Formen för domstols handläggning av fråga om frånskild makes rätt till tjänstepension

 

Enligt 13 § 2 mom. Statens allmänna pensionsreglemente d. 28 maj 1959 (SFS nr 287) äger domstol under där närmare angivna förutsättningar förordna att frånskild make, som är underhållsberättigad, skall äga rätt till familjepensionsförmån. Likartade bestämmelser fanns i reglementets föregångare; senast 1947 års allmänna familjepensionsreglemente (SFS nr 417), vari föreskrevs att yrkande om sådan förmån måste framställas senast i äktenskapsskillnadsmålet. Någon sådan tidsbegränsning föreligger ej enligt 1959 års reglemente (jfr Kungl. prop. nr 157/1958 s. 17).
    Ett dylikt yrkande i själva äktenskapsskillnadsmålet torde nu liksom tidigare kunna framställas formlöst och utan att vara särskilt omstämt. I rättsfallet NJA 1945 s. 346 upptog HD, och biföll, ett sådant yrkande framställt först i genmäle till HD. Något handläggningsproblem beträffande denna fråga torde inte föreligga när den uppkommer i skillnadsmålet, oavsett om målet instämts eller anhängiggjorts genom gemensam ansökan.
    Annorlunda förhåller det sig då pensionsfrågan väckes efter det att skillnadsmålet avslutats. Fordras det stämning eller — som väl kan tänkas i vissa fall — gemensam ansökan? Är det över huvud taget ett rättegångsmål eller kan frågan behandlas såsom ett ärende och följaktligen upptagas på ansökan enligt bestämmelserna i lagen om domstolsärenden?
    Dessa spörsmål kan vara av stor praktisk och ekonomisk betydelse för de därav berörda, och då frekvensen av dessa mål — eller ärenden — torde vara stigande är det samtidigt en ej oväsentlig fråga om processekonomi.
    Åtskilliga rättsfall visar hur formerna för anhängiggörandet och handläggningen varierat när pensionsfrågan aktualiserats efter skillnadsmålet. Som exempel kan nämnas NJA 1949 s. 355 (gemensam ansökan; målet avgjort genom dom i tre instanser), 1965 s. 89 (ansökan; ärendet avgjort genom beslut i alla tre instanserna) och slutligen KM:ts beslut d. 5 jan. 1968 nr 19 (avslagen dispens; målet anhängiggjort genom stämning och i såväl underrätt som hovrätt avgjort genom dom).
    Även om man betecknar det sistnämnda målet såsom något särpräglat, illustrerar det även för övriga fall den ekonomiska betydelse som valet av handläggningsform kan få. Omständigheterna i målet var dessa: En tjänsteman, som 1948 skilt sig från sin hustru A, gifte sig 1956 med hustru B och avled 1966, varefter pension utbetalades till hustru B. Hustru A, som till mannens död haft underhållsbidrag från honom, vände sig till pensionsmyndigheten och fick beskedet att hon inte utan domstols förordnande kunde få

 

⁹ SOU 1953:14 s. 425, jfr prop. 1964:10 s. 104.

 

