De nya FN-konventionerna om de mänskliga rättigheterna — bakgrund och innehåll

 

Redan i ingressen till FN:s stadga betygar medlemsstaterna sin tro på »de grundläggande mänskliga rättigheterna», och i artikel 55 av stadgan förklaras det höra till FN:s uppgifter att främja »allmän aktning för och respekterande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad med avseende på ras, kön, språk eller religion».
    Såsom ett led i dessa strävanden antog FN:s generalförsamling den 10 december 1948 den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Det angavs, att generalförsamlingen kungjorde denna förklaring »såsom en gemensam riktlinje för alla folk och nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan må med denna förklaring i åtanke ständigt sträva efter att genom undervisning och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter samt genom framstegsfrämjande inhemska och internationella åtgärder säkerställa deras allmänna och verksamma erkännande och tillämpning såväl bland folken i medlemsstaterna som bland folken i områden under deras överhöghet».
    Antagandet av den allmänna förklaringen var emellertid icke avsett att bilda slutetappen i FN:s arbete till skydd för de mänskliga rättigheterna. En svårare uppgift återstod, nämligen att komplettera den icke förpliktande deklarationen med en eller flera konventioner, som ålade staterna internationella förpliktelser i fråga om respekterandet av dessa rättigheter. Att åstadkomma sådana konventionsbestämmelser visade sig vara en mödosam och tidskrävande uppgift.
    Däremot nådde man tidigt beaktansvärda resultat i Europa, där man inom Europarådets ram efter en tämligen kort tids förarbeten lyckades tillskapa en regional konvention till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna konvention, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 och trädde i kraft den 3 september 1953, har sedermera kompletterats med fem tilläggsprotokoll, av vilka dock hittills endast det första trätt i kraft.
    Beroendet av FN:s allmänna förklaring framhålles i ingressen till den europeiska konventionen; det uttalas där, att de fördragsslutande regeringarna varit »beslutna att vidtaga de första åtgärderna ägnade att universellt säkerställa vissa av de rättigheter, som angivits i den universella deklarationen». För att dessa rättigheter skulle kunna säkerställas, var det nödvändigt med någon form av internationell kontroll, och det stod för den europeiska konventionens fäder klart, att konventionens effektivitet skulle i hög grad bli beroende av hur denna kontroll utformades. I konventionen anförtroddes kontrollen åt kommissionen och domstolen för de mänskliga rättigheterna och i viss mån åt Europarådets ministerkommitté. Det skulle ankomma på domstolen eller ministerkommittén att — utom i fall då anhängiggjorda klagomål avvisades av kommissionen — slutligt avgöra, om i ett konkret fall någon i konventionen garanterad rättighet blivit kränkt. Konventionsstaterna

 

