Svea Hovrätt. Studier till 350-årsminnet. Av STURE PETRÉN, STIG JÄGERSKIÖLD och TORD O:SON NORDBERG. Sthm 1964. Norstedts. VI + 409 s. Kr. 49,00.
Svea hovrätts 1963 bortgångne president Herman Zetterberg hade ursprungligen planerat, att hovrättens 350-åriga tillvaro skulle ha högtidlighållits bl. a. genom en festskrift, som skulle ha skildrat Svea hovrätts hela historia. Då det emellertid visade sig omöjligt att realisera dessa storstilade planer till jubileumsåret 1964, beslöt man sig i stället för att söka åstadkomma en festskrift av mindre format bestående av ett antal uppsatser av olika författare behandlande skilda tidsavsnitt och sidor av hovrättens historia. Under titeln »Svea Hovrätt. Studier till 350-årsminnet» utgavs så 1964 en festskrift omfattande tre innehållsrika och elegant skrivna studier av hovrättens dåvarande president, Sture Petrén, professor Stig Jägerskiöld och stadsantikvarien, fil. dr Tord O:son Nordberg.
President Petrén har i sitt avsnitt av festskriften behandlat hovrättens inrättande och utveckling under de första årtiondena fram till år 1654. Förf. redogör för den oreda och formlöshet, som kännetecknade rättegångsväsendet i Sverige vid slutet av 1500-talet och början av 1600-talet och som utgjorde bakgrunden till 1614 års hovrättsorganisation. Landslagens lands-, räfste- och rättarting hade så gott som alldeles upphört att hållas. Den kungliga domsmakten utövades i stället av riksrådet vid oregelbundet anordnade sessioner och med skilda bisittare samt av konungen personligen. Det var emellertid icke blott den högre rättskipningens organ, som präglades av detta förfall, allvarliga brister vidlådde även de nedersta instanserna. Till detta kom även den omständigheten, att det icke existerade någon fast instansordning. Behovet av en re- och omorganisation av hela rättsväsendet var alltså redan på grund av de ovan nämnda orsakerna synnerligen stort. Härtill kom emellertid också nödvändigheten av att skapa en ersättning för Lübecks Oberhof, som tidigare varit appellationsdomstol för bl. a. staden Reval. Det växande svenska östersjöväldet fordrade med andra ord en omorganisation av det svenska domstolsväsendet, och även från Göteborg med dess starka holländska inslag restes krav på en reform av rättsväsendet i Sverige. Med 1614 års rättegångsordinantia förverkligades så den länge efterlängtade och av olika skäl nödvändiga domstolsreformen, som innebar icke blott inrättandet av en hovrätt utan även en effektivisering av samtliga övriga rättsinstanser samt en fast instansordning. Mannen bakom reformverket var Axel Oxenstierna, vilken efter Karl IX:s bortgång i egenskap av rikskansler började ett omfattande reformarbete av riksstyrelsens alla grenar.
Av största intresse är förf:s påpekande, att Svea hovrätt ingalunda var avsedd att ersätta konungens personliga högsta domsrätt, ehuru det i rättegångsordinantian heter att hovrätten skulle äga rätt att döma konungsdom. Förf. hänvisar härvidlag till förarbetena till ordinantian, av vilka det framgår att konungen alltjämt skulle äga utöva sin personliga domsrätt. Den i
anslutning till ordinantian utfärdade fullmakten för hovrättens ledamöter innehåller också ett uttryckligt förbehåll för konungens personliga domsmakt.
