NICOLAS ANTONOPOULOS. La jurisprudence des organes de la Convention européenne des Droits de l'Homme. Leiden 1967. A. W. Sijthoff. 262 s. Hfl. 26,00.

 

Förevarande arbete utgör ett tillskott till den rika flora av böcker och artiklar, som vuxit upp kring den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Förf., som är grekisk advokat, har i sin framställning valt att sammanfatta och i någon mån analysera viktigare avgöranden av de organ, som på det internationella planet har att garantera konventionens efterlevnad.
    Det kan erinras om att mål rörande påstådda kränkningar av konventionen alltid anhängiggöres inför kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som är kompetent att under vissa förutsättningar slutligt avvisa målen men icke att slutligt fastställa, att en kränkning förelegat. Eftersom i praktiken över 95 % av alla mål avvisas av kommissionen och avvisningsbesluten ofta innehåller uttalanden om tolkningen av olika bestämmelser i konventionen, är dessa beslut av synnerligen stor betydelse för den som vill studera rättspraxis rörande konventionen. I de fall då avvisning icke sker, fortsätter handläggningen inför kommissionen, som slutligen avger en rapport. En sådan rapport innehåller, förutom en sammanställning av fakta i målet, en redogörelse för kommissionens åsikt i de rättsliga frågor som aktualiseras i målet och är därför i denna del av stort allmänt intresse. Det slutliga avgörandet i ett sådant icke avvisat mål träffas antingen av domstolen för de mänskliga rättigheterna eller av Europarådets ministerkommitté, och det är uppenbart att särskild betydelse såsom prejudikat tillkommer domstolens domar.
    Även om förf. tämligen utförligt redogör för de få domar, som hittills meddelats av domstolen, är det uppenbart, att huvuddelen av hans framställning måste ägnas de mycket mera talrika avgöranden, som träffats av kommissionen. I olika hänseenden är förf. kritisk mot kommissionens ställningstaganden; i allmänhet går hans kritik ut på att kommissionen tolkat konventionen för snävt och icke tillerkänt den enskilde tillräckligt omfattande rättsskydd. Man saknar emellertid i detta sammanhang ett mera principiellt ställningstagande till de metoder, som enligt förf:s mening bör komma till användning vid tolkningen av en konvention av detta slag.
    Det kan naturligtvis vara lockande att tolka konventionens tämligen allmänt hållna bestämmelser så, att man med hjälp av konventionen söker verka för ett stärkande av den enskildes rättsställning i konventionsstaterna, men man måste komma ihåg, att konventionen icke var avsedd att utgöra ett instrument för genomförandet av diverse reformprogram, och tillbörlig hänsyn måste tagas till vilka förpliktelser konventionsstaterna egentligen avsett att åtaga sig genom att ratificera konventionen. Det är mot denna bakgrund som förf:s kritik av åtskilliga av kommissionens beslut förefaller tämligen svår att acceptera. Ett exempel må lämnas. I flera mål har gjorts gällande, att det i österrikisk rätt förekommande tilläggsstraffet »hårt läger» (hartes Lager) stod i strid med konventionens artikel 3, som förbjuder omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning. Kommissionen har emellertid icke accepterat denna tolkning. Förf. kritiserar dessa avgöranden av kommissionen under anförande att straffet »hårt läger» icke endast framstår såsom stötande utan även står i strid med den

 