har åtagit sig att betrakta domstolens och ministerkommitténs avgöranden såsom bindande, och denna överenskomna begränsning av den nationella suveräniteten är naturligtvis ägnad att i väsentlig mån höja kontrollsystemets effektivitet.
    Icke desto mindre hade konventionen knappast blivit ett särskilt effektivt instrument, om kontrollmaskineriet icke kunnat träda i funktion annat än på begäran av en konventionsstat. Det är den enskildes rätt som är i fråga, och det är endast undantagsvis som en regering kan finna det förenligt med sitt eget intresse att väcka talan mot en annan regering rörande påstådda kränkningar av enskilda personers genom konventionen garanterade rättigheter. I de flesta fall är det dessutom fråga om åtgärder vidtagna av myndigheter i en stat mot denna stats egna medborgare, och det är i dessa fall i allmänhet helt orealistiskt att räkna med något initiativ från en annan konventionsstat. Mot denna bakgrund måste det sägas vara en synnerligen väsentlig beståndsdel av konventionens rättsskyddssystem, att man tillåter enskilda personer att själva väcka talan inför kommissionen, låt vara att denna möjlighet står dem till buds endast om vederbörande stat — utöver sin ratifikation av konventionen — genom särskild förklaring godtagit denna s. k. individuella klagorätt.
    I fråga om definitioner av de mänskliga rättigheterna innebär den europeiska konventionen i förhållande till FN:s allmänna förklaring ett klart framsteg, vilket förklaras av att konventionen var avsedd att tjäna som rättesnöre vid praktisk tillämpning och icke endast som en inspirerande förkunnelse. Konventionens mera praktiska inriktning gjorde det nämligen nödvändigt att söka precisera gränserna för de rättigheter som garanterades och att närmare angiva de inskränkningar som under vissa förhållanden skulle få göras i eljest garanterade rättigheter. Medan FN:s förklaring innehåller allmänna regler av innehåll, att envar har rätt till frihet och personlig säkerhet och att ingen må godtyckligt anhållas eller fängslas, angives i den europeiska konventionen i detalj, under vilka förutsättningar frihetsberövanden får äga rum, och varje frihetsberövande som icke kan inordnas under någon av de i konventionen angivna kategorierna innebär i princip en kränkning av konventionen. På motsvarande sätt har man i FN:s förklaring ansett det tillfyllest att helt allmänt proklamera envars rätt till liv, medan den europeiska konventionens stadgande om denna rätt kompletteras med bestämmelser om fall, då berövande av livet får äga rum, t. ex. till verkställande av domstols dom för brott, som enligt lag är belagt med dödsstraff.
    Om alltså den europeiska konventionen i fråga om en rad rättigheter kännetecknas av långt större precision än FN:s allmänna deklaration, är det å andra sidan klart att denna deklaration omfattar en mycket större krets av rättigheter än den europeiska konventionen. Såsom framgår av ingressen till denna konvention, var syftet endast att säkerställa »vissa av de rättigheter, som angivits av den universella deklarationen», och det är i huvudsak en rad rättigheter av social och ekonomisk natur som icke medtagits i den europeiska konventionen.
    Detta innebär icke, att man avstått från att inom ramen för det europeiska samarbetet söka ge fastare former åt de rättigheter av social och ekonomisk art, vilka behandlas i FN:s förklaring. Man ansåg emellertid, att skyddet för dessa rättigheter aktualiserade vissa speciella frågor och att därför arbetet på en konvention rörande dessa rättigheter borde bedrivas helt fristående. Inom

 

Europarådet arbetade man under många år på en reglering i detta hänseende, och detta arbete resulterade slutligen i den europeiska sociala stadgan, vilken undertecknades i Turin den 18 oktober 1961 och trädde i kraft den 26 februari 1965.
    Den sociala stadgan innehåller en rad bestämmelser rörande rätten till arbete och till tillfredsställande arbetsförhållanden och arbetsvillkor. Andra bestämmelser gäller förenings- och förhandlingsrätten samt rätten till social och medicinsk hjälp och till vissa sociala förmåner. Vidare innehåller stadgan också regler om särskilt skydd för vissa grupper såsom kvinnor, barn, ungdom, familjer och de »migrerande» arbetstagarna. Om stadgan sålunda täcker ett stort fält, är dock att märka, att den stat som ratificerar stadgan icke behöver acceptera alla dess bestämmelser; stadgan innehåller själv bestämmelser om det minimiantal artiklar som en fördragsslutande stat måste förbinda sig att respektera. Därutöver måste varje stat som ratificerar stadgan godtaga dess allmänna bestämmelser om de mål, som bör eftersträvas inom varje lands socialpolitik.
    Sambandet med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna framhäves i ingressen till den sociala stadgan. Likväl är det uppenbart, att stadgan är ett betydligt mindre effektivt instrument än nämnda konvention, då det gäller det skydd som beredes den enskilde. Detta beror på att man i stadgan icke finner någon motsvarighet till de karakteristiska element, som gör konventionen till en verksam rättsskyddsfaktor, nämligen den individuella klagorätten och existensen av särskilda organ med uppgift att pröva konkreta fall och att träffa för konventionsstaterna bindande avgöranden.
    I stället har man i den sociala stadgan föreskrivit — efter ett från många andra konventioner känt mönster — att den internationella kontrollen av stadgans efterlevnad skall ske på grundval av ett rapportsystem. I viss mån kan ett sådant system komma till användning även enligt den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som innehåller en bestämmelse av innebörd, att varje konventionsstat har att på begäran av Europarådets generalsekreterare tillhandahålla upplysningar om det sätt, på vilket dess inhemska lagstiftning säkerställer ett effektivt efterlevande av konventionens bestämmelser, men som rättsskyddsgaranti är denna bestämmelse av helt sekundär betydelse vid sidan av de övriga garantier, som konventionen innehåller. Enligt den sociala stadgan är det däremot endast på grundval av ingivna rapporter som en kontroll av stadgans efterlevnad kan ske. Regeringarna i de stater, som ratificerat stadgan, har att vartannat år ingiva rapporter rörande tillämpningen av de bestämmelser i stadgan som de åtagit sig att följa. Dessa rapporter granskas av en expertkommitté, och det ankommer slutligen på Europarådets ministerkommitté att till vederbörande regeringar göra de rekommendationer, som den finner erforderliga.
    Genom antagandet av konventionen om de mänskliga rättigheterna och den sociala stadgan hade man på det europeiska planet nått konkreta resultat i sina strävanden att stärka skyddet för de rättigheter, som upptagits i FN:s allmänna deklaration. De svårigheter, som i detta hänseende förelåg på det mondiala planet, hade visat sig icke vara lika stora i Europa i förhållandet mellan stater vilka — enligt uttryckssättet i ingressen till den europeiska konventionen — »besjälas av samma anda och äga ett gemensamt arv i sina ideal, sina politiska traditioner, sin frihet och sin rättsordning».
    Inom FN dröjde det länge tills man kunde redovisa motsvarande resul-