pension efter mannen. A stämde därför B och såväl underrätt som hovrätt höll huvudförhandling i målet, där både A och B hade fri rättegång med förordnade biträden. B inställde sig personligen i målet, medan underdomstolarna avstod från att kräva personlig inställelse av i Sydamerika boende A.¹ Målets utgång blev i båda instanserna att A tillerkändes pension.² Underrätten förpliktade vidare B att återgälda hälften av kostnaderna för A:s fria rättegång (kr. 1 690:70). I hovrätten befriades B från återgäldandet och slapp att till statsverket återbetala A:s kostnader i hovrätten (kr.1 619:26). HD, dit talan liksom i hovrätten fullföljdes av B, förpliktade B att ersätta statsverket för A:s fria rättegång där (kr. 500: —).
    Man vågar nog säga att målet — både i fråga om personlig inställelse och rättegångskostnadernas fördelning — vid underdomstolarna inte har prägel av rättegångsmål i vanlig mening och att dessa domstolar säkerligen skulle ha föredragit en mindre pretentiös handläggningsform. Ingenting annat än det faktum, att A:s ombud valde stämningsvägen och att underrätten godtog detta val, hade väl heller hindrat att denna pensionsfråga handlagts såsom ett ärende med därav följande fördelaktiga konsekvenser för kostnader och tidsåtgång. Fri rättegång hade ju också kunnat beviljas i ärendet med hänsyn till de särskilda omständigheterna. F. ö. torde i första instans ofta kallas till förhandling i dylika ärenden — så skedde vid rådhusrätten i NJA 1965 s. 89 — och i så fall kan ju medellös part få fri rättegång i ärenden enligt 1 § tredje st. andra punkten lagen om fri rättegång även då inte särskilda omständigheter föreligger. Med ärendeformen skulle hovrätten, för att inte tala om HD, i varje fall undgå tvånget att ställa till med huvudförhandling för att få sakpröva frågan.
    Den tids- och kostnadsbesparing som sålunda skulle vinnas genom att pensionsfrågorna — om de inte tages upp redan i äktenskapsskillnadsmålet— bringas till domstolen genom ansökan och såsom ett ärende under lagen om domstolsärenden förefaller att vara skäl nog för att inte längre ansöka om stämning i dylika fall, trots att de inte är typiska exponenter för den frivilliga rättsvård som ärendelagen främst är avsedd för. Det kan dock påpekas att under denna lag förts många andra rättsvårdsangelägenheter, som inte heller hör till »jurisdictio voluntaria». Vidare är det i pensionsfallen endast ett domstolens förordnande som söks därför att så föreskrivits i pensionsförfattningen. Ej heller torde den partsmotsättning som utmärker rättegångsmålen vara särskilt starkt accentuerad i dessa fall. Snarare lär den väl bli det genom kostsamma och ej nödvändiga konfrontationer inför rätta.
    De nu anförda synpunkterna får anses väga så tungt att i fortsättningen sådana frågor om rätt till familjepension, då de inte väckes i skillnadsmålet, bör bringas till domstol såsom ansökningsärenden. Därigenom blir givetvis avgörandets form beslut³ och rättsmedlet besvär.

 

¹ En renlärig processualist kanske frågar sig om inte föreskriften i RB 11:5 om parts personliga inställelse i tvistemål blivit åsidosatt, eftersom A:s närvaro knappast kunde sägas »sakna betydelse för utredningen» och hennes personliga och ekonomiska förhållanden var avgörande för målet. Partsförhör utomlands hade inte heller ägt rum.

² Den inbördes fördelningen av pensionen mellan A och B är i och för sig ingen domstolsfråga. Den i 14 § 1959 års reglemente nämnda hälftendelningen kan emellertid inverka på skälighetsbedömningen enligt 13 § 2 mom. Jfr uttalanden om 14 § i NJA 1965 s. 89.

³ I de fall där fri rättegång inte förekommer kan t. o. m. expeditionskostnaderna vara värda beaktande. Vid underrätt är f. n. kostnaden för ansökan +beslut kr. 30 men för stämning + dom lägst kr. 70. 

    Det kan slutligen ifrågasättas huruvida den ovan antydda valrätten i fråga om handläggningsform verkligen existerar och om inte underrätt i varje rättsvårdsangelägenhet har skyldighet att, då förutsättningar för handläggning enligt 1 § ärendelagen föreligger, också tillse att denna från alla synpunkter — inte minst överrätternas — mera ekonomiska form används. I motiven till ärendelagen (NJA II 1947 s. 94) heter det nämligen bl. a.:
    I lagtexten angives som kännetecken på ärenden, som avses i lagen, att de skola upptagas antingen av rätten självmant eller efter ansökan. Med ansökan avses även anmälan. Huruvida ett ärende skall upptagas på något av de angivna sätten, beror av de särskilda regler, som gälla för ifrågavarande ärende. Bestämmelsen innebär dessutom, att förfarandet icke kan inledas genom stämning.
 

Hans E. Nordström