    uppfattning om straffets ändamål, som utbildats i modern straffteori och accepterats i senare tids lagstiftning. Det är i sammanhanget något förvånande, att förf. som stöd för sin uppfattning åberopar vissa bestämmelser i Argentinas och den Tyska demokratiska republikens författningar, men bortsett härifrån kan man mot förf:s resonemang rikta den invändningen, att konventionsstaterna, genom att i konventionen intaga förbud mot omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning, säkerligen icke velat åtaga sig att reformera det straffrättsliga påföljdssystemet i enlighet med någon viss teori om straffets ändamål och att det därför är betänkligt att giva stadgandet i konventionen en så extensiv tolkning.
    Ett studium av kommissionens avgöranden ger vid handen, att kommissionen — i stället för att med konventionens hjälp kräva en allmän rättslig nyorientering inom konventionsstaterna — i åtskilliga fall tolkat konventionens bestämmelser på grundval av det faktiska rättsläget i dessa stater. I ett fall klagades över att i en rättegång vid dansk domstol detaljerade upplysningar om den tilltalades brottsregister lämnats juryn, innan den avgjort skuldfrågan i målet. Klaganden gjorde gällande, att han på grund härav icke haft en opartisk rättegång och att man icke respekterat hans rätt att anses oskyldig till dess hans skuld blivit lagligen fastställd. Det är känt, att engelsk rätt i allmänhet icke tillåter, att juryn påverkas av kunskap om tidigare straffdomar, men motsvarande stränga princip saknas i de flesta andra konventionsstater. Kommissionen yttrade i sitt beslut, att den beaktat praxis i de stater som är medlemmar av Europarådet, att i många av dessa stater upplysningar om tidigare straffdomar brukar lämnas domstolarna, innan de avgör skuldfrågan i målen, och att kommissionen med hänsyn till denna utbredda praxis icke var beredd att anse det påtalade förfarandet stå i strid med konventionens regler om opartisk rättegång och rätten att behandlas såsom oskyldig fram till fällande dom. — Ett annat fall gällde tolkningen av konventionens bestämmelse, att den som anhållits såsom misstänkt för brott ofördröjligen skall ställas inför domare eller annan ämbetsman med domarbefogenhet. Frågan var, om denna bestämmelse respekterats i avseende på en anhållen, som fått vänta i fyra dagar på att ställas inför domstol. Kommissionen fann, att uttrycket»ofördröjligen» måste tolkas med ledning av de lagregler, som gällde i Europarådets medlemsstater med avseende på den tid, inom vilken en anhållen måste föras inför domstol. Efter att ha genomgått dessa lagregler konkluderade kommissionen, att en tid av fyra dagar icke var så lång, att den kunde anses strida mot konventionen.
    Kommissionen har i sin praxis utvecklat även andra mycket karakteristiska tolkningsprinciper, vilka emellertid icke närmare analyseras i förf:s framställning. Det är framför allt fråga om principer, genom vilka kommissionen avgränsat sin kompetens i förhållande till de inomstatliga myndigheterna eller — om man så vill — begränsat sin kompetens till förmån för dessa. Då det gäller konventionens regler rörande rätten till opartisk domstolsprövning, har kommissionen sålunda konsekvent avböjt att uttala sig om de interna domstolarnas bevisvärdering och straffmätning: kommissionen menar, att dessa frågor är helt förbehållna de interna domstolarnas prövning och att kommissionen, om den överprövade avgörandena i dessa hänseenden, skulle överskrida sin kompetens genom att fungera såsom en »fjärde instans» i domstolssystemet. — På liknande sätt har kommissio-

 

