktigheterna. Förf. inleder också flera kapitel med en sammanfattning, som är väl svår att ta del av före en genomläsning av hela kapitlet. Varför har inte något som kallas sammanfattning satts i slutet av kapitlen, undrar nog den häpne läsaren.
    I kap. I skildras hur rekvisitet vunnit allt starkare fotfäste i den svenska strafflagstiftningen. Förf. redogör här också för den kritik, som då och då riktats mot farebegreppets vaghet med åtföljande osäkerhet i rättstillämpningen. Trots att förf. i övrigt tämligen konsekvent håller värderingar utanför framställningen så hade man när nu en redogörelse skett väntat sig att få ta del av hans egen ståndpunkt i denna fråga. På s. 15 tycks mig förf. felaktigt ha ansett några citerade stadganden i missgärningsbalken vara presumerade faredelikt, eftersom någon riskbedömning av domaren ej skulle vara nödvändig. Nog var det fallet i MB 29:6, då det där talas om att bössan lämnas så att skada därmed kunde göras vilket måste innebära att icke varje placering skulle leda till ansvar utan blott sådana som efter en tolkning av lagbudet ansågs farliga. I MB 17:4 som straffbelade viss försäljning till annan än trovärdig man eller kvinna synes likaledes ordet trovärdig innefatta en riskbedömning.
    I kap. II, betitlat inledning till begreppsanalys, belyser förf. mycket skickligt de rent språkliga möjligheterna att begagna farebegreppet med växlande föremål för faran och dess begagnande som attribut i t. ex. uttrycket farlig gärning. Framställningen är här av värde för den djupare förståelsen av

 

brottsbalkens farelokutioner. I kapitlets sista del behandlas spörsmålet om faran är ett subjektivt eller objektivt begrepp. Förf. påstår att anhängarna av den objektiva läran ej förmått rubba subjektivisternas uppfattning att faran alltid i efterhand leder till antingen effekt eller också utebliven sådan, varför den endast finns i vederbörandes inbillning (s. 31). Därefter utvecklar han helt övertygande hur talet om objektiv fara dock i så måtto har sitt berättigande att faran alltid måste ha sin empiriska täckning i den iakttagbara verkligheten. Ett fullföljande av resonemanget avseende konsekvensen för den subjektiva läran hade varit på sin plats. Med förf:s syn tycks fara bli en syntes av en objektiv verklighet och subjektiva värderingar. På grundval av vad vi kan uppfatta i sinnevärlden gör vi en i sista hand egen prognos om framtiden. Klart är också att även urvalet av vilka yttre fakta som överhuvud skall ingå i prognosen blir en värderingsfråga, likaså kan meningarna vara delade om en omständighet skall anses öka eller minska faran i ett visst givet fall.
    Vid sin närmare analys av farebegreppet i kap. III kommer förf. in på vad som skall ligga till grund för farebedömningen, vilket han kallar den objektiva faran. Förf. anser, att samtliga för mänsklig kunskap tillgängliga omständigheter skall medtagas vid bedömningen, och uppehåller sig särskilt vid den omdebatterade frågan om gärningsmannens exklusiva vetskap om faran skall ingå i denna kalkyl. Förf. anser detta med den tämligen innehållslösa motiveringen att han ej kan finna skäl för motsatsen (s. 41). Jag tror att fortsatt diskussion här kan klippas av med följande resonemang. Farebrotten är ju kuperade brott visavi en viss inträffad effekt och de tjänar huvudsakligen syftena att möjliggöra ett ingripande på ett tidigare stadium än vad brott som kräver effekt tillåter och att kunna ingripa där uppsåt till effekt ej går att styrka. För att rätt kunna fylla dessa funktioner bör farebrotten så nära som möjligt ansluta till motsvarande effektbrott, om sådant finnes. Eftersom det står helt klart att den person skall dömas som uppsåtligen berövar annan livet med användande av tidigare okända medel så borde därför också den fällas till ansvar som framkallar fara som är omnämnd i BrB 3:9 med egna upptäckter eller uppfinningar. Och det finns ingen anledning att se annorlunda på problemet om ett mot farebrottet svarande effektdelikt saknas.
    I kapitlet gives på s. 46 f. två möjligheter att tolka uttrycket »allvarlig fara för de ungas sedliga fostran» i BrB 16: 12. Antingen vore attributet allvarlig att hänföra till faran eller också till de ungas sedliga fostran så att straffbarhet blott skulle följa om denna allvarligen äventyrades. Enligt min mening är den förra tolkningen den enda tänkbara. Det senare alternativet hade måst uttryckas just något i stil med att »fara för att de ungas sedliga fostran allvarligen äventyras».
    Vid utredningen om faregraden kommer förf. med förkastande av bonus pater familias standarden till det resultatet, att något exceptionellt skall ha kommit in i bilden för att faran skall bli irrelevant. Det förefaller inte som om förf:s uppfattning lämnar utrymme för någon välbehövlig gradering alltefter de skiftande rättspolitiska krav, som gör sig gällande beroende på brottstyp och farans beskaffenhet. Fastmer skulle gränsen mot det straffria enligt förf. alltid vara fixerad till ett visst mycket ringa faremått, vilket skulle leda till en icke önskvärd stelhet i rättstillämpningen. I doktrinen förordas också ett mer nyanserat betraktelsesätt (Agge, Straffrättens allmänna del, andra häftet s. 181 f.).