 

tat. Visserligen tillkom inom FN och dess fackorgan en rad konventioner, som kan sägas tjäna till förverkligande av de mänskliga rättigheterna —1948 års förklaring åberopas icke sällan i ingresserna — men dessa konventioner rörde speciella ämnen såsom flyktingars och statslösas ställning samt förbud mot slaveri, tvångsarbete och rasdiskriminering, och de innebar därför icke något allmänt omsättande av deklarationens bestämmelser i konventionsform.
    Målet nåddes emellertid den 16 december 1966, då FN:s generalförsamling enhälligt antog texterna till två konventioner, den ena rörande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och den andra rörande medborgerliga och politiska rättigheter. Samtidigt antogs, ehuru icke enhälligt, ett fakultativt protokoll till den senare konventionen. Konventionerna har ännu icke trätt i kraft. I båda fallen erfordras för ikraftträdande, att konventionen ratificerats av 35 stater. Det fakultativa protokollet träder i kraft, sedan det ratificerats av 10 stater, under förutsättning att den konvention, till vilken det hänför sig, då också trätt i kraft.
    Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter omfattar i huvudsak de rättigheter, som man skulle kunna kalla för mänskliga rättigheter i inskränkt, klassisk mening och som också regleras i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Den innehåller sålunda bestämmelser om rätten till liv, förbud mot tortyr, omänsklig och nedsättande behandling, slaveri och tvångsarbete, rätten till frihet och personlig säkerhet, rätten till opartisk rättegång, skydd för privatliv, familj, hem och korrespondens, tanke-, samvets- och religionsfrihet, yttrandefrihet o. s. v. I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter är det däremot fråga om rättigheter av samma slag som i den europeiska sociala stadgan, t. ex. rätten till arbete, till rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor i fråga om lön, ledighet och annat, föreningsfrihet, strejkrätt, rätt till social säkerhet, särskilt skydd för familjen, för kvinnor i samband med barnsbörd och för barn och ungdom, rätten till en viss levnadsstandard, till hälsovård och till uppfostran och utbildning samt rätten att deltaga i kulturella aktiviteter och att åtnjuta skydd för vetenskaplig, litterär eller konstnärlig produktion.
    En stor principiell skillnad råder mellan de två konventionerna. Fördragsstaternas åtaganden sträcker sig nämligen icke alls lika långt i fråga om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna som i fråga om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Enligt konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig fördragsstaterna endast att, så långt deras resurser förslår, vidtaga åtgärder för att successivt förverkligade i konventionen upptagna rättigheterna. I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är det däremot fråga om rättigheter, som fördragsstaterna förpliktar sig att med ens eller i vart fall efter en kortare övergångstid respektera och tillerkänna alla personer, som befinner sig på deras territorium och är underkastade deras jurisdiktion.
    Denna principiella skillnad mellan de två konventionerna kommer också till uttryck i de olika kontrollsystem, som skall säkerställa deras efterlevnad. Såvitt angår konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har man liksom i den europeiska sociala stadgan nöjt sig med ett rapportsystem. Det skall sålunda åligga fördragsstaterna att vid vissa tidpunkter avgiva rapporter över de åtgärder som vidtagits till förverkligande av