Då frågan om man kunde få hovrättens dom prövad av konungen själv aktualiserades vid några tillfällen redan under hovrättens första verksamhetsår och hovrätten härvid med skärpa hävdade sin kompetens att döma konungsdom, väjde Gustav II Adolf för hovrätten för att därigenom undvika en öppen konflikt och lät införa ett nytt rättsmedel, beneficium revisionis, vilket upptogs i artikel 35 i den 1615 utfärdade rättegångsprocessen. Förebilder för ett dylikt rättsmedel fanns i såväl Frankrike som Tyskland. Med hänsyn till Axel Oxenstiernas förtrogenhet med tyska förhållanden och tysk rättslitteratur och hans medverkan till rättegångsprocessens tillkomst torde det dock ligga närmast till hands att förmoda, att det nya rättsmedlet tillkom genom påverkan från det sistnämnda landet. Från att från början ha varit ett extraordinärt rättsmedel blev beneficium revisionis först i praxis och därefter officiellt genom 1662 års plakat ett ordinärt dylikt. Hovrätten fick emellertid även efter det nya rättsmedlets inrättande en möjlighet att påverka den slutliga domen, då konungen som regel handlade de mål, i vilka man vädjat till konungen, tillsammans med ett antal riksråd, av vilka några även voro ledamöter av hovrätten, samt dessutom tillsammans med några ledamöter av hovrätten, vilka icke tillhörde riksrådet. När revisionsmål handlades i konungens frånvaro tillkom det de deltagande riksråden att i konungens ställe avgöra saken. När det gällde revisionsmål från de senare tillkomna hovrätterna, tillämpades den ordningen, att dessa hovrätter ålades sända fullmäktige till Stockholm för att försvara sina domar.
Med revisionsinstitutets införande kom emellertid hovrätten att nedsjunka till att endast bli en mellaninstans, vilket faktum ytterligare poängterades genom inrättandet av nya hovrätter. Hovrätten i Stockholm kom dock att intaga en särställning bland hovrätterna på grund av bl. a. dess sammansättning med riksdrotsen som president samt fyra andra riksråd som ledamöter samt dess placering i huvudstaden. Även i allmänhetens ögon kom hovrätten i Stockholm att intaga en särställning som landets främsta domstol.
Ett problem med vida aspekter är frågan om varifrån hovrätten fick sitt namn och var man fann förebilden för dess organisation. Stundom benämndes domstolen konungens hovrätt och översta dom och stundom »konungens dom eller överste parlament». Även förekommer i källmaterialet uttrycket »konungens nämnd». Den sistnämnda beteckningen var inhemsk, medan uttrycken hovrätt och parlament tyda på ett inflytande från Tyskland med dess många Hofgerichte och från Frankrike med dess främsta domstol, parlamentet i Paris. Det torde vara omöjligt att få fram ett entydigt svar på frågan om förebilden för hovrättens namn och organisation. Förf. påvisar emellertid, hur det vid denna tid i Sverige inom det lilla skiktet svenskar med högre statsrättslig bildning förelåg ett påfallande stort intresse icke blott för tyska och nederländska domstolsförhållanden utan även för franska.
I fråga om hovrättens sammansättning och antal medlemmar menar förf., att det ligger närmast till hands att peka på tidigare svensk domstolstradition, medan titeln president på hovrättens ordförande var ett lån från Frankrike eller Holland. Även den föreskrivna ordningen vid nybesättningar av ledigblivna befattningar inom hovrätten tyder på ett inflytande från Frankrike.
Hovrätten organiserades såsom ett kollegium enligt kontinental modell, något som för Sveriges del vid denna tid var en absolut nyhet. Denna nya organisationsform medförde även en annan nyhet, nämligen att beslut fattades efter omröstning i fastställd ordning. Genom rättegångsordinantian och en kungl. instruktion av år 1625 infördes dessutom den seden att såväl hovrättens domskäl som förekommande avvikande meningar protokollfördes.
Vid tiden för hovrättens inrättande rådde i Sverige brist på akademiskt utbildade jurister. Inom landet var det omöjligt att erhålla universitetsutbildning i juridik och endast ett fåtal studerande sökte sig utomlands bl. a. på grund av att studier i utlandet betraktades med misstro från statsledningens sida. Däremot fanns det en rätt stor skara män, som förvärvat sig stor praktisk erfarenhet av rättsförhållandena och rättstillämpningen inom landet. Med hänsyn till dessa nu nämnda förhållanden samt med hänsyn till den politiska söndring, som kännetecknat Sverige under Karl IX:s tid, blev utseendet av hovrättens första ledamöter en ytterst besvärlig och känslig angelägenhet, som torde ha åvilat Axel Oxenstierna. President blev i överensstämmelse med rättegångsordinantian rikets drots, Magnus Brahe. Att Axel Oxenstierna själv icke kom att ingå i den nya hovrätten, förmodar förf. ha berott på att Axel Oxenstierna önskat stå utanför för att därigenom kunna utöva ett centralt inflytande på hela riksstyrelsen i egenskap av chef för kansliet. Han ägnade emellertid stort intresse åt hovrättens arbete, ehuru samarbetet mellan Magnus Brahe och Axel Oxenstierna på grund av personliga motsättningar icke alltid var det bästa.
