Grekland och de mänskliga rättigheterna
Den 24 januari 1968 beslöt den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg att icke avvisa de mål, som Danmark, Nederländerna, Norge och Sverige i september 1967 anhängiggjort mot Grekland. Dessa mål kommer alltså nu att bli föremål för prövning i sak.
I sina likalydande ansökningar till kommissionen pekade de danska, norska och svenska regeringarna på att i samband med statskuppen i Grekland den 21 april 1967 åtskilliga bestämmelser i den grekiska konstitutionen, vilka innefattade skydd för den enskildes rättssäkerhet, tills vidare satts ur kraft. Det framhölls också, att politiska partier och normal politisk verksamhet förbjudits samt att församlings-, mötes- och yttrandefrihet upphävts eller inskränkts och censur införts både för pressen och för privat korrespondens. Vidare hade undantagsdomstolar tillsatts, och tusentals personer hade berövats friheten under lång tid utan att ställas inför behörig domstol. Dessutom gjordes gällande, att åtskilliga personer av krigsrätter eller särskilda kommissioner ådömts straff för sina politiska åsikter. Genom dessa åtgärder hade enligt de tre nordiska regeringarnas uppfattning vissa bestämmelser i den av Grekland ratificerade konventionen för de mänskliga rättigheterna kränkts. De bestämmelser, som åsyftades, var artiklarna 5 (angående personlig frihet och säkerhet), 6 (angående rätten till opartisk rättegång), 8 (angående respekt för privatliv, familjeliv, hem och korrespondens), 9 (angående tanke-, samvets- och religionsfrihet), 10 (angående yttrandefrihet), 11 (angående förenings- och församlingsrätt), 13 (angående rätten till ett verksamt rättsmedel mot kränkningar av de i konventionen garanterade rättigheterna) och 14 (angående förbud mot diskriminering i avseende på åtnjutande av de i konventionen garanterade rättigheterna).
Den nederländska ansökningen till kommissionen överensstämmer i det väsentliga med de nordiska framställningarna.
Av särskild betydelse i detta sammanhang är emellertid, att konventionen i artikel 15 innehåller en bestämmelse, som tillåter konventionsstaterna att avvika från konventionens bestämmelser »under krig eller i annat allmänt nödläge, som hotar nationens existens». Sådana avvikelser får dock ske endast »i den utsträckning, som är oundgängligen erforderlig med hänsyn till situationens krav», och det åligger den stat, som begagnar sig av denna undantagsbestämmelse, att hålla Europarådets generalsekreterare till fullo underrättad om de åtgärder som vidtagits och om skälen för dessa.
På grundval av artikel 15 hade grekiska regeringen i maj 1967 underrättat generalsekreteraren om att vissa bestämmelser i konstitutionen suspenderats, och i september 1967 hade regeringen i skrivelse till generalsekreteraren ytterligare utvecklat skälen för att det, enligt regeringens mening, i april 1967 i Grekland hade förelegat ett sådant extraordinärt läge, som rättfärdigade speciella åtgärder enligt artikel 15.
De danska, nederländska, norska och svenska regeringarna hävdade emel-
lertid, att grekiska regeringen icke styrkt vare sig att situationen varit sådan som avses i artikel 15 eller att de åtgärder som vidtagits varit oundgängligen erforderliga i det rådande läget. Det gjordes också gällande, att grekiska regeringen försummat att hålla generalsekreteraren till fullo underrättad om de åtgärder som vidtagits och om skälen för dessa.
Sedan ett mål anhängiggjorts inför kommissionen, åligger det denna att först pröva, om målet skall avvisas eller upptagas till prövning i sak. Då det gäller mål, som anhängiggöres av enskild person, kan avvisning ske på ett antal olika grunder, bland annat om kommissionen finner klagandens talan vara uppenbart ogrundad. I fråga om mål, som anhängiggöres av en stat mot en annan, är däremot möjligheterna till avvisning betydligt mera begränsade. Avvisning kan sålunda i dessa fall icke ske av klagomål, som finnes vara uppenbart ogrundade. Regeln att ett mål skall avvisas, om de inhemska rättsmedlen icke uttömts, gäller visserligen i och för sig även för mellanstatliga mål, men i förevarande fall fann kommissionen denna regel icke vara tillämplig, eftersom det i målen mot Grekland var lagstiftningen och en allmän administrativ praxis som angreps och icke beslut eller åtgärder i konkreta fall.
