Några reflexioner rörande tagande av varor i självbetjäningsbutiker

 

Det tyvärr alltför vanliga förfarandet att avlägsna sig ur självbetjäningsbutiker utan att erlägga betalning för varor som man medför därifrån har berett praxis och doktrin vissa svårigheter ifråga om den rätta rubriceringen. Kommentaren till brottsbalken1 och Strahl i sin rättsfallsöversikt för 1963—642 anser, att en sådan handling normalt skall bedömas som snatteri eller stöld, medan Wallén anser att bedrägeri föreligger3 och Svennegård ville att lagen skulle ändras och en ny brottstyp, förslagsvis benämnd snatteriförseelse, skulle införas.4 Numera torde brottet vanligen i underrätterna bedömas som stöld eller snatteri.
    Att praxis företrädesvis anser att ett tillgreppsbrott föreligger beror på två omständigheter. Den ena är att det för allmänheten lär framstå som naturligt att kalla dessa brott snatteri och stöld. Den andra är att man, när snabbköpen var nya, kände ett behov att avslöja och straffa gärningsmannen redan för vad som hänt inne i butiken, innan han ännu kommit fram till eller passerat kassaspärren. Ville man straffa den som stoppade på sig en icke alltför dyr sak inne i butiken i uppsåt att inte betala den, var snatteri det enda tänkbara brottet. Eljest kunde gärningen blott betraktas som förberedelse eller försök till bedrägligt beteende, och ingendera av dessa brottsformer är ju straffbar. Man försökte alltså betrakta det som olovligt tillgrepp att stoppa på sig en sak i en butik i syfte att underlåta att betala för den. Tillägnelseuppsåtet skulle m. a. o. göra besittningstagandet olovligt. Detta skulle innebära en alldeles speciell form av besittningskränkning, där tillägnelseuppsåtet får fylla två funktioner, både att göra tillgreppet olovligt och att fylla brottsbeskrivningen för stöld eller snatteri. Betydligt lättare blev det, då man huvudsakligen av hänsyn till bevissvårigheter övergick till att gripa vederbörande först då han passerat kassaspärren utan att betala för den undanstoppade saken. Då blir gärningen alltid straffbar, om den inte har skett i distraktion, och det kan synas som en smaksak, om man anser att det föreligger bedrägeri eller bedrägligt beteende, respektive stöld eller snatteri. Bedrägeribrott är det, om man fäster sig vid att vederbörande passerar spärren och vilseleder kassörskan genom att ej visa uppvaran.5 Tjuvnadsbrott föreligger om man som kommentaren anser att butiksägaren har besittning till varan så länge den finns i butiken och berövas besittningen då kunden passerar spärren med varan.

 

1 Beckman — Holmberg — Hult — Strahl, Brottsbalken jämte förklaringar, Band I (1964) s. 322 f.

2 SvJT 1967 s. 415 ff.

3 SvJT 1964 s. 465 ff.

4 SvJT 1964 s. 382 f.

5 Strahl säger sig i SvJT 1967 s. 417 ej förstå vari bedrägeriet i en sådan situation skulle bestå. I kommentaren till brottsbalken uttalas emellertid (Band I s. 323): »Anses olovligt tillgrepp ej föreligga, är den som passerar spärren i en snabbköpsaffär uppsåtligen underlåtande att uppvisa varan otvivelaktigt att döma för bedrägeri eller bedrägligt beteende.» 

Hans Thornstedt 251    Några rättsfall har numera något klarlagt läget.
    SvJT 1965 rf s. 35 är ett uttryck för äldre praxis. Den tilltalade i detta fall hade stoppat ett par räkburkar i fickan, enligt uppgift för att korgen blev för full. Han underlät att betala räkburkarna och uppgav att han glömt att han stoppat dem i fickan. HR ansåg denna invändning ej förtjäna avseende och dömde honom för bedrägligt beteende bestående i att han genom vilseledande föranlett kassörskan att ej ta betalning för burkarna. HovR ansåg att den tilltalade genom att stoppa burkarna i en ficka skilt affären från dess besittning av burkarna och dömde honom för snatteri.
    En annan ståndpunkt representerar rättsfallet NJA 1964 s. 97, som publicerats efter nyssnämnda hovrättsfall. En dam tog på avdelningen för fritidskläder på ett varuhus ett par skidbyxor. I avvaktan på att få komma in i provrummet stoppade hon ned byxorna i sin bag och gick runt på olika avdelningar. På avdelningen för damkläder tog hon en kjol och stoppade även den i bagen för att prova den samtidigt med byxorna. Hon gick därefter mot utgången, enligt uppgift för att få frisk luft, och hejdades då av en kontrollant. HD uttalade, att hon »genom sitt förfarande att lägga nedklädesplaggen i väskan, där de voro dolda, och föra dem från de avdelningar, där de höllos till salu», olovligen satt sig i besittning av plaggen. Då hennes uppgift att hon icke haft tillägnelseuppsåt, ej kunde anses vederlagd, var hon emellertid inte övertygad om stöld. I stället var hennes gärning att bedöma såsom egenmäktigt förfarande.
    Det är att observera, att detta fall inte rör en snabbköpsbutik med kassaspärr utan ett varuhus, där kunderna i viss utsträckning kan betjäna sig själva. Domen har dessutom en oklarhet, i det att den åberopar såväl att den tilltalade lade ned klädesplaggen i väskan, där de var dolda, som att hon förde plaggen från de avdelningar, där de hölls till salu. Den ger därigenom ingen ledning för frågan om besittningskränkning förutsätter dessa båda moment eller om ettdera hade räckt. I och för sig lär väl besittningskränkning äga rum, även om varor öppet utan lov föres från den avdelning, där de hålles till salu.6
    I fallet NJA 1965 s. 398 rörde det sig däremot om en självbetjäningsbutik med kassaspärr. Där hade en 69-årig f. d. banktjänsteman med många saker att bära varit nervös och hetsad och stoppat en filmrulle i fickan, som han därefter glömde bort att betala i kassan. Två jr ansåg ej hans historia för trovärdig utan ville döma honom för snatteri. HD:s majoritet (två jr) ansåg ej styrkt att den tilltalade haft uppsåt att stjäla filmrullen. Vidare uttalade dessa jr, att det saknades anledning att »i ett fall sådant som det förevarande» anse köparen hava olovligen satt sig i besittning av varan, innan han passerat spärren utan att uppvisa eller betala varan, och att han inte var förvunnen till ansvar för egenmäktigt förfarande, eftersom han fick anses ha glömt, att han hade filmrullen med sig, då han passerade kassan. Jr Westerlind, som var ense med majoriteten om att stöldbrott eller annat tillgreppsbrott ej förelåg, uttalade rörande besittningskränkningen: »Väl kan E. ej redan genom att stoppa ned filmrullen i fickan anses hava skilt varuhuset från dess besittning av föremålet. Däremot har filmrullen i och med att E. passerat kassaspärren övergått i dennes ensambesittning. »Jr Westerlind har sålunda klart uttalat, att besittningskränkningen sker i