 

konventionens syften och de framsteg som gjorts i detta hänseende. Dessa rapporter studeras av FN:s ekonomiska och sociala råd, som också kan remittera dem till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Rådet äger till generalförsamlingen avgiva rapporter med rekommendationer och informationer samt äger också lämna uppgifter till andra FN-organ.
    Då det gäller konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, är kontrollsystemet betydligt mera omfattande och nyanserat. Man har i stort sett valt samma system som i 1965 års rasdiskrimineringskonvention. Enligt detta system kan kontroll utövas på tre sätt, nämligen dels genom granskning av ingivna rapporter, dels i anledning av att en konventionsstat anhängiggör talan mot en annan konventionsstat och dels — med stöd av bestämmelserna i det fakultativa protokollet — i anledning av att talan anhängiggöres av enskild person. Även om ett sådant system på det mondiala planet måste anses innebära ett stort framsteg, är det dock klart underlägset det system, som är föreskrivet i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det europeiska systemet är i mycket högre gradinriktat på en prövning, som mynnar ut i ett för parterna bindande avgörande, och i detta system är möjligheten av en domstolsprövning ett väsentligt element. Denna judiciella inriktning saknas däremot i FN:s system, som i stället närmast syftar till att åvägabringa en frivillig uppgörelse av något slag.
    I fråga om avgivandet av rapporter rörande tillämpningen av konventionsbestämmelserna har man i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter följt det klassiska mönstret. Staterna skall sålunda vid olika tidpunkter avgiva rapporter, och granskningen av dessa har anförtrotts en särskild kommitté för de mänskliga rättigheterna, vilken skall upprättas enligt konventionen. De uttalanden, till vilka kommittén finner de granskade rapporterna föranleda, skall delgivas fördragsstaterna.
    Kommittén har också till uppgift att behandla de klagomål beträffande konventionens efterlevnad, vilka ingives av en fördragsstat mot en annan. Enligt den europeiska konventionen kan en konventionsstat alltid väcka talan mot en annan konventionsstat inför den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, men enligt FN-fördraget har motsvarande bestämmelse gjorts fakultativ. Kommittén äger sålunda behandla klagomål av denna art endast under förutsättning att den konventionsstat, mot vilken klagomålet är riktat, genom särskild förklaring godtagit kommitténs kompetens i detta hänseende. Dessutom är stadgat, att klagomål endast får ingivas av en konventionsstat, som beträffande sig själv avgivit en motsvarande förklaring. Kommittén äger upptaga klagomål till behandling först sedan de inhemska rättsmedlen uttömts. Om ett klagomål upptages till behandling, har kommittén att i första hand söka åvägabringa en uppgörelse i godo mellan parterna; eventuellt kan i detta syfte även en särskild förlikningskommission tillsättas.
    Mera kontroversiell var under förarbetena till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter frågan, huruvida den individuella klagorätten skulle ingå i systemet för kontroll av konventionens efterlevnad. Resultatet blev, att bestämmelser härom utformades men fick sin plats icke i konventionen själv utan i ett fakultativt protokoll till denna. Detta protokoll antogs av generalförsamlingen med 65 röster mot 2 och med 38 nedlagda röster. Genom att ratificera protokollet godtar en fördragsstat den