Utom ramen för de i konventionen reglerade avvisningsgrunderna gjorde grekiska regeringen gällande, att kommissionen saknade kompetens att ingå i prövning av de i målen påtalade förhållandena, eftersom det rörde sig om åtgärder som vidtagits av en revolutionär regering. Visserligen medgav regeringen, att även en revolutionär regering var bunden av de internationella förpliktelser, som dess företrädare påtagit sig, men de handlingar, på vilkaen revolutionär regering grundade sitt maktövertagande och sitt fortsatta maktinnehav, kunde enligt grekiska regeringens mening icke överprövas av kommissionen. Grekiska regeringen drog också vissa paralleller med revolutionen i Turkiet i maj 1960 och framhöll att de åtgärder, som i samband därmed vidtagits av den revolutionära turkiska regeringen, icke blivit föremål för någon hänvändelse till kommissionen från annan konventionsstats sida.
I sitt beslut tillbakavisade kommissionen grekiska regeringens invändning mot kommissionens kompetens under uttalande att varken internationell rätt i allmänhet eller konventionen kunde anses stödja regeringens tes att kommissionen saknade kompetens att pröva dess åtgärder på den grunden att de härrörde från en revolutionär regering. Tvärtom fanns det i konventionen stöd för att kommissionen ägde kompetens att överpröva regeringars handlande också i extraordinära politiska lägen såsom efter en revolution.
Följaktligen fann kommissionen hinder icke föreligga mot att upptaga målen mot Grekland till saklig prövning.
I enlighet med konventionens bestämmelser skall den fortsatta prövningen av målen anförtros en underkommission bestående av sju ledamöter av kommissionen. Denna underkommission har till uppgift dels att med parternas medverkan utreda och fastställa de fakta som är av betydelse i målen, dels att ställa sig till parternas förfogande för att om möjligt nå en reglering i godo av tvistefrågorna.
Det åligger parterna att underlätta genomförandet av de undersökningar, som underkommissionen finner erforderliga. Icke sällan höres olika personer såsom vittnen inför en underkommission, och det har i vissa fall förekommit, att en underkommission företagit syn eller verkställt undersökningar på plat-
sen för de påtalade händelserna. Det kan sålunda nämnas, att i det första målet mellan Grekland och Storbritannien rörande vissa förhållanden på Cypern ett antal ledamöter av underkommissionen besökte Cypern för att där företaga vissa undersökningar. I ett mål rörande ett fall av påstådd fängelsemisshandel i Berlin begav sig hela underkommissionen till denna stad, där det ifrågavarande fängelset besöktes och en omfattande vittnesbevisning upptogs rörande den påtalade händelsen.
Såvida en uppgörelse i godo icke kommer till stånd, har kommissionen att, på grundval av det material som insamlats av underkommissionen, utarbeta en rapport, vilken tillställes Europarådets ministerkommitté. Om icke målet inom viss tid hänskjutes till prövning av domstolen för de mänskliga rättigheterna, ankommer det på ministerkommittén att fatta det slutliga avgörandet i frågan om konventionen kränkts. I målen mot Grekland ter sig en domstolsprövning mindre sannolik, eftersom Grekland icke hör till de stater, som generellt underkastat sig domstolens jurisdiktion.
Den centrala uppgiften för underkommissionen och kommissionen blir i förevarande fall att söka klarlägga, om situationen i Grekland i april 1967 var sådan som avses i konventionens artikel 15, dvs. om där rådde ett »allmänt nödläge, som hotar nationens existens» samt, i så fall, om de avvikelser från konventionen som finnes ha vidtagits är att hänföra till vad som varit »oundgängligen erforderligt med hänsyn till situationens krav».
Det kan erinras om att det redan föreligger ett betydelsefullt prejudikat rörande tolkningen av konventionens artikel 15. I fallet Lawless, ett av de få mål som slutligen avgjorts av domstolen för de mänskliga rättigheterna, uppkom nämligen frågorna, om det i juli 1957 på Irland rått ett sådant nödläge som avses i artikel 15 och om den irländska regeringen hållit sig inom ramen för vad som varit oundgängligen erforderligt, då den utfärdat viss undantagslagstiftning, som gjorde det möjligt att utan domstolsförfarande internera personer som ansågs farliga för den allmänna ordningen eller för statens säkerhet. Båda dessa frågor besvarades av domstolen jakande, och dess domskäl är naturligtvis av stort intresse, då nu motsvarande frågor aktualiserats i målen mot Grekland.
Hans Danelius