nen begränsat sin egen kompetens genom användning av vad man skulle kunna kalla »margin of appreciation»-doktrinen. Vid tillämpningen av åtskilliga allmänt hållna bestämmelser i konventionen har kommissionen uttalat, att de nationella organen har ett ganska stort spelrum — »margin of appreciation» — då det gäller att avgöra, om dessa bestämmelser respekterats i ett visst fall; kommissionen har därför ansett sig endast i mera uppenbara fall böra konstatera, att en kränkning av konventionen förelegat. Tanken är uppenbarligen, att det ligger närmare till för interna domstolar och myndigheter att bedöma exempelvis vad som är »nödvändigt» med hänsyn till vissa allmänna eller enskilda intressen (artiklarna 8, 9, 10 och 11 av konventionen), när ett egendomsberövande ligger »i allmänt intresse» (artikel 1 av tilläggsprotokollet) eller när det föreligger ett sådant»allmänt nödläge, som hotar nationens existens» (artikel 15 av konventionen). Det kan emellertid diskuteras, om icke »margin of appreciation»-doktrinen leder till en alltför kraftig begränsning av kommissionens kompetens och därmed också medför, att åtskilliga bestämmelser i konventionen blir tämligen ineffektiva.
    I sin bok uppehåller sig förf. utförligt vid de olika grunder, på vilka kommissionen äger avvisa en framställning. Såsom redan nämnts är avvisningsfrekvensen mycket hög, och detta förklaras till en del av att avvisning kan ske icke endast av rent formella skäl utan även då kommissionen, efter viss saklig prövning, finner att ett klagomål är uppenbart ogrundat. I realiteten kommer denna avvisningsgrund mycket ofta till användning, och i många fall har kommissionen först företagit en tämligen ingående prövning av sakfrågan i målet, varvid parterna ibland hörts både skriftligt och muntligt. Förf. ansluter sig till den långa rad av kritiker, som menar att kommissionen ofta företar en alltför ingående prövning av sakfrågan på detta första stadium, då det endast gäller att avgöra, om målet skall avvisas eller icke; det är enligt dessa kritiker oriktigt att ge uttrycket »uppenbart ogrundat» en så vid tolkning och att såsom uppenbart ogrundade avvisa mål, i vilka svåra problem rörande tolkningen av konventionen aktualiseras. Denna kritik saknar helt visst icke fog, men det kan å andra sidan hävdas, att beaktansvärda skäl — icke minst av processekonomisk natur — talar för att prövningen av avvisningsfrågan icke göres alltför summarisk; det blir härigenom möjligt att avgöra åtskilliga mål utan att tillgripa den mycket omfattande och tidskrävande procedur, som är föreskriven för de fall där ett mål icke avvisas utan upptages till fortsatt prövning i sak.
    I fråga om övriga avvisningsgrunder menar förf., att kommissionen alltför rigoröst tillämpar kravet på att klaganden skall ha uttömt alla inhemska rättsmedel, innan han vänder sig till kommissionen. Naturligtvis har förf. rätt i att detta krav gör det svårt för många klagande att få sina klagomål prövade av kommissionen. Sålunda kan det för personer, som är berövade sin frihet, i realiteten vara mycket svårt att uttömma alla rättsmedel. I åtskilliga lägen kan det också vara förenat med svårigheter att avgöra vilka rättsmedel som finns; särskilt kan detta vara fallet i länder med omfattande och invecklade rättsmedelssystem, t. ex. Tyskland — ironiskt har det brukat sägas, att förbundsrepubliken är en Rechtsmittelstaat snarare än en Rechtsstaat. Emellertid står det icke kommissionen fritt att efter en skälighetsavvägning i varje konkret fall avgöra, om kravet på ut-

 

tömning av rättsmedel skall upprätthållas. Det väsentliga skälet för en strikt tillämpning av stadgandet måste nämligen sägas vara, att konventionsstaterna givit kommissionen kompetens att i sak pröva klagomål endast i sådana fall, då klaganden icke kunnat erhålla rättelse med utnyttjande av de inomstatliga rättsmedel, som ställts till hans förfogande.
    I fråga om förf:s redogörelse för rättspraxis rörande de särskilda genom konventionen garanterade rättigheterna skall här endast några få anmärkningar göras.
    Den oftast åberopade bestämmelsen i konventionen är artikel 6, som innehåller en rad regler rörande rättegångsförfarandet vid konventionsstaternas domstolar. Artikeln rör emellertid, förutom brottmål, endast mål rörande civila rättigheter och skyldigheter, och det har blivit en besvärlig tolkningsfråga att avgöra vad som innefattas i detta begrepp. Då det gäller att bestämma artikelns tillämpningsområde, kan man icke instämma med förf., när han — på grundval av ett måhända något vilseledande beslut av kommissionen — hävdar, att artikeln icke är tillämplig på förfarande inför administrativ myndighet. Om nämligen saken gäller någons civila rättigheter eller skyldigheter, har ifrågavarande person enligt artikeln rätt att få den prövad av domstol med iakttagande av vissa närmare angivna garantier. Denna problemställning aktualiserades nyligen i ett par likartade mål inför kommissionen. I ett av dessa mål klagade en pakistansk arbetare bosatt i England över att hans underårige son av de brittiska immigrationsmyndigheterna vägrats inresa i Storbritannien. Han gjorde bl. a. gällande, att saken angick hans civila rättigheter och att han icke kommit i åtnjutande av de processuella garantier, som tillförsäkrats honom genom konventionens artikel 6. Den brittiska regeringen invände, att förfarandet inför immigrationsmyndigheterna var ett administrativt förfarande, på vilket artikel 6 icke hade tillämpning. Kommissionen accepterade emellertid icke denna invändning utan beslöt — under framhållande att klagomålet gällde klagandens rätt till respekt för sitt familjeliv, vilken rätt mycket väl kunde betraktas såsom en civil rättighet — att icke avvisa målet på denna punkt.
    I brottmål gäller garantierna i artikel 6 varje prövning av anklagelse för brott. Kommissionen har däremot intagit ståndpunkten, att artikel 6 icke är tillämplig på sådana förfaranden, som äger rum efter det att den tilltalade dömts för brottet, t. ex. förfaranden rörande resning, villkorlig frigivning och benådning. Förf. anser detta vara en alltför snäv begränsning av artikelns tillämpningsområde; enligt hans mening borde artikeln också tillämpas på sådana förfaranden efter domen. Det är emellertid svårt att föreställa sig, att konventionsstaterna avsett att åtaga sig så vittgående förpliktelser; i praktiken torde i konventionsstaterna frågor om resning, villkorlig frigivning och benådning mera sällan handläggas under iakttagande av de former, som är stadgade i artikel 6.
    Enligt artikel 6 föreligger rätt till opartisk rättegång, och i detta begrepp har kommissionen inlagt ett krav på att parterna i processen skall vara likställda — parternas likställdhet brukar karakteriseras med uttrycket »égalité des armes», »equality of arms». De därmed sammanhängande problemen aktualiserades särskilt i vissa mål rörande den österrikiska överrättsprocessen i brottmål; enligt tidigare gällande österrikisk rätt skulle nämligen överrätterna fatta sina avgöranden efter att ha hört åklagaren men utan