 

tidigare nämnda kommitténs kompetens att behandla klagomål, som av enskild person riktas mot ifrågavarande stat. Liksom i fråga om klagomål, som ingives av en stat mot en annan, kräves av en enskild klagande, att han först uttömt alla inhemska rättsmedel. Dessutom skall en framställning av kommittén avvisas, om den är anonym, om den kan anses utgöra ett missbruk av klagorätten eller om den är oförenlig med konventionens bestämmelser. Alla dessa avvisningsgrunder är kända från den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. En väsentlig skillnad är däremot, att FN-konventionen icke innehåller någon motsvarighet till den europeiska konventionens bestämmelse, att en framställning skall avvisas, om den är uppenbart ogrundad. Detta är en avvisningsgrund, som mycket ofta kommer till användning i den europeiska kommissionens praxis och som är av stor betydelse icke minst från processekonomisk synpunkt, eftersom den gör det möjligt att i klara fall träffa ett avgörande efter ett mera summariskt förfarande och ofta utan att ifrågavarande regering ens behöver yttra sig i målet. Avsaknaden av denna avvisningsgrund i protokollet till FN-konventionen kan därför tänkas bli av stor betydelse för förfarandet i många mål, och framför allt kan resultatet bli, att regeringarna i de stater som ratificerar protokollet nödgas avgiva yttranden i långt större utsträckning än de stater måst göra, som godtagit den individuella klagorätten till den europeiska kommissionen.
    Då det gäller den närmare utformningen av de rättigheter, som garanteras genom konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, har den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna uppenbarligen varit en viktig inspirationskälla. Åtskilliga bestämmelser följer tämligen troget det europeiska mönstret, men likheten är ingalunda fullständig. I vissa fall skiljer sig definitionerna från varandra, och man kan också finna åtskilliga exempel på rättigheter, som medtagits i den ena konventionstexten men icke i den andra.
    I fråga om definitionerna av de olika rättigheter som garanteras både av FN-konventionen och av den europeiska konventionen må följande exempel nämnas: Rätten till liv är principiellt garanterad av båda texterna men icke undantagslöst. I den europeiska konventionen stadgas, att ingen skall avsiktligen bli berövad livet utom till verkställande av domstols dom i fall då han dömts för brott, som enligt lagen är belagt med sådant straff. I FN-konventionen göres en rad preciserande tillägg. Enligt denna konvention tillåtes endast, att dödsstraff ådömes för de grövsta brotten. Varje dödsdömd person skall vidare ha rätt att söka nåd eller omvandling av straffet, och det tillåtes icke att person under 18 år dömes till döden eller att dödsstraff verkställes å havande kvinna. — Båda texterna innehåller bestämmelser till skydd för den personliga friheten. I den europeiska konventionen angives en rad fall, då frihetsberövanden får äga rum, och det föreskrives, att ingen får berövas friheten utom i dessa fall. FN-konventionen innehåller ingen motsvarande uppräkning, utan det uttalas helt allmänt, att ingen får berövas friheten annat än på sådana grunder, som är angivna i lag, och i enlighet med ett i lag föreskrivet förfarande. I detta hänseende ger alltså den europeiska konventionen ett bättre skydd för den enskilde än FN-konventionen, som på intet sätt begränsar staternas frihet att genom lagstiftning införa nya grunder för frihetsberövanden. I fråga om sådant frihetsberövande, som äger rum i avbidan på rättegång — en typ av frihetsberö-

 