Förf. tecknar i fortsättningen en utförlig och ur såväl rättshistorisk som personhistorisk synpunkt synnerligen värdefull bild av den tidigare personaluppsättningen i hovrätten, och förf. konstaterar, att hovrättens sammansättning under dess första år vittnar om att man sökte tillföra domstolen största möjliga sakkunskap och skicklighet.
Denna presentation av hovrättens ledamöter är av största intresse, bl. a. därför att man genom att studera dessa ledamöters juridiska utbildning får en uppfattning om vilka idéströmningar som eventuellt gjorde sig gällande inom hovrättens led och i de högsta juristkretsarna i dåtidens Sverige. Hovrätten ställs härigenom in i ett större kultursammanhang och synfältet vidgas på samma sätt som när förf. tar upp frågorna om förebilderna till rättsmedlet beneficium revisionis och hovrättens namn och organisation. För egen del skulle jag nog önskat, att denna aspekt blivit föremål för en något utförligare behandling. Av det i undersökningen redovisade materialet framgår, att det på denna punkt finnes ytterligare mycket att klarlägga.
I anslutning till genomgången av personaluppsättningen och de enskilda medlemmarnas arbetsinsatser följer även en redogörelse för hur man gick till väga vid återbesättandet av ledigblivna befattningar, varvid det visar sig, att drottning Kristina vid slutet av sin regeringstid alltmer satte sig över hovrättens presentationsrätt.
Undersökningen avslutas med en redogörelse för hovrättens arbetssätt samt dess avlöningsförhållanden.
President Petréns undersökning är utomordentligt vederhäftigt och elegant skriven och vittnar om förf:s stora förtrogenhet med sitt ämne, och det är med stora förväntningar man ser fram mot den i förordet av förf. aviserade fortsättningen av undersökningen, omfattande hovrättens äldsta processformer samt dess rättsbildande verksamhet under denna tidigare tidsperiod.
Professor Jägerskiöld tecknar i inledningen av sin undersökning av hovrätten under karolinska tiden och frihetstiden fram till 1734 års lag en konkret och livfull bild av förhållandet mellan kungamakten och hovrätten. Rent lokalt sett var hovrätten ända fram till slottsbranden inhyst i slottet och fick arbeta i kalla, dragiga och obekväma lokaler. Förhållandet till kungamakten kännetecknades f. ö. av ett stundom synnerligen livligt intresse från kungens sida, ja så livligt att man med fog kunde tala om att konungen övervakade hovrättens arbete. Icke minst gällde detta under Karl XI:s tid, då det säkerligen kunde kännas nog så prövande för hovrättens ledamöter med denna kungliga kontroll, vilken ofta kännetecknades av å ena sidan fiskalisk nitälskan och å andra sidan rättslig formalism. Det finns även tecken, som kunna tyda på att Karl XI genom att placera pålitliga män i hovrätten sökte styra densamma så att den skulle passa hans politiska system.
Annorlunda blevo förhållandena under Karl XII. Han kom icke att på något sätt utöva samma inflytande över hovrätten som Karl XI, och efter Karl XII:s död, under kungamaktens förfall, blev det ständerna, som spelade den dominerande rollen i statsledningen, vilket för hovrättens del medförde, att den drogs in i vissa skandalösa, politiskt betonade rättegångar och att den fick redovisa sin verksamhet till ständernas protokollsdeputation, vilken icke blott granskade arbetsredovisningarna utan även prövade rättensdomar och beslut, f. ö. helt i överensstämmelse med 1719 och 1720 års RF.