 

6 Jfr Strahl i SvJT 1967 s. 416.

 

252 Tagande av varor i självbetjäningsbutikeroch med passagen genom spärren. Vad majoriteten avsåg med uttrycket »i ett fall som det förevarande» är icke klart för mig. Det kan syfta på att uppsåt i detta fall saknades både till tillägnande och till olovligt tillgrepp, då filmrullen stoppades i fickan och att därför besittningskränkning ej skedde före spärren. Det kan också — och det förefaller mig troligare — syfta på att det här rörde sig om en butik med kassaspärr i motsats till fallet NJA 1964 s. 97.
    Slutligen skall här omnämnas fallet SvJT 1967 rf s. 3: En skolflicka i sista ringen med en krävande svensk skrivning framför sig stoppade ett par strumpor och en tub hårshampo i fickan i ett snabbköp. I kassan betalade hon några hårklämmor, som hon tagit i en monter, men glömde strumporna och tuben. RR bedömde hennes gärning som snatteri, medan HovR frikände henne under motivering att hennes uppgift att hon icke haft uppsåt att tillägna sig strumporna och tuben ej kunde anses vederlagd. Frågan om egenmäktigt förfarande fördes aldrig på tal.
    Av de rättsfall som här berörts vill det synas som om rättspraxis stannat vid att anse, att i snabbköpsbutiker med kassaspärr besittningskränkning äger rum, då en kund passerar spärren utan att betala för en vara, som han tagit. Som jag tidigare antytt, kan gärningen lika väl anses som ett vilseledande av kassörskan, varvid — under förutsättning att uppsåt till förmögenhetsöverföring föreligger — brottet skulle vara bedrägeri eller bedrägligt beteende. Om kundens hanterande av varorna i butiken ej anses vara straffbart (bortsett självfallet från skadegörelse eller konsumtion på stället) och brottet anses bestå i att han vid passerandet av spärren döljer en vara, förefaller det naturligare att rubricera gärningen som bedrägeri eller bedrägligt beteende i st. f. stöld eller snatteri.7
    Skillnaden blir emellertid huvudsakligen en skillnad i brottsrubricering. I ett par hänseenden blir det dock reell skillnad mellan stöld- och bedrägerialternativen. För det första: Anser man brottet vara bedrägeri eller bedrägligt beteende, blir det straffritt att gå genom spärren med varan medvetet dold, om man tänker betala senare; enbart vilseledande utan uppsåt att skada är ju ej straffbart. Går man på tillgreppsbrottslinjen föreligger i detta fall egenmäktigt förfarande. Detta fall torde emellertid vara mycket ovanligt. För det andra: Anses brottet vara snatteri eller stöld, blir motvärn med råntvång mot butikskontrollant, som utanför kassan vill ta tillbaka saken, att betrakta som rån8 med ett års fängelse som straffminimum och möjlighet att döma till skyddstillsyn endast vid synnerliga skäl (BrB 28: 1 st. 3). Betraktas däremot förbrottet såsom bedrägeri eller bedrägligt beteende, torde detta motvärn vara att bedöma som egenmäktigt förfarande.9

Hans Thornstedt

 

7 Att såsom Strahl i SvJT 1967 s. 417 vilja bibringa allmänheten uppfattningen att utställda varor som tages måste hållas synliga för att ett nedstoppande skall kunna bedömas som olovligt tagande, synes vara att vrida klockan tillbaka och att bereda tankspridda kunder i självbetjäningsaffärer större oro än de redan hyser vid besök där.

8 Enligt motiven till rånparagrafen, BrB 8: 5, avses där med »stöld» tjuvnadsbrott enligt BrB 8: 1—4; se straffrättskommittén i SOU 1940: 20 s. 112.

9 Härvid förutsättes, att p. 3 i övergångsbestämmelserna till lagen 12 juni 1942 (under BrP § 14) om rätt att å färsk gärning återställa besittning som rubbats är tillämplig på besittningsrubbning medelst bedrägeri.