vande, där risken för missbruk erfarenhetsmässigt är stor — lämnar emellertid FN-konventionen icke de nationella lagstiftarna helt fria händer; det föreskrives nämligen, att det icke skall vara en allmän regel, att personer, som väntar på rättegång, hålles i häkte.
    Genom FN-konventionen skyddas ett långt större antal rättigheter än enligt den europeiska konventionen. Sålunda saknas i den europeiska konventionen regler om behandlingen av fångar, bortsett från den helt allmänna bestämmelsen, att ingen må underkastas omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. FN-konventionen innehåller däremot vissa regler för fångvården. Det stadgas där, att anklagade personer skall hållas åtskilda från dömda och bli föremål för särskild behandling med beaktande av deras ställning såsom icke dömda, att anklagade unga personer skall hållas åtskilda från vuxna interner och att även de unga personer, som dömts för brott, skall hållas åtskilda från vuxna fångar och beredas en behandling, som svarar mot deras ålder och rättsliga status. I fångvården skall också ingå behandling, vars huvudsakliga syfte skall vara fångarnas förbättring och återanpassning i samhället. — Bestämmelserna om rättegångsförfarandet — de stadganden, som oftast åberopas inför den europeiska kommissionen — är i FN-konventionen uppbyggda efter väsentligen samma mönster som i den europeiska konventionen. I vissa avseenden sträcker sig emellertid FN-konventionen längre. Enligt denna konvention är sålunda den som dömts för brott garanterad rätten att överklaga domen till en högre domstol; någon appellrätt finns däremot icke föreskriven i den europeiska konventionen. FN-konventionen innehåller också ett förbud mot lagförande mer än en gång för samma sak — ne bis in idem; den europeiska konventionen innehåller icke något motsvarande stadgande, ett förhållande som för övrigt stundom blivit föremål för kritik. — Den europeiska konventionen innehåller en artikel, som förbjuder diskriminering i avseende på åtnjutandet av de i konventionen angivna rättigheterna. I FN-konventionen har man föreskrivit långt mera vittgående förbud mot diskriminering. Utöver en bestämmelse av ungefär samma innehåll som nyssnämnda stadgande i den europeiska konventionen samt flera bestämmelser innefattande förbud mot diskriminering på bestämda punkter innehåller FN-konventionen också en artikel, vari uttalas, att alla människor är lika inför lagen och berättigade att utan diskriminering åtnjuta lika skydd av lagen. Det förklaras vidare, att lagen i detta hänseende skall förbjuda varje diskriminering och garantera alla människor lika och verksamt skydd mot diskriminering.
    I åtskilliga hänseenden garanteras således i FN-konventionen rättigheter, vilka icke omfattas av den europeiska konventionen. Ett exempel på det motsatta förhållandet kan emellertid också anföras. En av de klassiska mänskliga rättigheterna, nämligen äganderätten, skyddas icke genom FN-konventionen, och detta trots att det i FN:s allmänna förklaring uttalas, att envar har rätt att äga egendom såväl ensam som i förening med andra samt att ingen godtyckligt må berövas sin egendom. På det europeiska planet finns däremot bestämmelser om skydd för äganderätten i det första tillläggsprotokollet till den europeiska konventionen.
    För de stater, som blir bundna både av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och av FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, uppkommer ett antal intressanta konkurrensproblem.

 

Särskilt gäller detta för de stater, som i båda fallen är beredda att acceptera den individuella klagorätten. En enskild person, som vill anhängiggöra talan rörande en kränkning av en både av den europeiska konventionen och av FN-konventionen garanterad rättighet, kan i ett sådant fall välja mellan att hänvända sig till den europeiska kommissionen och att rikta sitt klagomål till FN-kommittén. I allmänhet torde han göra klokt i att välja den europeiska kommissionen, eftersom han då sätter det starkaste maskineriet i rörelse. Frågan uppkommer också, om den som utan framgång hänvänt sig till det ena av dessa två organ därefter kan hänvända sig till det andra. I den europeiska konventionen finns emellertid inskrivet ett förbud för kommissionen att pröva klagomål av enskild, vilket »i det väsentliga innefattar samma yrkande som en framställning, vilken redan prövats av kommissionen eller redan hänskjutits till internationell undersökning eller reglering i annan form och vilken icke innehåller några nya relevanta upplysningar». På grund av denna bestämmelse kommer det i allmänhet icke att vara tillåtet att hänvända sig till kommissionen med klagomål, som redan prövats av FN-kommittén. Enligt det fakultativa protokollet till FN-konventionen föreligger däremot för kommittén hinder att upptaga en framställning endast i fall där samma fråga är under prövning i annat internationellt förfarande. För det fall att denna prövning redan avslutats föreligger icke något liknande förbud, och det synes därför icke uteslutet, att den som först klagat till den europeiska kommissionen därefter kan vända sig till FN-kommittén. Det finns naturligtvis anledning att antaga, att de europeiska stater, som ratificerat den europeiska konventionen, kommer att noga studera sådana konkurrensfrågor, innan de ratificerar FN-konventionen och dess protokoll. Möjlighet torde också finnas att i samband med ratifikation göra sådana förbehåll, att icke önskvärda konsekvenser av konkurrenssituationen förekommes.

Hans Danelius