Stort utrymme ägnas som sig bör hovrättens organisation och personaluppsättning under tidsperioden 1654—1734. Om detta avsnitt av undersökningen gäller samma omdöme som om motsvarande del av den föregående undersökningen, nämligen att den är synnerligen värdefull och intressant. Svea hovrätts organisation hade reglerats genom 1614 års rättegångsordinantia, och denna organisationsplan, kompletterad bl. a. genom kungl. författningar, förblev gällande ända fram till RB i 1734 års lag. En viktig förändring inträffade emellertid år 1661, då riksdrotsen på grund av sitt myckna arbete i riksstyrelsen, han var nämligen samtidigt även högste chef för rikets justitieväsen, frigjordes från Svea hovrätt, vars chef nu blev en president. Denne sistnämnde kom att hela tiden ända fram till frihetstiden förena ledamotskapet i hovrätten med ställningen som ledamot av konungens råd. I förhållande till övriga hovrättsledamöter var presidenten primus inter pares och titulerades excellens. Trots ledamotskapet i konungens råd kom presidenten under hela tidsperioden 1661—1734 dock att fungera även som domare.
En ny personalgrupp dyker upp under detta tidsavsnitt, nämligen advokaterna eller »prokuratorerna» som de vanligen kallades, om vilkas verksamhet åsikterna dock voro delade. Å ena sidan önskade domarna, att parterna personligen skulle inställa sig för rätta för att domstolen desto säkrare skulle kunna utleta sanningen, å andra sidan gick det icke att konsekvent genomföra en dylik ordning, man kunde icke vägra den enskilde stödet av rättegångsbiträde eller rätten att svara genom ställföreträdare, vilket var tillåtet enligt rättegångsprocessen. Alltså återstod för domstolen endast att se till, att rättegångsombuden voro av så hög kvalitet som möjligt. Hovrätten kunde härvid bruka olika medel t. ex. åtal och straffällning för försummelser och vilseledande uppgifter m. m., avkrävande av eder, varigenom ombuden förpliktade sig att handla korrekt, samt slutligen att icke tillåta andra än dem, som hovrätten godkänt, att uppträda inför rätta. För dessa sistnämnda åt-
gärder fanns det förebilder i tysk-romersk och dansk rätt. En reglering av dessa frågor kom till stånd genom en hovrättens egen förordning 1656, vari vissa krav uppställdes för dem som önskade uppträda som ombud. Så uppstod en hovrättsadvokatkår, vilken noggrant kontrollerades av hovrätten under den karolinska tiden. Under frihetstiden slappnade dock kontrollen och genom 1734 års lag raserades den 1656 tillkomna ordningen.
I ett följande kapitel tar förf. upp den viktiga frågan om hovrättens territoriella jurisdiktionsområde och jurisdiktionskompetens i förhållande till andra domstolar. Vad den första delen av frågan angår, kom hovrättens jurisdiktionsområde att inskränkas alltefter som nya hovrätter upprättades. Beträffande den andra delen av frågan kan man notera, att det uppstod en viss konkurrens mellan specialdomstolarna och hovrätten. Den sistnämnda hävdade härvid kraftigt och bestämt de allmänna domstolarnas, inklusive sin egen, jurisdiktionsrätt. Den framhöll också de allmänna domstolarnas speciella förmåga att utreda och bedöma rättsfrågor, och gentemot de kyrkliga anspråken på domsrätt hävdade hovrätten, att den världsliga domsrätten var en rättssäkerhetsgaranti.
Med inrättandet av nya hovrätter följde behovet av att namngiva desamma, och det är nu benämningen Svea hovrätt uppstår. Den synes ha tillkommit på 1660-talet.
För att effektivisera hovrättens arbete, mot vilkens arbetstakt och arbetsordning anmärkningar framförts bl. a. av konungen, uppdelades hovrätten i två jämsides arbetande avdelningar, s. k. divisioner, vilken arbetsordning stadfästes av konungen år 1687.
Förf:s dokumenterat stora förtrogenhet med frågor rörande receptionen av utländsk rätt i stormaktstidens Sverige kommer klart till synes i det avsnitt av denna undersökning, som rör hovrättens förhållande till rättskällorna. Hovrätten ställdes ofta inför svårigheter i sin dömande verksamhet på grund av att de inhemska lagar, som man hade att följa vid rättskipningen, lands- och stadslagarna, härstammade från medeltiden och trots senare tillkomna författningar icke voro anpassade till stormaktstidens samhällsförhållanden. Under sådana förhållanden fick man söka sig till utländska rättskällor, framför allt den romerska rätten, och där hämta regler för den dömande verksamheten. Betydelsefull var härvidlag även den juridiska doktrin, som uppstod i Sverige vid denna tid och som i viss mån verkade i samma riktning, då den icke blott utvecklade inhemska rättssatser utan även förmedlade utländskt rättstänkande. Själv skapade så hovrätten en enhetlig rättspraxis genom sina prejudikat. Denna utveckling bröts under den karolinska tiden, då kungamakten gjorde anspråk på att ensam vara lagstiftare, och kraven på skriven lag skärptes. Härav följde en striktare tillämpning av gällande lag.