 

att ha givit den tilltalade samma möjlighet att framföra sin ståndpunkt i målet. I fallen Pataki och Dunshirn fann kommissionen, att de tilltalades underläge i processen medfört en kränkning av artikel 6, medan i två andra mål — fallen Ofner och Hopfinger — kommissionen kom till motsatt resultat av det skälet, att åklagarens medverkan i överrättsprocessen faktiskt varit så obetydlig, att principen om parternas likställdhet icke blivit åsidosatt. Förf. ställer sig synnerligen kritisk mot kommissionens uppfattning i dessa båda senare mål. Man kan naturligtvis från olika synpunkter kritisera kommissionens ställningstagande, men det förefaller i hög grad överdrivet och tämligen oförsynt av förf. att påstå, att »toute l'argumentation de la Commission a pour but de justifier une procédure contraire à la Convention».
    I fråga om rätten till familjeliv, vilken regleras av artikel 8 av konventionen, har frågor om vårdnad om barn och om rätt till umgänge med barn ofta varit föremål för kommissionens bedömande. Förf. har emellertid missförstått kommissionen, då han hävdar att den ansett föräldrars rätt till vårdnaden om sina barn icke vara skyddad av konventionen. I själva verket har kommissionen endast uttalat, att konventionen vid tvist mellan föräldrarna, t. ex. efter skilsmässa, icke reglerar vem av dem som skall ha vårdnaden utan att denna fråga suveränt kan avgöras av de inhemska domstolarna. Därutöver har kommissionen, såsom förf. också framhåller, uttalat att den av föräldrarna som icke får vårdnaden om sitt barn kan på artikel 8 grunda rätt till umgänge med barnet, såvida icke umgängesrätt bör uteslutas på grund av de särskilda i denna artikel intagna undantagsbestämmelserna.
    I bokens slutavsnitt kritiserar förf. kommissionen för att den så ofta underlåtit att hänskjuta mål till domstolen för de mänskliga rättigheterna; han finner det nämligen vara i strid med konventionens anda att låta frågor om kränkning av mänskliga rättigheter slutligt avgöras av ett politiskt organ såsom Europarådets ministerkommitté. Förf:s rekommendation att hänskjuta varje mål till domstolen synes dock i än högre grad vara i strid med konventionens anda, eftersom det följer av dess bestämmelser, att kommissionen i varje särskilt fall har att välja mellan att hänskjuta målet till domstolen (bortsett från de fall, där vederbörande stat icke godtagit domstolens kompetens) och att låta det avgöras av ministerkommittén. Däremot kan man instämma med förf., då han framhåller det önskvärda i att alla konventionsstater godtar den individuella klagorätten inför kommissionen — för närvarande har sexton stater ratificerat konventionen, men fem av dessa, nämligen Cypern, Grekland, Italien, Malta och Turkiet, har icke godtagit den individuella klagorätten. Man kan tillägga, att det också vore önskvärt att Europarådets samtliga medlemsstater ratificerade konventionen — för närvarande är två medlemsstater, nämligen Frankrike och Schweiz, icke anslutna till konventionen.

Hans Danelius