 

    Kap. IV, arbetets tyngdpunkt, inleds med en redogörelse för den tidigare doktrinens definitioner av konkret, abstrakt och presumerad fara, varefter förf. själv tar itu med en egen djupgående analys av begreppen. Den konkreta faran skiljer förf. från den objektiva på så sätt att till den förra hänföres blott situationer, där visshet föreligger om de omständigheter, som ligger till grund för farebedömningen, vilket ej skulle krävas för objektiv fara (s. 68). Distinktionen är otvivelaktigt ändamålsenlig för den fortsatta framställningen om den abstrakta faran, ehuru den till följd härav blir något tung och omständlig. På s. 77 f. synes förf. ha missuppfattat uttalandet i brottsbalkskommentaren där det heter att konkret fara är för handen om någon »söker förgifta annan men ger honom en något för liten giftdos». Förf. menar, att när dosen är för liten kan man ej tala om konkret fara. Exemplet skulle därför vara mindre väl valt. Men att dosen ex post visade sig vara för liten visste man kanske ej ex ante. Har den förgiftade svävat mellan liv och död men sedermera repat sig har visserligen dosen varit för liten men fara har väl förelegat i allra högsta grad. Må vara att man tämligen noga vet hur gifter verkar på den mänskliga organismen och därför lämnar ett begränsat utrymme för den konkreta faran, principiellt är ändå exemplet klanderfritt.
    Behandlingen av den abstrakta faran är mycket klargörande. Vi vet ju så litet efter vilka kriterier abstraheringen skall ske. Förf. tar i sin diskussion av hithörande problem främst fasta på ett motivuttalande till trafikbrottslagen samt tolkningen av brottsbalkens försöksparagraf. Förf. kommer i sammanhanget in på det kända s. k. Brobyfallet, där ju straffbarheten av att försöka döda en redan avliden prövades. På s. 78 f. sägs följande om fallet:

    När det är på grund av bevissvårigheter som åklagaren måste utgå från att kvinnan var död, vilket alltså medför att någon konkret fara ej föreligger, vore det märkligt, om domstolarna skulle anse det vara en tillfällig omständighet som uteslutit faran. Detta skulle också innebära, att farestadgandet inte skulle kunna tillämpas om det vore ovisst om kvinnan var död, men väl om det varit visst, blott detta varit att på angivet sätt bedöma som en tillfällighet. Detta förefaller vara en orimlig konsekvens. När man kan fälla på en sådan abstrakt fara, borde man kunna fälla också på en objektiv.

    Här menar förf. att ovissheten ej är någon tillfällig omständighet, och han föreslår därför en omredigering av försöksparagrafen för att möjliggöra fällande dom i fall av ovisshet. Men den kan man enligt min mening göra sig fri från genom att föra alternativa resonemang liknande dem domstolarna för vid det ofta förekommande fallet då ansvar för häleri t. ex. ådömes någon fastän sannolikheten att han själv frånhänt målsägaren godset kanske är större än den version av händelseförloppet som han själv presterar. Att man kan förfara så beror ju på att det av domstolen förkastade alternativet skulle leda till en strängare bedömning av den tilltalade. På samma sätt kan man vid ovisshet om när döden inträdde i Brobyfallet bedöma situationen som om det vore helt visst att detta skedde före den brottsliga handlingen, eftersom det motsatta alternativet här leder till en strängare bedömning, nämligen ansvar för fullbordat brott. Tillfällighetsbedömningen skulle då ej bli av annat slag än om det vore helt klart att den avlidne var död redan då den brottsliga handlingen företogs.
    I det femte kapitlet analyserar förf. några rättsfall och anlägger de olika synsätt som framställningen i det föregående avsnittet resulterat i. Med stor framgång ger han här med bannlysande av värderingar domstolarna de er-

 

forderliga verktygen att arbeta med då de skall ta ställning till tolkningen av ett farerekvisit. Kapitlet är oumbärligt för det praktiska rättslivet sett ur denna aspekt.
    Kap. VI ägnas åt tolkningen av rekvisiten allmän fara, hot som innebär trängande fara och fara i bevishänseende, varefter arbetet avslutas med en behandling av den subjektiva täckningen av fara, där den livligt förda diskussionen i vårt land skildras och ytterligare fördjupas. Förf. gör här måhända alltför stort anspråk på att hans teoretiska resonemang skall kunna tillämpas i praktiken. Vilken tilltalad kan t. ex. precisera sig på det sätt, som anges å s. 107, nämligen att han till 75 % trodde på en 12 %-ig risk och till 25 % på en 8 %-ig.
    Hoflund har med sitt arbete berikat straffrättslitteraturen på ett tidigare relativt orört forskningsfält till glädje för jurister i hela Norden.

Roland Machnow