Kravet på att skriven lag skulle tillämpas kom under enväldets tid att inskränka även hovrättens rätt att arbitrera, d. v. s. att då särskilda omständigheter förelågo, avvika från den skrivna rätten eller fast praxis. Hovrätten sökte sig härvid fram på andra vägar. Det alternativ man härvid valde var referens till konungen. Detta medförde, att parterna svårligen efter hovrättens dom kunde vädja till konungen. Senare under Karl XII:s regeringstid fick hovrätten rätt att inom vissa gränser döma till mildare straff än lagen föreskrev, den s. k. leuterationsrätten. Anledningen härtill var konungens långvariga frånvaro från riket.
Själva rättegångsförfarandet undergick också en markant förändring under
denna tidsperiod. Från att ursprungligen ha varit reglerat genom 1615 års rättegångsprocess kom rättegångsförfarandet under påverkan från utländsk doktrin, främst romerskrättslig och tysk, att utvecklas enligt kontinentalt mönster. Målen i hovrätten lottades mellan hovrättens olika ledamöter, varvid man noga iakttog, att lottningen skedde inför öppna dörrar. Man menade sig därmed få en garanti för opartiskhet vid val av referent. Den fortsatta handläggningen av målet präglades i hög grad av att man i allt större utsträckning övergav den medeltida processens muntliga förfaringssätt och övergick till ett skriftligt dylikt, vilken processform sedan kom att prägla hovrättens rättegångsförfarande under de följande århundradena ända fram till vår tid.
Det utländska inflytandet kom till synes även på ett annat område, nämligen inom bevisrätten. Den gamla formalistiska edgärdsmannaprocessen fick vika för den romersk-kanoniska inkvisitionsprocessen med materiell bevisprövning.
Avfattningen av hovrättens domar var fram till 1680-talet i allmänhet mycket summarisk. Anledningen härtill var att finna dels i en önskan att undandraga domen närmare debatt och dels i uppfattningen av hovrätten såsom ursprungligen konungens nämnd. Konungen behövde icke redovisa skäl för sina beslut. Denna domskrivningsteknik fick man emellertid övergiva framför allt på grund av de problem ett dylikt skrivsätt medförde, när någon part önskade söka revision. Som i så många andra fall grep Karl XI in även här och meddelade hovrätten föreskrifter om domarnas avfattning.
Framställningen avslutas med en sammanfattande återblick över hovrättens arbete, dess betydelse för svenskt rättsväsende, dess förhållande till kungamakten och rådet och de materiella villkor, den hade att arbeta under. Förf. understryker starkt hovrättens strävan att söka hävda rättvisesynpunkterna och rättsordningens objektivitet, även om den härvid kom att gå kungamakten eller rikets stormän emot.
Undersökningen som sådan är av högsta vetenskapliga kvalitet och bär vittne om sin upphovsmans skicklighet icke blott som jurist och historiker utan även som framstående arkivforskare. Hela framställningen bygger på ett omfattande arkivmaterial, som utan tvekan berett förf. mycken möda att spåra och sammanställa. Detta gäller kanske framför allt hovrättens brottmålsprotokoll, som icke finnas bevarade i serie. Förf. har emellertid funnit vägar, på vilka man till stor del kan komma åt även detta källmaterial, som man tidigare ansett förlorat.
Den tredje och sista undersökningen, som ingår i festskriften till Svea hovrätts 350-årsminne, handlar om hovrättens ämbetslokaler alltifrån begynnelsen fram till nutiden och är författad av stadsantikvarien, fil. dr Tord O:son Nordberg. Den är ur kultur- och konsthistorisk synpunkt utomordentligt intressant och fängslande.
Det är onekligen en intellektuell njutning att taga del av en så lyckligt genomförd festskrift som denna rörande Svea hovrätt.
Göran Inger